Stigfinnarna!
Den här tiden på året är perfekt för att utforska nya marker och ta stigen in i skogen istället för att köra vanliga asfalts- och grusvägssvängen. Här, där jag bor, finns det mängder med leder och stigar. Några har fallit i glömska och nästan växt igen, andra är fortfarande fantastiska och eldsjälar och markägare tar verkligen hand om kulturarvet, som ju en stig är. Jag och Simon har ägnat varje lördag åt att köra stigfinnarpass, alltså leta upp och testa olika stigar och leder. Naturen i södra Dalarna är fantastisk och dramatisk. De stora skogarna och oändligt många sjöarna gör det omväxlande och kul att springa stig. Moränlandskapet är verkligen en utmaning att ta sig an och det går verkligen upp-och-ner hela tiden. Stigarna kringlar sig fram mellan evighetsträd, stenar, block. bäckar och raviner, det är sällan rakt och platt. Det är ett äventyr varenda gång och backar och utsiktsplatser finns det gott om. Det blir alltid en belöning någonstans under passet där man får stanna till och njuta av utsikten. Å sen fika efteråt, såklart, med kaffe i termos och knäckemacka som har blivit sådär seg och god av att ha legat i väskan.
Några leder och stigsystem jag utforskat under hösten:
- Skifsenleden, Säfsen: 22,5 km vandringsled. 4 trailskor av 5 möjliga. Superfint och superkul led med bara stig!
- Saxbergsleden, Saxdalen: 7,5 km vandringsled, 3 trailskor av 5 möjliga (men wow vilken jädra uppförsbacke och utsikt man får uppleva!)
- Saxdalens övriga leder 5, 8, 10 km: 5 trailskor av 5 möjliga. Superfint skött och bra stig.
- Gyllbergen naturreservat, vandringsled delen Södra tansbodarna-Prästbodarna-Dragbergsmossen-Bergslagsstugan-StorOlles-Stockgropen-Södra Tansbodarna, ca 19 km: 2 trailskor av 5 möjliga (helt värdelös stig och fattar inte ens hur man ska kunna gå sträckan då man ska över helt ospångade mossar och tjärr, vi sprang när det var halvfruset men sjönk ändå ner en rejäl bit varenda gång. Trasiga spångar och dåligt skött).
- Gruvtrampen, delen Norhyttan-Skattlösberg-Ljungåsen, ca 21 km (har bara cyklat och gått den). 3 trailskor av 5 möjliga. Jättefin led men tyvärr mkt grusväg, spångarna är inte underhållna och man måst passera Stormossen som är en blöt tillställning.
- Kyrkstigen delen Norhyttan-Norrbo-Fjällmusberg: 18 km 5 trailskor av 5 möjliga (sprang den på midsommarafton)
- Kyrkstigen delen: Norhyttan-Olsjön-Broby-Norhyttan: 17 km, 3 trailskor av 5 möjliga, brukar vara jättefin men tyvärr har det blivit en bäck utav stigen efter avverkningarna och många vindfällen+någon som röjt och inte rensat upp stigen.
Imorgon ska vi springa Sausberget i Ludvika och sedan planerar jag att även testa Gillermarksleden.
Det är spännande med lite andra inslag i sin löpvardag. Men varje höst är det samma sak. Jag får för mig att jag ska bli terränglöpare och springer mängder med nyupptäckta stigar och leder. Men insikten kommer som ett brev på posten. Det går SKITSAKTA och jag är verkligen inte skapt för terränglöpning. Jag skulle kunna ta VM-guld i att vricka fötterna. Fast det är som jag inte ens behöver vricka den ordentligt för att det ska göra ont. Bara jag kliver på en sten eller kotte och foten hamnar minsta snett i vinkel så får jag en smärtsam nervkänning. Det är som att det inte finns plats i mina stela små fötter för minsta rörelse i något håll. Jag har en teori om att jag har för små fötter för mitt eget bästa. Det blir för tight kring leder och ligament och därför hamnar allt i kläm när jag springer på ojämnt underlag. Men på något sätt har jag en övertygelse om att stigfinnarpassen gör mig till en starkare löpare och mina ben, vader och fötter får en chans att bygga upp sig till ett lite starkare jag. Och dessa backar! Hur kan jag vara så dålig på att springa backe? Jag blir förundrad varenda gång.
Nä, visst är det roligt med variation men jag inser att det är platt asfaltslöpning som jag är bäst på och som jag ändå tycker är roligast. På platt asfalt trivs mina fötter bäst och risken att skada mig är minimal där. Mina antomi är som gjord för Marathon med hårt underlag och långa raksträckor. Jag inser mer och mer att triathlon och Marathon verkligen är mina sporter. Och tur är väl det, eftersom det är så kul!

Utsikten uppe vid Gasenberget (Kyrkstigen Norhyttan-Norrbo).

Låsberget (Kyrkstigen Olsjö-Broby).

Skogslöpning för själen skull.
