Det här med Stevia

Ja mot TEC alltså. Det är tre månader sen Axa och om man kan kalla det för säsongsvila så får man nog säga att tre månader får räcka.

För det är bara fem månader kvar. En lång underbar vinter med förhoppningsvis massa snö här i Tokholm så man kan varva långpassen med snäll skidåkning.

Men vecka 1 alltså. Som jag skrivit tidigare och som de flesta vet så är det inte motivationen att ta sig ut som tryter utan att ta i så det knakar när jag väl är ute och att faktiskt få till tiden att komma ut.

Den här veckan har jag en barnfri helg och då passar jag förstås på att springa så långt jag orkar. Jag ser små luckor i ett ganska fullspäckat schema fram till fredag då jag ska iväg på ett underbar retreatweekend hit. Högbo Brukshotell har jag bara hört gott om och ser fram emot att äta, sova träna och spaa GOTT en hel helg.

Så veckans skarvträningsplan är som följer:

1) Idag- Kuperade 1000-ingar.

2) Tisdag: Transportlöp jobb-dagis. Rehabövningar.

3) Onsdag: Transportlöp tillbaka till jobbet. Rehabövningar. Styrka kväll

4) Torsdag: en speciell dag (ska berätta varför senare) så hade tänkt köra ett kräkhårt intervallpass men det blir vila för…

5) Fredag så springer jag ett ultralångpass. Börjar här i Sumpan och springer på småvägar norrut fram till eftermiddagen då jag blir upplockad med bilen och vi åker vidare till Högbo.

6) Lördag hoppas jag ta mina första staktag i skidspåret, yoga och spaa. Utforska löpspåren runt Högbo för man vet ju aldrig vad man kan hitta på i framtiden… 🙂

7) Söndag: Yoga, rehabövningar och fortsätta jogga runt och njuta av den fina naturen!

Helgen är ju inga problem men fram till dess är det som vanligt ett pussel. Det gäller att ta de möjligheter som finns. Som idag.

Slitna bromsskivor gjorde att bilen skulle in på verkstaden i Värmland imorse. Istället för att rodda med skjuts hem och dit igen så hade jag träningskläder på. Morgonen var sådär underbar som den bara är ute på landet. Lämnade bilen och stack iväg med alldeles för lite frukost i maggen. Valde att springa mot byn där min farfar föddes. En måndag morgon långt ute på vischan, långt från Stockholm men nära till sånt som hjärtat slår för.

Känslan var seg, jag minns att jag kände som att jag var mitt i ett ultrapass redan från början. Men det var tusingar på schemat och jag lurade mig att fyra räckte. Det är kuperat tamejtusan överallt så det är bara att tuta och köra och hålla i tekniken för att spara energi. Huva vad tungt det var idag. Värmde upp med två kilometer lugn jogg med lite höga knän och hälkickar.

Drog igång den första rätt in i en backe men lyckades springa in väl under 5 minuter. Den andra och tredje gick inte alls bra och sen var jag arg och bestämde att tre till blir det och då blir det så och de gick ju lite bättre då förstås även om jag såg stjärnor efter den sista. Men 6 stycken blev det varav 4 klart godkända. Bra början på första veckan.

Något sämre att äta massa pepparkaksdeg. Gör inte det snälla ni man får så ont i magen.

Ta en titt här istället. Och på mina suddiga bilder från världens bästa ställe nedan. Ska ni träna något roligt i veckan?

Insåg inte förrän nu att jag hade vanten i munnen. INTE photogenique.

Som inte vaknar till en måndag där du är på väg dit du vill. Som tänker ”imorgon” börjar jag. Som har drömmar som egentligen borde ha blivit mål vid det här laget. Som tvekar.

Ett liv. Och du har ingen aning om när det slutar. Så om det här skulle vara den sista veckan hur skulle du leva den? Skulle du själv döma någon annan som gick efter sin dröm, vågade och klev utan för bekvämlighetszonen? Varför håller du då tillbaks dig själv?

Det kommer alltid finnas hinder. Ursäkter. Alltid. De ligger alltid lika bekvämt till hands. Frågan är bara om de ska styra ditt liv?

Det har tagit ganska lång tid för mig att våga kalla mig löpare. Kvar sitter den alienation jag känt på löpartävlingar, i forum på nätet och kanske den osäkerhet som för alltid förföljer óss tjejer som trampar på historiskt manliga marker.

Men jag är löpare. Jag vill vara en god löpare. En bra löpare. Inte bra på så sätt att jag har massa snygga tider men jag är en modern löpare. Tillhör den skara som springer av glädje och inte tror man behöver se ut som en benget för att kvalificera under det här numer trendiga epitetet. Jag har många som springer runtomkring mig. Både som jag ”känner” på nätet och i riktiga livet. Flera av dem tvekar att kalla sig löpare fast de står för så mycket som löpning handlar om. Flera av dem springer fort och kallar sig löpare men har missat mycket av det som är det goda med löpning.

Här är de 12 egenskaper som skulle gälla om jag fick sätta definitionen på vad en löpare är:

1) En löpare springer oavsett väder.

2) En löpare lär sig HLR så han/hon är beredd att använda det om något skulle hända.

3) En löpare vet att både män och kvinnor kan ha intressanta kunskaper att dela i diskussionsforum och struntar inte i kvinnliga inlägg vare sig det gäller utrustning eller upplägg inför en tävling.

4) En löpare har reflexväst eller liknande när det är mörkt för att synas

5) En löpare respekterar andra idrottare och springer inte i skidspår och skrämmer slag på bilister genom att gena rätt över vägen hur som helst.

6) En löpare som är i en svacka av något slag kan ändå glädjas med de som det går bra för. Han/hon börjar inte racka ned på att andra tränar för mycket och slänger ur sig sarkasmer över det. Man gläds med varandra för endera dagen vill du dela en upplevelse med andra och då vill du att de ska glädjas med dig.

7) En löpare klär sig precis som de vill och respekterar hur andra klär sig. Har man splitshorts och inte är exhibitionist rekommenderas dock att springa fort som fan.

8) En löpare talar om vad han/hon tycker funkar för sig själv och delar gärna erfarenheter, tips och trix men talar inte illa om distanslöpning bara för att man lever på intervaller.

9) En löpare vet att ett träningspass blev av även om det inte syntes på Twitter, Facebook. Funbeat. Runkeeper. Eller jogg.se

10) En löpare springer för att det är roligt och är man född i västvärlden så har man perspektiv på att livet kanske kommer emellan ibland och det är hälsosamt. Dagen är inte förstörd för det.

11) Är man ute på en lugn jogg så känns det helt ok att bli omsprungen av någon som kör ett snabbare pass.

12) En löpare springer inte för att gå ned i vikt. En löpare kan gå ned i vikt och en bantare kan bli löpare men annars hör det inte ihop. Alls.

Ty en löpare vet att det inte har ett jota att göra med hastighet, vikt och distans om man kan räkna sig till den växande skara som på ett eller annat sätt väljer att ägna fritiden åt att röra sig framåt i svävmoment med endorfiner och svett som biprodukt. Eller vad tycker ni?

Ni kanske inte tycker det är så mycket löpning i den här bloggen. Inte massa snack om trösklar, tempon, intervaller. Nä. Kommer aldrig bli även om det kommer bli mer löpning.

Men man kan inte driva alla mål i sitt liv framåt samtidigt. Jag har flera mål men mitt jobb och att förändra det så det fungerar med resten av livet och skaffa drömjobbet har varit fokus 2. Fokus 1 är min dotter. Alltid.

Att ovanpå det lägga krav om hård schemalagd träning och underskottskost för att nå tillbaks till målvikt- ja det har jag efter några smällar i väggen insett att det går inte. Det kan man göra sen. Men inte samtidigt. Det är ett enkelt recept för kraschbombang.

Så löpningen har fått vara det den varit förut under tuffa perioder av livet. Terapi. Vila. Glädjekälla. Meditation och egentid.

Förra veckan skulle enligt det subtila lösa schema jag ändå följer varit mängdvecka. Då var jag ju krasslig så det blev inget med det. Denna vecka skulle vara återhämtning från den tunga veckan men har blivit bara vad den har blivit. Och är man en typ-A människa så blir det rätt bra ändå:

Jogg och styrka i måndags. 8 km distans onsdag. Lite yoga torsdag. 7km morgonjogg fredag. Och 9 km pannlampa, glädje, spontanitet och mental träning idag. Därtill krattat i flera timmar.

För: 2013 närmar sig och jag har massa mål. Men egentligen handlar allt om ett lopp. Ett stort mål. TEC 100 miles (16 mil). Alla pass jag springer tänker jag på det. Hur det kommer kännas. Hur jag ska lägga upp det.

Ultra är väldigt speciellt. Det handlar inte om fart. Det handlar om att hitta något riktigt fundamentalt, rent, rått, naket, ärligt och smått ”out there” fokus som gör att du bara fortsätter röra dig framåt.

Jag är ny som ultralöpare men jag tänker att jag har lite talang. Jag har ett väldigt starkt psyke som härdats genom saker jag varit med om de senaste åren. Jag vill springa på helst 23 timmar. Alla jag berättat det för säger att det är tufft för en förstagångslöpare. Det är det säkert. Och man tjänar inget på att vara kaxig. Men man tjänar allt på att tro på sig själv.

Att springa 8 mil var bortsett från min skada som åt upp en timme, ingen fara. Jag var helt klart ett vrak när jag gick i mål men allt annat hade ju varit oacceptabelt. Man ska krama ur sig allt vad har man annars där att göra? 16 mil- ett helt annat lopp. Springa hela natten. Springa ett dygn. Hålla modet och fokuset uppe när det är becksvart i flera timmar och rötterna i skogen känns stora som berg.

16 mil kommer tvinga dig att öppna dörren till den där råa urmänskliga energin som är det renaste som finns. Det finns inget efter det. Sen är du slut. Min träning fram till TEC handlar om att träna mig så stark att jag inte behöver ta av den energin förrän under natten. Att ha så mycket ork, pannben, kondition och glädje att jag kan springa på det och börja kriga så sent det går.

Så redan nu. Varje pass. Så förbereder jag mig. Jag har inte rum i skallen annars att tänka på något så, relativt sett, frivolt som att springa 16 mil bara för att jag vill det. Men jag har börjat läsa boken ” Träna tanken ” och av allt att döma så gör jag mycket rätt. För varenda löppass jag genomför så är tankarna där.

Idag testade jag min nya pannlampa som jag ska ha på TEC under de ca 10 timmar som det faktiskt kommer vara mörkt. Vi hade krattat hela dagen så jag var rätt mör men när träningen är såhär kravlös så är det bara ren och skär lycka att få sticka ut i mörkret. Och här är det mörkt!! Det finns inget ljus någonstans och jag sprang rätt ut i den värmländska skogen på en väldigt sällan använd led som finns här. Lampan satt som en smäck! Men dimman gjorde att ljuset blev lite suddigt. Jag stannade mitt ute i skogen och bara stod där. Ville nästan gräva ned fötterna och bara vara kvar….någon minut sen var det lite väl mystiskt. For vidare!

Ut på lervägen igen och hittade Florence and the Machine på Spotify och vill ni höra vad som inramade min andning och mörkret så lät det såhär. Magiskt. Inte fort. Inte långt. Slängde in 4 långa backintervaller. Men känslan satt där den skulle. Det är fem månader kvar. Det är flera hundra mil som ska springas fram tills dess. I mörker. I kyla. Det är inga som helst problem. Jag har känslan.

Imorgon ska jag skriva om vad jag tycker en riktig löpare är.

07.00 vaknar utsövd

07.10 Kaffet är på och jobbdatorn igång. Hjärnan är skärpt. P1 på radion och det här är bästa tiden på dagen att jobba.

08.30 Min personliga utvecklingsplan och mål för det närmsta året är satt i jobbets databas. Jag lägger även in mina träningsmål. Min stackars coach undrade förra året vad ”TEC” vad för något. I år står det ”TEC 16 mil sub 24 timmar” bland annat.

08.45 Är jag ute i det vackra minusgradiga vädret. Jag har sportbh, tunn merinoulltshirt och tunn löparjacka. Det är lagom. Jag har ingen energi rent fysiskt eftersom magen körde ihop sig efter mina glutenutsvävningar igår men mentalt kvittrar jag som en fågel. Springer så rätt ut i skogen jag kan och far runt i leran innan jag skyndar hem för

10.01 lyckas jag efter dual bevakning vid datorn med en av mina allra bästa vänner få en plats till Mumford & Sons på Cirkus. Att gå på konsert och att lyssna på musik är något jag njuter av enormt. Det är fjärde gången vi två sitter såhär på tårna. Tidigare konserter har varit: Pearl Jam i Dublin, Foo Fighters på Stadion och Pearl Jam i Globen i somras. WIN denna gång men det såldes slut på 3 minuter….

10.45 Har jag duschat och packat ihop och dessutom sytt ihop en Hjärt och Lungräddningsutbildning med lokal på jobbet till våra hjälplöpledare.

11.20 får jag igång wifi och kan jobba vidare bilen där jag sitter i drop-in kö för att hinna byta däck innan vi åker till Värmland. Vi måste åka senast 12.15 från dagis för att hinna till en bilverkstad till 15.45 på landet där jag har en tid. No pressure.  

11.50 Tar en väldigt snäll mekaniker min bil och jag tar en kaffe.

12.10 hämtar jag den jag älskar mest i hela världen. Som får hjärtat att både rusa, svämma över och stanna på samma gång. Hon sitter och äter köttbullar med sina dagispolare och har genast en massa åsikter om vad vi ska göra, hur det ska göras och vem som ska göra vad.

12.30 försöker jag äta en väldigt god sallad från Cafe Boullan i bilen som mitt stora hjärta hämtat medan han kör. Han glömde ta med bestick och servetter och det är rätt kladdigt att äta med fingrarna. Jag skäller över det, lilla Tigerfisen skäller på honom för att mamma ska köra bilen och vi har det väldigt trevligt. Perspektiv på tillvaron lovar jag dock att vi har.

12.45 får jag igång jobbdatorn och läser på intranätet informationen som gått ut om min nya tjänst och jo, det kallas för ”Hälsominister” och jag tycker det känns roligt, spännande och pirrigt!

 13.30 Skriver jag detta medan solen sänker sig och skivan med barnvisor spelas för tusende gången och allt är så bra så.

Ha en riktigt fin helg nu då!