Så behåller jag motivationen i vinter

Så behåller jag motivationen i vinter



I morse föll den första snön i Ludvika. Herregud, jag vet inte om jag är redo för snö än?! Årstiderna går för fort! Det känns som att man preciiiiis kommit in i en bra träningsrutin och så PANG ändras temperaturen och mörkret kommer alldeles för tidigt. Igår cyklade jag efter jobbet och det var kol-svart. Men det gick bra! Den värsta stormen sker i farstun, heter det ju och så är det faktiskt. 1 timme och 20 min senare dundrade jag in på gården och var helt euforisk, det var superskönt att komma ut.

Men hur behåller man sin motivation när dygnets ljusa timmar bara blir färre och färre och temperaturmätare visar kallare och kallare grader? Ja, det är fan inte lätt att vara triathlet på svensk mark, det ska man ha klart för sig. Triathlonträning utförs bäst i triathlonväder dvs möjligt att cykla landsväg, simma ute och springa utan fyrtielva lager kläder. Men om man nu envist älskar att bo i Sverige så får man anpassa sig efter vårt rådande klimat.

Mina bästa tips för att hålla i träningen även under de kalla/mörka årstiderna är:

  • Gör det du tycker är kul! Självklart är det simning, cykling och löpning (och styrka) som måste tränas och tragglas om man vill bli bra på triathlon men att byta ut distanspassen på cykel till mountainbike i skogen har fått mig att gilla cykling ännu mer.
  • Variera dig! Under hösten/säsongsvilan ges tillfälle att träna lite andra saker än de man normalt tränar. Kanske testa gruppträning eller älghufs i skidbacken?
  • Träna med andra! För att verkligen mejsla ur behöver jag träna med andra och låta tävlingsdjävulen komma fram. Jag kör nästan alla mina cykel-intervallpass som spinning-instruktör under ”lågsäsong” och jag tycker det är svinkul. Pulsen blir aldrig lika hög om jag kör intervallerna ensam, hemma på wattbiken. Samma gäller löpningen en bajsdag förvandlas oftast snabbt till en bra dag när jag springer med min löpgrupp i Ludvika. Vi peppar varandra!
  • Bestäm en tid! Under vintern försöker jag köra så mycket som möjligt av mina pass tillsammans med olika träningsgrupper en specifik tid. Då går det av bara farten och man bryr sig mindre i att det är mörkt, kallt och att kroppen är seg. Det blir bra ändå, bara man dyker upp och är med.
  • Ta dig ut i ljuset! Minst ett lunchpass per vecka borde vara lagstadgat. Jag försöker att springa med en nyfunnen vän varje onsdag och det ger verkligen en D-vitamin-boost, varenda gång. Eller sluta tidigare någon dag så du får åtminstone en timme i dagsljus. Speciellt om solen skiner;).
  • Byt sport! Eftersom jag bor som jag gör så prioriterar jag numer att ta en tur på skidorna. Visst, det ”tar” lite från sim-, cykel- och löpformen men det ger desto mer energi och träningslust. Konditionsidrott som konditionsidrott, brukar jag resonera med mig själv…även om skidåkningen inte underlättar något för triathlon egentligen.
  • Simma med simmare! När säsongen är långt bort och vattnet för kallt för att simma ute, lägger jag all min träning tillsammans med simklubben. Man får in mer fart, feedback och teknik samtidigt som man får sällskap och lär sig lite nytt. När man ändå ska ta sig in i den klorerade poolen så gör jag det gärna utan att stångas med banor fullproppade av bröstsimmande allmänhet som blir sura om det kommer ett vattenstänk i deras frisyrer.
  • Bygg upp dina svagheter! Ta reda på svagheterna och jobba med dem! Styrka, rörlighet och symmetri är något som alla måste jobba med.

Nu hinner jag inte skriva mer, ska iväg på ett corepass och direkt efter det bomba av 4*1000 metersintervaller med löp-gänget ”Mötesplats Ludvika”.

Lycka till, vi hörs!

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
En höstig helg i Östersund

En höstig helg i Östersund



I helgen tog vi oss upp till Östersund för att hälsa på Simons familj och även för att passa på att träna i våra gamla hoods. Jag bodde ju i Östersund under 2014 (men var nog mest ute på träningsläger eller tävlade det året). Nu hade vi inte varit där på över ett år så det var verkligen på tiden att hälsa på familj och vänner. Men herregud var Sverige är avlångt! Sittknölarna gnällde över att sitta stilla redan i Leksand. Men vi klarade det och på torsdagskvällen anlände vi.

Under fredagen träffades jag Kerry och Ann-Mari på Storsjöbadet för att damma av ett simpass signerat Kerry Supersportforskaren MacGawley (hon är centrumledare för Nationellt vintersportcentrum i Östersund) . Vi körde en kombination av korta sprintar och lite längre tröskelarbete och jag kan avslöja att det är min verkliga akilleshäl. Min kropp vill sällan byta tempo, det är antingen eller och de där ökningarna är svåra för mig att få till. Något att försöka jobba på i höst kanske, eftersom mitt stora mål i sommar blir att göra en bra tid på Ironman 70.3 Jönköping och inte (?) köra någon Ironman. Eller ska jag det?

Avrundade träningsdagen med 4*1000 m längs Storsjöstrand (gick fruktansvärt tungt) och sedan en AW med gamla träningsgänget där jag intog en hel del öl på nyöppnade stället Artut (betyder trevligt på Jämtska) :).

På lördagen åkte vi till Vålådalen och sprang den klassiska turen till Blanktjärn och sedan till Nulltjärn. 20 km härlig stiglöpning fick vi ihop och även fast jag är helt bedrövligt dålig på att springa stig om det finns rötter och sten ivägen så njöt jag i fulla drag av turen. Det är roligt att kunna göra någonting annat off-season! Jag och Kerry slängde av oss kläderna (till alla vandrare och  korvgrillares förvåning) och tog ett nakenbad i vackra Blanktjärn. Inte fan var det varmt men det fick en att känna sig levande och lycklig!

Det regnade hela natten mot söndagen men vädergudarna hörde mina böner och solen tittade fram bakom molnen vår sista dag. Det blev 3 timmar mtb med Kerry och Roger och vi var alldeles prickiga av lera och slask när vi var klara. Men oj, vad vackra vyer det är på Rödön och Frösön. Man kan ske skulle ha sig en stuga till fjälls?

Avslappad och färdigtränad för dagen åkte vi hemåt på söndag eftermiddag. En fin höstträningshelg, helt enkelt.

Nåjde-joggen 2018



Nåjde-joggen är ett litet terränglopp på 14 km i löparlegenden Bengt Nåjdes fotspår från hans hemby Blötberget. Här är lite från Bengt Nåjdes meritlista:

  • 1965 tog Nåjde svenska rekordet på 5 000 meter på 13.37,8. Han förlorade det 1972 till Anders Gärderud.
  • EM i Budapest 1966 kom Nåjde sexa på 5 000 m på 13.48,2.
  • 1969 kom han åtta på 5 000 meter vid EM i Athén på 13.55,8.
  • 1970 tog Nåjde  svenska rekordet på 10 000 m med ett lopp på 29.03,8. Han vann SM på 5 000 meter.
  • 1971 vann han SM-guld på 10 000 m och i terränglöpning 12 km.
  • 1972 förbättrade Nåjde sitt svenska rekord på 10 000 meter, först den 27 maj 1972 till 29.01,6 och sedan, den 26 juni, till 28.44,6. Han behöll rekordet till 1974.
  • 1973 återtog Nåjde rekordet på 5 000 meter då han sprang på 13.34,6. Gärderud tog dock tillbaka det senare samma år (den 7 augusti).
  • Massor av SM guld, silver och brons.


Knät är paj sedan Stockholm halvmaraton och veckan som gått har jag verkligen klättrat på väggarna och försökt kurera mig.

Dagarna efter halvmaran haltade jag så pass att jag hade svårt att gå och sova.  Var ändå vid gott mod att det skulle hinna ordna upp sig fram till lördagen. Det är känningar av en gammal skada som jag inte känt av på det här sättet på åratal, bloggade om det när det var aktuellt med en operation men jag avstod operationen då smärtan bara försvann med lite vila och smartare träning. Jag kan väl ärligt säga att träningen inte varit så smart på sistone. Jag har ju mest lust att springa och då blir det lätt lite mkt löpning när träningen är lustbetonad.

Dagen innan hade jag fortfarande ont men jag tejpade knät med dubbel kinesiologi-tejp. Tejpen ger inte så mycket stöd men den är en påminnelse för musklerna om att hela tiden jobba med att stabilisera knät och eftersom jag tejpar med knät i 90 grader så får jag ett pyttelitet stöd för att inte sträcka ut knät, vilket är det som gör ont. Så det funkade!


Jag var så glad att jag inte fick mer ont av att springa!  Men en vecka utan löpning gjorde att känslan och flåset var sämre. Eller känslan var i alla fall att det var sämre. Det visade sig dock att jag sprang 30s snabbare än i fjol. Alltid något. Det trots att underlaget var sämre och vinden stundtals var stark.


Sofia Norgren @springforms gjorde ett starkt och stabilt lopp och kom solklar 1:a.

Som tur var hade jag en bekant flåsande bak i nacken stora delar av loppet så att jag ändå kände att de var lönt att fortsätta pressa mig de sista 2 km när det kändes bedrövligt och komma in på en andraplats.

Tack Håkan Rosén för att du ordnar de här loppen (Satmaran+Nåjde), vi ses nästa år igen!

Stockholm halvmarathon



I somras råkade jag anmäla mig och simon till Stockholm halvmarathon utan att tänka mig för.

Jag har sedan dess sett fram emot att komma tillbaka till huvudstaden för att springa igenom den på avstängda gator under den folkfest som råder när det är sportarrangemang på stan.

Vi kände oss rätt ringrostiga när vi klev in i bilen på lördagsförmiddagen, jag och Simon. Jag kände inte riktigt att jag tränat för en halvmara men hoppades att ironman-träningen som jag gjort i sommar skulle räcka för en trevlig upplevelse. Simon har knappt tränat alls på hela sommaren och vi beslutade att han skulle hålla sig vid min sida åtminstone första halvan.

Efter ett kisstopp i Fagersta blev jag i Västerås  svinhungrig då jag inte hann äta innan avfärd. Det fick bli en hastig burgare i bilen för nu började tiden bli knapp för att hinna till start. När vi närmade oss Barkarby började jag bli superkissnödig igen och paniken började infinna sig. Skulle vi hinna fram innan jag kissar på mig och starten har gått?! Såklart var även vår avfart stängd i Norrtull, nästa avfart missade vi vilket gjorde att vi hamnade i Slussen och fick stora problem att komma tillbaka mot centrum. Ännu mer panik.

Men vi hann! Typ 1 min innan fållan stängde var vi på plats och kände att vi kunde lugna ned oss.

Starten gick och vi höll igen på tempot. Vid Klaratunneln ballade såklart alla GPS-signaler ur så vi valde att fokusera på känsla istället för fart. Men det kändes segt i benen tyckte jag. Efter 5 km började jag i alla fall slappna av och jag och Simon utbytte några ord.  Frågade om han skulle öka vid 10 men han sa att han redan var trött och nog inte skulle orka öka. Vid 10 km stack han och det kändes som jag tappade all fart i hela världen. Beslutade mig för att bara springa på känsla, inte titta på klockan utan bara suga in stämningen och musiken utefter banan. Det funkade! Vid 17 km började jag äntligen piggna på mig och jag kunde öka de sista 4 km mot mål. Plötsligt kom jag ikapp folk som sprungit om mig innan. Och där borta såg jag Simon långt fram. Bestämde mig för att jag skulle ikapp, det gick lätt. Jag gick förbi och kunde öka hela vägen in i mål. Tiden blev 1.35:45 och det är faktiskt personbästa (har bara sprungit halvmaran en gång tidigare så det säger väl egentligen inte så mycket). Snittet blev 4:32 per km och jag kände mig sjukt nöjd med att ha vänt en dålig känsla till en bra på slutet.

Hann dra i mig en bärs, sedan bar det av hemåt Norhyttan igen.

Tyvärr blev tur och retur Sollefteå (ons-tors)+ bilåknade-halvmara-bilåkande lite för mycket för mitt redan onda knä. Nu tvingas jag vila från löpningen ett par dagar. Skittråkigt, men jag hoppas på snabb bättring och att det ”bara” är en överbelastning som behöver läka ut. Som tur är kan jag ju alltid cykla MTB och simma. Hoppas fortfarande på att jag kan köra Lidingöloppet om 2 veckor och Nåjde-joggen på lördag.  

Bild från ett av mina långa långpass runt Bysjön i våras.

Vinst i Karlsborgs triathlon



Den 2 september åkte jag, Simon och klubbkompis Albin Augustsson till Karlsborg för att delta på triathlontävling. Vi valde sprintklass. För min del för att jag inte riktigt visste hur status på kroppen skulle vara efter Ironman kalmar. Jag menar tränar ät ju en sak men att försöka gå på fullt kan vara något helt annat med en Ironman i bagaget bara 2 v innan. För Albins del berodde det på att han bara är 15 år och egentligen inte får tävla olympisk. Så det blev sprint för hela slanten. 

Karlsborg var en urmysig liten stad vid Vättern sim jag tidigare bara åkt igenom när jag cyklade Vätternrundan 2009. Nu fick jag se den på lite närmare håll. Det blev en tidig avfärd till Karlsborg och vi var fört på plats. Skönt. Då hann vi värma upp ordentligt och titta på banorna, för jag hade inte en blekaste hur banan såg ut!

Det visade sig att det var en rätt platt och fin bana, både för simning, cykling och löpning. Riktigt kul och motiverande!

Vattnet visade 16.1 grader men det var väldigt varmt i luften och stråla de som så jag tyckte det var perfekt. 

Simning

Tog det lugnt i starten och stressade inte. Hittade min egen plats och började trycka på ut till första bojen. Var snart först i ledet. Rundade boj 1 och 2 men sedan såg jag inte riktigt vart jag skulle och simmade helt fel. Deppade inte för det utan rättade upp och kom ikapp. Upp ur vattnet var jag 4a och 1a dam. 

Cykling

Efter en trasslig växling var jag iväg.  Nu jäklar skulle jag trycka på! Det gick fint men jag har stora problem att hålla koncentration och fokus när jag cyklar så tappade lite när jag började tycka det var tråkigt. Fick sen ny kraft när jag insåg att det inte var långt kvar. 

Löpning

Efter en ännu mer trasslig växling kom jag iväg på löpet med en herre inte låmgt framför mig. Bestämde mig för att jag skulle gå förbi honom. Tog in men sen tappade jag igen så snart det blev minsta terräng. Störigt. Banan var riktigt vacker ut på en asfalterad gc-bana och tillbaka längs vattnet i skogen och genom campingen. I mål kom jag som ohotad dam-etta och femma bland herrarna. Albin kom på en fin 3e plats. 

Riktig välarrangerad tävling med både massage, jättegod buffé och fin prisutdelning efteråt. En tävling med små medel men ändå hög klass! Jag kan verkligen rekommendera Karlsborg som en liten säsongsavslutare på svensk mark. Det var kul! Och det är alltid kul att vinna!

Albin och jag innan start

Fick till en bra simning förutom en förarglig felsimning

Leende på löpningen i ensam majestät

Mountainbikeutmaning Satmaran



I lördags utmanade jag både benen och psyket, en vecka efter Ironman Kalmar, och körde Satmaran. Det är ett mountainbike-lopp för tjejer i Blötberget, strax utanför Ludvika.

Jag var uppe på söndagsmorogonen efter Ironman Kalmar och simmade 1000 meter med Åsa Lundström, med en riktigt stel och öm kropp. Efter det tränade jag ingenting på 3 dagar och var riktigt stel och öm i kroppen. Men inga skadekänningar eller smärtor som indikerade på överansträngning eller överbelastning. Helt enkelt vanlig slitenhet och träningsvärk. Det blev mycket bättre med lite stretch, promenader och massage. Min återhämtning gick överförväntan! På torsdagen tog jag mig en vända på MTB på grusvägarna hemikring. Det blev nästan tre timmar och det kändes fantastiskt! PÅ fredagen var jag spinningledare och simmade 2500 meter. Resten av dagen vilade jag.

Taggad till tusen och väldigt nervös tog jag mig till Blötberget och Satmaran på lördagen med min gamla hardtail MTB. Där möttes jag av många kända ansikten och duktiga mountainbikeåkare. Ännu mer nervös, men glad! Det här kändes nytt och fräscht och som en extra utmaning för mig!

Innan loppet hade jag åkt 2 turer med mountainbiken på grusväg (en hemma och en på Kreta) och 2 st turer på stig, en med min vän Marika uppe vid Loussastugan, Skattlösberg i somras och en tur på Finnmarksturens första loop med gamla gymnasiekompisen Daniel. Det kändes lagom och bra!

Starten gick med masters-start, vilket innebär att föråkare bestämmer farten och ingen får åka framför dem. När de försvann placerade jag mig längst fram och köttade på, min chans var att dra upp en hög fart på asfaltsrakträckan direkt. Men så kom första svängen in på grusvägen och jag tappade en hel hög tjejer direkt. Vänstersväng och allt. Skitotäckt. Det var i samma sväng jag kraschade två år tidigare så jag var lite väl försiktig. Jagade ikapp men sedan kom en till sväng. Och en till. Och jag var borta. Då fick jag med mig Linda Tufvesson så vi körde tillsammans. Jag bombade på lättåkta partier och hon fick ta stigarna. Efter varvning kom vi ikapp en annan Linda och jag väntade in Linda T så hon var med. Tillsammans är vi starka! Men jag gillar inte att ligga på hjul så jag fortsatte att ta de lättåkta partierna och sedan släppte jag Lindorna att ta stigpartierna där jag var helt rökt. Hade sådan spänningshuvudvärk och var helt skräckslagen/dödsförtjust efter stigpartiet i Björkås! Var hopplöst efter då. Jag beslutade mig för att göra det jag är bäst på, köra mitt eget race. Så jag bombade på igen fart och trodde aldrig jag skulle komma ikapp, men det gjorde jag! sladdade efter i ett par tekniska partier till sedan kom ett lättåkt parti igen och plötsligt började det kännas bättre med svängarna och tekniska partier, jag började slappna av! Tänkte att om jag skulle ha någon chans så var jag tvungen att ladda på nu INNAN det sista stigpartiet. Det lyckades och jag var loss från Lindorna men superstressad att de skulle komma på sista stigen och komma ikapp mig. Men jag klarade det!

Det blev en 7:e plats av totalt dryga 160 st startande damer och trots att jag var långt efter täten var det ändå superroligt att tävla och jag är nöjd med min insats. Tränar jag en eller två pass stig till kanske jag kan vara med och utmana?!

Tack för turen tjejer, det var superkul.

Som tävlingsledare Håkan Rosén sagt: Det viktigaste är inte att vara en Satmara, utan att känna sig som en!

Starten. Foto: Henrik Öijer

Efter varvning.  Foto: Henrik Öijer

Fin natur, bana och mycket publik, kan verkligen rekommendera Satmaran!  Foto: Henrik Öijer

På sladd efter Lindorna efter ett stigparti.  Foto: Henrik Öijer

Glad efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Kramkalas efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Genomgång av banan innan start med Linda och tävlingsledare Håkan Rosén.  Foto: Henrik Öijer

Starten. Foto: Ulf Risberg

Resultaten, bild från tävlingsdagen