Mot Sardinien!

I fem hela veckor har jag hållit mig ifrån att springa. Det har givetvis känts förjävligt. Jag har kunnat tränat precis som vanligt i övrigt men löpningen är alltid det jag saknar mest. Det är så enkelt. Faktum är att jag tappade lite suget för allting när jag inte kunde springa. Alla grenar gick dåligt helt plötsligt.

Jag har tålmodigt stått på cross-trainern, simmat extrapass och kommit igång med att cykla mountainbike ute. Jag kan ärligt säga att förra veckan var jag väldigt orolig att det inte skulle bli bra för det gjorde ont i foten nästan hela tiden och jag tyckte inte att smärtan hade klingat av särskilt mycket. Men så helt plötsligt var bara smärtan borta!

Igår var jag på uppföljande besök hos Johan på Access Rehab i Falun (nya lokaler och allt, Åsgatan 61). Han klämde och kände på foten och jag var jättenervös att benet inte skulle vara tillräckligt läkt. Men på den punkten som jag för 3 veckor sedan bara studsade upp i luften av smärta när han tryckte på, kände jag typ ingen smärta alls. Lite obehag snarare, men inte ont.

Johan berättade att det där att det tar 6 veckor för ett ben att läka inte alls stämmer. Det är något som man säger till patienterna bara. 6 veckor med gips brukar det vara när man brutit sig men det krävs sedan belastning och därefter vila för att benet ska gå ihop och bli riktigt hårt igen. Känner mig sjukt lurad ;). Nu har det alltså gått 5 veckor sedan det där intervallpasset då det började göra mega-ont i foten. Fem veckor utan löpning och utan hårdare belastning på foten. Nu får jag äntligen börja springa! Inte långt och inte hårt, men jag får springa!

Jag frågade såklart om upplägg och jag har alltid hållit mig till att jogga 1 min, gå 1 min i typ 20 min tidigare gånger jag har haft fraktur. Det har jag upprepat 3 ggr per vecka och sedan har jag lagt på en minut för var vecka,. När jag behärskat det har jag sprungit 2 min och gått 1 min osv. Men Johan tyckte gott jag kunde klara lite mer belastning för att få benet i foten att läka, och själva tiden jag är ute och går/joggar blir typ densamma. Det blev jag också glad av (men även lite skeptisk….skulle det funka?).

Eftersom vädret var helt fantastiskt igår och jag skulle på en work-shop i Tällberg så kändes det helt underbart att jag skulle kunna testa att springa innan middagen efter en lång konferensdag.

På kvällen snörade jag på mig mina Kinvara och stack ut i bara t-shirten med work-shopledarna. Snacka om frihetskänsla! Benen var som kor på grönbete men jag kände inte riktigt att jag litade på foten. Med solen i ögonen och helt fantastisk utsikt över Siljan, glömde vi bort tiden och efter 28 minuter var vi åter vid hotellet. 28 minuter!!!! Men jag kände inte mkt i foten varken under eller efter löpturen. Nu gäller det att fortsatt vara smart och inte pressa på för mycket och ofta.

Idag när jag tittade ut genom fönstret vid frukosten, var det helt vitt. Det snöade ymnigt och låg ca 1 dm nysnö på backen. Helt sjukt. Sommar igår, vinter idag. Men foten är smärtfri idag och jag ska ta en vilodag. Benen är stela från löpningen och jag har nästan lite träningsvärk. Men det är jag i det närmaste överlycklig över.  Jag kan springa!

Fantastiskt!

Mina tankar kring att bli motionär fortsätter i huvudet, börjar som sagt mer och mer inse att jag är just en motionär och inte elitsatsande längre. Kanske kan man sträcka sig till att säga att jag är en elitmotionär, men vad är egentligen det?

När det dök upp ”minnen” på Facebook häromdagen insåg jag att jag hade exakt de här känslorna förra året när jag fick influensa. Känslan när flunsan väl släppte taget om min kropp, var att jag ALDRIG skulle nå tillbaka till någon slags form. Det kändes hopplöst och jag vet att jag flera gånger tänkte att jag skulle sluta med triathlon. Jag löste det genom att anmäla mig till Ironman Kalmar och sen köttade jag vidare med träningen:).

Den här gången har jag redan anmält mig till Ironman 70.3 Jönköping i AG 35-39 (yngst i min AG) och sedan har jag ju även anmält mig till Sprint SM i Linköping i senior/elitklass. Dessutom har jag beställt en ny tävlingsdräkt från Verge Sverige (La Chemise) som kommer att bli ursnygg, så nu får jag faktiskt ta mig i kragen och börja jobba på formen.

Faktum är att träningen har gått väldigt bra sedan jag bloggade sist. Det är som att varje gång jag släpper på pressen och mina egna krav i träningen så går det plötsligen superbra! Det ger en kick utan dess like!

I måndags testade jag Zwift för första gången. Det  går till så att man kopplar upp sin dator mot TV:n och sin cykel+trainer, eller som i mitt fall min wattbike, och kan sedan köra pass eller tävlingar med andra i en virtuellt värld. Det är lite som TV-spel fast för cyklister.

Jag har länge varit emot det där, varför inte bara köra sina egna intervaller och hålla sina watt?! Men när hjärnan efter en arbetsdag går på lågvarv så är det rätt skönt att det finns färdiga intervallpass som det bara är att haka på, man behöver inte tänka något alls, bara göra som det står!

I Zwift baseras allt på effekt. Jag lånade Simons användare och körde ett intervallpass med 8*(30 s ramp+1,5 minut mjölksyratröskel) därefter 2 min vila på låga watt. Eftersom Simon har bättre FTP-värde än jag har och alla watt var baserade efter hans världen så kanske det blev något hårt pass för mig. Men jag klarade (nästan) hela serien och fick stjärna på nästan alla intervaller! Så kul och det kändes så lätt! Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu förstår jag varför alla kör Zwift! Roligt också att hålla koll om man känner igen någon av alla svenskar som swishar förbi en!

Något intervallpass i löpningen har det dock inte blivit denna vecka. Vägarna är superisiga och jag har inte haft tid att springa det vanliga intervallpasset med löpgruppen i Ludvika pga ett styrelsemöte samma kväll. Jag får ladda om till nästa vecka.

Dessutom har jag börjat få lite smått panik över att jag ännu inte bokat resa till vårens läger. Det brukar ju alltid bli ett läger på Mallorca men i år tänkte vi eventuellt vidga vyerna och resa någon annanstans. Läsare, vart åker ni och tränar i vår?

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar

Det blev en maxad vecka med lite för mycket jobb och lite för lite av strukturerad träning den här veckan.Får genast dåligt samvete för att jag inte har följt mitt, i huvudet komponerade, ”träningsschema”.

Börjar inse mer och mer att jag har ett enormt behov av att motionera 2 ggr per dag, jag behöver det för att funka som människa. Men behovet och suget efter att köra riktigt långt eller riktigt hårda intervaller, det suget har sedan länge klingat av. Visserligen ”satsar” jag på långdistans så mycket lugnare pass blir det och tröskelintervaller är mitt huvudfokus, inte snabbare. Men när jag har mina maxade jobbveckor lyckas jag alltid förhandla bort de tuffare passen och kör snarare mellanmjölksträning hela veckan.

Berättade för Simon häromdagen hur jag kände med träningen, att jag måste träna många timmar för att hålla huvudet i schack och att husbehovet av träning är stort. Men att jag faktiskt börjat maska en hel del och utelämnat intervallerna och kvaliteten i träningen. Simon sa till mig:

”Men Emma, du är motionär nu, det har du varit i flera år, du har bara inte insett det, och det är inget fel med det!” Jag blev helt chockad! ÅÅÅhhh är det verkligen så? Vad tråkigt isåfall! Ska jag bli motionär? Nääääee, jag får helt enkelt skärpa till mig med intervallträningen. Jag kan väl inte tillåta mig att bli motionär! Eller?!

Vad är det egentligen jag är rädd för?

I mitt huvud fungerar det såhär: Antingen satsar man eller så gör man det inte.

Jag älskar att tävla, det är något jag gjort sedan barnsben och jag gillar att ha ett mål att jobba mot. Nu har jag även börjat satsa på karriären, vilket gör det lite mer komplicerat. Jag kan ju inte satsa på ALLT samtidigt. Det får inte plats i huvudet. Så vad ska egentligen vara mitt huvudfokus?

Ja, helt ärligt känns jobbet väldigt roligt just nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) och Ironman 70.3 Jönköping känns väldigt avlägset. Jag vill simma, jag vill cykla, jag vill springa, jag vill gymma, jag vill åka skidor, jag vill vara i skogen, dricka kaffe med vänner och jag vill vara i stallet med hästarna. Jag vill ha ALLT och gillar inte tanken med att kompromissa med det.

Så kände jag inte för ett par år sedan. Då var det 200% triathlon och ingenting fick komma i vägen för det. Ingen relation, inte något jobb, inte andra intressen och inte min familj eller vänner. Nu börjar jag vekna. Jag tycker helt inte att det är lika kul att bara satsa på EN grej. Jag vill göra ALLT och inte känna press att jag måste leverera perfekt träning varje vecka enligt ett stenhårt schema. De där 5-6 timmars passen på trainer eller MTB vintertid (eller sommartid med för den delen) känns inte ett dugg lockande, och de hårdaste intervallerna där det känns som att man ska skita på sig och man VET att har man det minsta dålig dag så kommer man inte att fixa tiderna, de passen längtar jag inte heller till nuförtiden.

Så vad ska jag göra?

Jag har aldrig tidigare känt att jag ”offrar” saker för sporten. Jag har bara gjort det för att jag verkligen ville satsa på sporten. Jag har varit sjukligt envis och pedantisk med min träning, helt omedvetet. Det har kanske varit jobbigt för min omgivning, men faktiskt aldrig för mig. Jag har bara kört på.

Jag ska plöja på. Jag ska testa att göra ALLT jag vill göra, träna mina pass för att jag vill må bra och jag ska tävla hela sommaren för att det är KUL och för att jag ÄLSKAR triathlon, så får vi se om det blir några resultat. Jag kommer inte lämna triathlonscenen men jag har insett att livet är så mycket mer än att mölja på med notoriska träningspass och utesluta saker jag också älskar, när jag ändå blir besviken över resultatet.

Motionär eller inte, så här har min vecka sett ut hittills:

Måndag: På Falu-kontoret hela dagen, 10 km kvällspass långsam löpning med Simon.

Tisdag: morgonpass simning á la @simcoachen, kvällspass skidor med P3 dokumentär i lurarna om Bordellhärvan ca 90 min

Onsdag: Alarmet gick 04:15, kl 04:35 stack jag ut på en morgonjogg. Resa till Malmö. Kväll: Sightseeing-löptur i mina gamla kvarter i Malmö.

Torsdag: Långsam morgonjogg 30 min. Ont i baksida, fot och knä. Resa hem.

Fredag: Förmiddagssimning 4000 m @simcoachen, em/kväll 90 min mountainbike.

Lördag: Simning i egen regi 4200 m, skidor på eftermiddagen

Söndag: Långpass löpning ca 20 km.

Nu, snälla läsare behöver jag er hjälp.  Är jag motionär eller hur illa är det egentligen????

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar 2018

Jag fortsätter mina lediga fredagar. Det är vardagslyx. Fredagar ska ju normalt sett vigas åt träning, träning och åter träning men nu under vintern viger jag stor del av dagen åt återhämtning och lite annat istället. Blogga tex!

Jag brukar ha spinningpass som jag leder på Gymmet i Ludvika (det heter faktiskt så) sedan brukar jag styrketräna (när jag ändå är där), gå och simma, storhandla , greja lite med bokföring/firman och sedan åka hem till lugnet i Norhyttan. Kanske åka lite skidor. Sedan förbereda och hålla i crawlkurs för vuxna nybörjare. Det hinns inte med så många timmar träning, vintertid. Jag väntar tålmodigt på långa träningsdagar tills jag kan låta alla träningspass utgå från gården. Längtar bla till simning i Noren.

Idag blev det dock lite annorlunda och jag har i skrivandet stund helt kommit av mig. Efter morgonpasset med spinning när jag skulle gå till badet hade stod nämligen brandbilar, polisbilar och ambulans utanför sporthallen. När jag klev in genom dörren fattade jag att det var ngt allvarligt som hade hänt. Jag ska inte gå in på några detaljer men simhallen är stängd tills vidare (åtminstone söndag) och det blev varken simträning eller crawlkurs idag. Inte heller som planerat imorgon. Trist. Jag ligger nu två veckor efter i upplägget från Anna-Karins Race online (som jag verkligen rekommenderar) och det gör mig givetvis lite stressad. Men men, kanske tur i oturen så att jag verkligen tar det lugnt nu i början när jag ska ”igång” igen efter förkylning.

Ute snöar det och så har det gjort ett bra tag. Ska jag testa längdskidspåren ändå måntro, trots att de kanske inte är dragna. Som sagt, jag kom av mig.

I veckan har jag hållit hov för ÅF ledningsgrupp inom förorenade områden som jag är med i och jag har tvingat gruppen att käka all mat på mina favoritrestauranger (Hörnet och Lobbyn/Best Western Ludvika), åka skidor och träna ett tidigt morgonpass spinning. Skidteknikträningen var riktigt rolig och givande och jag kan verkligen rekommendera att ta skidlektioner med någon duktig skidåkare. Jag anlitade Ludvikas Elin Ek för uppdraget och jag blev helt rålös över hennes meritlista.  Hon är en grym skidåkare och allt såg så lätt och kraftfullt ut när hon visade den klassiska stilen. Man blev inspirerad, helt enkelt. Teknik och teknikövningar för diagonalåkning och stakning är något jag aldrig riktigt har lärt mig så det blev en väldigt givande timme på Biskopsnäset och tillslut kändes det som att jag fick till viktöverföringen, frånskjutet och tajmingen. Det är så roligt med längdskidåkning när man får till det!

Jag kan verkligen rekommendera Ludvika som träningsstad. Satsa på att komma hit på Vasaloppsträning vettja. Bo och ät gott på hotellet (billigt också) och testa något av Ludvikatraktens många spårsystem. Nära och bra till allt!

Nä, hörni nu måste jag ta tag i den här dagen. Vi hörs snart igen!