Uppstart i träningen



Efter att Simon yttrade att ”det började synas” att jag inte tränade så mkt för några veckor sedan förstod jag att det var dags att ta tag i strukturerad träning igen. Inte mig emot! Två dagar senare märkte jag att jag inte längre kom i mina nya snygga byxor som jag köpt för ngn månad sedan och som där och då satt som ett smäck. Mission accomplished! Från triathlet till fet hade alltså funkat. Säsongsvila hade varit lyckad.

Nu har jag säsongsvilat klart och det är hög tid att styra upp livet, pösmagen och träningen. Det sjuka har varit att jag inte haft en enda timme över den här säsongsvilan, tvärtom har jag jobbat som en jävla galning istället och flängt runt på diverse möten och tillställningar. Se förra inlägget ”Förändringar”.

Det ska bli så kul att flytta hem till Ludvika/Norhyttan och känna trygghet i träningsrutinerna och hitta tillbaka till lite mer socialt umgänge i vardagen och träningen. Hoppas på att träningen faller på plats med de nygamla grupper jag kommer att träna med. Att dessutom veta vilka träningsrundor som finns och slippa leta/överraskas/komma vilse på 50% av passen kommer också bli skönt. Senaste året har jag uteslutande kört samma träningsvändor i Falun för att jag inte orkat leka upptäcktsfärd. I Ludvika har jag full koll och det finns massor av rundor jag inte kört på väldigt många år.

Såhär ser en ”normalvecka” ut just nu för mig under uppstarten av säsongen (och innan jag flyttar):

Mån: Löpning terräng, 60 min styrka (BodyPump), strech/rehab, månadens övning

Tis: Falu Masters simning 3-4000 m, löpintervaller styrka/exploisivitet, strech/rehab, månadens övning

Ons: lunchlöpning med kollegor, spinnningledare 60-90 min, strech/rehab, månadens övning

Tors: Falu Masters simning 3-4000 m, löpintervaller backe eller längre tröskelintervall i grupp #MPL, strech/rehab, månadens övning

Fre: (proffsfredag!) Egen simning 3-4000 m (distansfokus), Cykelintervaller wattbike, strech/rehab, månadens övning

Lör: Distanslöpning terräng i grupp, eventeullt 60 min lätt rull cykel, strech/rehab, månadens övning

Sön: Distanscykel, strech/rehab, månadens övning

Totalt blir det väl ca 10-15 timmar träning såhär års men tanken är att det varje vecka läggs på lite mer. Vilodag tar jag lite då och då när jag känner för det. Tex har det blivit jävligt såsigt denna vecka pga en känning i halsen. Vill inte riskera några långdragna sjukdomar så jag tar det säkra före det osäkra och vilar ut skiten till jag känner mig 100% igen.

Det här träningsupplägget har jag satt helt på eget bevåg och har alltså ingen tränare för tillfället. Jag trivs helt ärligt bäst med det då jag på senaste tiden att jag vill ha kontroll över min tid och ha mina egna rutiner som jag vet att jag mår bäst av. Men jag behöver verkligen något nedskrivet för att ta mig igenom hårda pass trots snö, kyla och trött kropp. Det har visat sig att det fungerar, bara jag har ett schema att följa! Vem som skrivit det har mindre betydelse men jag litar mer på mig själv än någon annan när det kommer till min egen träning. Kontrollfreak som jag tydligen är.

Ta det lugnt i trafiken så hörs vi när jag är i storform (dvs väldigt snart);)!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Förändringar…



Så sakteligen har jag börjat att skapa struktur i tillvaron igen. Träningspass kläms in innan jobbet och efter. Just nu känns det dock som jag får vara nöjd att jag bara är där och bockar av dem för OJ vad tungt det går. Åtminstone att simma. Cyklingen och löpningen känns faktiskt någotsånär även om flåset inte är där det en gång varit (som för 5 v sedan :). Hur som helst gillar kag den strukturerade träningen mycket mer än den mer lustfyllda off-season träningen och framför allt vilan, som för mig är en pina. Det är tråkigt!

Som alltid under hösten så får jag mentalt överskott och tid att göra annat. Denna höst har jag tagit tag i tunga saker som länge har tyngt mitt hjärta och dragit energi helt omedvetet. Det har varit träning och boende. Jag har inte trivts i Falun. Det var inte alls som jag trodde när vi flyttade dit, tyvärr. Jag sks inte gå in på detaljerna men mycket i min vardag har tagit alldeles för mycket krut av mig, jag har blivit förbannad på både mig själv och på min träni g att det inte funkat som jag velat. Därtill en lägenhet med grannar ovanpå som har helt annan dygnsrytm än oss, vilket har inneburit att vi sovit extremt dåligt när vi varit i Falun. Så nu har både jag och Simon tagit tag i eländet.

Efter årsskiftet flyttar vi tillbaka till Norhyttan men letar ett enklare hus eller lägenhet i Ludvika. Jag har dessuom fått jobb på ett nystartat ÅF-kontor mitt inne i Ludvika och vår träning där börjar falla på plats. Det blir simning med Ludvika simsällskap, löpning med Mötesplats löpning (fd triathleten, MTB åkaren och förbundskaptenen Anders Olausson är sammankallande och håller rätt på oss) samt cykling med CSK Ludvika och på Gymmet i Ludvika där vi är instruktörer. Alla träningsfaciliteter som vi behöver finns i Ludvika och vi gillsr vårt häng i stan. Därtill har vi världens bästa fik och restaurang att käka på, Deliholkens Sött och salt, som snart öppnar nytt där vi kan fika hela dagarna i gott sällskap. Huset i Norhyttan som tillhör familjens gård står ju såklart kvar och vi kommer tillbringa helger och ledigheter där ute.

Tränandet och tävlandet ser ut att falla på plats och jag ser så mycket fram emot att äntligen komma hem och rota mog ordentligt efter allt flax, runt om i landet.

Nu ser jag fram emot 2018 som mitt bästa år hittills!

Om ni har en timme över så lyssna gärna på senaste podden jag var med i: Snorsportpodden med Emma Graaf

Foto: Simon Wahlström

Ironman Italy: DNF



Jag hade önskar att jag skulle kunna skriva en racereport om hur bra min första Ironman på två år hade gått. Hur kul det hade varit att tävla på min favortidistans igen, hur stark jag hade känt mig och hur snabbt det hade gått.

Tyvärr, blev det inget av ovan nämnt i den tävling jag sett så fram emot. Inte minst för att hel Graaf Crew åkte med mig och att jag länge velat åka till Italien. Nu skulle jag få kombinera tävlandet med familjeresa och ett vackert land att besöka.

Resan började redan kl 7:30 på onsdagsmorgonen då jag, Simon, mamma, pappa och kusin Johanna åkte från Norhyttan, till Arlanda och vidare ner mot Italien.  Resan gick bra på alla sätt, tills vi kom fram till Bologna….Det hela började med att Simons betalkort blev uppätet av en uttagsautomat, inklusive de pengar han hade tagit ut. Typiskt. Inte hela världen ändå. Sedan skulle jag och Simon ta tåg eller taxi mot Cervia och resten av gänget hämta ut en hyrbil som vi förbokat. Vi insåg dock snabbt att tåget skulle bli väldigt omständigt och ta ofantligt med tid så vi satsade på en taxi istället. Stod i kö oändligt länge för att sedan bli avvisade av varenda taxi för att de ansåg att två cyklar och tre passagerare abolut inte gick att få in i just deras bil. Sablar! Borta vid biluthyrningen gick det inte heller så bra då ”vår” bil blivit krockad och inte gick att köra. Som tur var kunde vi bli uppgraderade till samma pris och kunde plocka ut en minibuss som vi alla, inklusive cyklarna, fick plats i. Jippiiii, nu kunde vi äntligen åka till Cervia.

Vi anlände kl 22, väldigt trött och hungriga. Åkte ned på stan och hittade efter många om och men en öppen restaurang med den mest gudomliga stenungsbakade pizzan och de bästa råvarorna. Som tur var hann vi också nätt och jämt köpa frukost mittemot i en delikatessbutik innan hela stan verkade stänga igen. Mätta och trötta kunde vi åka tillbaka till huset och somna in.

Dagen efter skulle vi testa benen och banan. Simon skruvade snabbt ihop våra Argoncyklar och vi gav oss iväg. Vi träffade av en slump upp Marre, David Björk och Kristian Ek som också skulle testa cykelbanan inför tävlingen. Benen kändes verkligen skit och jag ville bara hem, lät de andra cykla i förväg. Efter 45 min lämnade vände vi hemåt och Simon sa åt mig att köra några ”pick-ups” för att få igång kroppen. Det gick helt okej men jag kände inte att jag hade någon ork. Fick för mig att alla inställningar på cykeln var tokiga, såklart fick Simon skit för det eftersom han skruvat ihop den.

Väl hemma käkade vi lunch och åkte sedan ned till simstarten och testa simma i vattnet. Det var vansinnigt långgrunt!

Fortfarande seg känsla i kroppen men gjorde mitt bästa att bara slappa dagen innan tävling. Gick på pre-race, sprang en tur, checkade in i god tid i det ändlöst långa växlingsområdet och studerade banorna. Cyklingen skulle vara närmare 185 km vilket grämde mig lite….

Det kändes helt okej ändå. Graaf Crew stöttade och höll mig på bra humör.

På tävlingsmorgonen vaknade jag och kände mig bara trött. Steg upp och åt risgrynsgröt och drack en kopp espresso. Vanligtvis dricker jag mkt mer kaffe, kanske var det därför jag kände mig trött? Fixade iordning allt, Simon skjutsade ned mig till starten i god tid så jag kunde hinna med allt fix och värma upp ordentligt innan start. Eftersom det var strandstart och långgrunt så in åt helvete sprang jag mest innan start. Hann doppa mig och sedan dags för line-up. Jag är aldrig negativt nervös utan bara pirrig och spänd av förväntan men idag var jag inte ens det. Det var liksom lite tomt på den känslan. Starten var sjukt mäktig ändå med en hel del publik, vacker soluppgång, rosa himmel och helikoptrar som cirkulerade ovan oss. När starten gick hamnade jag efter, var så sjukt dålig på att springa i vattnet. Och man behövde springa lääääänge. Kom in i simningen bra sedan och vi låg alla tjejer i en grupp. Tyckte det gick lite väl långsamt men jag höll mig cool och låg i mitten. Det splittrades nog upp en del efter halva varvet och jag hade inte stenkoll på hur jag låg till. När vi skulle upp och springa i Australian Exit så tappade jag lite men å andra sidan kändes simningen så otroligt stabil att jag inte hetsade upp mig för det. Blev så rörd att jag började gråta lite när jag såg mamma, pappa och Johanna och hörde dem skrika. Den sista loopen gick bra och jag och en till tjej kunde dra ifrån lite. Tyvärr tappade vi mot de som låg framför och farten var inte fantastisk. 1:00 kom vi upp på och inte ens det är jag nöjd med. Hörde sedan att många av proffskillarna hade genat, och man ska väl inte jämföra tid och tid, men det gör jag ju ändå och blir besviken. Det hade jag ju dock ingen koll på där och så, utan jag trodde såklart jag gjort en kanonsimning.

Världens längsta T1 som sagt, men var riktigt skönt att springa av benen innan cykeln skulle gränslas. Det gick ok och jag kom iväg hyfsat snabbt. Sedan började misären. Tappar först min flaska med elektrolyter och min favvosportdryck från SIS, specialblandad som jag vill ha den. Inget att hänga upp sig på då det finns depåer efter vägen tänkte jag. Effektmätaren hade tappat kontakt så fick fippla med den ett tag. Första stationen var dock bara vatten så jag tar en flaska, dricker, och kastar den sedan direkt. Då kommer en domare upp bredvid mig och gastar nåt om ”littering”. VA?! jag kastade ju flaskan direkt efter langning i kast-zonen försöker jag förklara. Nej nej, kast-zonen är tydligen bara 25 m och jag var utanför den. Jag fattar nada, har inte lyssnat på briefingen riktigt om vad som gäller, tyckte Paul Kaye sa ngt om DQF om man slängde skräp? Eller skulle jag stanna i Penalty tältet? Försökte stanna och fråga domaren, han viftade iväg mig. Jahapp, stannade väl i nästa penalty tältet men de viftade iväg mig så snart de tagit mitt startnummer. Var jag diskad? Nu började stigningen på en annars platt bana och det var faktiskt kul. Jag fick lite touren-vibbar av alla som stod i vägen och hejade och skrek. Ganska kul. Hemväg nu. Försökte och försökte komma in i rytmn och känsla. Gick inte. Gjorde ont i ryggen, ont i benen, ont i armarna, ont i grenen. Varför kunde jag inte andas? Pinnarna var för korta! Eller var sadeln för lågt? Det kändes inte alls som det brukade. Aaaahhhh vad tråkigt det var. Så energilös i kroppen, trots att jag bara åt och åt och åt. Platt platt platt, något jag annars uppskattar, nu var allt bara en pina. Träffade en annan svensk, Nicklas Säfström som skulle bryta och jag fick sådan oändlig lust att göra honom sällskap. Men nä, det kanske kunde bli bättre. Jag fortsatte. Väl inne vid varvning sade en av medtävlandena att mina verktyg höll på att gå förlorade. Hoppade av och såg att stället bakom sadeln och hela skiten hade lossnat. Hade antagligen slitit åt mig cykel lite väl häftigt och fått skruven att rucka sig, tsm med bitvis dålig asfalt så måste den ha skakat upp sig (trots att jag kollade alla skruvar och drog åt dem dagen innan). Nu kom tankarna på att bryta på allvar. Tredje gången jag klev av cykeln på racet! Va fan! Bestämde mig för att bryta vid där Simon och de andra stod och hejade vid 110 km. När jag kom dit klev jag av och satte mig på trottoarkanten. Jag var så energilös, helt tom!!! Men Simon och Johanna lyckades få mig på bättre tankar så jag bestämde mig för att cykla klart. Jag ville verkligen göra en bra löpning och se stan.

Jag klarade tillslut cyklingen, men det kändes som att kroppen sovit i närmare 190 km. Ville bara sluta ögonen också. I T2 gick jag på toaletten, åt en bar, tog det lugnt. Men sedan körde jag ut på löpningen och bestämde att jag skulle göra mitt bästa, för crew:ets skull. Det kändes rätt okej de första kilometrarna. Det var nästan lite kul ett tag. Sedan svängde banan bort från stan och in i parkområdet i närheten där vi bodde och energin gick ur mig igen. Tempot bara sjönk och min energi försvann igen. Vad fan var det för fel på mig????? Efter 7 km kom jag gående och där stod Simon igen och då bestämde jag mig. Jag klev av och började gråta. Vi kramades och en funktionär försökte övertala mig att fortsätta på Italienska. Tur att jag inte fattade ett smack av vad hon sa. Ett annat proffs stod och köpte panini i ett gatukök och överhörde oss. Han vände sig om och trösta mig. Berättade att han också brutit. Han hade till och med gråtit en skvätt på cyklingen. Jag grinade ännu mer. Han tröstade: ”It´s just a race”  , ”Life is so much more”. ”There will be more races”. Han försökte förklara att det fanns ett spanskt uttryck som sa att man måste dra ut nålen och sedan fortsätta. Det kändes så bra att han förstod….

Det är inte samma att köra i proffsklass. Det är tufft och man känner sig så dålig när det går dåligt. Det är sådant stort allvar när man tävlar bland proffsen. Jag kör inte för att bara genmomföra. Jag tävlar om placeringar och jag vill någon gång stå på podiet. I Italien var min kropp inte med mig. Den ville inte tävla. Den ville bara såsa runt. Och det är inte därför jag vill köra Ironman. Jag vill TÄVLA, vara i bra slag och finnas med i toppen. Som det ser ut nu är jag inte ens i närheten.

Jag har haft en pissig uppladdning till den här tävlingen. Det är jag medveten om. Skadade ryggen dagen efter Tjörn Triathlon och kunde inte träna något på en vecka utan att det högg i ryggen och gjorde svinont. Avslutade semestern och kom tillbaka till jobbet i 2000 km/h och stressad som få. Tjänsteresor och möten med många nya ansikten och ständigt stressad att blir smittad av förskylning eller annat skit. Samtidigt som jag skulle försöka få in 2 träningspass per dag mellen arbetstimmarna. Kände att jag började få stressexem på halsen men tänkte väl att det inte var så konstigt som jag flängde. Men när lymfkörtlarna på ena sidan svullnade upp som en stor golfboll började ana att ngt var tokigt. Var till läkaren på måndagen och de konstaterade att jag hade bälros. Helt sjukt. Det var alltså inte stressexem utan bältros? Trots det kunde jag träna på och jag kände inte av det annat än att det brände och stack i min hud vid utslagen. Ingen feber, ingen försvagning, ingen sjuksomskänsla. På onsdagen veckan efter var det dags att åka ned till tävlingen. Kanske var det pga ovan uppladdning som kroppen kändes bajs, kanske var det bara en dålig dag.

Nu är det dag för mig att ta en ordentlig sängsvila, fundera på vad jag vill med jobb, träning och tävling och vad som är viktigast, samt börja blicka framåt till nya race. För I WILL BE BACK! Än är min sista potatis inte satt och Ironman är fortfarande det roligaste jag vet.

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Foto: Simon Wahlström

Vinst i Säter triathlon sprint



Ställde upp i Säter Triathlons sprintrace i lördags. Jag bestämde det på morgonen då jag såg att det skulle bli kalasfint väder och mina träningskompisar från Ludvika spontananmälde mig på plats, så att jag kunde hinna med ett kort simpass innan det bar av mot Säter.  Det var mest på skoj och för att få tävla på ”hemmaplan” när det ändå var så nära kunde jag lika gärna åka dit och umgås och mingla med både nya och välbekanta ansikten i triathlonvärlden!

Jag visste att en olympisk nog skulle bli lite kämpigt att genomföra så jag valde sprinten då jag vill lägga fokuser på att få upp mer fart nu, fram till nästa tävling. Och eftersom jag bara kört 2 st korta simpass om 2000 meter på en hel vecka så visste jag inte riktigt hur kroppen skulle reagera. Det hade varit mycket upp och ner med energin de senaste dagarna pga långa, långa jobbdagar och mycket att tänka på.

När starten väl gick så var det bara full patte framåt och hur kul som helst att verkligen kötta på järnet i 400 m! Kom upp hyfsat bland herrar och stafettlag (men ingen aning om placering bland herrarna, topp 5 skulle jag tro). När jag kom in för växling fick jag lite kortslutning….allltså jag KAN inte stressa/skynda mig i växlingarna! Det går bara långsammare!!! För att få på mig skorna tog väl ca 2 km på cyklingen innan jag fipplat klart, åh herregud varför ska det vara så svårt!? Hur kan man få på skorna på bara några sekunder? Jag bara fastnar och river loss kardborreknäppningen så att det blir ÄNNU svårare att få på sig. Dessutom bli allt helt knöligt jämt och jag får skav. Känner ni igen er?

Cyklingen gick bra tycker jag, fick ta första varvet för att bara starta igång och komma in i den lite högre belastningen än vad som gäller på en halva, men andra varvet gick riktigt bra och med bättre effekt än jag haft på länge (det kan ju iof bero på den kuperade bana som Säter triathlon utspelar sig på).

In för växling och nu tabbar jag mig igen! Fick inte av mig skorna tillräckligt snabbt och fick springa in i växlingszon med en sko i handen och en sko på mig. Jättekonstigt och jag undrar var min hjärna höll på med!

Ut på löpet och nu kom krampe…i BÅDA vaderna! shit vad trist, tänkte jag, ska jag verkligen behöva bryta en sprint?! men jag tog det lite lugnare och så började jag tuffa på. Först i mitt halvironman-tempo men så succesivt började benen fatta galoppen och jag kunde öka varv 2. Men så trodde jag att det var just bara två varv och blev rätt less när jag insåg att jag hade ett varv kvar. Men då var det ju nästan slut på loppet och jag ledde stort så jag sprang sista varvet så gott jag kunde.

Trots en massa missar i växlingen och onödiga grejer så tyckte jag att det var superkul att tävla igen! Älskar verkligen att köra sådan här lopp där jag inte har någon press, utan bara kan köra för att det är skoj och ÖVA på att tävla. hoppas verkligen att Säter kan få till en tävlingsklass nästa år för vi är ett helt gäng som jättegärna kommer till Säter och tävlar!

I herrklassen, olympisk skrällde min snabbspringande Ludvika-polare (och släkting) till med att komma 2:a i herrklasen. Kim Andersson, heter han, håll utkik efter honom i framtiden!

Kim tv, jag i mitten och Nordde till th. Dream-team från Ludvika!

Hurra! En vinst är alltid en vinst!

Race report: Ironman 70.3 Jönköping 2017



Jag har tävlat igen! Två halva ironmans på 8 dagar. Lustigt nog är jag piggare nu efter tävling nummer två, än vad jag var efter Vansbro.

Uppladdningen inför Ironman 70.3 Jönköping var minst sagt intressant med en trötthet som kändes oöverstiglig, träningsvärk i hela kroppen från Vansbro och mycket att stå i på jobbet. Visste inte om det skulle gå att kräma ur sig något alls. När jag väl kom hem till Åsa på fredagen och påbörjade racerutinerna kändes det mesta dock normalt (förutom tröttheten och ömheten i kroppen). Vi hade som vanligt väldigt kul upp till tävlingen och försökte koppla av och koppla bort så gott det gick. Åsa blev bland annat mamma till två kycklingar på lördagsförmiddagen, och jag roade mig med att klappa kalvarna i hagen bredvid Åsas hus, tränade lite lätta pass och checkade in i växlingsområdet, sist men inte minst hade vi en väldigt trevlig fika där vi stötte på Sveriges mesta Powewoman, Anna Wretling och fick en massa energi, därefter åkte vi hem och jag fick sova middag. 

Vaknade på race morgonen kl 05:50 (inte ens tidigt ju!), lika trött som jag gjort hela veckan, men tänkte att nu måste det bero på nervositet. Och när startskottet gick kl 8:53 på söndagsmorgonen gick allt rätt bra på något vis.

Sim 1900 m:

Simningen gick rätt bra till en början, kunde följa Lisa Huetthalers fötter en bit och hade kontroll, tappade henne rätt fort ändå och låg bredvid Åsa. Tänkte att det ju var bättre om vi hjälptes åt och lade mig bakom för att min ambition var att jag skulle hjälpa till att dra. Men någonstans vid vändpunkten tappade jag fokus och trycket helt, navigerade helt åt helvete och tappade Åsa som köttade på riktigt bra. Var upp på 29:18, vilket inte är så mkt att skryta om men jag gjorde mitt bästa och försökte verkligen ta i hela vägen. T1 var helt vidrig men samtidigt skitkul, ryktades om 800 m lång löpsträcka men kändes som minst 1 km….

Cykel 90 km:

Cyklingen hade jag varit mest nervös för. Visste att det var en lång serpentinbacke i Huskvarna i början av banan och att det sedan fortsatte med ”rolling hills” hela vägen. Hade ju tränat på banan när vi var nere på SkogsElmia i juni så jag kände igen mig och det var jag glad för. Det hände någonting hela tiden, och förutom alla små mysiga byar man passerade och alla gulliga kor och kalvar så passerade vi även Åsa och Filips bröllopskyrka i Haurida och deras hus i Kaxholmen/Vista Kulle. Något som passar starka cyklister, sas det, dvs inte mig. Men jag gjorde ändå en bättre cykling än i Vansbro och gick in på 2:41.44. Kändes askul hela vägen och jag bara njöt på cyklingen! Dock störde jag mig nå så jävulskt på all drafting som jag fick se på slutet av banan av Agegroup-triathleter, som också till viss del förstörde för mig då de slip-streamade och lade sig precis framför mitt hjul och sutade trampa, vilket gjorde att jag tappade humöret fullständigt eftersom jag då var tvungen att släppa och komma ur rytmn. Min ilska gav dock eld i baken och jag cyklade bättre sista 30 km pga ilska. Åldersklasserna tävlar inte på något sätt på samma vis som vi i proffsklassen och det är helt värdelöst att jämföra tider mellan klasserna då förutsättningarna för att få ”draghjälp” är något helt annat längre bak i fältet. Till T2 kom jag med förvånansvärt bra känsla. T2 gick inte superfort men kom i väg hyfsat.

Löpning 21,1 km:


Nu började löpningen och jag kände att det nog skulle kunna gå att få lite liv i benen ändå! Satt iväg i mitt 4:30-4:40 min/km som jag borde klara på en halva men banan var rätt kämpig och jag tappade sjukt mkt fart efter ett tag. Var rädd att jag skulle klappa ihop fullständigt, så jag lät kroppen ta sin tid att komma igång och finna rytmn och lagom till sista varvet hade jag hittat tillbaka och var nere på samma tider igen. Publiken lyften en verkligen och varje gång man varvade inne i stan sprang man som på små rosa moln och hade pirr i magen. Total tid på 1:39.33.


Gick i mål med ett leende och började grina direkt efter målgång när Ann Josefson kramade om mig. Kombinationen glädje/lycka/utmattning och stor besvikelse gav ett känslosvall som hette duga.


Jag är återigen nöjd med min insats och att jag höll ihop det men inte med mitt resultat. Jag måste bli snabbare! Några dagar vila nu sedan på’t igen!

Tack som hejade på mig efter banan. Blev så glad och överväldigad över alla hejarrop. Ni är bäst!


Tack hela organisationen bakom Ironman Sweden för ett förstklassigt arrangemang och tusen tack till mina sponsorer:
#teamcykelcitystockholm #cykelcitystockholm #vergesport #pocsport #fizik #argon18 #scienceinsport #headswimmingnordic #morganblue #enve #göstasamuelssonbil #gsbil #powerwoman #gripgrab #odex #agtrading

Race report: SM medeldistans Vansbro triathlon 2017



Hej hallå! Här följer en race report från SM i medeldistans (halv ironman) i Vansbro i lördags. Snabba versionen: Tävlingen gick okej men inte mer.

Uppladdningen var något hetsig med jobb fram till torsdag kväll då vi tog vårt pick och pack och åkte till Norhyttan där redan Mikaela Persson och Tobbe Höglin hade checkat in. Fredagen gick hur fort som helst och jag hann knappt vila en sekund innan det var något som skulle göras (självförvållat). När eftermiddagen kom var min cykel i molekyler då Simon kommit på att vi nog skulle byta bromsvajer fram för att bromsen inte skulle ligga emot. Det blev väldigt bra resultat när det var klart men jag var väldigt nervös tills sista skruven var påsatt och klar.

Till Vansbro åkte vi först på tävlingsmorgonen. Var där i god tid innan (2 timmar), checkade in och fixade i ordning cykeln i det trånga växlingsområdet. Hann till och med jogga en kvart innan start då jag träffade upp mina supporters och fick några lycka till. Klev i vattnet och jag tyckte det var ganska behagliga 16,5 grader.

När startskottet väl gick fick jag snabbt till en bra grupp som jag kunde ligga med. Navigeringen var väl inte strålande men jag kände inte för att gå lös själv och gröa jobbet utan valde att stanna kvar på fötter. Försökte attackera mig till lite bättre positionering på upploppet men det var svårt så jag valde att inte lägga så mycket möda och energi på att komma längre fram. Var upp som femte tjej så det var väl hyfsat ändå men växlade bort mig som vanligt och var väl 6:a ut ur växlingszon.  Jag hade egentligen en bra känsla hela loppet och försökte göra mitt bästa, men min cykling är långt ifrån tipptopp. För lite kvalitet och mängd i sadeln sätter sina spår. Det är verkligen min akilleshäl och ibland undrar jag ens om jag tycker att det är kul med cykling över huvudtaget?! En tjej cyklade förbi mig och min förhoppning om att hänga på släppte jag rätt snabbt. Jag har det inte i benen just nu!

Det blev en lång dag i sol och värme med en löpbana som är allt annat än snabb, och som tog rätt hårt. Hade en fruktansvärd bonk efter ca 6 km på löpningen som jag ändå lyckades hämta tillbaka från och få upp lite fart igen på slutet. På det hela är jag nöjd med min insats. men jag känner väl att jag ändå inte riktigt är nöjd ändå på nåt vis.

Jag ville nog mer än såhär. En sjundeplats blev det tillsut (Kerry från Östersund tävlade i masters men slog mig tidsmässigt så en 8:e plats over-all för mig). Jag är kanske på god väg tillbaka åtminstone. Det här är sista dagen att grubbla över resultat och form för nu är det dags att titta framåt mot IM 70.3 Jönköping på söndag!

Helgens tider:

sim: 32:04

T1: 1:52

Cykel: 2:39.03 (wtf!!!)

T2: 1:14

Löp: 1:40.32.

Stort tack alla min underbara supporters; älsklings-Simon, Graaf Crew (mamma, pappa, Johanna och Olle), Åsa Lundströms hejarklack och alla ni andra som gav mig glada tillrop utefter banan. Ni anar inte hur mkt det betyder där ute på banan!

Stort grattis bästis @asalundstromtri till välförtjänt seger och SM-guld och till Team-mate Marre för en välförtjänt 5:e plats i herrklassen.

Tack David Björk för alla bilder och förstklassig hejning!

Femma upp på simningen, helvete vad snabba alla blivit (eller har jag bivit långsammare?).

Kämpar och sliter på cyklingen.

Ett falskt leende på löpningen, här har jag riktigt gått in i väggen och fotsulorna fullkomligt brinner! På nåt vis lyckades jag iallafall komma tillbaka och få ned kroppstemperaturen och splittarna igen. Tusen tack David Björk och Annika Åström för att ni stod här och peppade!