Tackla kylan!

Hur orkar du? Den frågan får jag minst en gång i veckan. Ibland undrar jag det med. Men oftast inte. Hur orkar man att INTE träna? Jag ser det som en större fråga än att träna. Jag måste träna helt enkelt, annars havererar jag.

Jag älskar att ha 1000 bollar i luften. Det ger mig en kick att ständigt utmana mig själv, försöka begripa saker å ting, bli smartare, snabbare, uthålligare, bättre och att utvecklas som person. Träningen är min nyckel till att orka. Mitt sätt att rensa hjärnan. Två gånger om dagen, precis som med tandborstning.

Jag jobbar mot stora mål både på mitt jobb och som idrottare. Men även som styrelseledamot, föreningsaktiv, spinninginstruktör och egen företagare. Det går att göra allt på en gång och jag älskar det!

Motivation, det har jag så det räcker och blir över. Jobbar man hårt och kontinuerligt så kommer man så småningom lyckas. Och jag försöker bara höra sånt som Jag blir glad av. Resten skiter Jag i.

Jag har verkligen inte lagt av med triathlonandet, trots att jag blivit chef över min sektion på ÅF. Nej, det ger bara ännu mer motivation till att fortsätta träna för att prestera riktigt bra i sommar på alla tävlingar. Visserligen som age-grouper men jag min hjärna är fortfarande elit!

Så en sån här torsdags kväll sätter jag mig ner i fåtöljen med ett glas rödvin och laptopen i knät, jobbar lite mer, och tänker tillbaka på när jag vann SM-guld i långdistanstriathlon 2013. Dit vill jag igen och jag vet att det inte är omöjligt. Med envishet, målmedvetenhet och hårt arbete kommer jag komma dit.

Foto: Dag Oliver från SM långdistans i Motala 2013

Ledigheten kring jul tog hårt på kroppen;). Att helt komma ur rutiner och vardagsrytmn passar inte mig alls. Hatar när simhallen är stängd så att man inte kan simma sina vanliga pass, att man börjar vända på dygnet (går och lägger sig senare och senare och tar obegripliga sovmorgonar som gör det än värre), äter en hel massa skräp och sötebröd, trots att man egentligen inte är sugen och bara har ca 5 timmar i dagsljus att hinna träna något ute på, ja då blir man trött.

Det kallas tydligen ”Oxveckorna” i folkmun och, är perioden nu fram till påsk. Veckorna är tunga, man är trött och det är svårt att uppleva ”ljuset i tunneln”.

För mig handlar det mest om att jag varvar ner så pass mycket att jag hamnar i någon slags koma. Jag kan sova hur mycket som helst och känner ingen lust till någonting. Bristen på D-vitamin gör sig påtaglig men det kan förstås även vara att hösten har varit ovanligt stressig och med stora förändringar på jobbet. Lite extra vila har säkert gjort gott. Men känslan är att jag inte mår bra av det. När jag tänkte efter hade jag knappt sett solen på hela december månad och med den upptäckten så började jag ta D-vitamin tillskott igen (fattar aldrig varför jag inte börjar tidigare!). När jobbet började igen och jag fick en dag med en solig lunchjogg kändes det som livet återigen sprudlade. Det vänder!

Nu märks det verkligen att vi går mot ljusare tider.

Gjorde ett simtest på 400 m på torsdagens morgonträning med klubben. Redan när jag simmade in kändes det bedrövligt. Jag hade syra-känsla direkt i benen och massiv träningsvärk i vaderna från snö/is-löpningen i måndags. Hur skulle det här gå? Ja, det skulle tydligen gå överjävligt dåligt. Tiden stannade på 5:54.7 och jag har nog aldrig gjort en sämre tid på 400 m. Vad har hänt? Ingenting tror jag, jag har helt enkelt simmat för lite i allmänhet och kört för få 400-ingar i synnerhet. Att köra ett 400 m test är inte lätt. Men det kan bara bli bättre!

Jag simtränar med simklubb 2 dgr i veckan och 2 dgr i veckan kör jag eget pass. Det har på senaste tiden blivit lite sisådär när jag skrivit pass till mig själv. Lite för mycket kompromiss och det slutar oftast med att jag bara kör distans i långsam fart, utan att titta på klockan. Jag behöver simpass och inspiration för att utvecklas, helt enkelt.

På måndag startar jag ett 14 veckor långt program på distans hos Simcoachen, ”Race online”. Där får jag simprogram varje vecka för att bli bättre på det jag ska vara bra på: starta dieselmotorn och ligga på hög fart lääänge. Det ser jag fram emot! Vill du lära dig simma crawl, eller behöver passinspiration? Gå in på Anna-Karin Lundins hemsida och spana in kursutbudet!

Jag och Simon har precis påbörjat vår crawlkurs hemma i Ludvika. Även den helt full, vilket är superkul! Tänk att så många vuxna vill lära sig simma frisim. Jag hoppas att vi kommer kunna lära alla i gruppen att simma crawl och förmedla vilken skön och rolig motions/tävlingsform som simningen innebär!

Tänkte passa på att summera året såhär de sista dagarna innan vi skålar in det nya året. Det har varit ett händelserikt år, minst sagt. Jag undrar när det ska lugna ner sig? Haha, aldrig, är nog svaret antar jag, eftersom jag älskar när det händer grejer hela tiden!

Om vi börjar från början så hade vi ett fantastiskt fint nyårsfirande i grannbyn med mycket bubbel, fina vänner, god mat, utebad i badtunna och rulla sig i snön på tolvslaget. Det blir en favorit i repris i år.

Vi flyttade tillbaka till Norhyttan från Falun vid årsskiftet, något jag tyckte var otroligt skönt. Skönt att bara bo på ett ställe och slippa den där gnagande känslan av att inte trivas riktigt, att ständigt längta bort. Jag tror den känslan är borta nu, att jag kommit hem för första gången under min livstid. Alla år av att flaxa runt och bo på nya ställen vartannat år är kanske förbi?

Nåväl Norhyttan bor vi nu i, jag tog ett nytt jobb som miljö- och vattenkonsult på ÅF Infrastructure i Ludvika och kastade mig in i nya rutiner. Rutiner som har känts väldigt bra.

Träningsmässigt gillar jag Ludvika bättre, det finns alltid sällskap (om man vill) och jag tränar även en hel del själv (som jag alltid gjort). Här har jag verkligen nära till min träningsarena, skogen. Det är bara att snöra på sig skorna, dra på sig våtdräkten eller rulla ut cykeln så är jag på plats för att börja mitt träningspass. I vintras var ju dessutom idealiska förhållanden för skidåkning och vi hade spår precis utanför dörren. Man trodde aldrig att snön skulle försvinna från gården!

När jag började skissa på tävlingsplanen för 2018 visste jag med mig att jag verkligen ville köra Ironman Kalmar igen, nu när det var damproffsens tur. Jag visste också med mig att med den tid jag har för träning och återhämtning så behövde jag fokusera mer på huvudmålet och inte så mkt på delmålen. Helt enkelt tävla mindre och träna mer inför Kalmar! Med det i bakhuvudet bokade jag inte in så många triathlonrejs för säsongen.

Eftersom jag sedan länge lämnat Stockholm, kändes det naturligt att tävla för en lokal klubb. Där föddes tanken på att ta upp cykelklubbens triathlon sektion ur källaren igen. Sagt och gjort, vi dammade av CSK Ludvika Triathlon, som jag och ett flertal andra i Ludvika nu tävlar för.

Årliga träningsresan gick återigen till Mallorca, denna gång med finfint träningssällskap av Mikaela Persson och Sara Penton mfl. Jag älskar verkligen att åka iväg på läger och leva proffslivet. Det här helt fantastiskt vad kroppen svarar bra på att träna i värme, få några extra timmar sömn och god mat. Träningstimmarna bara flöt iväg och formen kom så sakteligen tillbaka. Till och med cykelformen kändes bra mycket bättre än den brukar vid den tiden på året, trots att jag i vintras valde bort att cykla distanspass och istället åkte skidor varje söndag.

När jag kom hem från Mallorca hade, överraskande nog, sommaren kommit till Sverige och snön hade försvunnit blixtsnabbt! Perfekt!

Vi tog en snabbtrip till Kreta över Kristihimmelsfärd och fick ett helgäventyr med Marika.

Mitt första rejs för året blev inte triathlon, utan istället en ny utmaning: Stockholm Marathon. Det var en fantastiskt rolig tillställning och jag njöt varenda minut. Fan, vad kul det var att springa marathon, det måste jag göra igen! Två veckor efter loppet sprang jag 10 km på Ludvika stadslopp och det gick fint, trots två stockar till ben.

Första triathlontävlingen blev istället Vansbro Triathlon, en halvironman i grannbyn Vansbro. Alltid kul med tävlingar i Dalarna och jag får vara nöjd med min andraplats där (även om jag hade önskat mer av min kropp den dagen).

Helgen därefter rullade det på med Vansbrosimmet 3 km, något som kändes strålande bra. Alla timmar i Noren gav verkligen resultat för öppetvattensimformen.

Dessutom körde vi klubbträning med CSK Ludvika varje onsdag hela sommaren med triathlon-mitt-i-veckan vid Jägarnäsbadet i Ludvika. Ett populärt event och en chans att träningstävla varje vecka. Det visade sig att det fanns en hel del triathleter i Ludvikatrakten!

Vår nystartade klubb drog iväg på ett gemensamt event, även det i Dalarna. Nämligen den legendariska tävlingen Säter Triathlon. Det blev en vinst i den olympiska klassen och det var hett, hett, hett den dagen.

Det stora målet för året var såklart Ironman Sweden i Kalmar. Så snart jag tog semester från jobbet i augusti kände jag att träningen verkligen började ge resultat, och det snabbt! Med några hårda, fokuserade veckor gick jag från halvtrött till förberedd för en Ironman. Jag hade redan på förhand beslutat mig för att det skulle bli  min sista Ironman i proffsklassen och jag är supernöjd med det jag lyckades åstadkomma den dagen.

Säsongen var inte över för det, jag fortsatte tävla ända in på hösten med Satmaran mountainbike, Karlsborgs Triathlon, Stockholm halvmarahon, Nåjdejoggen och sist Kampen om Saxberget. Men sedan var kroppen trött och jag började dra på mig skador lite här och var. Som tur är har jag Access Rehab i Falun som hjälper mig så jag behövde aldrig bli särskilt lidande.

Jag är rätt nöjd med min säsong och jag har haft en fin höst med bra grundträning i skogen på mtb och med terrängdojorna på. Under hösten valde vi att pausa vår crawlkurs och fokusera på att träna, plugga och jobba istället.

Slutet på året blev riktigt hektiskt då jag tog på mig chefsrollen för min sektion på ÅF i Dalarna och Uppsala. Riktigt kul, spännande och utmanande (som inte har med sport att göra!). Jag fortsätter även mitt uppdrag som ledamot i styrelsen för Mellanskog södra Dalarna, för andra året. Det arbetet är också något jag verkligen brinner, skogen och utvecklingen för de privata skogsbrukarna. En bransch där det händer mycket.

Jag är även glad att jag hittat tillbaka till stallet och försöker åka upp och relaxa i stallet åtminstone en dag i veckan.

Den stora sorgen kom i november månad då vår hund och bästa vän Teodor plötsligt blev riktigt sjuk och fick lov att avsluta sina dagar. Alla sörjde. Sörjer fortfarande. Men life goes on..

.

Ett speciellt stort megatack vill jag rikta till mina fina sponsorer: #argon18bike #vergesport #gripgrab #umarasport #accessrehab #headswimmingnordic #specializednordic #sauconyteamnordics #sauconysverige #goldlife #goldlifese #powerwoman

Hoppas på ett lika fint 2019 och att ni hänger med mig!

Mina topp 9 mest gillade bilder på Instagram ser ni ovan. Jag summerar det som ett riktigt bra år!

Julledigheten från jobbet har aldrig betytt lata sig och släppa träningen för mig. TVÄRTOM! När jag är ledig från jobbet är det full gas med träning istället och jag blir lika positivt överraskad varenda gång, några timmar extra sömn, ingen stress och inga deadlines gör att träningspassen går tusen gånger bättre än vad de brukar göra.

Det började mindre bra i torsdags kväll då jag fick lov att hoppa över löpintervallerna för att istället jobba över 2,5 timme så att jag skulle kunna ta jul med gott samvete. Det skapade givetvis mkt myror i brallan och ångest för stunden men innerst inne visste jag att det skulle vara värt i längden.

En superhärlig snöpuls-joggtur med Simon hemma i Norhyttan, mysig biltur till Jämtland och sedan 90 minuter skejt i goda vänners lag på kvällen var den bästa starten på julledigheten jag kunde tänka mig. Nu sover jag ikapp alla timmar jag sovit dåligt i november-december och ska träna, äta och vila så mycket jag orkar hela julledigheten. På julaftons morgon blir det såklart ett megapass på skidorna och på eftermiddagen/kvällen åker vi tillbaka till Dalarna och passar på att gå på midnattsmässan i Grangärde kyrka på vägen hem. Det blir en sportig jul helt i vår smak.

Om ni vill träna bort lite julskinka tycker jag att ni ska passa på att komma och träna med mig under ledigheten på Gymmet i Ludvika:

SPINNING 45 MIN JULDAGEN 25/12 kl 12:15-13
SPINNING 45 MIN NYÅRSAFTON 31/12 kl 12:15-13
SPINNING 45 MIN FREDAG 4/1 kl 6:30-7:15…
LÅNGSPINNING 3 H TRETTONDAGSAFTON SÖNDAG 6/1 kl 9-12, med Simon och Emma

Det funkar att lösa engångsbiljett i mån av plats (medlemmar har förtur) via receptionen på Gymmet Ludvika.

Dessutom tänkte vi simma klassikern 100*100 någon dag mellan jul och nyår (försöket här i Östersund gick sådär men vi fick ihop ett trevligt 4,5 km-pass). Vilka är med?

Lucia-vecka och jag har inte fått i mig en enda lussekatt eller pepparkaka, hittills.

Kom på att det var lucia när jag satt i bilen på  väg till Uppsala igår och insåg att jag inte skulle hinna luciafika på hela dagen:(. Hann i alla fall simma med Ludvika simsällskap på morgonen och även fast jag var sanslöst trött i kroppen och musklerna vägrade jobba snabbare än insimsfart, är jag glad att jag kämpade mig igenom passet. Trägen vinner. Men det är märkligt hur simningen snabbt kan gå från stabil och snabb till fullständigt misär på en vecka. Det var en hel vecka sedan jag simmade sist och det är inte bra. För på söndag är det klubbmästerskap och jag har anmält mig till alla grenar, dvs 50 fritt, 50 rygg, 50 bröst och 50 fjäril. ”Förhoppningsvis” kommer jag då till final och får äran att köra 100 medley också. Det känns sådär med tanke på att jag knappt simmat en enda längd av något annat simsätt än crawl den här hösten och sommaren.

Jag vilar mig i form idag. Tänkte faktiskt ta en hel vilodag och jag kan knappt minnas sist jag vilade EN HEL dag. Märkligt att jag alltid känner lite ångest över att vila från träningen. Som att jag skolkar. Kanske ännu viktigare att man vilar just då? kan ni vila utan att känna dåligt samvete?

Julen börjar knacka på dörren och jag känner mig rätt urblåst i skallen. Det ska bli skönt att vila upp sig med lite ledighet, mycket träning och en del mat.

Nu ska jag ta mig en pepparkaka!