Stigfinnarna!

Stigfinnarna!



Den här tiden på året är perfekt för att utforska nya marker och ta stigen in i skogen istället för att köra vanliga asfalts- och grusvägssvängen. Här, där jag bor, finns det mängder med leder och stigar. Några har fallit i glömska och nästan växt igen, andra är fortfarande fantastiska och eldsjälar och markägare tar verkligen hand om kulturarvet, som ju en stig är.  Jag och Simon har ägnat varje lördag åt att köra stigfinnarpass, alltså leta upp och testa olika stigar och leder. Naturen i södra Dalarna är fantastisk och dramatisk. De stora skogarna och oändligt många sjöarna gör det omväxlande och kul att springa stig. Moränlandskapet är verkligen en utmaning att ta sig an och det går verkligen upp-och-ner hela tiden. Stigarna kringlar sig fram mellan evighetsträd, stenar, block. bäckar och raviner, det är sällan rakt och platt. Det är ett äventyr varenda gång och backar och utsiktsplatser finns det gott om. Det blir alltid en belöning någonstans under passet där man får stanna till och njuta av utsikten. Å sen fika efteråt, såklart, med kaffe i termos och knäckemacka som har blivit sådär seg och god av att ha legat i väskan.

Några leder och stigsystem jag utforskat under hösten:

  • Skifsenleden, Säfsen: 22,5 km vandringsled. 4 trailskor av 5 möjliga. Superfint och superkul led med bara stig!
  • Saxbergsleden, Saxdalen: 7,5 km vandringsled, 3 trailskor av 5 möjliga (men wow vilken jädra uppförsbacke och utsikt man får uppleva!)
  • Saxdalens övriga leder 5, 8, 10 km: 5 trailskor av 5 möjliga. Superfint skött och bra stig.
  • Gyllbergen naturreservat, vandringsled delen Södra tansbodarna-Prästbodarna-Dragbergsmossen-Bergslagsstugan-StorOlles-Stockgropen-Södra Tansbodarna, ca 19 km: 2 trailskor av 5 möjliga (helt värdelös stig och fattar inte ens hur man ska kunna gå sträckan då man ska över helt ospångade mossar och tjärr, vi sprang när det var halvfruset men sjönk ändå ner en rejäl bit varenda gång. Trasiga spångar och dåligt skött).
  • Gruvtrampen, delen Norhyttan-Skattlösberg-Ljungåsen, ca 21 km (har bara cyklat och gått den). 3 trailskor av 5 möjliga. Jättefin led men tyvärr mkt grusväg, spångarna är inte underhållna och man måst passera Stormossen som är en blöt tillställning.
  • Kyrkstigen delen Norhyttan-Norrbo-Fjällmusberg: 18 km 5 trailskor av 5 möjliga (sprang den på midsommarafton)
  • Kyrkstigen delen: Norhyttan-Olsjön-Broby-Norhyttan: 17 km, 3 trailskor av 5 möjliga, brukar vara jättefin men tyvärr har det blivit en bäck utav stigen efter avverkningarna och många vindfällen+någon som röjt och inte rensat upp stigen.

Imorgon ska vi springa Sausberget i Ludvika och sedan planerar jag att även testa Gillermarksleden.

Det är spännande med lite andra inslag i sin löpvardag. Men varje höst är det samma sak. Jag får för mig att jag ska bli terränglöpare och springer mängder med nyupptäckta stigar och leder.  Men insikten kommer som ett brev på posten. Det går SKITSAKTA och jag är verkligen inte skapt för terränglöpning. Jag skulle kunna ta VM-guld i att vricka fötterna. Fast det  är som jag inte ens behöver vricka den ordentligt för att det ska göra ont. Bara jag kliver på  en sten eller kotte och foten hamnar minsta snett i vinkel så får jag en smärtsam nervkänning. Det är som att det inte finns plats i mina stela små fötter för minsta rörelse i något håll. Jag har en teori om att jag har för små fötter för mitt eget bästa. Det blir för tight kring leder och ligament och därför hamnar allt i kläm när jag springer på ojämnt underlag. Men på något sätt har jag en övertygelse om att stigfinnarpassen gör mig till en starkare löpare och mina ben, vader och fötter får en chans att bygga upp sig till ett lite starkare jag. Och dessa backar! Hur kan jag vara så dålig på att springa backe? Jag blir förundrad varenda gång.

Nä, visst är det roligt med variation men jag inser att det är platt asfaltslöpning som jag är bäst på och som jag ändå tycker är roligast. På platt asfalt trivs mina fötter bäst och risken att skada mig är minimal där. Mina antomi är som gjord för Marathon med hårt underlag och långa raksträckor. Jag inser mer och mer att triathlon och Marathon verkligen är mina sporter. Och tur är väl det, eftersom det är så kul!

Utsikten uppe vid Gasenberget (Kyrkstigen Norhyttan-Norrbo).

Låsberget (Kyrkstigen Olsjö-Broby).

Skogslöpning för själen skull.

 

 

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Motivationstips del två

Motivationstips del två



Tänkte tipsa lite mer om hur jag gör för att behålla träningsmotivationen på topp. Självklart går det upp och ner ständigt under de mörka månaderna men jag försöker hålla mig till mina tips i förra inlägget och när det är riktigt tungt påminner jag mig om mitt stora VARFÖR som jag kommer redogöra i följande inlägg. Mitt varför ger mig en inre drivkraft, en superkraft som jag inte riktigt begriper mig på själv, nästan. Har jag bestämt mig för att genomföra ett pass så gör kroppen det utan att jag behöver tänka på det.

  1. Sätt det stora målet! Bestäm dig för en tävling eller något annat dit du strävar. Själv har jag satt Ironman 70.3 Jönköping som det stora målet för nästa år.
  2. Sätt delmål! Delmålen är superviktiga. För man orkar inte alltid tänka på det stora målet som kanske ligger ett år fram, två år fram eller fyra år framåt. Hjärnan och belöningssystemet behöver ha något mer att jobba med fram till den där stora dagen. Delmål kan vara en eller flera tävlingar, en tid på en intervall, en sträcka eller antal pass på en vecka. Bryt ned och sätt många mål. De ska vara rimliga så att du kan klara dem. När du uppnår dem får du en enorm kick och du får beviset på att du kommer närmare det stora målet både fysiskt och mentalt.
  3. Lägg din tävlingskalender! Sätt alla tävlingar och stäm av med din tränare. Är schemat rimligt och hinner du återhämta dig och återfå motivationen för att hålla dig i toppform? Lägg in tävlingar du satsar mer på och tävlingar du bara kör för tränings skulle eller bara på skoj. Ha ett syfte med ditt träningsschema så du kan gå vidare med steg 4.
  4. Planera din träning! För att komma framåt i träningen och för att nå ett tränings- eller tävlingsmål  (punkt 1 -3) behövs det ofta lite struktur och då är ett träningsschemat ett bra verktyg för att verkligen nå resultat. De flesta behöver ett träningsschema för att komma framåt i träningen, alltså inte bara elitidrottare. Det behöver nödvändigtvis inte vara en tränare eller någon annan som skriver det men det ger en mental lättnad att ha en plan för vad du ska göra när du står där kl 17:30 efter jobbet en regnig torsdags kväll.  När du vet vad du ska göra är sannolikheten också större att det faktiskt blir av och ursäkterna blir färre. Å så hinner du ladda lite extra inför det där hårda passet under dagen. Det blir också överskådligt om när du kan lägga in hårda pass och när du behöver ta det lite lugnare.
  5. Tillåt dig att skita i allt ibland! Du kommer att ha svackor ibland, det har alla. Känns det helt åt skogen och kroppen och knoppen stretar emot så är det helt okej att skippa ett pass eller avbryta ett pass. Man måste få tillåta sig själv att tappa motivationen ett slag. Men ge inte upp! Tappa inte kontinuiteten helt utan fortsätt att träna men byt ut lite pass eller korta ner dem så släpper småsmåningom spärren. Då kommer motivationen, styrkan och lusten tillbaka och det blir både lustfyllt och motiverande med träningen igen.
  6. Var snäll mot dig själv! Var snäll mot dig själv och mot andra. Alltid. Det ger energi och motivation.

Nu ska jag sätta mig ner och lägga min egen tävlingsplan och styra upp mitt träningsschema (jag är min egen coach och det funkar skitbra-älskar mina egna pass;)).

Lycka till!

 

Så behåller jag motivationen i vinter

Så behåller jag motivationen i vinter



I morse föll den första snön i Ludvika. Herregud, jag vet inte om jag är redo för snö än?! Årstiderna går för fort! Det känns som att man preciiiiis kommit in i en bra träningsrutin och så PANG ändras temperaturen och mörkret kommer alldeles för tidigt. Igår cyklade jag efter jobbet och det var kol-svart. Men det gick bra! Den värsta stormen sker i farstun, heter det ju och så är det faktiskt. 1 timme och 20 min senare dundrade jag in på gården och var helt euforisk, det var superskönt att komma ut.

Men hur behåller man sin motivation när dygnets ljusa timmar bara blir färre och färre och temperaturmätare visar kallare och kallare grader? Ja, det är fan inte lätt att vara triathlet på svensk mark, det ska man ha klart för sig. Triathlonträning utförs bäst i triathlonväder dvs möjligt att cykla landsväg, simma ute och springa utan fyrtielva lager kläder. Men om man nu envist älskar att bo i Sverige så får man anpassa sig efter vårt rådande klimat.

Mina bästa tips för att hålla i träningen även under de kalla/mörka årstiderna är:

  • Gör det du tycker är kul! Självklart är det simning, cykling och löpning (och styrka) som måste tränas och tragglas om man vill bli bra på triathlon men att byta ut distanspassen på cykel till mountainbike i skogen har fått mig att gilla cykling ännu mer.
  • Variera dig! Under hösten/säsongsvilan ges tillfälle att träna lite andra saker än de man normalt tränar. Kanske testa gruppträning eller älghufs i skidbacken?
  • Träna med andra! För att verkligen mejsla ur behöver jag träna med andra och låta tävlingsdjävulen komma fram. Jag kör nästan alla mina cykel-intervallpass som spinning-instruktör under ”lågsäsong” och jag tycker det är svinkul. Pulsen blir aldrig lika hög om jag kör intervallerna ensam, hemma på wattbiken. Samma gäller löpningen en bajsdag förvandlas oftast snabbt till en bra dag när jag springer med min löpgrupp i Ludvika. Vi peppar varandra!
  • Bestäm en tid! Under vintern försöker jag köra så mycket som möjligt av mina pass tillsammans med olika träningsgrupper en specifik tid. Då går det av bara farten och man bryr sig mindre i att det är mörkt, kallt och att kroppen är seg. Det blir bra ändå, bara man dyker upp och är med.
  • Ta dig ut i ljuset! Minst ett lunchpass per vecka borde vara lagstadgat. Jag försöker att springa med en nyfunnen vän varje onsdag och det ger verkligen en D-vitamin-boost, varenda gång. Eller sluta tidigare någon dag så du får åtminstone en timme i dagsljus. Speciellt om solen skiner;).
  • Byt sport! Eftersom jag bor som jag gör så prioriterar jag numer att ta en tur på skidorna. Visst, det ”tar” lite från sim-, cykel- och löpformen men det ger desto mer energi och träningslust. Konditionsidrott som konditionsidrott, brukar jag resonera med mig själv…även om skidåkningen inte underlättar något för triathlon egentligen.
  • Simma med simmare! När säsongen är långt bort och vattnet för kallt för att simma ute, lägger jag all min träning tillsammans med simklubben. Man får in mer fart, feedback och teknik samtidigt som man får sällskap och lär sig lite nytt. När man ändå ska ta sig in i den klorerade poolen så gör jag det gärna utan att stångas med banor fullproppade av bröstsimmande allmänhet som blir sura om det kommer ett vattenstänk i deras frisyrer.
  • Bygg upp dina svagheter! Ta reda på svagheterna och jobba med dem! Styrka, rörlighet och symmetri är något som alla måste jobba med.

Nu hinner jag inte skriva mer, ska iväg på ett corepass och direkt efter det bomba av 4*1000 metersintervaller med löp-gänget ”Mötesplats Ludvika”.

Lycka till, vi hörs!

 

En höstig helg i Östersund

En höstig helg i Östersund



I helgen tog vi oss upp till Östersund för att hälsa på Simons familj och även för att passa på att träna i våra gamla hoods. Jag bodde ju i Östersund under 2014 (men var nog mest ute på träningsläger eller tävlade det året). Nu hade vi inte varit där på över ett år så det var verkligen på tiden att hälsa på familj och vänner. Men herregud var Sverige är avlångt! Sittknölarna gnällde över att sitta stilla redan i Leksand. Men vi klarade det och på torsdagskvällen anlände vi.

Under fredagen träffades jag Kerry och Ann-Mari på Storsjöbadet för att damma av ett simpass signerat Kerry Supersportforskaren MacGawley (hon är centrumledare för Nationellt vintersportcentrum i Östersund) . Vi körde en kombination av korta sprintar och lite längre tröskelarbete och jag kan avslöja att det är min verkliga akilleshäl. Min kropp vill sällan byta tempo, det är antingen eller och de där ökningarna är svåra för mig att få till. Något att försöka jobba på i höst kanske, eftersom mitt stora mål i sommar blir att göra en bra tid på Ironman 70.3 Jönköping och inte (?) köra någon Ironman. Eller ska jag det?

Avrundade träningsdagen med 4*1000 m längs Storsjöstrand (gick fruktansvärt tungt) och sedan en AW med gamla träningsgänget där jag intog en hel del öl på nyöppnade stället Artut (betyder trevligt på Jämtska) :).

På lördagen åkte vi till Vålådalen och sprang den klassiska turen till Blanktjärn och sedan till Nulltjärn. 20 km härlig stiglöpning fick vi ihop och även fast jag är helt bedrövligt dålig på att springa stig om det finns rötter och sten ivägen så njöt jag i fulla drag av turen. Det är roligt att kunna göra någonting annat off-season! Jag och Kerry slängde av oss kläderna (till alla vandrare och  korvgrillares förvåning) och tog ett nakenbad i vackra Blanktjärn. Inte fan var det varmt men det fick en att känna sig levande och lycklig!

Det regnade hela natten mot söndagen men vädergudarna hörde mina böner och solen tittade fram bakom molnen vår sista dag. Det blev 3 timmar mtb med Kerry och Roger och vi var alldeles prickiga av lera och slask när vi var klara. Men oj, vad vackra vyer det är på Rödön och Frösön. Man kan ske skulle ha sig en stuga till fjälls?

Avslappad och färdigtränad för dagen åkte vi hemåt på söndag eftermiddag. En fin höstträningshelg, helt enkelt.

Nåjde-joggen 2018



Nåjde-joggen är ett litet terränglopp på 14 km i löparlegenden Bengt Nåjdes fotspår från hans hemby Blötberget. Här är lite från Bengt Nåjdes meritlista:

  • 1965 tog Nåjde svenska rekordet på 5 000 meter på 13.37,8. Han förlorade det 1972 till Anders Gärderud.
  • EM i Budapest 1966 kom Nåjde sexa på 5 000 m på 13.48,2.
  • 1969 kom han åtta på 5 000 meter vid EM i Athén på 13.55,8.
  • 1970 tog Nåjde  svenska rekordet på 10 000 m med ett lopp på 29.03,8. Han vann SM på 5 000 meter.
  • 1971 vann han SM-guld på 10 000 m och i terränglöpning 12 km.
  • 1972 förbättrade Nåjde sitt svenska rekord på 10 000 meter, först den 27 maj 1972 till 29.01,6 och sedan, den 26 juni, till 28.44,6. Han behöll rekordet till 1974.
  • 1973 återtog Nåjde rekordet på 5 000 meter då han sprang på 13.34,6. Gärderud tog dock tillbaka det senare samma år (den 7 augusti).
  • Massor av SM guld, silver och brons.


Knät är paj sedan Stockholm halvmaraton och veckan som gått har jag verkligen klättrat på väggarna och försökt kurera mig.

Dagarna efter halvmaran haltade jag så pass att jag hade svårt att gå och sova.  Var ändå vid gott mod att det skulle hinna ordna upp sig fram till lördagen. Det är känningar av en gammal skada som jag inte känt av på det här sättet på åratal, bloggade om det när det var aktuellt med en operation men jag avstod operationen då smärtan bara försvann med lite vila och smartare träning. Jag kan väl ärligt säga att träningen inte varit så smart på sistone. Jag har ju mest lust att springa och då blir det lätt lite mkt löpning när träningen är lustbetonad.

Dagen innan hade jag fortfarande ont men jag tejpade knät med dubbel kinesiologi-tejp. Tejpen ger inte så mycket stöd men den är en påminnelse för musklerna om att hela tiden jobba med att stabilisera knät och eftersom jag tejpar med knät i 90 grader så får jag ett pyttelitet stöd för att inte sträcka ut knät, vilket är det som gör ont. Så det funkade!


Jag var så glad att jag inte fick mer ont av att springa!  Men en vecka utan löpning gjorde att känslan och flåset var sämre. Eller känslan var i alla fall att det var sämre. Det visade sig dock att jag sprang 30s snabbare än i fjol. Alltid något. Det trots att underlaget var sämre och vinden stundtals var stark.


Sofia Norgren @springforms gjorde ett starkt och stabilt lopp och kom solklar 1:a.

Som tur var hade jag en bekant flåsande bak i nacken stora delar av loppet så att jag ändå kände att de var lönt att fortsätta pressa mig de sista 2 km när det kändes bedrövligt och komma in på en andraplats.

Tack Håkan Rosén för att du ordnar de här loppen (Satmaran+Nåjde), vi ses nästa år igen!

Stockholm halvmarathon



I somras råkade jag anmäla mig och simon till Stockholm halvmarathon utan att tänka mig för.

Jag har sedan dess sett fram emot att komma tillbaka till huvudstaden för att springa igenom den på avstängda gator under den folkfest som råder när det är sportarrangemang på stan.

Vi kände oss rätt ringrostiga när vi klev in i bilen på lördagsförmiddagen, jag och Simon. Jag kände inte riktigt att jag tränat för en halvmara men hoppades att ironman-träningen som jag gjort i sommar skulle räcka för en trevlig upplevelse. Simon har knappt tränat alls på hela sommaren och vi beslutade att han skulle hålla sig vid min sida åtminstone första halvan.

Efter ett kisstopp i Fagersta blev jag i Västerås  svinhungrig då jag inte hann äta innan avfärd. Det fick bli en hastig burgare i bilen för nu började tiden bli knapp för att hinna till start. När vi närmade oss Barkarby började jag bli superkissnödig igen och paniken började infinna sig. Skulle vi hinna fram innan jag kissar på mig och starten har gått?! Såklart var även vår avfart stängd i Norrtull, nästa avfart missade vi vilket gjorde att vi hamnade i Slussen och fick stora problem att komma tillbaka mot centrum. Ännu mer panik.

Men vi hann! Typ 1 min innan fållan stängde var vi på plats och kände att vi kunde lugna ned oss.

Starten gick och vi höll igen på tempot. Vid Klaratunneln ballade såklart alla GPS-signaler ur så vi valde att fokusera på känsla istället för fart. Men det kändes segt i benen tyckte jag. Efter 5 km började jag i alla fall slappna av och jag och Simon utbytte några ord.  Frågade om han skulle öka vid 10 men han sa att han redan var trött och nog inte skulle orka öka. Vid 10 km stack han och det kändes som jag tappade all fart i hela världen. Beslutade mig för att bara springa på känsla, inte titta på klockan utan bara suga in stämningen och musiken utefter banan. Det funkade! Vid 17 km började jag äntligen piggna på mig och jag kunde öka de sista 4 km mot mål. Plötsligt kom jag ikapp folk som sprungit om mig innan. Och där borta såg jag Simon långt fram. Bestämde mig för att jag skulle ikapp, det gick lätt. Jag gick förbi och kunde öka hela vägen in i mål. Tiden blev 1.35:45 och det är faktiskt personbästa (har bara sprungit halvmaran en gång tidigare så det säger väl egentligen inte så mycket). Snittet blev 4:32 per km och jag kände mig sjukt nöjd med att ha vänt en dålig känsla till en bra på slutet.

Hann dra i mig en bärs, sedan bar det av hemåt Norhyttan igen.

Tyvärr blev tur och retur Sollefteå (ons-tors)+ bilåknade-halvmara-bilåkande lite för mycket för mitt redan onda knä. Nu tvingas jag vila från löpningen ett par dagar. Skittråkigt, men jag hoppas på snabb bättring och att det ”bara” är en överbelastning som behöver läka ut. Som tur är kan jag ju alltid cykla MTB och simma. Hoppas fortfarande på att jag kan köra Lidingöloppet om 2 veckor och Nåjde-joggen på lördag.  

Bild från ett av mina långa långpass runt Bysjön i våras.