Vinst i Säter triathlon olympisk

Så var första triathlonloppet för året gjort, Vansbro triathlon 2018. Jag hade höga förhoppningar när jag åkte upp till Vansbro tillsammans med Simon, som också skulle tävla. Träningen hade gått bra, om än lite sliten sista dagarna så kändes allt fint. Jag hade till och med sovit som en prinsessa hela natten.

Hade gjort upp en mental plan och tänkt igenom dagen in i minsta detalj. Från anländandet i Vansbro, fixa iordning allt i växlingsområdet till uppvärmning och start. Allt fungerade perfekt, värmde upp med löpning i ca 10-15 min, stretchade baksidan och rumpan som kändes väldigt tight och stel, klädde på mig våtdräkten och simmade in till första bojen och tillbaka. Shit-chattade lite med gamla bekanta, teamkompisar och träningsvänner innan start och sen PANG var det dag att ge sig i väg!

Simningen kändes riktigt bra för en gångs skull. Blev totalt manglad i starten av medtävlande som sedan bara försvann när vi väl rundat första bojen. Hittade fötter och avancerade hela tiden. Upp ur vattnet var jag första dam och en tid som var 3 minuter snabbare än i fjol.

Växlingen gick bra, mkt tack vare alla träningstävlingar som jag och Simon arrangerat och kört på onsdagar (Triathlon mitt i veckan i Ludvika). Ut på cykeln och jag valde bort att titta på kraft och ägnade mig bara åt att hålla pulsen stabil och uppe och titta på snittfarten. Nu jävlar skulle jag hålla i en snabb cykling. Men det höll inte många mil. När Jenny Nilsson cyklade om mig ute vid vändpunkten på första varvet hade jag redan kräkts en gång. Jag ägnade inte en tanke åt det utan fortsatte äta och dricka enligt plan och tänkte att jag nog svalt för mkt kallt vatten i Vanån. Men när jag kände den där bekanta domnande värken i mage/rygg/ben och även började få värk i skallen, anade jag oråd. Den där värken kände jag igen. Mensvärk. FAN! Det skulle vara en vecka till mens och jag borde varit i mitt starkaste jag. Istället blev det en kamp att hålla farten uppe, tänka bort värken och hålla tillbaka spyorna. När jag var inne på sista 5 km kommer Anna Eklöf och swischar förbi mig. Men nu för fan måste jag skärpa mig, tänkte jag, jag vill inte bli trea! Å sen körde jag! På nåt vis fick jag tillbaka krafterna och att bryta var aldrig på tal. Tillbaka i växlingsområdet som 2:a dam och nu gällde det! Faktiskt en minut bättre cykelsplit än i fjol dessutom.

Jag hade hela Graaf crew som supporters och Simon hade fått problem med kramp i rumpan så han var bakom mig (ett litet tag). När Soimon kom förbi fick jag mycket pepp och tog mig samman. Tog en kilometer i taget och tittade inte på klockan. För det gick något så vansinnigt tungt. Värken hade nu i alla fall släppt och jag försökte bearbeta mig in i löpningen. Skulle det gå att ta ikapp Jenny? När jag sprungit ca 8 km började jag äntligen kunna slappna av och springa på. Det kändes plötsligt bra och jag var nere på mitt tänkta 4:30-pace. Men vad händer?! Jo foten (som tidigare strulat men jag inte haft ont i på flera månader) gör plötsligt skitont! Känner hur det ilar till i mig för varje steg jag tar med vikt på vänsterfoten men försöker tänka bort smärtan. Jenny skulle jag inte ta ikapp, hon var urstark och bara ökade. Anna låg stabilt på samma avstånd bakom så nu blev det en kamp att bara ta sig i mål.

Med en löptid på 1:40 var jag i mål som andra dam och blodet rinnandes (ingen märkte nåt och jag tror ingen tänkte på det heller förutom jag). Besviken på mig själv har jag inte velat skriva någon RR förrän nu. Jag körde stabilare och bättre än i fjol, trots det är jag hård mot mig själv och dömer ut min prestation, det måste jag sluta med. Nu ska jag försöka vara glad att premiären är gjord och blicka framåt. Nya tävlingar kommer är på ingång och nu finns ingen tid att sura mer!

Upp från simningen som första dam! Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

Löpning och jätteglad för jag har så fin hejarklack! Foto: Linnea Grönvold

Vinnartrion jag, Jenny Nilsson och Anna Eklöf. Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

---

Oj! Jag har inte bloggat sedan i maj! Sedan sist har jag hunnit springa Stockholm Marathon och tävlat 10 km landsväg på Ludvika Stadslopp.

Jag kan ärligt säga att det tog hårt på krafterna att springa maran i 30 grader och solsken. Det var första gången som jag körde ett Marathon (alltså ”bara” ett Marathon, utan att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil före) . Det var även första gången Stockholm Marathon gick på den nya banan, så hade ingen aning vad jag skulle kunna kräva av kroppen i värmen. Hade satt som ”officiell” tid att jag ville köra snabbare än på en Ironman (3.29) men i bakhuvudet hade jag satt en tuffare målsättning. Nådde inte riktigt till den lite tuffare målsättningen, men är ändå nöjd att jag höll ihop det hyfsat och hade jävligt kul! 3.25:36 blev tiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket faktiskt, men jag var oerhört sliten i benen och kroppen efteråt (för att inte tala om allt skav överallt!). I 14 dgr kändes det piss med allt vad träning hette och jag började nästan fundera om något var knas. Det kan också vara min guldfisk-hjärna som gör att mitt minne av hur det känns i kroppen efter tex en Ironman skulle vara av mildare grad än jag upplevde efter maran. Så kanske det inte riktigt var, det är jag som lätt glömmer hur sliten jag blir, även om jag blir mindre sliten nu efter tävling än jag blev i början av min triathlonsatsning.

Hur som helst hade jag inga förväntningar när jag tillslut ställde mig på startlinjen till Ludvika Stadslopps 10 km lopp. Jag hade knappt sprungit sedan maran, och de pass jag hade släpat mig i genom gick i 6-minutersfart. Helt enkelt inte återhämtad. Men med två (!) Umara Intend innan start blev jag pigg som en lärka och försökte bara fokusera på att komma in i min rytmen. Det är en tuff bana med tre rejäla backar 4 första kilometrarna och sedan platt låååång raksträcka med vind. Det är ingen rekordbana och jag har flera gånger brakat rakt in i väggen istället för att öka när jag passerat Lyviksberget och kommit ut på den platta raksträckan. I år hade jag en löpkompis i hasorna hela loppet, vilket gjorde att jag fokuserade mindre på hur jobbigt det var och mer på att bara hålla ihop min fart och fokusera på mitt så att jag kunde utöka avståndet. Det gick vägen och jag kom in på en 4:e plats, med en tid jag är rätt nöjd med på den banan. Men som vår byfåne vrålade till mig: det där borde du inte vara nöjd med Emma, du ska ju vara nummer ett!

Nu är det dags för race igen och äntligen är det dags för triathlon tävling! Det är Vansbro triathlon på halvironman-distans som går av stapeln i helgen, denna gång utan SM-status men jag tycker det ska bli riktigt kul att komma dit och tävla och testa formen. Jag vet att cyklingen inte är där den borde pga för lite cykelträning men jag känner mig redo att testa kroppen igen. Vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte ha några förväntningar och se det hela som en bra träningsdag inför mitt huvudmål i år: Ironman Kalmar, min sista tävling i proffsklass, hade jag tänkt.

In action på Ludvika Stadslopp 10 km. Foto: Thomas Krysén, LFFI

Fortfarande i samlad trupp. Foto: Thomas Krysén LFFI

Mot upploppet! Foto: Thomas Krysén ,LFFI

Glad i hågen på Stockholm Marathon. Foto: Anders Olausson, Mötesplats löpning Ludvika

I mål efter maran. Väldigt roligt lopp!

---

 

De två veckorna på Mallorca gick FÖR snabbt! Jag hade ett jätteroligt läger med mycket bra träning. Jag har tränat mer kvalitet än jag gjort tidigare på mina senaste triathlonläger vilket gjort att jag inte fick så många timmar men de timmar jag gjorde var riktigt givande! Totalt blev det 50 timmar på två veckor, men det kändes inte ens jobbigt, trots min dåliga form innan avresa!

Sällskapet har varit i toppklass och vi har pratat och garvat oss igenom nästan alla pass (förutom när vi kört riktigt hårt för då vill man mest bara lägga sig ner och grina).

Från att ha varit i relativt kass form innan Mallorcalägret till att efter lägret äntligen känna mig på god väg att hitta tillbaka till bra tävlingsform. Jag kommer ändå inte att tävla i maj, utan första tävlingen blir först Stockholm Marathon 2 juni och därefter drar triathlontävlandet igång. Hoppas kunna göra en bra tid på maran, men det blir första gången utan att ha simmat 3,9 km och cyklat 180 km innan. Tror visserligen inte att jag springer så värst mycket snabbare än vad jag gör på en Ironman. Bästa tiden är 3:29 hittills om jag inte minns fel.  

Nu är jag tillbaka i vardagen och gör mitt bästa för att försöka återhämta mig. Det är katastrof vad återhämtningen är mycket sämre när jag är hemma i vardagen med jobb, stress, styrelsearbete och de vanliga bestyren. Körde första träningstävlingen på Alliansenserien som CSK Ludvika arrangerar varje tisdag. I tisdags var det 18 km tempo och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att mejsla ur och se var i träningen jag står. Det var bara bajs i benen kan jag avslöja. Det var svinkallt och duggregnade och istället för min 60 minuter långa uppvärmning som jag tänkt genomföra fick jag stå och vänta på en insexsnycket så att jag kunde justera frambromsen som låg i (hade bytt hjul och glömt att justera bromsen). Hela jag var genomfrusen och på riktigt dåligt humör när starten skulle gå. 31:09 blev tiden på de 18 km som tempoloppet gick på. Efteråt kände jag mig både arg och besviken på mig själv, men med lite vila och (förhoppningsvis) lite varmare temperaturer hoppas jag ändå på att benen återhämtar sig och blir starka.

Nästa vecka är det linjelopp och då får starka Simon stå för prestationen;).

Här kommer lite bilder från Mallis-lägret:

Jag och Sara ute på tur

En av dagarna cyklade jag och Mika med mina gamla löpvänner från Rubin Mcrae Running Sweden: Gylle, Puttehell och UltraNicklas:)

”Sista kvällen med gänget”

8*1000 meter bana blir man såhär trött och glad av!

Sen kan man springa långt också, här i otroligt vackert landskap ovanför gamla Alcudia med Mika och Tommy Jansson

Löpglädje!

Stolta pojkar (Sebbe och Ludde) har bestigit klosterstigningen Randa.

Jag och Djärven var också glada över att ha kommit upp för stigningen 😉

På tur mot bergen

Höjdarrundan 2.0

Piggen körde vi från båda hållen. Givetvis. Inget Mallisläger utan att svära på den evighetslånga backen till Mallorcas högsta berg

Morgonpass till Muro

Min fina cykel

Järngänget!

Det är svettigt att springa 10*1000 m på bana!

Sista cykelturen blev en vända tur och retur San Salvador. Min favorit-runda!

---

Äntligen är jag här på Mallis igen. Sedan 2012 har jag varje vår lagt träningsläger här och det börjar kännas riktigt hemma. Andra ställen kan man kanske tröttna på att vara på, men jag tröttnar inte på att vara på läger här. Jag, Sara Penton och Mikaela Persson bor tillsammans i Port´d Alcudia i ett litet hotellrum. Vi satsar alla tre på vår idrott men vi har lite olika inriktning. Mickis tävlar halv ironman och olympisk och har flera SM-medaljer i de distanserna, Sara satsar allt på cyklingen och har SM-guld i linje och tävlar i det danska proffslaget Team Virtu Cycling. Jag satsar ju på ironman-distansen men tillsammans fungerar det väldigt bra att träna. Det är fantastiskt kul att vara tre tjejer med mål i livet inom idrotten och som kan peppa varandra i träning och vardag. Jag har saknat likasinnade personer att hänga med i både Falun och Ludvika och därför är det extra kul att åka på läger och kunna andas triathlon och elitträning 24-7. Det är dessutom sol, vilket gör en glad!

Det är bara 2:a dagen vi är här men jag känner mig redan nedvarvad och inne i träningsläger-lunken och då har jag ändå 12 dagar kvar här. Ska bli kul att se vart den extra träningsvolymen och vilan gör med min form. För formen har inte varit den bästa på sistone. Jag har nämligen haft en släng av influensa och tränat väldigt knapphändigt hela mars månad. jag har dessutom någon slags bristning/överbelastning i hamstrings vilket gör att jag inte kan ta i på löpningen. Antagligen kommer det från att jag kört på snö och is hela vintern och tagit små korta steg och nu när det börjar bli asfalt och man helt plötsligt kan trycka på, på  ett helt annat sätt, har det blivit för mkt för min baksida (speciellt eftersom jag körde korta hårda intervaller efter jag kom tillbaka från sjukdom). Men springa långsamt går bra!

På grund av detta har jag beslutat att inte tävla i Portugal 18-19 maj. Beroende på hur det känns efter lägret kanske jag ändå åker någon annanstans och tävlar….men vi får se.

Nu ska jag mest njuta av att kunna träna ute i rätt sport med bra underlag utan att frysa ihjäl!

Morgonsimning i den kommunala simhallen inne i Alcudia. Utomhus är förstås bättre men vi har dessvärre inte tillgång till någon utomhuspool och morgonarna är fortfarande rätt kyliga. Hoppas på att simma i havet nästa vecka!

Långlöp längs havet och runt sjöarna med en fantastisk inramning från bergen. Livets liv.

Vänner på rullpass:)

Däremellan blir det förstklassig återhämtning;)

---

Jag och Simon bor i Norhyttan (uttalas Norhyttan; inte Norrhyttan eller Norshyttan för det är helt andra platser(!)). Det ligger ca 3 mil utanför Ludvika, ca 5 mil från Borlänge. Vi har bott här även tidigare, innan vi flyttade till Falun och provade på livet i den staden. Passade oss inte. När vi flyttade tillbaka hit hade vi någon slags idiotisk idé om att köpa hus eller lägenhet inne i Ludvika. Det vill vi inte längre. Vi har landat. Och landet är precis där vi vill bo. Det här är paradiset på jorden tycker vi, vilket kanske är konstigt enligt andra. Faktum är att vi är mer sociala med människor nu än när vi bodde i stan. Faktum är att det kändes ganska ensamt att bo i Falun, ironiskt va? Här på gården är det nästan alltid folk som kommer förbi och hälsar på, och vi hälsar på andra också för den delen.

Förra veckan, när det var en sådär gnistrande, strålande vinterdag fick jag ett sms av min släkting som jobbar på Länsstyrelsen. De skulle ut och märka varg och hade sambandscentralen här på gården. Tyvärr jobbade jag såklart när detta spektakel skedde men fått berättat att det både var en och sjuttioelva skotrar här för att spana på vargflocken OCH det landade en helikopter precis utanför fönstret. Inte nog med det, hela SVTs Mitt i Naturen-gäng var här med Anders Lundin, för att följa hela arrangemanget. Trist, tyckte jag och Simon, att vi missade att se både helikopter, Anders Lundin och vargmärkningsgänget. -Äsch, sa pappa, det är inte första gången det landar en helikopter på gården, det är 8 eller 9:e gången! 🙂

Veckan har träningsmässigt varit tung. Har haft något skit i kroppen som gjort att kroppen och knoppen gått på sparlåga. Har dessutom vaknat med stick i halsen varje morgon utom i lördag och söndags. Jag har fått satsa lite mer på rekreation istället för prestationsinriktad träning. Bytt intensiva pass till lågintensiva och mer styrka istället för puls. I onsdags kväll körde jag och Simon ett episkt månskenspass på sjön Noren. kvällen till ära på skejtlaggen och fina skidspår som vår kära byfåne Göte sliter med för att hålla i toppskick. Det är guld värt. Vi kan ta på oss skidorna nedanför trappen på vårt hus och skida ner till isen, till spåret. Även det gick segt men jag njöt i fulla drag av att vara ute med endast månen som ljuskälla. Spännande var det också för vart jag än tittade in i skogen så såg jag den där flocken med vargar springa jämte mig.

Mer vila och bara ett par promenader med jycken i skogen tror jag har gjort susen. Det är som balsam för själen. Hur som helst så är det fantastisk att bo mitt i naturen när kroppen inte är sig lik. Hoppas på att träningsvecka 10 kommer med mer kraft och ork!

Mamma och Anders Lundin. En helt vanlig dag i Norhyttan:).

Promenad på sjön blir man alltid glad av!

---