Stressfraktur i metatarsalbenet!

Mina tankar kring att bli motionär fortsätter i huvudet, börjar som sagt mer och mer inse att jag är just en motionär och inte elitsatsande längre. Kanske kan man sträcka sig till att säga att jag är en elitmotionär, men vad är egentligen det?

När det dök upp ”minnen” på Facebook häromdagen insåg jag att jag hade exakt de här känslorna förra året när jag fick influensa. Känslan när flunsan väl släppte taget om min kropp, var att jag ALDRIG skulle nå tillbaka till någon slags form. Det kändes hopplöst och jag vet att jag flera gånger tänkte att jag skulle sluta med triathlon. Jag löste det genom att anmäla mig till Ironman Kalmar och sen köttade jag vidare med träningen:).

Den här gången har jag redan anmält mig till Ironman 70.3 Jönköping i AG 35-39 (yngst i min AG) och sedan har jag ju även anmält mig till Sprint SM i Linköping i senior/elitklass. Dessutom har jag beställt en ny tävlingsdräkt från Verge Sverige (La Chemise) som kommer att bli ursnygg, så nu får jag faktiskt ta mig i kragen och börja jobba på formen.

Faktum är att träningen har gått väldigt bra sedan jag bloggade sist. Det är som att varje gång jag släpper på pressen och mina egna krav i träningen så går det plötsligen superbra! Det ger en kick utan dess like!

I måndags testade jag Zwift för första gången. Det  går till så att man kopplar upp sin dator mot TV:n och sin cykel+trainer, eller som i mitt fall min wattbike, och kan sedan köra pass eller tävlingar med andra i en virtuellt värld. Det är lite som TV-spel fast för cyklister.

Jag har länge varit emot det där, varför inte bara köra sina egna intervaller och hålla sina watt?! Men när hjärnan efter en arbetsdag går på lågvarv så är det rätt skönt att det finns färdiga intervallpass som det bara är att haka på, man behöver inte tänka något alls, bara göra som det står!

I Zwift baseras allt på effekt. Jag lånade Simons användare och körde ett intervallpass med 8*(30 s ramp+1,5 minut mjölksyratröskel) därefter 2 min vila på låga watt. Eftersom Simon har bättre FTP-värde än jag har och alla watt var baserade efter hans världen så kanske det blev något hårt pass för mig. Men jag klarade (nästan) hela serien och fick stjärna på nästan alla intervaller! Så kul och det kändes så lätt! Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu förstår jag varför alla kör Zwift! Roligt också att hålla koll om man känner igen någon av alla svenskar som swishar förbi en!

Något intervallpass i löpningen har det dock inte blivit denna vecka. Vägarna är superisiga och jag har inte haft tid att springa det vanliga intervallpasset med löpgruppen i Ludvika pga ett styrelsemöte samma kväll. Jag får ladda om till nästa vecka.

Dessutom har jag börjat få lite smått panik över att jag ännu inte bokat resa till vårens läger. Det brukar ju alltid bli ett läger på Mallorca men i år tänkte vi eventuellt vidga vyerna och resa någon annanstans. Läsare, vart åker ni och tränar i vår?

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar

Det blev en maxad vecka med lite för mycket jobb och lite för lite av strukturerad träning den här veckan.Får genast dåligt samvete för att jag inte har följt mitt, i huvudet komponerade, ”träningsschema”.

Börjar inse mer och mer att jag har ett enormt behov av att motionera 2 ggr per dag, jag behöver det för att funka som människa. Men behovet och suget efter att köra riktigt långt eller riktigt hårda intervaller, det suget har sedan länge klingat av. Visserligen ”satsar” jag på långdistans så mycket lugnare pass blir det och tröskelintervaller är mitt huvudfokus, inte snabbare. Men när jag har mina maxade jobbveckor lyckas jag alltid förhandla bort de tuffare passen och kör snarare mellanmjölksträning hela veckan.

Berättade för Simon häromdagen hur jag kände med träningen, att jag måste träna många timmar för att hålla huvudet i schack och att husbehovet av träning är stort. Men att jag faktiskt börjat maska en hel del och utelämnat intervallerna och kvaliteten i träningen. Simon sa till mig:

”Men Emma, du är motionär nu, det har du varit i flera år, du har bara inte insett det, och det är inget fel med det!” Jag blev helt chockad! ÅÅÅhhh är det verkligen så? Vad tråkigt isåfall! Ska jag bli motionär? Nääääee, jag får helt enkelt skärpa till mig med intervallträningen. Jag kan väl inte tillåta mig att bli motionär! Eller?!

Vad är det egentligen jag är rädd för?

I mitt huvud fungerar det såhär: Antingen satsar man eller så gör man det inte.

Jag älskar att tävla, det är något jag gjort sedan barnsben och jag gillar att ha ett mål att jobba mot. Nu har jag även börjat satsa på karriären, vilket gör det lite mer komplicerat. Jag kan ju inte satsa på ALLT samtidigt. Det får inte plats i huvudet. Så vad ska egentligen vara mitt huvudfokus?

Ja, helt ärligt känns jobbet väldigt roligt just nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) och Ironman 70.3 Jönköping känns väldigt avlägset. Jag vill simma, jag vill cykla, jag vill springa, jag vill gymma, jag vill åka skidor, jag vill vara i skogen, dricka kaffe med vänner och jag vill vara i stallet med hästarna. Jag vill ha ALLT och gillar inte tanken med att kompromissa med det.

Så kände jag inte för ett par år sedan. Då var det 200% triathlon och ingenting fick komma i vägen för det. Ingen relation, inte något jobb, inte andra intressen och inte min familj eller vänner. Nu börjar jag vekna. Jag tycker helt inte att det är lika kul att bara satsa på EN grej. Jag vill göra ALLT och inte känna press att jag måste leverera perfekt träning varje vecka enligt ett stenhårt schema. De där 5-6 timmars passen på trainer eller MTB vintertid (eller sommartid med för den delen) känns inte ett dugg lockande, och de hårdaste intervallerna där det känns som att man ska skita på sig och man VET att har man det minsta dålig dag så kommer man inte att fixa tiderna, de passen längtar jag inte heller till nuförtiden.

Så vad ska jag göra?

Jag har aldrig tidigare känt att jag ”offrar” saker för sporten. Jag har bara gjort det för att jag verkligen ville satsa på sporten. Jag har varit sjukligt envis och pedantisk med min träning, helt omedvetet. Det har kanske varit jobbigt för min omgivning, men faktiskt aldrig för mig. Jag har bara kört på.

Jag ska plöja på. Jag ska testa att göra ALLT jag vill göra, träna mina pass för att jag vill må bra och jag ska tävla hela sommaren för att det är KUL och för att jag ÄLSKAR triathlon, så får vi se om det blir några resultat. Jag kommer inte lämna triathlonscenen men jag har insett att livet är så mycket mer än att mölja på med notoriska träningspass och utesluta saker jag också älskar, när jag ändå blir besviken över resultatet.

Motionär eller inte, så här har min vecka sett ut hittills:

Måndag: På Falu-kontoret hela dagen, 10 km kvällspass långsam löpning med Simon.

Tisdag: morgonpass simning á la @simcoachen, kvällspass skidor med P3 dokumentär i lurarna om Bordellhärvan ca 90 min

Onsdag: Alarmet gick 04:15, kl 04:35 stack jag ut på en morgonjogg. Resa till Malmö. Kväll: Sightseeing-löptur i mina gamla kvarter i Malmö.

Torsdag: Långsam morgonjogg 30 min. Ont i baksida, fot och knä. Resa hem.

Fredag: Förmiddagssimning 4000 m @simcoachen, em/kväll 90 min mountainbike.

Lördag: Simning i egen regi 4200 m, skidor på eftermiddagen

Söndag: Långpass löpning ca 20 km.

Nu, snälla läsare behöver jag er hjälp.  Är jag motionär eller hur illa är det egentligen????

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar 2018

Jag fortsätter mina lediga fredagar. Det är vardagslyx. Fredagar ska ju normalt sett vigas åt träning, träning och åter träning men nu under vintern viger jag stor del av dagen åt återhämtning och lite annat istället. Blogga tex!

Jag brukar ha spinningpass som jag leder på Gymmet i Ludvika (det heter faktiskt så) sedan brukar jag styrketräna (när jag ändå är där), gå och simma, storhandla , greja lite med bokföring/firman och sedan åka hem till lugnet i Norhyttan. Kanske åka lite skidor. Sedan förbereda och hålla i crawlkurs för vuxna nybörjare. Det hinns inte med så många timmar träning, vintertid. Jag väntar tålmodigt på långa träningsdagar tills jag kan låta alla träningspass utgå från gården. Längtar bla till simning i Noren.

Idag blev det dock lite annorlunda och jag har i skrivandet stund helt kommit av mig. Efter morgonpasset med spinning när jag skulle gå till badet hade stod nämligen brandbilar, polisbilar och ambulans utanför sporthallen. När jag klev in genom dörren fattade jag att det var ngt allvarligt som hade hänt. Jag ska inte gå in på några detaljer men simhallen är stängd tills vidare (åtminstone söndag) och det blev varken simträning eller crawlkurs idag. Inte heller som planerat imorgon. Trist. Jag ligger nu två veckor efter i upplägget från Anna-Karins Race online (som jag verkligen rekommenderar) och det gör mig givetvis lite stressad. Men men, kanske tur i oturen så att jag verkligen tar det lugnt nu i början när jag ska ”igång” igen efter förkylning.

Ute snöar det och så har det gjort ett bra tag. Ska jag testa längdskidspåren ändå måntro, trots att de kanske inte är dragna. Som sagt, jag kom av mig.

I veckan har jag hållit hov för ÅF ledningsgrupp inom förorenade områden som jag är med i och jag har tvingat gruppen att käka all mat på mina favoritrestauranger (Hörnet och Lobbyn/Best Western Ludvika), åka skidor och träna ett tidigt morgonpass spinning. Skidteknikträningen var riktigt rolig och givande och jag kan verkligen rekommendera att ta skidlektioner med någon duktig skidåkare. Jag anlitade Ludvikas Elin Ek för uppdraget och jag blev helt rålös över hennes meritlista.  Hon är en grym skidåkare och allt såg så lätt och kraftfullt ut när hon visade den klassiska stilen. Man blev inspirerad, helt enkelt. Teknik och teknikövningar för diagonalåkning och stakning är något jag aldrig riktigt har lärt mig så det blev en väldigt givande timme på Biskopsnäset och tillslut kändes det som att jag fick till viktöverföringen, frånskjutet och tajmingen. Det är så roligt med längdskidåkning när man får till det!

Jag kan verkligen rekommendera Ludvika som träningsstad. Satsa på att komma hit på Vasaloppsträning vettja. Bo och ät gott på hotellet (billigt också) och testa något av Ludvikatraktens många spårsystem. Nära och bra till allt!

Nä, hörni nu måste jag ta tag i den här dagen. Vi hörs snart igen!

Ok, ok man ska aldrig skryta om att man är frisk som en nötkärna eller minsann aldrig blir sjuk. Bara ett par dagar efter förra blogginlägget ”Tackla kylan” blev jag såklart förkyld. Först magsjuk med feber, sedan förkyld. Som tur var vilade jag stenhårt och det hela passerade på några dagar. Nu är jag bara lite täppt i näsan men har bestämt mig för att envist vila någon dag till så att jag känner mig 100% innan jag drar igång igen. Det är ju så frestande att dra igång för tidigt och så många gånger som jag svurit åt mig själv att jag inte vilat klart och åkt på ytterligare en släng med förkylning. Men okej, jag vill bara säga att jag faktiskt inte tror att jag blev sjuk av att träna ute, snarare flera veckor av stor träningsvolym, träffat många människor, resa och mycket på jobbet, när det sedan blir lite lugnare, jag då BOOM, blir jag sjuk. Är det karma?

Nu när jag börjar bli frisk igen börjar min hjärna gå på högvarv och jag får tusen idéer på nya projekt. Vad tror ni om att jag och en kompis ska starta en pod? Finnmarks-funderingar eller nåt liknande ska den heta och där ska vi fundera på glesbygdsrelaterade saker och intervjua profiler från grannbyarna (läs byfånar). Givetvis blir det även avsnitt med hur man bäst snorsportar, staplar ved, om kultur i finnmarken, hemligheter med att spola den bästa bandyplanen, drar de bästa skidspåren, hur man får ett äktenskap att vara livet ut, hur det är att leva i en stuga uppvärmd med bara värmeljus, pest eller kolera, entreprenörskap mm mm mm.  Vad tror ni, kan det vara kul att lyssna på? Det blir i såfall tillsammans med min vän Louise Norström som också har en blogg men med lite annan inriktning än de sportiga bloggar som finns här. Det skulle vara kul om ni ville lyssna på den.

Gårdagen tillbringades i stallet med att mocka skit och ta en tur med hästarna i skogen. Det är balsam för själen. På kvällen middag med våra bästa vänner över en god bit mat och (några) glas vin. Idag har jag mest skruttat runt på gården, tagit en promenad, tagit in mer ved, eldat och kört en liten bit på skotern. Det går väl an det med men herregud vad jag saknar att träna nu! Livet är inte komplett utan simning, cykling och löpning (och lite skidåkning såklart).

Köra in ved på den gamla kälken Foto: Louise Norström

In Sweden we call it ”a Kick” Foto: Louise Norström

Skogens skörd Foto: Louise Norström

Månen och ljuset Foto: Louise Norström

Förra veckan smög sig temperaturen ned till nätta -25 grader i Norhyttan. I onsdags morse steg jag upp tidigt för att kunna ta en morgonjogg, då jag inte skulle hinna det vanliga lunchpasset som jag brukar köra på onsdagar. Drog på mig vintertights, ett underställ, jacka, buff och mina tunna handskar. Å så pannlampa givetvis, det är becksvart i Norhyttan så här års. Kände att det bet till i kinderna nästan direkt jag klev utanför dörren, men jag fortsatte, tänkte att det går väl över. Planen var 3 km ut och 3 km hem på vägen mot Lindesnäs/Gänsen.  Ute vid vändpunkten kände jag att jag började bli ovanligt stel i benen, så konstigt att jag aldrig blev varm! Tänkte inte mkt mer på det. När jag kom hem var klockan 7 och jag kastade ett getöga på mig i spegeln. Varenda litet hårstrå i ansikte var frostigt och håret var såklart helt vitt av frost. Vad tusan! Gick in i köket och kollade vad temperaturen var ute: -18! Enligt mamma hade det varit -22 när hon åkte till jobbet strax innan sju och det var nog tur att jag inte kollade tempen innan jag stack iväg på.min joggtur:)! Det gick bra och jag fick snabbt upp värmen och var sjukt nöjd med att jag tog mig ut innan frukost.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med Sveriges befolkning men alla verkar vara livrädda för att kliva utanför dörren när det är kallare än -10. Vi har ju arbetat och tränat ute i alla tider och varför skulle vi ha blivit känsligare nu? Jag har en bestämd övertygelse att vi kommer att överleva den här vintern med, trots att det är kallt. Och att vi kommer kunna vara ute precis så mkt vi vill utan att dö i lungkollaps och förfrysna extremiteter.

På torsdagen var jag ute och sprang intervaller i -15. Inget märkvärdigt tycker jag, men fick en hel del kommentarer som ”du är inte klok”, ”det kan vara farligt”, ”inte kan du springa intervaller nu” osv. Jag tycker det snarare är helt crazy att stanna inomhus när det är kalla, klara, gnistrande vita, vinterdagar. Vi blev ett tappert gäng på 4 personer som sprang varav bara jag och Elin som sprang intervaller. Men vi överlevde!

Tänkte dela med mig av lite tips för er som vill fortsätta snorsporta även då det är kallt:

• Klä på dig men inte för mycket! Jag har flera tunna läger, typiskt ett tunt underställ och ett lite tjockare, en jacka som står emot den värsta vinden, vintertights eller långfillingar+vanliga tights. Gärna ullstrumpor, vindstopper/ull i sportbH och trosor.  Viktigast av allt mössa! Är det ”bara” minus 10 kör jag med en buff runt halsen och en buff som pannband (jag har ju rätt mkt hår också som värmer) samt även väntar. Låt det vara lite kyligt första kilometrarna, du ska inte bli dyngblöt i svett, då blir det garanterat kallt efter ett tag!
• Vinterskor. Det är en smaksak men jag gillar inte att springa i dubbade skor, det ger ingen bra känsla tycker jag. Jag använder däremot vinterskor i form av Sauconys vintermodell Peregrine Ice som är lite varmare/vattentäta och har en sula som ger skitbra grepp på snö och is. Om det är is ute skruvar jag i lösa ståldubbar som jag köper hos skomakaren eller skodubb.se. De funkar skitbra och då kan du använda dina gamla skor och slipper köpa nytt. Tänk på att ta en sko med lite styvare sula, annars kan dubbel leta sig igenom sulan och in i fotsulan, tro mig det är inte skönt.
• Sänk tempot. Jag kör aldrig VO2max intervaller eller ens intervaller i snabbare än 4:00-pace ute på vintern. Dels pga underlaget och dels pga kylan. Sen behöver jag mer tröskelträning för att bli bra på att pacea mig på maran så de andra snabbaste och kortaste intervallerna kör jag på löpband. Ingen idé att slira, halka och tappa greppet ute på korta intensiva intervaller nu.
• Är det kallt och du har känsliga luftrör så kan du dra en buff runt halsen+över munnen eller använda dig av värmeväxlare som du trycker in i munnen. Finns små smidiga varianter som du bara har i munnen så du slipper en stor mask som bara är i vägen.
• Vänj din kropp med kyla, träna ute kontinuerligt så kommer du bli van kallare temperaturer.
• Drick ordentligt före och efter. Jag brukar bli rätt törstig efter pass ute i kylan och för att inte luftrören ska bli torra och känsliga är det viktigt att återställa vätskebalansen efter passet. Jag brukar drick nåt ljummet/varmt om jag är hemma efteråt. Lite varm blåbärssoppa eller glögg är svingott efter ett pass ute på vintern. Eller såklart en kopp kaffe.

Jag tränar ute året om och är sällan förkyld. Jag tror snarare att jag klarar mig bra för att jag försöker träna ute varje dag. Alla är olika och man kan vara olika känslig i luftvägarna men allt som oftast tror jag att den där oron för att det kan vara skadligt att träna ute i kylan är helt obefogad. Prova, det är rätt härligt & det blir så otroligt mkt skönare att komma hem, ta den där koppen kaffe och mysa framför brasan.

Hoppas på att få möta fler motionerande människor ute framöver i vinter!

9