Vinst i Karlsborgs triathlon



Den 2 september åkte jag, Simon och klubbkompis Albin Augustsson till Karlsborg för att delta på triathlontävling. Vi valde sprintklass. För min del för att jag inte riktigt visste hur status på kroppen skulle vara efter Ironman kalmar. Jag menar tränar ät ju en sak men att försöka gå på fullt kan vara något helt annat med en Ironman i bagaget bara 2 v innan. För Albins del berodde det på att han bara är 15 år och egentligen inte får tävla olympisk. Så det blev sprint för hela slanten. 

Karlsborg var en urmysig liten stad vid Vättern sim jag tidigare bara åkt igenom när jag cyklade Vätternrundan 2009. Nu fick jag se den på lite närmare håll. Det blev en tidig avfärd till Karlsborg och vi var fört på plats. Skönt. Då hann vi värma upp ordentligt och titta på banorna, för jag hade inte en blekaste hur banan såg ut!

Det visade sig att det var en rätt platt och fin bana, både för simning, cykling och löpning. Riktigt kul och motiverande!

Vattnet visade 16.1 grader men det var väldigt varmt i luften och stråla de som så jag tyckte det var perfekt. 

Simning

Tog det lugnt i starten och stressade inte. Hittade min egen plats och började trycka på ut till första bojen. Var snart först i ledet. Rundade boj 1 och 2 men sedan såg jag inte riktigt vart jag skulle och simmade helt fel. Deppade inte för det utan rättade upp och kom ikapp. Upp ur vattnet var jag 4a och 1a dam. 

Cykling

Efter en trasslig växling var jag iväg.  Nu jäklar skulle jag trycka på! Det gick fint men jag har stora problem att hålla koncentration och fokus när jag cyklar så tappade lite när jag började tycka det var tråkigt. Fick sen ny kraft när jag insåg att det inte var långt kvar. 

Löpning

Efter en ännu mer trasslig växling kom jag iväg på löpet med en herre inte låmgt framför mig. Bestämde mig för att jag skulle gå förbi honom. Tog in men sen tappade jag igen så snart det blev minsta terräng. Störigt. Banan var riktigt vacker ut på en asfalterad gc-bana och tillbaka längs vattnet i skogen och genom campingen. I mål kom jag som ohotad dam-etta och femma bland herrarna. Albin kom på en fin 3e plats. 

Riktig välarrangerad tävling med både massage, jättegod buffé och fin prisutdelning efteråt. En tävling med små medel men ändå hög klass! Jag kan verkligen rekommendera Karlsborg som en liten säsongsavslutare på svensk mark. Det var kul! Och det är alltid kul att vinna!

Albin och jag innan start

Fick till en bra simning förutom en förarglig felsimning

Leende på löpningen i ensam majestät

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mountainbikeutmaning Satmaran



I lördags utmanade jag både benen och psyket, en vecka efter Ironman Kalmar, och körde Satmaran. Det är ett mountainbike-lopp för tjejer i Blötberget, strax utanför Ludvika.

Jag var uppe på söndagsmorogonen efter Ironman Kalmar och simmade 1000 meter med Åsa Lundström, med en riktigt stel och öm kropp. Efter det tränade jag ingenting på 3 dagar och var riktigt stel och öm i kroppen. Men inga skadekänningar eller smärtor som indikerade på överansträngning eller överbelastning. Helt enkelt vanlig slitenhet och träningsvärk. Det blev mycket bättre med lite stretch, promenader och massage. Min återhämtning gick överförväntan! På torsdagen tog jag mig en vända på MTB på grusvägarna hemikring. Det blev nästan tre timmar och det kändes fantastiskt! PÅ fredagen var jag spinningledare och simmade 2500 meter. Resten av dagen vilade jag.

Taggad till tusen och väldigt nervös tog jag mig till Blötberget och Satmaran på lördagen med min gamla hardtail MTB. Där möttes jag av många kända ansikten och duktiga mountainbikeåkare. Ännu mer nervös, men glad! Det här kändes nytt och fräscht och som en extra utmaning för mig!

Innan loppet hade jag åkt 2 turer med mountainbiken på grusväg (en hemma och en på Kreta) och 2 st turer på stig, en med min vän Marika uppe vid Loussastugan, Skattlösberg i somras och en tur på Finnmarksturens första loop med gamla gymnasiekompisen Daniel. Det kändes lagom och bra!

Starten gick med masters-start, vilket innebär att föråkare bestämmer farten och ingen får åka framför dem. När de försvann placerade jag mig längst fram och köttade på, min chans var att dra upp en hög fart på asfaltsrakträckan direkt. Men så kom första svängen in på grusvägen och jag tappade en hel hög tjejer direkt. Vänstersväng och allt. Skitotäckt. Det var i samma sväng jag kraschade två år tidigare så jag var lite väl försiktig. Jagade ikapp men sedan kom en till sväng. Och en till. Och jag var borta. Då fick jag med mig Linda Tufvesson så vi körde tillsammans. Jag bombade på lättåkta partier och hon fick ta stigarna. Efter varvning kom vi ikapp en annan Linda och jag väntade in Linda T så hon var med. Tillsammans är vi starka! Men jag gillar inte att ligga på hjul så jag fortsatte att ta de lättåkta partierna och sedan släppte jag Lindorna att ta stigpartierna där jag var helt rökt. Hade sådan spänningshuvudvärk och var helt skräckslagen/dödsförtjust efter stigpartiet i Björkås! Var hopplöst efter då. Jag beslutade mig för att göra det jag är bäst på, köra mitt eget race. Så jag bombade på igen fart och trodde aldrig jag skulle komma ikapp, men det gjorde jag! sladdade efter i ett par tekniska partier till sedan kom ett lättåkt parti igen och plötsligt började det kännas bättre med svängarna och tekniska partier, jag började slappna av! Tänkte att om jag skulle ha någon chans så var jag tvungen att ladda på nu INNAN det sista stigpartiet. Det lyckades och jag var loss från Lindorna men superstressad att de skulle komma på sista stigen och komma ikapp mig. Men jag klarade det!

Det blev en 7:e plats av totalt dryga 160 st startande damer och trots att jag var långt efter täten var det ändå superroligt att tävla och jag är nöjd med min insats. Tränar jag en eller två pass stig till kanske jag kan vara med och utmana?!

Tack för turen tjejer, det var superkul.

Som tävlingsledare Håkan Rosén sagt: Det viktigaste är inte att vara en Satmara, utan att känna sig som en!

Starten. Foto: Henrik Öijer

Efter varvning.  Foto: Henrik Öijer

Fin natur, bana och mycket publik, kan verkligen rekommendera Satmaran!  Foto: Henrik Öijer

På sladd efter Lindorna efter ett stigparti.  Foto: Henrik Öijer

Glad efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Kramkalas efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Genomgång av banan innan start med Linda och tävlingsledare Håkan Rosén.  Foto: Henrik Öijer

Starten. Foto: Ulf Risberg

Resultaten, bild från tävlingsdagen

IRONMAN KALMAR 2018



Här kommer en tävlingsrapport från Ironman Kalmar! Efter såååå lång väntan skulle jag äntligen få tävla. Som jag sett fram emot detta!

Simning: var väldigt glad och känslomässig innan start och grät både när mitt eget och Åsas namn ropades ut. Det var en episk morgon, 100 000 åskådare, sol och vindstilla vilket gav väldigt fina förutsättningar för en bra tid. När starten gick var jag rätt långsam och kroppen fattade inte riktigt att vi startat, men hittade så småningom bra fötter att lägga mig bakom. Tyckte det flöt på bra och jag navigerade därför inte så vidare mkt. Det straffade sig för när jag efter vi vänt om och tittade upp såg jag en gul trekant istället för en orange rund boj. Det var inte rätt! Vi var på väg åt helvete fel! Vi var på väg in till Kattrumpan istället tillbaka mot hamnen! Jag vände snabbt om och köttade tillbaka till simbanan, de andra följde efter så jag hamnade först i gruppen. Stressade inte för det utan höll mig cool och tuggade på i mitt eget tempo och det kändes bra. Det var ett otroligt bra tryck från publiken så jag andades 3-takt trots nackspärr som jag ådragit mig under natten och var bara tvungen att insupa stämningen när vi simmade förbi inne vid vågbrytaren. Till T1 kom jag upp som 4e dam på 57:22. Fortfarande först i den lilla grupp som bildats.

I front i den lilla grupp som bildats bland damproffsen. Simningen kändes lugn och kontrollerad! Foto: Simon Wahlström

Fjärde dam upp i T1! Simmade med tri-dräkten nere för att få bättre känsla vilket gjorde att det blev ett moment extra i växlingen. Körde dessutom cyklingen med mina road-skor från Specialized då de är de styvaste och skönaste skorna och satte även på mig dessa direkt i T1. Stressigt! Foto: Simon Wahlström

I T1 med Corinne Abraham (kom 1:a), Angela Naeth (kom 3:a) och Sofie Goos (kom 9:a). Foto: Simon Wahlström

Cykling: Det var mycket fina förhållanden i början av cyklingen på Öland men väldigt ensamt, ibland tvekade jag på om jag verkligen tävlade eller var ute och tränade?! Min vänstra skinka och ländryggen på vänster sida samarbetade inte och hade ischias-känning. Det strålade verkligen ner i hela benet och var svårt att hålla trycket på vänsterbenet. Det gick som tur över efter 90 km (!) och in till vändpunkten efter 120 km var allt tipptopp. Fick i mig en Ubar varje timma och Usport var 10e minut och tog ännu en ny flaska hos Simon vid vändningen. Nutritionsplanen fungerade perfekt. Nu var det ”bara” landvarvet kvar. Det visste jag skulle bli en utmaning, det är det alltid, och jag hade sparat kraft både mentalt och fysiskt för detta. De små vägarna, knixiga partierna i kombination med lite sämre asfalt gör att det blir lite mer slitigt än vad Ölandsvarvet är. Men när det började blåsa upp rejält de sista 6 milen gick luften liksom ur mig. Jag är så dålig på att hålla jämn effekt och tryck när det blåser! Skrevet började skava, jag satt upp en hel del och det kändes bara förjävligt. Drog i mig det sista i flaskorna och tog de sista barsen. nu var det bara att bita i ändå!

Trots att jag ”kroknade” var jag ”bara” 7 min från min visualiserade måltid för cykling. In i T2 på 5:21:56.

Cykling. Foto: Marcus Hultgren

Tog en Umara Intend i T1 och försökte peppa igång. Nu var det dags för det roliga!

Löpning: det som jag sett fram emot hela dagen. Nu var det dags, men vart var benen!? Åh nej, DEN Tuggade på första varvet & vägrade kolla på klockan. Försökte se det som ”uppvärmning”, det borde ju vända nån gång?! Sprang in på dass efter 20 km sedan började jag jobba mig in i en bättre känsla, bättre steg och högre fart (tror jag, kollade inte klockan). Passerade några kompisar till snabba killar som cyklat om mig i en jäkla fart men kroknat på löpningen och nu fick jag mer och mer energi i benen. På alla ställen där jag förberett mig på att det skulle bli lite ”tråkigare” och vara rätt lugnt hade grannskapet gått ihop och ordnat de fetaste högtalarna, hö musik, portaler, röda mattor och ett himla ståhej, det var hur kul som helst och helt crazy! Publiken lyfte mig fram och alla mina supporters efter banan var verkligen guld värt! Löpningen gick väl inte direkt som planerat och min genomsnittliga fart var 5:15 min/km, något som borde varit 15-30 s snabbare om jag hade varit i mitt gamla slag. Kanske är åldern, men såklart är jag sämre tränad helt enkelt. Jag är supernöjd att jag ändå inte dog helt utan sprang hela maran (utom toastoppet då). 3:40 blev maratiden.

I mål på 10:07:08, 10e plats bland proffsen. Sjukt skönt att va i må, och kul var det!

Race with a smile, som dom säger! Foto: Marcus Hultgren

Prisutdelning och det blev en 10:e plats för mig bland damproffsen.

Vinst i Säter triathlon olympisk



Äntligen en vinst på en triathlontävling igen :)!

Den 14 juli drog jag och Simon till Säter för att tävla triathlon i den anrika triathlonstaden. Det var nog århundradets backigaste bana över olympisk distans i 30 gradig värme och sol. Fyra varv på simningen, med våtdräkt i 25 gradigt vatten på de 1500 metrarna (de sa att det var 21 grader med det är jag tveksam till), fyra varv på cykelbanan om 40 km med en rejäl backe att ta varje varv samt fyra varv på den tuffa och varma löpbanan om 10 km, med en backe direkt efter växling rakt upp i ett bostadsområde. PUH! Det var lite att bita i kan man lugnt säga och med mycket träning i ryggsäcken var min kropp inte helt pigg, men det var helt enligt plan.  

Riktigt glad att jag ändå kunde trycka på och jobba progressivt hela dagen samt att jag lyckades hålla huvudet kallt.

Hårt cykling över 40 km, här från den enda platta delen vid vändpunkt.

Tuff löpning!

 Här är en liten del av CSK Ludvika Triathlon-gänget som var iväg och tävlade.

Race report Vansbro triathlon medeldistans 2018, 2:a plats



Så var första triathlonloppet för året gjort, Vansbro triathlon 2018. Jag hade höga förhoppningar när jag åkte upp till Vansbro tillsammans med Simon, som också skulle tävla. Träningen hade gått bra, om än lite sliten sista dagarna så kändes allt fint. Jag hade till och med sovit som en prinsessa hela natten.

Hade gjort upp en mental plan och tänkt igenom dagen in i minsta detalj. Från anländandet i Vansbro, fixa iordning allt i växlingsområdet till uppvärmning och start. Allt fungerade perfekt, värmde upp med löpning i ca 10-15 min, stretchade baksidan och rumpan som kändes väldigt tight och stel, klädde på mig våtdräkten och simmade in till första bojen och tillbaka. Shit-chattade lite med gamla bekanta, teamkompisar och träningsvänner innan start och sen PANG var det dag att ge sig i väg!

Simningen kändes riktigt bra för en gångs skull. Blev totalt manglad i starten av medtävlande som sedan bara försvann när vi väl rundat första bojen. Hittade fötter och avancerade hela tiden. Upp ur vattnet var jag första dam och en tid som var 3 minuter snabbare än i fjol.

Växlingen gick bra, mkt tack vare alla träningstävlingar som jag och Simon arrangerat och kört på onsdagar (Triathlon mitt i veckan i Ludvika). Ut på cykeln och jag valde bort att titta på kraft och ägnade mig bara åt att hålla pulsen stabil och uppe och titta på snittfarten. Nu jävlar skulle jag hålla i en snabb cykling. Men det höll inte många mil. När Jenny Nilsson cyklade om mig ute vid vändpunkten på första varvet hade jag redan kräkts en gång. Jag ägnade inte en tanke åt det utan fortsatte äta och dricka enligt plan och tänkte att jag nog svalt för mkt kallt vatten i Vanån. Men när jag kände den där bekanta domnande värken i mage/rygg/ben och även började få värk i skallen, anade jag oråd. Den där värken kände jag igen. Mensvärk. FAN! Det skulle vara en vecka till mens och jag borde varit i mitt starkaste jag. Istället blev det en kamp att hålla farten uppe, tänka bort värken och hålla tillbaka spyorna. När jag var inne på sista 5 km kommer Anna Eklöf och swischar förbi mig. Men nu för fan måste jag skärpa mig, tänkte jag, jag vill inte bli trea! Å sen körde jag! På nåt vis fick jag tillbaka krafterna och att bryta var aldrig på tal. Tillbaka i växlingsområdet som 2:a dam och nu gällde det! Faktiskt en minut bättre cykelsplit än i fjol dessutom.

Jag hade hela Graaf crew som supporters och Simon hade fått problem med kramp i rumpan så han var bakom mig (ett litet tag). När Soimon kom förbi fick jag mycket pepp och tog mig samman. Tog en kilometer i taget och tittade inte på klockan. För det gick något så vansinnigt tungt. Värken hade nu i alla fall släppt och jag försökte bearbeta mig in i löpningen. Skulle det gå att ta ikapp Jenny? När jag sprungit ca 8 km började jag äntligen kunna slappna av och springa på. Det kändes plötsligt bra och jag var nere på mitt tänkta 4:30-pace. Men vad händer?! Jo foten (som tidigare strulat men jag inte haft ont i på flera månader) gör plötsligt skitont! Känner hur det ilar till i mig för varje steg jag tar med vikt på vänsterfoten men försöker tänka bort smärtan. Jenny skulle jag inte ta ikapp, hon var urstark och bara ökade. Anna låg stabilt på samma avstånd bakom så nu blev det en kamp att bara ta sig i mål.

Med en löptid på 1:40 var jag i mål som andra dam och blodet rinnandes (ingen märkte nåt och jag tror ingen tänkte på det heller förutom jag). Besviken på mig själv har jag inte velat skriva någon RR förrän nu. Jag körde stabilare och bättre än i fjol, trots det är jag hård mot mig själv och dömer ut min prestation, det måste jag sluta med. Nu ska jag försöka vara glad att premiären är gjord och blicka framåt. Nya tävlingar kommer är på ingång och nu finns ingen tid att sura mer!

Upp från simningen som första dam! Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

Löpning och jätteglad för jag har så fin hejarklack! Foto: Linnea Grönvold

Vinnartrion jag, Jenny Nilsson och Anna Eklöf. Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

RR Sthlm marathon och Ludvika stadslopp!



Oj! Jag har inte bloggat sedan i maj! Sedan sist har jag hunnit springa Stockholm Marathon och tävlat 10 km landsväg på Ludvika Stadslopp.

Jag kan ärligt säga att det tog hårt på krafterna att springa maran i 30 grader och solsken. Det var första gången som jag körde ett Marathon (alltså ”bara” ett Marathon, utan att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil före) . Det var även första gången Stockholm Marathon gick på den nya banan, så hade ingen aning vad jag skulle kunna kräva av kroppen i värmen. Hade satt som ”officiell” tid att jag ville köra snabbare än på en Ironman (3.29) men i bakhuvudet hade jag satt en tuffare målsättning. Nådde inte riktigt till den lite tuffare målsättningen, men är ändå nöjd att jag höll ihop det hyfsat och hade jävligt kul! 3.25:36 blev tiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket faktiskt, men jag var oerhört sliten i benen och kroppen efteråt (för att inte tala om allt skav överallt!). I 14 dgr kändes det piss med allt vad träning hette och jag började nästan fundera om något var knas. Det kan också vara min guldfisk-hjärna som gör att mitt minne av hur det känns i kroppen efter tex en Ironman skulle vara av mildare grad än jag upplevde efter maran. Så kanske det inte riktigt var, det är jag som lätt glömmer hur sliten jag blir, även om jag blir mindre sliten nu efter tävling än jag blev i början av min triathlonsatsning.

Hur som helst hade jag inga förväntningar när jag tillslut ställde mig på startlinjen till Ludvika Stadslopps 10 km lopp. Jag hade knappt sprungit sedan maran, och de pass jag hade släpat mig i genom gick i 6-minutersfart. Helt enkelt inte återhämtad. Men med två (!) Umara Intend innan start blev jag pigg som en lärka och försökte bara fokusera på att komma in i min rytmen. Det är en tuff bana med tre rejäla backar 4 första kilometrarna och sedan platt låååång raksträcka med vind. Det är ingen rekordbana och jag har flera gånger brakat rakt in i väggen istället för att öka när jag passerat Lyviksberget och kommit ut på den platta raksträckan. I år hade jag en löpkompis i hasorna hela loppet, vilket gjorde att jag fokuserade mindre på hur jobbigt det var och mer på att bara hålla ihop min fart och fokusera på mitt så att jag kunde utöka avståndet. Det gick vägen och jag kom in på en 4:e plats, med en tid jag är rätt nöjd med på den banan. Men som vår byfåne vrålade till mig: det där borde du inte vara nöjd med Emma, du ska ju vara nummer ett!

Nu är det dags för race igen och äntligen är det dags för triathlon tävling! Det är Vansbro triathlon på halvironman-distans som går av stapeln i helgen, denna gång utan SM-status men jag tycker det ska bli riktigt kul att komma dit och tävla och testa formen. Jag vet att cyklingen inte är där den borde pga för lite cykelträning men jag känner mig redo att testa kroppen igen. Vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte ha några förväntningar och se det hela som en bra träningsdag inför mitt huvudmål i år: Ironman Kalmar, min sista tävling i proffsklass, hade jag tänkt.

In action på Ludvika Stadslopp 10 km. Foto: Thomas Krysén, LFFI

Fortfarande i samlad trupp. Foto: Thomas Krysén LFFI

Mot upploppet! Foto: Thomas Krysén ,LFFI

Glad i hågen på Stockholm Marathon. Foto: Anders Olausson, Mötesplats löpning Ludvika

I mål efter maran. Väldigt roligt lopp!