Mitt år 2018

Mitt år 2018


Tänkte passa på att summera året såhär de sista dagarna innan vi skålar in det nya året. Det har varit ett händelserikt år, minst sagt. Jag undrar när det ska lugna ner sig? Haha, aldrig, är nog svaret antar jag, eftersom jag älskar när det händer grejer hela tiden!

Om vi börjar från början så hade vi ett fantastiskt fint nyårsfirande i grannbyn med mycket bubbel, fina vänner, god mat, utebad i badtunna och rulla sig i snön på tolvslaget. Det blir en favorit i repris i år.

Vi flyttade tillbaka till Norhyttan från Falun vid årsskiftet, något jag tyckte var otroligt skönt. Skönt att bara bo på ett ställe och slippa den där gnagande känslan av att inte trivas riktigt, att ständigt längta bort. Jag tror den känslan är borta nu, att jag kommit hem för första gången under min livstid. Alla år av att flaxa runt och bo på nya ställen vartannat år är kanske förbi?

Nåväl Norhyttan bor vi nu i, jag tog ett nytt jobb som miljö- och vattenkonsult på ÅF Infrastructure i Ludvika och kastade mig in i nya rutiner. Rutiner som har känts väldigt bra.

Träningsmässigt gillar jag Ludvika bättre, det finns alltid sällskap (om man vill) och jag tränar även en hel del själv (som jag alltid gjort). Här har jag verkligen nära till min träningsarena, skogen. Det är bara att snöra på sig skorna, dra på sig våtdräkten eller rulla ut cykeln så är jag på plats för att börja mitt träningspass. I vintras var ju dessutom idealiska förhållanden för skidåkning och vi hade spår precis utanför dörren. Man trodde aldrig att snön skulle försvinna från gården!

När jag började skissa på tävlingsplanen för 2018 visste jag med mig att jag verkligen ville köra Ironman Kalmar igen, nu när det var damproffsens tur. Jag visste också med mig att med den tid jag har för träning och återhämtning så behövde jag fokusera mer på huvudmålet och inte så mkt på delmålen. Helt enkelt tävla mindre och träna mer inför Kalmar! Med det i bakhuvudet bokade jag inte in så många triathlonrejs för säsongen.

Eftersom jag sedan länge lämnat Stockholm, kändes det naturligt att tävla för en lokal klubb. Där föddes tanken på att ta upp cykelklubbens triathlon sektion ur källaren igen. Sagt och gjort, vi dammade av CSK Ludvika Triathlon, som jag och ett flertal andra i Ludvika nu tävlar för.

Årliga träningsresan gick återigen till Mallorca, denna gång med finfint träningssällskap av Mikaela Persson och Sara Penton mfl. Jag älskar verkligen att åka iväg på läger och leva proffslivet. Det här helt fantastiskt vad kroppen svarar bra på att träna i värme, få några extra timmar sömn och god mat. Träningstimmarna bara flöt iväg och formen kom så sakteligen tillbaka. Till och med cykelformen kändes bra mycket bättre än den brukar vid den tiden på året, trots att jag i vintras valde bort att cykla distanspass och istället åkte skidor varje söndag.

När jag kom hem från Mallorca hade, överraskande nog, sommaren kommit till Sverige och snön hade försvunnit blixtsnabbt! Perfekt!

Vi tog en snabbtrip till Kreta över Kristihimmelsfärd och fick ett helgäventyr med Marika.

Mitt första rejs för året blev inte triathlon, utan istället en ny utmaning: Stockholm Marathon. Det var en fantastiskt rolig tillställning och jag njöt varenda minut. Fan, vad kul det var att springa marathon, det måste jag göra igen! Två veckor efter loppet sprang jag 10 km på Ludvika stadslopp och det gick fint, trots två stockar till ben.

Första triathlontävlingen blev istället Vansbro Triathlon, en halvironman i grannbyn Vansbro. Alltid kul med tävlingar i Dalarna och jag får vara nöjd med min andraplats där (även om jag hade önskat mer av min kropp den dagen).

Helgen därefter rullade det på med Vansbrosimmet 3 km, något som kändes strålande bra. Alla timmar i Noren gav verkligen resultat för öppetvattensimformen.

Dessutom körde vi klubbträning med CSK Ludvika varje onsdag hela sommaren med triathlon-mitt-i-veckan vid Jägarnäsbadet i Ludvika. Ett populärt event och en chans att träningstävla varje vecka. Det visade sig att det fanns en hel del triathleter i Ludvikatrakten!

Vår nystartade klubb drog iväg på ett gemensamt event, även det i Dalarna. Nämligen den legendariska tävlingen Säter Triathlon. Det blev en vinst i den olympiska klassen och det var hett, hett, hett den dagen.

Det stora målet för året var såklart Ironman Sweden i Kalmar. Så snart jag tog semester från jobbet i augusti kände jag att träningen verkligen började ge resultat, och det snabbt! Med några hårda, fokuserade veckor gick jag från halvtrött till förberedd för en Ironman. Jag hade redan på förhand beslutat mig för att det skulle bli  min sista Ironman i proffsklassen och jag är supernöjd med det jag lyckades åstadkomma den dagen.

Säsongen var inte över för det, jag fortsatte tävla ända in på hösten med Satmaran mountainbike, Karlsborgs Triathlon, Stockholm halvmarahon, Nåjdejoggen och sist Kampen om Saxberget. Men sedan var kroppen trött och jag började dra på mig skador lite här och var. Som tur är har jag Access Rehab i Falun som hjälper mig så jag behövde aldrig bli särskilt lidande.

Jag är rätt nöjd med min säsong och jag har haft en fin höst med bra grundträning i skogen på mtb och med terrängdojorna på. Under hösten valde vi att pausa vår crawlkurs och fokusera på att träna, plugga och jobba istället.

Slutet på året blev riktigt hektiskt då jag tog på mig chefsrollen för min sektion på ÅF i Dalarna och Uppsala. Riktigt kul, spännande och utmanande (som inte har med sport att göra!). Jag fortsätter även mitt uppdrag som ledamot i styrelsen för Mellanskog södra Dalarna, för andra året. Det arbetet är också något jag verkligen brinner, skogen och utvecklingen för de privata skogsbrukarna. En bransch där det händer mycket.

Jag är även glad att jag hittat tillbaka till stallet och försöker åka upp och relaxa i stallet åtminstone en dag i veckan.

Den stora sorgen kom i november månad då vår hund och bästa vän Teodor plötsligt blev riktigt sjuk och fick lov att avsluta sina dagar. Alla sörjde. Sörjer fortfarande. Men life goes on..


.

Ett speciellt stort megatack vill jag rikta till mina fina sponsorer: #argon18bike #vergesport #gripgrab #umarasport #accessrehab #headswimmingnordic #specializednordic #sauconyteamnordics #sauconysverige #goldlife #goldlifese #powerwoman

Hoppas på ett lika fint 2019 och att ni hänger med mig!

Mina topp 9 mest gillade bilder på Instagram ser ni ovan. Jag summerar det som ett riktigt bra år!

Det skulle inte bli så många tävlingar men när jag rensar undan "årets skörd" av medaljer inser jag att jag nog tävlat en del ändå:).
Det skulle inte bli så många tävlingar men när jag rensar undan ”årets skörd” av medaljer inser jag att jag nog tävlat en del ändå:).

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Julträna!

Julträna!


Julledigheten från jobbet har aldrig betytt lata sig och släppa träningen för mig. TVÄRTOM! När jag är ledig från jobbet är det full gas med träning istället och jag blir lika positivt överraskad varenda gång, några timmar extra sömn, ingen stress och inga deadlines gör att träningspassen går tusen gånger bättre än vad de brukar göra.

Det började mindre bra i torsdags kväll då jag fick lov att hoppa över löpintervallerna för att istället jobba över 2,5 timme så att jag skulle kunna ta jul med gott samvete. Det skapade givetvis mkt myror i brallan och ångest för stunden men innerst inne visste jag att det skulle vara värt i längden.

En superhärlig snöpuls-joggtur med Simon hemma i Norhyttan, mysig biltur till Jämtland och sedan 90 minuter skejt i goda vänners lag på kvällen var den bästa starten på julledigheten jag kunde tänka mig. Nu sover jag ikapp alla timmar jag sovit dåligt i november-december och ska träna, äta och vila så mycket jag orkar hela julledigheten. På julaftons morgon blir det såklart ett megapass på skidorna och på eftermiddagen/kvällen åker vi tillbaka till Dalarna och passar på att gå på midnattsmässan i Grangärde kyrka på vägen hem. Det blir en sportig jul helt i vår smak.

Om ni vill träna bort lite julskinka tycker jag att ni ska passa på att komma och träna med mig under ledigheten på Gymmet i Ludvika:

SPINNING 45 MIN JULDAGEN 25/12 kl 12:15-13
SPINNING 45 MIN NYÅRSAFTON 31/12 kl 12:15-13
SPINNING 45 MIN FREDAG 4/1 kl 6:30-7:15
LÅNGSPINNING 3 H TRETTONDAGSAFTON SÖNDAG 6/1 kl 9-12, med Simon och Emma

Det funkar att lösa engångsbiljett i mån av plats (medlemmar har förtur) via receptionen på Gymmet Ludvika.

Dessutom tänkte vi simma klassikern 100*100 någon dag mellan jul och nyår (försöket här i Östersund gick sådär men vi fick ihop ett trevligt 4,5 km-pass). Vilka är med?

Bild från en kvällstur vid Spikbodarna i Östersund
Laddar för klubbmästerskap i simning

Laddar för klubbmästerskap i simning


Lucia-vecka och jag har inte fått i mig en enda lussekatt eller pepparkaka, hittills.

Kom på att det var lucia när jag satt i bilen på  väg till Uppsala igår och insåg att jag inte skulle hinna luciafika på hela dagen:(. Hann i alla fall simma med Ludvika simsällskap på morgonen och även fast jag var sanslöst trött i kroppen och musklerna vägrade jobba snabbare än insimsfart, är jag glad att jag kämpade mig igenom passet. Trägen vinner. Men det är märkligt hur simningen snabbt kan gå från stabil och snabb till fullständigt misär på en vecka. Det var en hel vecka sedan jag simmade sist och det är inte bra. För på söndag är det klubbmästerskap och jag har anmält mig till alla grenar, dvs 50 fritt, 50 rygg, 50 bröst och 50 fjäril. ”Förhoppningsvis” kommer jag då till final och får äran att köra 100 medley också. Det känns sådär med tanke på att jag knappt simmat en enda längd av något annat simsätt än crawl den här hösten och sommaren.

Jag vilar mig i form idag. Tänkte faktiskt ta en hel vilodag och jag kan knappt minnas sist jag vilade EN HEL dag. Märkligt att jag alltid känner lite ångest över att vila från träningen. Som att jag skolkar. Kanske ännu viktigare att man vilar just då? kan ni vila utan att känna dåligt samvete?

Julen börjar knacka på dörren och jag känner mig rätt urblåst i skallen. Det ska bli skönt att vila upp sig med lite ledighet, mycket träning och en del mat.

Nu ska jag ta mig en pepparkaka!

Grundträningen är i full gång

Grundträningen är i full gång


Jag har haft mina lugna veckor och har börjat få bra rutin på träningen igen. Känner mig stark, stabil, skadefri och har (peppar, peppar) inte varit förkyld eller varit sjuk en enda dag sedan i våras. Det bådar gott. Grunden är ju att hålla en bra kontinuitet och bygga upp över tid. Med så pass många år inom triathlon som det nu börjar bli, tycket jag mig veta ganska bra vad som fungerar för mig och hur jag kan bli mitt bästa jag när det väl gäller. Jag tillåter mig att vara riktigt kass under hösten. Tillåter mig att vara långsam och erkänner att jag blir trött när jag kör intervaller. Kan lugnt och behagligt lägga mig sist när jag tränar i grupp utan att bli stressad av det. Resten av året är det inte riktigt så avslappnat:).

Jag och en träningskompis diskuterade lite träningslära häromdagen och vi hade inte riktigt samma syn på hur träningen ska bedrivas med periodisering över året. Det här är mina ”block” under året som jag tror bygger upp em stark, snabb och uthållig kropp (med fokus på triathlon i allmänhet och Ironman i synnerhet).

1. Off-season. Ingen eller väldigt sporadisk/lustbetonad träning 1-3 veckor.

2. Tränar och bygger upp en struktur i träningen. Inte så många timmar och mest lustbetonat. Gärna alternativ träning; rider, gymmar, cyklar mtb, springer terräng. Fokus på att bygga upp längre pass men med ett långsammare tempo.

3. Har fått in struktur (förhoppningsvis) och kan lägga på fler pass per dag och även lägga in lite kvalitet i passen. Korta hårda intervaller i både cykel, sim och löp. Resten är bara distans och teknik. Här är jag nu i träningen och jag fortsätter att lägga på volym och bygga upp farten långsamt och tålmodigt.   Styrkan är fortfarande med  ca 2-3 pass/v. .  (mer…)

Livet i 200 knyck

Livet i 200 knyck


Oj vilken vecka och helg det varit!  Fredag-Lördag tillbringade jag hos några av mina absolut bästa vänner, Åsa och Filip. Åsa och jag har känt varandra sedan 14-15 årsåldern då vi började gymnasiet i samma klass och har sedan dess hängt ihop i vått och torrt.

Vi fick en superhärlig helg tillsammans i Huskvarna och fick chansen att höstträna ihop på de vackra stigarna och lederna precis utanför deras husknut. Åsa laddar för Ironman Argentina och är i riktigt bra form. Åsas disciplin och driv  är något att inspireras av. Dessutom gör hennes prestationer att jag tror på att det GÅR att träna hemma inför en ironman. Börjar därför bli sugen på att åka till värmen och damma av ett lopp snart. Har ni några förslag?

Veckan som sått har innehållit mötesmarathon och mycket resor, vilket gjort att träningen blivit lidande denna vecka. Jag har ändå lyckats träna något varje dag även om det bara varit 30 minuter kut mellan mötena. Jag har försökt se träningen som rekreation och en energiboost för att orka jobba på. Och det fungerar!  Både jobb och träning ger faktiskt mycket energi just nu även om det tar en hel del på krafterna. Det är ganska skönt att ha beslutat att sluta tävla i proffsklassen på Ironman. Jag har släppt lite press och prestige men tycker ändå att jag är i väldigt bra form för att vara slutet av november.

Den 1 december tillträder jag som sektionschef på ÅF i Dalarna och tillförordnad chef i Uppsala, något som ska bli skitkul men lite skrämmande. Utmaningar! Älskar det!

Nu ska jag ta ett glas rödvin och värma mig framför brasan. Vinterkylan har kommit till Norhyttan och nu laddar jag för en effektiv träningshelg med mycket distans!

Stigfinneri is coming up!

Tre idioter på väg ut med mountainbike på John Bauerleden (bland annat).

 

 

 

 

 

Stigfinnarna!

Stigfinnarna!


Den här tiden på året är perfekt för att utforska nya marker och ta stigen in i skogen istället för att köra vanliga asfalts- och grusvägssvängen. Här, där jag bor, finns det mängder med leder och stigar. Några har fallit i glömska och nästan växt igen, andra är fortfarande fantastiska och eldsjälar och markägare tar verkligen hand om kulturarvet, som ju en stig är.  Jag och Simon har ägnat varje lördag åt att köra stigfinnarpass, alltså leta upp och testa olika stigar och leder. Naturen i södra Dalarna är fantastisk och dramatisk. De stora skogarna och oändligt många sjöarna gör det omväxlande och kul att springa stig. Moränlandskapet är verkligen en utmaning att ta sig an och det går verkligen upp-och-ner hela tiden. Stigarna kringlar sig fram mellan evighetsträd, stenar, block. bäckar och raviner, det är sällan rakt och platt. Det är ett äventyr varenda gång och backar och utsiktsplatser finns det gott om. Det blir alltid en belöning någonstans under passet där man får stanna till och njuta av utsikten. Å sen fika efteråt, såklart, med kaffe i termos och knäckemacka som har blivit sådär seg och god av att ha legat i väskan.

Några leder och stigsystem jag utforskat under hösten:

  • Skifsenleden, Säfsen: 22,5 km vandringsled. 4 trailskor av 5 möjliga. Superfint och superkul led med bara stig!
  • Saxbergsleden, Saxdalen: 7,5 km vandringsled, 3 trailskor av 5 möjliga (men wow vilken jädra uppförsbacke och utsikt man får uppleva!)
  • Saxdalens övriga leder 5, 8, 10 km: 5 trailskor av 5 möjliga. Superfint skött och bra stig.
  • Gyllbergen naturreservat, vandringsled delen Södra tansbodarna-Prästbodarna-Dragbergsmossen-Bergslagsstugan-StorOlles-Stockgropen-Södra Tansbodarna, ca 19 km: 2 trailskor av 5 möjliga (helt värdelös stig och fattar inte ens hur man ska kunna gå sträckan då man ska över helt ospångade mossar och tjärr, vi sprang när det var halvfruset men sjönk ändå ner en rejäl bit varenda gång. Trasiga spångar och dåligt skött).
  • Gruvtrampen, delen Norhyttan-Skattlösberg-Ljungåsen, ca 21 km (har bara cyklat och gått den). 3 trailskor av 5 möjliga. Jättefin led men tyvärr mkt grusväg, spångarna är inte underhållna och man måst passera Stormossen som är en blöt tillställning.
  • Kyrkstigen delen Norhyttan-Norrbo-Fjällmusberg: 18 km 5 trailskor av 5 möjliga (sprang den på midsommarafton)
  • Kyrkstigen delen: Norhyttan-Olsjön-Broby-Norhyttan: 17 km, 3 trailskor av 5 möjliga, brukar vara jättefin men tyvärr har det blivit en bäck utav stigen efter avverkningarna och många vindfällen+någon som röjt och inte rensat upp stigen.

Imorgon ska vi springa Sausberget i Ludvika och sedan planerar jag att även testa Gillermarksleden.

Det är spännande med lite andra inslag i sin löpvardag. Men varje höst är det samma sak. Jag får för mig att jag ska bli terränglöpare och springer mängder med nyupptäckta stigar och leder.  Men insikten kommer som ett brev på posten. Det går SKITSAKTA och jag är verkligen inte skapt för terränglöpning. Jag skulle kunna ta VM-guld i att vricka fötterna. Fast det  är som jag inte ens behöver vricka den ordentligt för att det ska göra ont. Bara jag kliver på  en sten eller kotte och foten hamnar minsta snett i vinkel så får jag en smärtsam nervkänning. Det är som att det inte finns plats i mina stela små fötter för minsta rörelse i något håll. Jag har en teori om att jag har för små fötter för mitt eget bästa. Det blir för tight kring leder och ligament och därför hamnar allt i kläm när jag springer på ojämnt underlag. Men på något sätt har jag en övertygelse om att stigfinnarpassen gör mig till en starkare löpare och mina ben, vader och fötter får en chans att bygga upp sig till ett lite starkare jag. Och dessa backar! Hur kan jag vara så dålig på att springa backe? Jag blir förundrad varenda gång.

Nä, visst är det roligt med variation men jag inser att det är platt asfaltslöpning som jag är bäst på och som jag ändå tycker är roligast. På platt asfalt trivs mina fötter bäst och risken att skada mig är minimal där. Mina antomi är som gjord för Marathon med hårt underlag och långa raksträckor. Jag inser mer och mer att triathlon och Marathon verkligen är mina sporter. Och tur är väl det, eftersom det är så kul!

Utsikten uppe vid Gasenberget (Kyrkstigen Norhyttan-Norrbo).

Låsberget (Kyrkstigen Olsjö-Broby).

Skogslöpning för själen skull.