Nåjde-joggen 2018



Nåjde-joggen är ett litet terränglopp på 14 km i löparlegenden Bengt Nåjdes fotspår från hans hemby Blötberget. Här är lite från Bengt Nåjdes meritlista:

  • 1965 tog Nåjde svenska rekordet på 5 000 meter på 13.37,8. Han förlorade det 1972 till Anders Gärderud.
  • EM i Budapest 1966 kom Nåjde sexa på 5 000 m på 13.48,2.
  • 1969 kom han åtta på 5 000 meter vid EM i Athén på 13.55,8.
  • 1970 tog Nåjde  svenska rekordet på 10 000 m med ett lopp på 29.03,8. Han vann SM på 5 000 meter.
  • 1971 vann han SM-guld på 10 000 m och i terränglöpning 12 km.
  • 1972 förbättrade Nåjde sitt svenska rekord på 10 000 meter, först den 27 maj 1972 till 29.01,6 och sedan, den 26 juni, till 28.44,6. Han behöll rekordet till 1974.
  • 1973 återtog Nåjde rekordet på 5 000 meter då han sprang på 13.34,6. Gärderud tog dock tillbaka det senare samma år (den 7 augusti).
  • Massor av SM guld, silver och brons.


Knät är paj sedan Stockholm halvmaraton och veckan som gått har jag verkligen klättrat på väggarna och försökt kurera mig.

Dagarna efter halvmaran haltade jag så pass att jag hade svårt att gå och sova.  Var ändå vid gott mod att det skulle hinna ordna upp sig fram till lördagen. Det är känningar av en gammal skada som jag inte känt av på det här sättet på åratal, bloggade om det när det var aktuellt med en operation men jag avstod operationen då smärtan bara försvann med lite vila och smartare träning. Jag kan väl ärligt säga att träningen inte varit så smart på sistone. Jag har ju mest lust att springa och då blir det lätt lite mkt löpning när träningen är lustbetonad.

Dagen innan hade jag fortfarande ont men jag tejpade knät med dubbel kinesiologi-tejp. Tejpen ger inte så mycket stöd men den är en påminnelse för musklerna om att hela tiden jobba med att stabilisera knät och eftersom jag tejpar med knät i 90 grader så får jag ett pyttelitet stöd för att inte sträcka ut knät, vilket är det som gör ont. Så det funkade!


Jag var så glad att jag inte fick mer ont av att springa!  Men en vecka utan löpning gjorde att känslan och flåset var sämre. Eller känslan var i alla fall att det var sämre. Det visade sig dock att jag sprang 30s snabbare än i fjol. Alltid något. Det trots att underlaget var sämre och vinden stundtals var stark.


Sofia Norgren @springforms gjorde ett starkt och stabilt lopp och kom solklar 1:a.

Som tur var hade jag en bekant flåsande bak i nacken stora delar av loppet så att jag ändå kände att de var lönt att fortsätta pressa mig de sista 2 km när det kändes bedrövligt och komma in på en andraplats.

Tack Håkan Rosén för att du ordnar de här loppen (Satmaran+Nåjde), vi ses nästa år igen!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stockholm halvmarathon



I somras råkade jag anmäla mig och simon till Stockholm halvmarathon utan att tänka mig för.

Jag har sedan dess sett fram emot att komma tillbaka till huvudstaden för att springa igenom den på avstängda gator under den folkfest som råder när det är sportarrangemang på stan.

Vi kände oss rätt ringrostiga när vi klev in i bilen på lördagsförmiddagen, jag och Simon. Jag kände inte riktigt att jag tränat för en halvmara men hoppades att ironman-träningen som jag gjort i sommar skulle räcka för en trevlig upplevelse. Simon har knappt tränat alls på hela sommaren och vi beslutade att han skulle hålla sig vid min sida åtminstone första halvan.

Efter ett kisstopp i Fagersta blev jag i Västerås  svinhungrig då jag inte hann äta innan avfärd. Det fick bli en hastig burgare i bilen för nu började tiden bli knapp för att hinna till start. När vi närmade oss Barkarby började jag bli superkissnödig igen och paniken började infinna sig. Skulle vi hinna fram innan jag kissar på mig och starten har gått?! Såklart var även vår avfart stängd i Norrtull, nästa avfart missade vi vilket gjorde att vi hamnade i Slussen och fick stora problem att komma tillbaka mot centrum. Ännu mer panik.

Men vi hann! Typ 1 min innan fållan stängde var vi på plats och kände att vi kunde lugna ned oss.

Starten gick och vi höll igen på tempot. Vid Klaratunneln ballade såklart alla GPS-signaler ur så vi valde att fokusera på känsla istället för fart. Men det kändes segt i benen tyckte jag. Efter 5 km började jag i alla fall slappna av och jag och Simon utbytte några ord.  Frågade om han skulle öka vid 10 men han sa att han redan var trött och nog inte skulle orka öka. Vid 10 km stack han och det kändes som jag tappade all fart i hela världen. Beslutade mig för att bara springa på känsla, inte titta på klockan utan bara suga in stämningen och musiken utefter banan. Det funkade! Vid 17 km började jag äntligen piggna på mig och jag kunde öka de sista 4 km mot mål. Plötsligt kom jag ikapp folk som sprungit om mig innan. Och där borta såg jag Simon långt fram. Bestämde mig för att jag skulle ikapp, det gick lätt. Jag gick förbi och kunde öka hela vägen in i mål. Tiden blev 1.35:45 och det är faktiskt personbästa (har bara sprungit halvmaran en gång tidigare så det säger väl egentligen inte så mycket). Snittet blev 4:32 per km och jag kände mig sjukt nöjd med att ha vänt en dålig känsla till en bra på slutet.

Hann dra i mig en bärs, sedan bar det av hemåt Norhyttan igen.

Tyvärr blev tur och retur Sollefteå (ons-tors)+ bilåknade-halvmara-bilåkande lite för mycket för mitt redan onda knä. Nu tvingas jag vila från löpningen ett par dagar. Skittråkigt, men jag hoppas på snabb bättring och att det ”bara” är en överbelastning som behöver läka ut. Som tur är kan jag ju alltid cykla MTB och simma. Hoppas fortfarande på att jag kan köra Lidingöloppet om 2 veckor och Nåjde-joggen på lördag.  

Bild från ett av mina långa långpass runt Bysjön i våras.

Vinst i Karlsborgs triathlon



Den 2 september åkte jag, Simon och klubbkompis Albin Augustsson till Karlsborg för att delta på triathlontävling. Vi valde sprintklass. För min del för att jag inte riktigt visste hur status på kroppen skulle vara efter Ironman kalmar. Jag menar tränar ät ju en sak men att försöka gå på fullt kan vara något helt annat med en Ironman i bagaget bara 2 v innan. För Albins del berodde det på att han bara är 15 år och egentligen inte får tävla olympisk. Så det blev sprint för hela slanten. 

Karlsborg var en urmysig liten stad vid Vättern sim jag tidigare bara åkt igenom när jag cyklade Vätternrundan 2009. Nu fick jag se den på lite närmare håll. Det blev en tidig avfärd till Karlsborg och vi var fört på plats. Skönt. Då hann vi värma upp ordentligt och titta på banorna, för jag hade inte en blekaste hur banan såg ut!

Det visade sig att det var en rätt platt och fin bana, både för simning, cykling och löpning. Riktigt kul och motiverande!

Vattnet visade 16.1 grader men det var väldigt varmt i luften och stråla de som så jag tyckte det var perfekt. 

Simning

Tog det lugnt i starten och stressade inte. Hittade min egen plats och började trycka på ut till första bojen. Var snart först i ledet. Rundade boj 1 och 2 men sedan såg jag inte riktigt vart jag skulle och simmade helt fel. Deppade inte för det utan rättade upp och kom ikapp. Upp ur vattnet var jag 4a och 1a dam. 

Cykling

Efter en trasslig växling var jag iväg.  Nu jäklar skulle jag trycka på! Det gick fint men jag har stora problem att hålla koncentration och fokus när jag cyklar så tappade lite när jag började tycka det var tråkigt. Fick sen ny kraft när jag insåg att det inte var långt kvar. 

Löpning

Efter en ännu mer trasslig växling kom jag iväg på löpet med en herre inte låmgt framför mig. Bestämde mig för att jag skulle gå förbi honom. Tog in men sen tappade jag igen så snart det blev minsta terräng. Störigt. Banan var riktigt vacker ut på en asfalterad gc-bana och tillbaka längs vattnet i skogen och genom campingen. I mål kom jag som ohotad dam-etta och femma bland herrarna. Albin kom på en fin 3e plats. 

Riktig välarrangerad tävling med både massage, jättegod buffé och fin prisutdelning efteråt. En tävling med små medel men ändå hög klass! Jag kan verkligen rekommendera Karlsborg som en liten säsongsavslutare på svensk mark. Det var kul! Och det är alltid kul att vinna!

Albin och jag innan start

Fick till en bra simning förutom en förarglig felsimning

Leende på löpningen i ensam majestät

Mountainbikeutmaning Satmaran



I lördags utmanade jag både benen och psyket, en vecka efter Ironman Kalmar, och körde Satmaran. Det är ett mountainbike-lopp för tjejer i Blötberget, strax utanför Ludvika.

Jag var uppe på söndagsmorogonen efter Ironman Kalmar och simmade 1000 meter med Åsa Lundström, med en riktigt stel och öm kropp. Efter det tränade jag ingenting på 3 dagar och var riktigt stel och öm i kroppen. Men inga skadekänningar eller smärtor som indikerade på överansträngning eller överbelastning. Helt enkelt vanlig slitenhet och träningsvärk. Det blev mycket bättre med lite stretch, promenader och massage. Min återhämtning gick överförväntan! På torsdagen tog jag mig en vända på MTB på grusvägarna hemikring. Det blev nästan tre timmar och det kändes fantastiskt! PÅ fredagen var jag spinningledare och simmade 2500 meter. Resten av dagen vilade jag.

Taggad till tusen och väldigt nervös tog jag mig till Blötberget och Satmaran på lördagen med min gamla hardtail MTB. Där möttes jag av många kända ansikten och duktiga mountainbikeåkare. Ännu mer nervös, men glad! Det här kändes nytt och fräscht och som en extra utmaning för mig!

Innan loppet hade jag åkt 2 turer med mountainbiken på grusväg (en hemma och en på Kreta) och 2 st turer på stig, en med min vän Marika uppe vid Loussastugan, Skattlösberg i somras och en tur på Finnmarksturens första loop med gamla gymnasiekompisen Daniel. Det kändes lagom och bra!

Starten gick med masters-start, vilket innebär att föråkare bestämmer farten och ingen får åka framför dem. När de försvann placerade jag mig längst fram och köttade på, min chans var att dra upp en hög fart på asfaltsrakträckan direkt. Men så kom första svängen in på grusvägen och jag tappade en hel hög tjejer direkt. Vänstersväng och allt. Skitotäckt. Det var i samma sväng jag kraschade två år tidigare så jag var lite väl försiktig. Jagade ikapp men sedan kom en till sväng. Och en till. Och jag var borta. Då fick jag med mig Linda Tufvesson så vi körde tillsammans. Jag bombade på lättåkta partier och hon fick ta stigarna. Efter varvning kom vi ikapp en annan Linda och jag väntade in Linda T så hon var med. Tillsammans är vi starka! Men jag gillar inte att ligga på hjul så jag fortsatte att ta de lättåkta partierna och sedan släppte jag Lindorna att ta stigpartierna där jag var helt rökt. Hade sådan spänningshuvudvärk och var helt skräckslagen/dödsförtjust efter stigpartiet i Björkås! Var hopplöst efter då. Jag beslutade mig för att göra det jag är bäst på, köra mitt eget race. Så jag bombade på igen fart och trodde aldrig jag skulle komma ikapp, men det gjorde jag! sladdade efter i ett par tekniska partier till sedan kom ett lättåkt parti igen och plötsligt började det kännas bättre med svängarna och tekniska partier, jag började slappna av! Tänkte att om jag skulle ha någon chans så var jag tvungen att ladda på nu INNAN det sista stigpartiet. Det lyckades och jag var loss från Lindorna men superstressad att de skulle komma på sista stigen och komma ikapp mig. Men jag klarade det!

Det blev en 7:e plats av totalt dryga 160 st startande damer och trots att jag var långt efter täten var det ändå superroligt att tävla och jag är nöjd med min insats. Tränar jag en eller två pass stig till kanske jag kan vara med och utmana?!

Tack för turen tjejer, det var superkul.

Som tävlingsledare Håkan Rosén sagt: Det viktigaste är inte att vara en Satmara, utan att känna sig som en!

Starten. Foto: Henrik Öijer

Efter varvning.  Foto: Henrik Öijer

Fin natur, bana och mycket publik, kan verkligen rekommendera Satmaran!  Foto: Henrik Öijer

På sladd efter Lindorna efter ett stigparti.  Foto: Henrik Öijer

Glad efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Kramkalas efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Genomgång av banan innan start med Linda och tävlingsledare Håkan Rosén.  Foto: Henrik Öijer

Starten. Foto: Ulf Risberg

Resultaten, bild från tävlingsdagen

IRONMAN KALMAR 2018



Här kommer en tävlingsrapport från Ironman Kalmar! Efter såååå lång väntan skulle jag äntligen få tävla. Som jag sett fram emot detta!

Simning: var väldigt glad och känslomässig innan start och grät både när mitt eget och Åsas namn ropades ut. Det var en episk morgon, 100 000 åskådare, sol och vindstilla vilket gav väldigt fina förutsättningar för en bra tid. När starten gick var jag rätt långsam och kroppen fattade inte riktigt att vi startat, men hittade så småningom bra fötter att lägga mig bakom. Tyckte det flöt på bra och jag navigerade därför inte så vidare mkt. Det straffade sig för när jag efter vi vänt om och tittade upp såg jag en gul trekant istället för en orange rund boj. Det var inte rätt! Vi var på väg åt helvete fel! Vi var på väg in till Kattrumpan istället tillbaka mot hamnen! Jag vände snabbt om och köttade tillbaka till simbanan, de andra följde efter så jag hamnade först i gruppen. Stressade inte för det utan höll mig cool och tuggade på i mitt eget tempo och det kändes bra. Det var ett otroligt bra tryck från publiken så jag andades 3-takt trots nackspärr som jag ådragit mig under natten och var bara tvungen att insupa stämningen när vi simmade förbi inne vid vågbrytaren. Till T1 kom jag upp som 4e dam på 57:22. Fortfarande först i den lilla grupp som bildats.

I front i den lilla grupp som bildats bland damproffsen. Simningen kändes lugn och kontrollerad! Foto: Simon Wahlström

Fjärde dam upp i T1! Simmade med tri-dräkten nere för att få bättre känsla vilket gjorde att det blev ett moment extra i växlingen. Körde dessutom cyklingen med mina road-skor från Specialized då de är de styvaste och skönaste skorna och satte även på mig dessa direkt i T1. Stressigt! Foto: Simon Wahlström

I T1 med Corinne Abraham (kom 1:a), Angela Naeth (kom 3:a) och Sofie Goos (kom 9:a). Foto: Simon Wahlström

Cykling: Det var mycket fina förhållanden i början av cyklingen på Öland men väldigt ensamt, ibland tvekade jag på om jag verkligen tävlade eller var ute och tränade?! Min vänstra skinka och ländryggen på vänster sida samarbetade inte och hade ischias-känning. Det strålade verkligen ner i hela benet och var svårt att hålla trycket på vänsterbenet. Det gick som tur över efter 90 km (!) och in till vändpunkten efter 120 km var allt tipptopp. Fick i mig en Ubar varje timma och Usport var 10e minut och tog ännu en ny flaska hos Simon vid vändningen. Nutritionsplanen fungerade perfekt. Nu var det ”bara” landvarvet kvar. Det visste jag skulle bli en utmaning, det är det alltid, och jag hade sparat kraft både mentalt och fysiskt för detta. De små vägarna, knixiga partierna i kombination med lite sämre asfalt gör att det blir lite mer slitigt än vad Ölandsvarvet är. Men när det började blåsa upp rejält de sista 6 milen gick luften liksom ur mig. Jag är så dålig på att hålla jämn effekt och tryck när det blåser! Skrevet började skava, jag satt upp en hel del och det kändes bara förjävligt. Drog i mig det sista i flaskorna och tog de sista barsen. nu var det bara att bita i ändå!

Trots att jag ”kroknade” var jag ”bara” 7 min från min visualiserade måltid för cykling. In i T2 på 5:21:56.

Cykling. Foto: Marcus Hultgren

Tog en Umara Intend i T1 och försökte peppa igång. Nu var det dags för det roliga!

Löpning: det som jag sett fram emot hela dagen. Nu var det dags, men vart var benen!? Åh nej, DEN Tuggade på första varvet & vägrade kolla på klockan. Försökte se det som ”uppvärmning”, det borde ju vända nån gång?! Sprang in på dass efter 20 km sedan började jag jobba mig in i en bättre känsla, bättre steg och högre fart (tror jag, kollade inte klockan). Passerade några kompisar till snabba killar som cyklat om mig i en jäkla fart men kroknat på löpningen och nu fick jag mer och mer energi i benen. På alla ställen där jag förberett mig på att det skulle bli lite ”tråkigare” och vara rätt lugnt hade grannskapet gått ihop och ordnat de fetaste högtalarna, hö musik, portaler, röda mattor och ett himla ståhej, det var hur kul som helst och helt crazy! Publiken lyfte mig fram och alla mina supporters efter banan var verkligen guld värt! Löpningen gick väl inte direkt som planerat och min genomsnittliga fart var 5:15 min/km, något som borde varit 15-30 s snabbare om jag hade varit i mitt gamla slag. Kanske är åldern, men såklart är jag sämre tränad helt enkelt. Jag är supernöjd att jag ändå inte dog helt utan sprang hela maran (utom toastoppet då). 3:40 blev maratiden.

I mål på 10:07:08, 10e plats bland proffsen. Sjukt skönt att va i må, och kul var det!

Race with a smile, som dom säger! Foto: Marcus Hultgren

Prisutdelning och det blev en 10:e plats för mig bland damproffsen.

Vinst i Säter triathlon olympisk



Äntligen en vinst på en triathlontävling igen :)!

Den 14 juli drog jag och Simon till Säter för att tävla triathlon i den anrika triathlonstaden. Det var nog århundradets backigaste bana över olympisk distans i 30 gradig värme och sol. Fyra varv på simningen, med våtdräkt i 25 gradigt vatten på de 1500 metrarna (de sa att det var 21 grader med det är jag tveksam till), fyra varv på cykelbanan om 40 km med en rejäl backe att ta varje varv samt fyra varv på den tuffa och varma löpbanan om 10 km, med en backe direkt efter växling rakt upp i ett bostadsområde. PUH! Det var lite att bita i kan man lugnt säga och med mycket träning i ryggsäcken var min kropp inte helt pigg, men det var helt enligt plan.  

Riktigt glad att jag ändå kunde trycka på och jobba progressivt hela dagen samt att jag lyckades hålla huvudet kallt.

Hårt cykling över 40 km, här från den enda platta delen vid vändpunkt.

Tuff löpning!

 Här är en liten del av CSK Ludvika Triathlon-gänget som var iväg och tävlade.