Race report Chia Triathlon Sprint

Race report Chia Triathlon Sprint


14 härliga dagar med träningsläger och roadtrip avslutades i lördags med TÄVLING! Det var med lite ångest jag spontananmälde mig till racet en vecka tidigare. Jag hade ju typ inte kunnat springa på 6 veckor! Vi skojade om att vi skulle vara de enda utländska deltagarna och att vi skulle sopa mattan med pallplatser på både Gran fondo, Open water, sprint och olympisk. Det gjorde vi nästan! Roger Claesson sopade banan på torsdagen med vinst i Gran Fondo 120 km och jag kom tvåa på 3800 m OW på fredagen.

Lördagen började tidigt med incheckning och ett jävla trasslade med min triathlondräkt som hade gått sönder i dragkedjan. Efter att ha lagat den och blivit sjukt nöjd över det, lyckades jag ta sönder den ännu mer under morgonens fippland med nervösa, klåfingriga fingrar. Typiskt. Jag missade möjligheten till att värma upp i vattnet pga detta och fick köra hela racet med öppen dräkt som flipsade och flapsade runt i vinden under cykelmomentet.

Simningen var vågig men mindre stökigt än OW-racet dagen före. Alla italienskor (jag var enda utlänningen ) såg superduktiga och riktigt vältränade ut på startlinjen och var så sjukt snabba när startsignalen gick. De sprang snabbt som attan ut till vattenbrynet och jag blev typ sist att komma i vattnet. Men plötsligt var jag ensam där framme och kom ikapp herrarna som startat 2 min före oss. Simningen kändes bra! Mycket av detta beror på alla pass jag simmat á la Simcoachen som gjort mig stark på min tröskel och framförallt i öppet vatten (trots att jag ibte simmat något öppet vatten än i år). Jag var första dam upp ur vattnet men T1 hade en extremt lång körsträcka in till övningsområdet på en strand och svinlåmg brygga. Med min fot har jag svårt att springa barfota så där blev jag omsprungen av en liten tjej med rappt löpsteg.

Tjejen var inte långt framför mig på cyklingen och jag slet för att närma mig henne. Är de backarna som var var det dock svårt att bomba ikapp när hon hade en lätt linjecykel (och vägde typ 45 kg). Jag kände att jag gav det jag hade på cykeln och tog ikapp på de platta ställena.

Ut på löpningen och det stora frågetecknet: skulle foten hålla?! Avsaknaden av snabba pass gjorde att farten inte vill högre än 4:20-4:30 min/km men i den farten kändes det som att jag skulle kunna hålla! Baksida lår gjorde dock fruktansvärt ont och foten gav sig tillkänna när klockan klippare 5 km. Det var som att kroppen och knoppen gav upp när det gått 5 km på klockan. Då återstod ca 500 m och jag slet mig upp till målportalen. Men det gick!

Och Kerry vann den olympiska tävlingen med hästlängder!!! Stort grattis till oss alla;)!

Säsongspremiären gjord med en andraplats i bagaget och en jädra stress upp till flygplatsen i Olbia väntade efter dusch och ombyte…

 

Chia Sports week kan varmt rekommenderas. Grym tävling, fin och rolig bana och superb organisation. Kanske måste åka tillbaka nästa är eftersom en gratisstart ingick i 2:a-priset!


Foto: Roger Claesson @rogcla56

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Mot Sardinien!


I många herrans år har jag åkt till Mallorca för träningsläger den här tiden på året. I år blir det lite annorlunda. Jag och Kerry har beslutat oss för att testa Sardinien för 14 dagars cyklande, simmande och lite springande. Det blir spännande!

I skrivande stund befinner jag mig på flygplatsen och ska precis boarda. Blir även spännande att se om min cykel kommer fram eftersom ett plan med Norwegian till Mallorca med tusentals cyklister (kändes det som) avgick 5 min före min flight och troligt är att cykeln åkte med där istället? Återstår att se.

På Sardinien väntar min vän Kerry med bil och jag har riktigt dålig koll på vart vi ska som första destination. Tror det var Alghero?! Sedan ska vi försöka utforska mer av ön och bo på lite olika platser. Emellan träningen hoppas jag på bra häng, god mat och gott vin. Och att få sova någon timme extra på morgonen, utan hets att man måste morgonträna. Det blir gött, även om jag faktiskt gillar att riva av ett pass tidigt på morgonen.

Igår jobbade jag min första fredag på år och evigheter. Mitt 80%-ande är slut, nu går jag upp och arbetar heltid och hoppas att jag slipper stressa som en gris hela veckorna för att få ihop min arbetsvecka på fyra dagar. Känns bra faktiskt, fredagar är ju ändå den skönaste dagen att jobba på. Alla är liksom lite mer avslappnade, gladare och är inte så stressade (har jag fått för mig i alla fall).  Känns bra att börja min heltidstjänst med lite semester.

Nej, nu måste jag hoppa på flyget. Lovar att blogga snart igen och berätta hur det är i Italien!

 

Fem veckor löpvila är över!

Fem veckor löpvila är över!


I fem hela veckor har jag hållit mig ifrån att springa. Det har givetvis känts förjävligt. Jag har kunnat tränat precis som vanligt i övrigt men löpningen är alltid det jag saknar mest. Det är så enkelt. Faktum är att jag tappade lite suget för allting när jag inte kunde springa. Alla grenar gick dåligt helt plötsligt.

Jag har tålmodigt stått på cross-trainern, simmat extrapass och kommit igång med att cykla mountainbike ute. Jag kan ärligt säga att förra veckan var jag väldigt orolig att det inte skulle bli bra för det gjorde ont i foten nästan hela tiden och jag tyckte inte att smärtan hade klingat av särskilt mycket. Men så helt plötsligt var bara smärtan borta!

Igår var jag på uppföljande besök hos Johan på Access Rehab i Falun (nya lokaler och allt, Åsgatan 61). Han klämde och kände på foten och jag var jättenervös att benet inte skulle vara tillräckligt läkt. Men på den punkten som jag för 3 veckor sedan bara studsade upp i luften av smärta när han tryckte på, kände jag typ ingen smärta alls. Lite obehag snarare, men inte ont.

Johan berättade att det där att det tar 6 veckor för ett ben att läka inte alls stämmer. Det är något som man säger till patienterna bara. 6 veckor med gips brukar det vara när man brutit sig men det krävs sedan belastning och därefter vila för att benet ska gå ihop och bli riktigt hårt igen. Känner mig sjukt lurad ;). Nu har det alltså gått 5 veckor sedan det där intervallpasset då det började göra mega-ont i foten. Fem veckor utan löpning och utan hårdare belastning på foten. Nu får jag äntligen börja springa! Inte långt och inte hårt, men jag får springa!

Jag frågade såklart om upplägg och jag har alltid hållit mig till att jogga 1 min, gå 1 min i typ 20 min tidigare gånger jag har haft fraktur. Det har jag upprepat 3 ggr per vecka och sedan har jag lagt på en minut för var vecka,. När jag behärskat det har jag sprungit 2 min och gått 1 min osv. Men Johan tyckte gott jag kunde klara lite mer belastning för att få benet i foten att läka, och själva tiden jag är ute och går/joggar blir typ densamma. Det blev jag också glad av (men även lite skeptisk….skulle det funka?).

Eftersom vädret var helt fantastiskt igår och jag skulle på en work-shop i Tällberg så kändes det helt underbart att jag skulle kunna testa att springa innan middagen efter en lång konferensdag.

På kvällen snörade jag på mig mina Kinvara och stack ut i bara t-shirten med work-shopledarna. Snacka om frihetskänsla! Benen var som kor på grönbete men jag kände inte riktigt att jag litade på foten. Med solen i ögonen och helt fantastisk utsikt över Siljan, glömde vi bort tiden och efter 28 minuter var vi åter vid hotellet. 28 minuter!!!! Men jag kände inte mkt i foten varken under eller efter löpturen. Nu gäller det att fortsatt vara smart och inte pressa på för mycket och ofta.

Idag när jag tittade ut genom fönstret vid frukosten, var det helt vitt. Det snöade ymnigt och låg ca 1 dm nysnö på backen. Helt sjukt. Sommar igår, vinter idag. Men foten är smärtfri idag och jag ska ta en vilodag. Benen är stela från löpningen och jag har nästan lite träningsvärk. Men det är jag i det närmaste överlycklig över.  Jag kan springa!

Fantastiskt!

Stressfraktur i metatarsalbenet!


För mycket av det goda får oftast en otrevlig eftersmak. Så även med löpning.

Jag älskar verkligen att springa. Helst långt och länge, eller långa intervaller i tröskelfart, eller i goda vänners lag, eller när tiden är för knapp för att hinna simma eller cykla. Kort sagt, jag springer gärna och ofta!

Senaste tiden har det kanske blivit en aning för osmart träning och för många dagar med löpning på rad, utan vila. Jag har sprungit även fast jag varit jättetrött, sprungit även fast det gjort ont och sprungit utan syfte. Det har blivit osmart och kortsiktig träning, helt enkelt. Jag har fått ont.

Det strular ju ganska ofta med mina fötter, pga. de är små, stela och har sinnessjukt höga fotvalv vilket inte är jättebra i alla lägen. Nu under vintern har jag uteslutande sprungit i mina vinterskor vilka är lite mer stabila och har hårdare sula än sommarskorna. Men för ett par veckor sedan var det mildväder här hemma och smälte snön plötsligt bort från vägarna och det blev ren asfalt och möjligt att springa i mina vanliga sommarskor. Såklart man springer i lättare skor om det är möjligt! Dock blev det kanske liiiite långt den dagen, närmare bestämt 26,5 km och dagen därpå sprang jag 12 km fastän det kändes konstigt och diffust ömt  i foten. Och sen kom onsdagen och då råkade det bli halvlångt och halvsnabbt igen på lunchjoggen och så intervaller dagen efter det. Efter det fick jag mega-ont! Från diffus smärtan till smärta till och med när jag stod, simmade, vilade, sov, hela tiden. Och så har det varit nu sedan två veckor tillbaka.

Jag blev givetvis jätteledsen och deppig, men hade ändå en förhoppning om att det skulle gå över efter någon dag. Det gjorde det såklart inte, och någonstans i bakhuvudet kände jag igen exakt den där smärtan, den hade jag varit med om förut.

Idag har jag besökt Johan Kvarnström på Access Rehab i Falun. Det var på tiden. Efter mkt kännande och klämmande hittade vi den ömma punkten; 3:e metatarsalbenet i mellanfoten och den där distinkta smärtan på just det stället skojar man inte bort. Det är en början på en stressfraktur. Alltså benet är inte av ännu, men det kan gå fullständigt åt helvete om jag inte vilar nu. Så nu är det vila som gäller från löpning åtminstone 3 veckor till (redan vilat 2 veckor nu). Sedan får vi se. Ingen överdriven smärta i leder, ledkapslar eller muskulatur (inget onormalt dvs) så vi var hyfsat överens om diagnostiken.  Om det inte blir bättre av vilan får jag kolla upp det ytterligare.

Nu gäller det alltså att hålla fan på sig och inte hoppa, studsa eller springa på foten. Låta benet vila och bli starkare istället för att bli mjukare och vekare.  Som tur är håller jag ju på med två idrotter till och gillar att åka skidor. Jag får helt enkelt överleva på simning, cykling, skidor och gym. Kanske hoppar jag upp på hästryggen några vändor också!

Mitt usla humör de senaste två veckorna skyller jag på smärtan i foten och att jag inte kunnat springa. Tre veckor till får omgivningen stå ut med, men jag hoppas att det känns lite bättre för mig nu när jag åtminstone vet vad felet är.

I will be back!

 

Testat Zwift och blivit elitmotionär

Testat Zwift och blivit elitmotionär


Mina tankar kring att bli motionär fortsätter i huvudet, börjar som sagt mer och mer inse att jag är just en motionär och inte elitsatsande längre. Kanske kan man sträcka sig till att säga att jag är en elitmotionär, men vad är egentligen det?

När det dök upp ”minnen” på Facebook häromdagen insåg jag att jag hade exakt de här känslorna förra året när jag fick influensa. Känslan när flunsan väl släppte taget om min kropp, var att jag ALDRIG skulle nå tillbaka till någon slags form. Det kändes hopplöst och jag vet att jag flera gånger tänkte att jag skulle sluta med triathlon. Jag löste det genom att anmäla mig till Ironman Kalmar och sen köttade jag vidare med träningen:).

Den här gången har jag redan anmält mig till Ironman 70.3 Jönköping i AG 35-39 (yngst i min AG) och sedan har jag ju även anmält mig till Sprint SM i Linköping i senior/elitklass. Dessutom har jag beställt en ny tävlingsdräkt från Verge Sverige (La Chemise) som kommer att bli ursnygg, så nu får jag faktiskt ta mig i kragen och börja jobba på formen.

Faktum är att träningen har gått väldigt bra sedan jag bloggade sist. Det är som att varje gång jag släpper på pressen och mina egna krav i träningen så går det plötsligen superbra! Det ger en kick utan dess like!

I måndags testade jag Zwift för första gången. Det  går till så att man kopplar upp sin dator mot TV:n och sin cykel+trainer, eller som i mitt fall min wattbike, och kan sedan köra pass eller tävlingar med andra i en virtuellt värld. Det är lite som TV-spel fast för cyklister.

Jag har länge varit emot det där, varför inte bara köra sina egna intervaller och hålla sina watt?! Men när hjärnan efter en arbetsdag går på lågvarv så är det rätt skönt att det finns färdiga intervallpass som det bara är att haka på, man behöver inte tänka något alls, bara göra som det står!

I Zwift baseras allt på effekt. Jag lånade Simons användare och körde ett intervallpass med 8*(30 s ramp+1,5 minut mjölksyratröskel) därefter 2 min vila på låga watt. Eftersom Simon har bättre FTP-värde än jag har och alla watt var baserade efter hans världen så kanske det blev något hårt pass för mig. Men jag klarade (nästan) hela serien och fick stjärna på nästan alla intervaller! Så kul och det kändes så lätt! Trodde aldrig att jag skulle säga det, men nu förstår jag varför alla kör Zwift! Roligt också att hålla koll om man känner igen någon av alla svenskar som swishar förbi en!

Något intervallpass i löpningen har det dock inte blivit denna vecka. Vägarna är superisiga och jag har inte haft tid att springa det vanliga intervallpasset med löpgruppen i Ludvika pga ett styrelsemöte samma kväll. Jag får ladda om till nästa vecka.

Dessutom har jag börjat få lite smått panik över att jag ännu inte bokat resa till vårens läger. Det brukar ju alltid bli ett läger på Mallorca men i år tänkte vi eventuellt vidga vyerna och resa någon annanstans. Läsare, vart åker ni och tränar i vår?

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar

 

Funderingar kring att bli ”motionär”

Funderingar kring att bli ”motionär”


Det blev en maxad vecka med lite för mycket jobb och lite för lite av strukturerad träning den här veckan.Får genast dåligt samvete för att jag inte har följt mitt, i huvudet komponerade, ”träningsschema”.

Börjar inse mer och mer att jag har ett enormt behov av att motionera 2 ggr per dag, jag behöver det för att funka som människa. Men behovet och suget efter att köra riktigt långt eller riktigt hårda intervaller, det suget har sedan länge klingat av. Visserligen ”satsar” jag på långdistans så mycket lugnare pass blir det och tröskelintervaller är mitt huvudfokus, inte snabbare. Men när jag har mina maxade jobbveckor lyckas jag alltid förhandla bort de tuffare passen och kör snarare mellanmjölksträning hela veckan.

Berättade för Simon häromdagen hur jag kände med träningen, att jag måste träna många timmar för att hålla huvudet i schack och att husbehovet av träning är stort. Men att jag faktiskt börjat maska en hel del och utelämnat intervallerna och kvaliteten i träningen. Simon sa till mig:

”Men Emma, du är motionär nu, det har du varit i flera år, du har bara inte insett det, och det är inget fel med det!” Jag blev helt chockad! ÅÅÅhhh är det verkligen så? Vad tråkigt isåfall! Ska jag bli motionär? Nääääee, jag får helt enkelt skärpa till mig med intervallträningen. Jag kan väl inte tillåta mig att bli motionär! Eller?!

Vad är det egentligen jag är rädd för?

I mitt huvud fungerar det såhär: Antingen satsar man eller så gör man det inte.

Jag älskar att tävla, det är något jag gjort sedan barnsben och jag gillar att ha ett mål att jobba mot. Nu har jag även börjat satsa på karriären, vilket gör det lite mer komplicerat. Jag kan ju inte satsa på ALLT samtidigt. Det får inte plats i huvudet. Så vad ska egentligen vara mitt huvudfokus?

Ja, helt ärligt känns jobbet väldigt roligt just nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) och Ironman 70.3 Jönköping känns väldigt avlägset. Jag vill simma, jag vill cykla, jag vill springa, jag vill gymma, jag vill åka skidor, jag vill vara i skogen, dricka kaffe med vänner och jag vill vara i stallet med hästarna. Jag vill ha ALLT och gillar inte tanken med att kompromissa med det.

Så kände jag inte för ett par år sedan. Då var det 200% triathlon och ingenting fick komma i vägen för det. Ingen relation, inte något jobb, inte andra intressen och inte min familj eller vänner. Nu börjar jag vekna. Jag tycker helt inte att det är lika kul att bara satsa på EN grej. Jag vill göra ALLT och inte känna press att jag måste leverera perfekt träning varje vecka enligt ett stenhårt schema. De där 5-6 timmars passen på trainer eller MTB vintertid (eller sommartid med för den delen) känns inte ett dugg lockande, och de hårdaste intervallerna där det känns som att man ska skita på sig och man VET att har man det minsta dålig dag så kommer man inte att fixa tiderna, de passen längtar jag inte heller till nuförtiden.

Så vad ska jag göra?

Jag har aldrig tidigare känt att jag ”offrar” saker för sporten. Jag har bara gjort det för att jag verkligen ville satsa på sporten. Jag har varit sjukligt envis och pedantisk med min träning, helt omedvetet. Det har kanske varit jobbigt för min omgivning, men faktiskt aldrig för mig. Jag har bara kört på.

Jag ska plöja på. Jag ska testa att göra ALLT jag vill göra, träna mina pass för att jag vill må bra och jag ska tävla hela sommaren för att det är KUL och för att jag ÄLSKAR triathlon, så får vi se om det blir några resultat. Jag kommer inte lämna triathlonscenen men jag har insett att livet är så mycket mer än att mölja på med notoriska träningspass och utesluta saker jag också älskar, när jag ändå blir besviken över resultatet.

Motionär eller inte, så här har min vecka sett ut hittills:

Måndag: På Falu-kontoret hela dagen, 10 km kvällspass långsam löpning med Simon.

Tisdag: morgonpass simning á la @simcoachen, kvällspass skidor med P3 dokumentär i lurarna om Bordellhärvan ca 90 min

Onsdag: Alarmet gick 04:15, kl 04:35 stack jag ut på en morgonjogg. Resa till Malmö. Kväll: Sightseeing-löptur i mina gamla kvarter i Malmö.

Torsdag: Långsam morgonjogg 30 min. Ont i baksida, fot och knä. Resa hem.

Fredag: Förmiddagssimning 4000 m @simcoachen, em/kväll 90 min mountainbike.

Lördag: Simning i egen regi 4200 m, skidor på eftermiddagen

Söndag: Långpass löpning ca 20 km.

Nu, snälla läsare behöver jag er hjälp.  Är jag motionär eller hur illa är det egentligen????

Foto: Jeff Yngling, Ironman Kalmar 2018