Jag byter klubb!



I höstas beslutade vi som bekant att Team Cykelcity Stockholm skulle upphöra. Sedan hösten 2012 har Cykelcity stått bakom mig och stöttat mig i min satsning. I vått och torrt. Medgång och motgång. Butiken har varit en hemskt rolig kvartersgård när jag bodde i Stockholm och jag har älskat att titta förbi och säga hej+tjåla med alla som jobbat. Allt jag kan om cykling och prylar har jag på ett eller annat sätt lärt mig när jag har hängt i butiken. Men nu är det slut. Teamet lägger ner då ingen som var med i laget längre bodde i Stockholm.

Vilken klubb skulle jag tävla för nu?

Har haft en del kval inför valet. Fick erbjudande av Nelker att joina Terrible Tuesday Triathlon som jag ju tränat en helt del med och dessutom varit på läger med sedan Nelkers start av löpgruppen Terrible Tuesday. Ett oerhört skönt gäng som tränar hårt och samtidigt är sköna människor att hänga med. Men sätet är ju fortfarande Fjollträsk, som jag nästan aldrig besöker längre… Alternativen utöver det var någon nätklubb eller starta någon helt egen (Norhyttans atletklubb med undersektion Hurtkullorna har länge varit i tankarna). Men sedan slog det mig! Ludvika har ju en triathlonklubb, om än i dvala, så visst fanns det! CSK Ludvika har länge varit reggad triathlonklubb, trots att det var många år sedan nu som det var någon vidare fart på den sektionen. Nu ska det bli ändring på det! Vi har genom våra crawlkurser, spinningpass, träningar med löpgrupper och CSKs cykelklubb, förstått att det funnits ett stort intresse för triathlon i Ludvika, kanske större än någonsin!

Efter ett telefonsamtal med en av de som faktiskt utövat tävlingar i CSKs namn de senaste åren, tillsammans med vår lilla triahthlonträningsgrupp, bestämde vi att vi skulle försöka få fart på CSK Ludvika igen. Klubben är en av de äldsta triathlonklubbarna i Sverige och har haft en del framgångar i triathlonvärlden. Här är ett par ord från eldsjälen Börje Lindberg som var med och startade klubben:

”På CSK Ludvikas årsmöte oktober 1986, som hölls i Harnäs IF:s klubbstuga beslutades enhälligt att ta in triathlon som en sektion i CSK Ludvikas cykel- och skridskoklubb. Jag hade själv blivit inspirerad av sporten och deltog i Gagnefstrippeln, sommaren 1986. Det var så det hela började. Jag tog triathlon till klubben och inspirerade en del andra att börja. Det största namnen kom att bli Anders Olausson och lite senare Maria Melin, numera Edstedt. Vi hade bra snurr på verksamheten mellan 1987 och fram till 1991.

Klubben arrangerade även tävlingen Ludvika Triathlon som gick av stapeln med start o mål vid Jägarnädbadet -88, -89, -90 och var ett av de största i Sverige just då. Flera av Sveriges största triathleter på den tiden kom till Ludvika för att tävla”.

Idag är vi ett litet gäng triathleter i Ludvika, allt från elittriathleter med SM-medaljer på meritlistan, till motionärer och nybörjare. Vi vill skapa en träningscommunity för triathleter i Ludvika där alla är välkomna. I sommar drar vi igång (Simons initiativ) ”triathlon mitt i veckan” med start och mål vid Jägarnäsbadet, just like de old days. Det kommer vara gratis och alla är välkomna att delta. Tanken är att testa på/träna på triathlon och deltagandet sker helt på egnen risk.

Utöver det kommer vi simma med LSS, springa med Mötesplats löpning och cykla med CSK. Let´s make Ludvika great again!

Nu har jag förnyat min tävlingslicens i CSKs namn och mitt Federation Card säger att jag är pro athlete, så nu är det bara att köra. 2018 kommer att bli det bästa året!

Är du intresserad av att joina oss? Häng på! Vi lägger löpande ut information på Facebooksidan CSK Ludvika Triathlon.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En bättre lördag



Veckorna snurrar på i nya rutiner och allt känns faktiskt riktigt bra. Trodde aldrig att jag skulle tycka det var såhär härligt att flytta hem igen. Det är ännu bättre!

Jag tänkte blogga om min gårdag, en lördag, vilken som helst egentligen, men jag kommer att komma minnas denna länge…

Steg som vanligt upp tidigt för att hinna träna ett morgonpass. Kl 6:45 ringde klockan och jag släpade mig upp till frukostbordet. Efter en balja med kaffe, piggnade jag på mig och jag för in till stan med bilen, hel utan fadäser för simning kl 8-9:30. Tidigare i veckan hade jag både lyckats låsa in båda bilnycklarna i bilen kl 05:30 ena dagen och andra dagen Körde jag fast, backade in i vedklyven och körde sedan fast igen. Tur man har en morgonpigg pappa som kommer ut och hjälper en!

Jag kom till simningen i tid för en gångs skull och vi körde ett pass med mycket teknik samt en huvudserie med lite blandade distanser och farter. Precis vad jag behövet! Jag har en del att jobba på vad gäller teknik och acceleration/fart. Klev upp 20 min före alla andra för att hinna byta om och ta mig till mötesplatsen för löpning. Tur Ludvika är så pass litet att det inte är några avstånd att ta sig!

Vi blev ett glatt gäng som sprang i ett soligt och vintrigt Ludvika. Tyvärr väldigt halt (läs glansis) men det gick bra med dubbade skor. Vi fick ihop 20 km tillsammans och jag sprang en tur på 5 km extra.

I Min sista kilometer ringde Simon och bad mig stanna i Sunnansjö och köpa korv. Sagt och gjort. På vägen hem fick jag ett mess att elden var tänd.  Väl hemma var det bara att hoppa i powerboots och Lundhagsbyxorna och kila ned till sjön. Där grillade vi korv och njöt av solen. Tänk att vi bor i paradiset (alla fall för oss) och har så fint runt husknuten!

Pappa kom förbi och tog en kopp kaffe med oss och tipsade om att Vålbodavägen hade excptionellt fint sparkföre. Vi blev såklart sugna på spark-rejs! Det var sjukt kul och det gick superfort! ….tills Simon ramlade med sin spark och bröt av en med:D. Riktig action!

Därefter svidade vi om och drog på vår tradition ”halv-åtta-hos-mig-glebygd-edt.”, denna gång i Norrbo.

En bättre lördag helt enkelt!

Juletid



God jul vill jag önska alla läsare!

Julhelgen har tillbringats i vintriga Björnrike med skidor både slättförs och utförs. Träningen får helt enkelt bli lite mer alternativ den här julen, men eftersom jag tycker det är riktigt kul med skidor så gör det inte så mycket. Pisten och spåret har de senaste åren blivit nedprioriterat framför triathlonträningen och träningsläger på soliga platser. Men när Simons familj lockade med fjällstuga och mysigt julfirande kunde vi inte säga nej. Simon är galen i utförsåkning och milen i längdspåren måste in för oss båda. Perfekt tillfälle att boosta med vinterskidsport, helt enkelt!

Vi har ändå lyckats träna på riktigt bra, 23 december vigdes helt åt konditionsidrott. Förmiddagen i längdspåret och klassisk stil, eftermiddagen fick bli med pannlampa och löpskor, där jag körde 6*4 minuter full patte med 4 minuter vila. En riktig urblåsning, inspirerad av Sara Pentons 4:or som vi delvis körde tillsammans i Falun häromdagen. Man hann bli trött, så bra tips Sara!

Julafton firade vi i pisten och därefter körde jag Nelkers påhitt #FakkSanta, dvs 10 km mejsla ur fullständigt och posta tiden på Instagram, gärna utan kläder. Mina 10 km blev lite speciella. Eftersom vi bor mitt i en skidbacke och det inte finns oändligt med vägar här, så fick det bli pannlampsrejs med 3 km inledande brant backe uppför, 5 km kamakazie-löpning med kalla lår och halt underlag utför hela backen, och sedan 2 km vända-ut-och-in-på-lungorna-löpning uppför igen. Riktigt jävla jobbigt men oj så kul! Totalt 10 km med 351 höjdmeter och tiden 52:12 (5:13 min/km i snitt). Kläderna hade jag dock på mig hela passet, det var nämligen -11 grader i luften. Arslet och låren var riktigt trötta efter den dagen kan jag lova er!

Igår, den 25 december, drog vi på oss skejtskidorna och beslöt oss för att köra Björnrike-Vemdalsskalet-Storhogna tur och retur. Jag var riktigt sur och opeppad innan start och när vi väl satte fart, kändes det förjävigt. Efter en kilometer bad jag om att få nyckeln till bilen så jag kunde vända hem igen. Men på nåt vis fortsatte jag ändå och vips var vi i Vemdalen, då var det ju ingen idé att vända, vi skulle ju äta lunch i Storhogna och det ville man ju inte missa! Med 1 dm nysnö och några kallgrader var det helt perfekt att åka på långtur, det gick inte så snabbt men vi trampade på. Gulachsoppan var välbehövd i Storhogna och jag piggnade faktiskt på mig till hemfärden. Det gick riktigt lätt och ju mer jag slappnade av, desto bättre gick det att skejta. Alla växlar gick bra till och med! När vi lämnade Vemdalsskalet började H-vetet. Först slalombacken (jaja, barnbacken men ändå) ungefär 1,5 km, sedan bara fortsatte det och fortsatte. Både kropp och knopp hann ta slut innan vi kom fram till parkeringen igen i Björnrike men nu kunde vi njuta av lite glögg och lussebulle hemma i stugan resten av dagen, utan att klättra på väggarna! 36 km blev det tur och retur.

Idag den 26 december har vi mejslat ur i backen istället. Det har snöat och blåst nå jävulskt men det har varit riktigt kul att åka i backarna. Opistat och massa lössnö! Låren har fått sig ytterligare lite träning:).

Bjuder på mina topp nio mest gillade bilder från Instagram:

Uppifrån fr höger: Foto av mig i Norhyttan av Erik Westberg för Mellanskog-tidningen, inför starten i Ironman Emilia-Romagna, Italien i september, Jag och Åsa efter vår tuffa 70.3:a i Jnköping (en vecka efter SM i Vansbro), Snölöpning i Norhyttan, Foto av Simon posering med min cykel Argon 18 E119+, SM i Motala 2014 (jag tog silver), In Action på SM halvironman i Vansbro Triathlon, efter målgång och 4:e plats på Kalmar Minitri, Intervju efter 3e plats på Tjörn Triathlon halvironman.

Nästa inlägg blir Emmas nyårskarameller där jag summerar året!

Njut nu av godis, familj och ledighet!

Uppstart i träningen



Efter att Simon yttrade att ”det började synas” att jag inte tränade så mkt för några veckor sedan förstod jag att det var dags att ta tag i strukturerad träning igen. Inte mig emot! Två dagar senare märkte jag att jag inte längre kom i mina nya snygga byxor som jag köpt för ngn månad sedan och som där och då satt som ett smäck. Mission accomplished! Från triathlet till fet hade alltså funkat. Säsongsvila hade varit lyckad.

Nu har jag säsongsvilat klart och det är hög tid att styra upp livet, pösmagen och träningen. Det sjuka har varit att jag inte haft en enda timme över den här säsongsvilan, tvärtom har jag jobbat som en jävla galning istället och flängt runt på diverse möten och tillställningar. Se förra inlägget ”Förändringar”.

Det ska bli så kul att flytta hem till Ludvika/Norhyttan och känna trygghet i träningsrutinerna och hitta tillbaka till lite mer socialt umgänge i vardagen och träningen. Hoppas på att träningen faller på plats med de nygamla grupper jag kommer att träna med. Att dessutom veta vilka träningsrundor som finns och slippa leta/överraskas/komma vilse på 50% av passen kommer också bli skönt. Senaste året har jag uteslutande kört samma träningsvändor i Falun för att jag inte orkat leka upptäcktsfärd. I Ludvika har jag full koll och det finns massor av rundor jag inte kört på väldigt många år.

Såhär ser en ”normalvecka” ut just nu för mig under uppstarten av säsongen (och innan jag flyttar):

Mån: Löpning terräng, 60 min styrka (BodyPump), strech/rehab, månadens övning

Tis: Falu Masters simning 3-4000 m, löpintervaller styrka/exploisivitet, strech/rehab, månadens övning

Ons: lunchlöpning med kollegor, spinnningledare 60-90 min, strech/rehab, månadens övning

Tors: Falu Masters simning 3-4000 m, löpintervaller backe eller längre tröskelintervall i grupp #MPL, strech/rehab, månadens övning

Fre: (proffsfredag!) Egen simning 3-4000 m (distansfokus), Cykelintervaller wattbike, strech/rehab, månadens övning

Lör: Distanslöpning terräng i grupp, eventeullt 60 min lätt rull cykel, strech/rehab, månadens övning

Sön: Distanscykel, strech/rehab, månadens övning

Totalt blir det väl ca 10-15 timmar träning såhär års men tanken är att det varje vecka läggs på lite mer. Vilodag tar jag lite då och då när jag känner för det. Tex har det blivit jävligt såsigt denna vecka pga en känning i halsen. Vill inte riskera några långdragna sjukdomar så jag tar det säkra före det osäkra och vilar ut skiten till jag känner mig 100% igen.

Det här träningsupplägget har jag satt helt på eget bevåg och har alltså ingen tränare för tillfället. Jag trivs helt ärligt bäst med det då jag på senaste tiden att jag vill ha kontroll över min tid och ha mina egna rutiner som jag vet att jag mår bäst av. Men jag behöver verkligen något nedskrivet för att ta mig igenom hårda pass trots snö, kyla och trött kropp. Det har visat sig att det fungerar, bara jag har ett schema att följa! Vem som skrivit det har mindre betydelse men jag litar mer på mig själv än någon annan när det kommer till min egen träning. Kontrollfreak som jag tydligen är.

Ta det lugnt i trafiken så hörs vi när jag är i storform (dvs väldigt snart);)!

Förändringar…



Så sakteligen har jag börjat att skapa struktur i tillvaron igen. Träningspass kläms in innan jobbet och efter. Just nu känns det dock som jag får vara nöjd att jag bara är där och bockar av dem för OJ vad tungt det går. Åtminstone att simma. Cyklingen och löpningen känns faktiskt någotsånär även om flåset inte är där det en gång varit (som för 5 v sedan :). Hur som helst gillar kag den strukturerade träningen mycket mer än den mer lustfyllda off-season träningen och framför allt vilan, som för mig är en pina. Det är tråkigt!

Som alltid under hösten så får jag mentalt överskott och tid att göra annat. Denna höst har jag tagit tag i tunga saker som länge har tyngt mitt hjärta och dragit energi helt omedvetet. Det har varit träning och boende. Jag har inte trivts i Falun. Det var inte alls som jag trodde när vi flyttade dit, tyvärr. Jag sks inte gå in på detaljerna men mycket i min vardag har tagit alldeles för mycket krut av mig, jag har blivit förbannad på både mig själv och på min träni g att det inte funkat som jag velat. Därtill en lägenhet med grannar ovanpå som har helt annan dygnsrytm än oss, vilket har inneburit att vi sovit extremt dåligt när vi varit i Falun. Så nu har både jag och Simon tagit tag i eländet.

Efter årsskiftet flyttar vi tillbaka till Norhyttan men letar ett enklare hus eller lägenhet i Ludvika. Jag har dessuom fått jobb på ett nystartat ÅF-kontor mitt inne i Ludvika och vår träning där börjar falla på plats. Det blir simning med Ludvika simsällskap, löpning med Mötesplats löpning (fd triathleten, MTB åkaren och förbundskaptenen Anders Olausson är sammankallande och håller rätt på oss) samt cykling med CSK Ludvika och på Gymmet i Ludvika där vi är instruktörer. Alla träningsfaciliteter som vi behöver finns i Ludvika och vi gillsr vårt häng i stan. Därtill har vi världens bästa fik och restaurang att käka på, Deliholkens Sött och salt, som snart öppnar nytt där vi kan fika hela dagarna i gott sällskap. Huset i Norhyttan som tillhör familjens gård står ju såklart kvar och vi kommer tillbringa helger och ledigheter där ute.

Tränandet och tävlandet ser ut att falla på plats och jag ser så mycket fram emot att äntligen komma hem och rota mog ordentligt efter allt flax, runt om i landet.

Nu ser jag fram emot 2018 som mitt bästa år hittills!

Om ni har en timme över så lyssna gärna på senaste podden jag var med i: Snorsportpodden med Emma Graaf

Foto: Simon Wahlström

Ironman Italy: DNF



Jag hade önskar att jag skulle kunna skriva en racereport om hur bra min första Ironman på två år hade gått. Hur kul det hade varit att tävla på min favortidistans igen, hur stark jag hade känt mig och hur snabbt det hade gått.

Tyvärr, blev det inget av ovan nämnt i den tävling jag sett så fram emot. Inte minst för att hel Graaf Crew åkte med mig och att jag länge velat åka till Italien. Nu skulle jag få kombinera tävlandet med familjeresa och ett vackert land att besöka.

Resan började redan kl 7:30 på onsdagsmorgonen då jag, Simon, mamma, pappa och kusin Johanna åkte från Norhyttan, till Arlanda och vidare ner mot Italien.  Resan gick bra på alla sätt, tills vi kom fram till Bologna….Det hela började med att Simons betalkort blev uppätet av en uttagsautomat, inklusive de pengar han hade tagit ut. Typiskt. Inte hela världen ändå. Sedan skulle jag och Simon ta tåg eller taxi mot Cervia och resten av gänget hämta ut en hyrbil som vi förbokat. Vi insåg dock snabbt att tåget skulle bli väldigt omständigt och ta ofantligt med tid så vi satsade på en taxi istället. Stod i kö oändligt länge för att sedan bli avvisade av varenda taxi för att de ansåg att två cyklar och tre passagerare abolut inte gick att få in i just deras bil. Sablar! Borta vid biluthyrningen gick det inte heller så bra då ”vår” bil blivit krockad och inte gick att köra. Som tur var kunde vi bli uppgraderade till samma pris och kunde plocka ut en minibuss som vi alla, inklusive cyklarna, fick plats i. Jippiiii, nu kunde vi äntligen åka till Cervia.

Vi anlände kl 22, väldigt trött och hungriga. Åkte ned på stan och hittade efter många om och men en öppen restaurang med den mest gudomliga stenungsbakade pizzan och de bästa råvarorna. Som tur var hann vi också nätt och jämt köpa frukost mittemot i en delikatessbutik innan hela stan verkade stänga igen. Mätta och trötta kunde vi åka tillbaka till huset och somna in.

Dagen efter skulle vi testa benen och banan. Simon skruvade snabbt ihop våra Argoncyklar och vi gav oss iväg. Vi träffade av en slump upp Marre, David Björk och Kristian Ek som också skulle testa cykelbanan inför tävlingen. Benen kändes verkligen skit och jag ville bara hem, lät de andra cykla i förväg. Efter 45 min lämnade vände vi hemåt och Simon sa åt mig att köra några ”pick-ups” för att få igång kroppen. Det gick helt okej men jag kände inte att jag hade någon ork. Fick för mig att alla inställningar på cykeln var tokiga, såklart fick Simon skit för det eftersom han skruvat ihop den.

Väl hemma käkade vi lunch och åkte sedan ned till simstarten och testa simma i vattnet. Det var vansinnigt långgrunt!

Fortfarande seg känsla i kroppen men gjorde mitt bästa att bara slappa dagen innan tävling. Gick på pre-race, sprang en tur, checkade in i god tid i det ändlöst långa växlingsområdet och studerade banorna. Cyklingen skulle vara närmare 185 km vilket grämde mig lite….

Det kändes helt okej ändå. Graaf Crew stöttade och höll mig på bra humör.

På tävlingsmorgonen vaknade jag och kände mig bara trött. Steg upp och åt risgrynsgröt och drack en kopp espresso. Vanligtvis dricker jag mkt mer kaffe, kanske var det därför jag kände mig trött? Fixade iordning allt, Simon skjutsade ned mig till starten i god tid så jag kunde hinna med allt fix och värma upp ordentligt innan start. Eftersom det var strandstart och långgrunt så in åt helvete sprang jag mest innan start. Hann doppa mig och sedan dags för line-up. Jag är aldrig negativt nervös utan bara pirrig och spänd av förväntan men idag var jag inte ens det. Det var liksom lite tomt på den känslan. Starten var sjukt mäktig ändå med en hel del publik, vacker soluppgång, rosa himmel och helikoptrar som cirkulerade ovan oss. När starten gick hamnade jag efter, var så sjukt dålig på att springa i vattnet. Och man behövde springa lääääänge. Kom in i simningen bra sedan och vi låg alla tjejer i en grupp. Tyckte det gick lite väl långsamt men jag höll mig cool och låg i mitten. Det splittrades nog upp en del efter halva varvet och jag hade inte stenkoll på hur jag låg till. När vi skulle upp och springa i Australian Exit så tappade jag lite men å andra sidan kändes simningen så otroligt stabil att jag inte hetsade upp mig för det. Blev så rörd att jag började gråta lite när jag såg mamma, pappa och Johanna och hörde dem skrika. Den sista loopen gick bra och jag och en till tjej kunde dra ifrån lite. Tyvärr tappade vi mot de som låg framför och farten var inte fantastisk. 1:00 kom vi upp på och inte ens det är jag nöjd med. Hörde sedan att många av proffskillarna hade genat, och man ska väl inte jämföra tid och tid, men det gör jag ju ändå och blir besviken. Det hade jag ju dock ingen koll på där och så, utan jag trodde såklart jag gjort en kanonsimning.

Världens längsta T1 som sagt, men var riktigt skönt att springa av benen innan cykeln skulle gränslas. Det gick ok och jag kom iväg hyfsat snabbt. Sedan började misären. Tappar först min flaska med elektrolyter och min favvosportdryck från SIS, specialblandad som jag vill ha den. Inget att hänga upp sig på då det finns depåer efter vägen tänkte jag. Effektmätaren hade tappat kontakt så fick fippla med den ett tag. Första stationen var dock bara vatten så jag tar en flaska, dricker, och kastar den sedan direkt. Då kommer en domare upp bredvid mig och gastar nåt om ”littering”. VA?! jag kastade ju flaskan direkt efter langning i kast-zonen försöker jag förklara. Nej nej, kast-zonen är tydligen bara 25 m och jag var utanför den. Jag fattar nada, har inte lyssnat på briefingen riktigt om vad som gäller, tyckte Paul Kaye sa ngt om DQF om man slängde skräp? Eller skulle jag stanna i Penalty tältet? Försökte stanna och fråga domaren, han viftade iväg mig. Jahapp, stannade väl i nästa penalty tältet men de viftade iväg mig så snart de tagit mitt startnummer. Var jag diskad? Nu började stigningen på en annars platt bana och det var faktiskt kul. Jag fick lite touren-vibbar av alla som stod i vägen och hejade och skrek. Ganska kul. Hemväg nu. Försökte och försökte komma in i rytmn och känsla. Gick inte. Gjorde ont i ryggen, ont i benen, ont i armarna, ont i grenen. Varför kunde jag inte andas? Pinnarna var för korta! Eller var sadeln för lågt? Det kändes inte alls som det brukade. Aaaahhhh vad tråkigt det var. Så energilös i kroppen, trots att jag bara åt och åt och åt. Platt platt platt, något jag annars uppskattar, nu var allt bara en pina. Träffade en annan svensk, Nicklas Säfström som skulle bryta och jag fick sådan oändlig lust att göra honom sällskap. Men nä, det kanske kunde bli bättre. Jag fortsatte. Väl inne vid varvning sade en av medtävlandena att mina verktyg höll på att gå förlorade. Hoppade av och såg att stället bakom sadeln och hela skiten hade lossnat. Hade antagligen slitit åt mig cykel lite väl häftigt och fått skruven att rucka sig, tsm med bitvis dålig asfalt så måste den ha skakat upp sig (trots att jag kollade alla skruvar och drog åt dem dagen innan). Nu kom tankarna på att bryta på allvar. Tredje gången jag klev av cykeln på racet! Va fan! Bestämde mig för att bryta vid där Simon och de andra stod och hejade vid 110 km. När jag kom dit klev jag av och satte mig på trottoarkanten. Jag var så energilös, helt tom!!! Men Simon och Johanna lyckades få mig på bättre tankar så jag bestämde mig för att cykla klart. Jag ville verkligen göra en bra löpning och se stan.

Jag klarade tillslut cyklingen, men det kändes som att kroppen sovit i närmare 190 km. Ville bara sluta ögonen också. I T2 gick jag på toaletten, åt en bar, tog det lugnt. Men sedan körde jag ut på löpningen och bestämde att jag skulle göra mitt bästa, för crew:ets skull. Det kändes rätt okej de första kilometrarna. Det var nästan lite kul ett tag. Sedan svängde banan bort från stan och in i parkområdet i närheten där vi bodde och energin gick ur mig igen. Tempot bara sjönk och min energi försvann igen. Vad fan var det för fel på mig????? Efter 7 km kom jag gående och där stod Simon igen och då bestämde jag mig. Jag klev av och började gråta. Vi kramades och en funktionär försökte övertala mig att fortsätta på Italienska. Tur att jag inte fattade ett smack av vad hon sa. Ett annat proffs stod och köpte panini i ett gatukök och överhörde oss. Han vände sig om och trösta mig. Berättade att han också brutit. Han hade till och med gråtit en skvätt på cyklingen. Jag grinade ännu mer. Han tröstade: ”It´s just a race”  , ”Life is so much more”. ”There will be more races”. Han försökte förklara att det fanns ett spanskt uttryck som sa att man måste dra ut nålen och sedan fortsätta. Det kändes så bra att han förstod….

Det är inte samma att köra i proffsklass. Det är tufft och man känner sig så dålig när det går dåligt. Det är sådant stort allvar när man tävlar bland proffsen. Jag kör inte för att bara genmomföra. Jag tävlar om placeringar och jag vill någon gång stå på podiet. I Italien var min kropp inte med mig. Den ville inte tävla. Den ville bara såsa runt. Och det är inte därför jag vill köra Ironman. Jag vill TÄVLA, vara i bra slag och finnas med i toppen. Som det ser ut nu är jag inte ens i närheten.

Jag har haft en pissig uppladdning till den här tävlingen. Det är jag medveten om. Skadade ryggen dagen efter Tjörn Triathlon och kunde inte träna något på en vecka utan att det högg i ryggen och gjorde svinont. Avslutade semestern och kom tillbaka till jobbet i 2000 km/h och stressad som få. Tjänsteresor och möten med många nya ansikten och ständigt stressad att blir smittad av förskylning eller annat skit. Samtidigt som jag skulle försöka få in 2 träningspass per dag mellen arbetstimmarna. Kände att jag började få stressexem på halsen men tänkte väl att det inte var så konstigt som jag flängde. Men när lymfkörtlarna på ena sidan svullnade upp som en stor golfboll började ana att ngt var tokigt. Var till läkaren på måndagen och de konstaterade att jag hade bälros. Helt sjukt. Det var alltså inte stressexem utan bältros? Trots det kunde jag träna på och jag kände inte av det annat än att det brände och stack i min hud vid utslagen. Ingen feber, ingen försvagning, ingen sjuksomskänsla. På onsdagen veckan efter var det dags att åka ned till tävlingen. Kanske var det pga ovan uppladdning som kroppen kändes bajs, kanske var det bara en dålig dag.

Nu är det dag för mig att ta en ordentlig sängsvila, fundera på vad jag vill med jobb, träning och tävling och vad som är viktigast, samt börja blicka framåt till nya race. För I WILL BE BACK! Än är min sista potatis inte satt och Ironman är fortfarande det roligaste jag vet.

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström