Det semestrigaste

När Lillans pappa kom för att hänga med henne passade jag på att testa min räcer ordentligt. Jag har alltså införskaffat en helt fantastisk Merida Road Lite 904.
Men knappt cyklat på den. Cyklat fler mil på andras mtb’s än på den.
Nåväl. Tanken var att reka Jubileumsmarathonbanan. Jag tittade nämligen på informationen i startbeviset och altitudprofilen indikerade att loppet måste gå någon annanstans än platta Fjollträsk, någon backig stans. Det stod också skrivet att loppet var kuperat och jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och kolla vad det här handlade om. Asfalt är vidrigt. Kuperad asfalt är överdjävligt.
Jag hittade först inte de här blöjbyxorna så tänkte sätta sadelskydd på och ta vanliga shorts men fann på dem som tur var. Har inga flaskhållare och jag skulle nog ramla av om jag böjde mig ned under ramen så stannar och dricker ur flaska jag har i ryggsäcken. Lila GoCoco sockar till det och cykelmodepolisen hade haft att göra om de varit ute på samma sträcka.
Det var de inte, såg ingen annan cyklist.

Jag trampade iväg mot Sollentuna via Bergshamra och det är sjukt vad det går fort när man väl hittar en bra asfalterad sträcka att ösa på.
Sen låg jag nästan på rull i en mil tyckte jag. Nedför nedför nedför.. Jubileumsmaran går ut till Norrviken och tillbaka samma sträcka. När jag vände ute i ett bostadsområde med fina hus till skillnad från de arkitekturella vanskapelser jag sett längs vägen så var det föga förvånande uppför uppför uppför tillbaka.
Hej och hå.
Växlarna hackar så dagens andra utmaning bestod i att besöka min kombattant på cykelaffären. De som följt bloggen vet att min okunskap vad gäller cykling, men övertygelse om att jag vet vad jag ska ha har lett till intressanta möten bland cyklarna.
Idag gick det först jättebra när han fick syn på min fina cykel. Men sekunden senare såg han mina strumpor. ”Vad har du på dig?”
Jag fick dock fantastisk hjälp med att dra åt växlarna, pumpa och sätta dit en flaskhållare. Om man bara orkar trampa runt med några gram mer än den lättaste varianten kan man få en för 50 kr ca.
Noterar att jag blir väldigt hungrig av att cykla. Och inte bränner det så mycket kalorier heller så det är tur att jag inte kommer bli cyklist på heltid. Då skulle både jag och cykel rulla fram.

Men angående den här förbaskade maran jag anmält mig till då så kommer det ju bli helt galet med 21 km nästan nedför och sen 21 uppför. Lite lätt överdrivet.
Tanken var att imorgon åka till Värmland och sen springa 10 x 3 km därute och vara snäll mot benen på grusväg.
Nu tror jag att jag måste ut dit igen till Sollentuna och använda de där backarna för att se hur det känns. Backar i fjällen är ju roligt. Man kommer upp, får se fina vyer. Här: man trampar upp och ser.. Ett runt vattentorn och massa betong? Inte värt surmjölken i låren if you ask me.
Men jag tänder på utmaningar.

Just nu sitter jag på en stentrappa i ett dött Spånga Torg och har det gött med en kaffe och kanelbulle. Det känns helt wild & crazy. Jag ska på middag hos min bästis och ”gamla gänget” och fick en timme över. Det här är ett gäng som inte bryr sig det minsta om löpning eller Tjejmaran eller sånt galenskap. Det är rätt befriande, det är ingen ide att ens försöka förklara. Helt ok.
En egen kväll. Helt egen. Ett eget liv. Ett helt eget. Man får tar det bästa för det landar skit i det ändå. ”Sin egen lyckas smed”. Det uttrycket har snurrat i mitt huvud denna vecka för jag har vissa i min omgivning som lever med uppfattningen att livet händer dem.
Livet händer. Men vi styr hurdet händer. Jag väljer in det goda när jag kan. Jag äter det godaste ur kanelbullen först.

Mia Skäringer skriver i sin bok ” Avig Maria” om att få barn att ”jag pallar inte att älska så här mycket”. Japp. Typ så. Typ så är det att få barn.

Jag tycker jag har fötterna på jorden, en stark tornedalsk ådra som inte hålls med känslor, inte fysisk kontakt och tårar? Nej sluta sjåpa dig nu. Men allt det där kan en liten tjej på strax under metern lång rasera med en blick.

Idag fyller mitt allt, om jag måste välja, 3 år. Tre magiska år och nej tiden går inte så fort. Den går som den går. Det är när vi är frånvarande från nuet vi missar hur de växer, blir större. Tar för sig. Tar plats. Ser. Hör. Frågar.

Jag känner att jag varit där. Jag har inte missat något. Hon är tre år nu och jag minns så mycket av hur två streck på fyra ( ja jag trodde inte riktigt det var sant) graviditetsstest blev den här fantastiska lilla tjejen.

Jag blir lite stolligt lycklig när jag tänker på att jag ska vara där tills hon är typ 70 år och jag är 100. Jag kan. precis som jag tror de flesta, speciellt mammor, kan vittna om inte låta bli att ha tvångstankar över att något skulle hända henne. Alla andra barn som far illa som jag hör om- de blir mina då, de blir hon och den smärtan i hjärtat- den fanns inte innan. Finns inte i någon annan dimension.

Jag tänker när jag gör sånt som inte ingår i mammanormen, när jag lämnar bort henne till någon i familjen för att jaga endorfiner att hon kommer inte att göra som jag säger. Hon kommer att göra som jag gör. Så jag fortsätter göra det som jag vill berätta om sen för att fylla hennes minneshus när hon är större. Mamma och du bodde i en liten lägenhet och hade en skruttig men säker bil för jag vägrade jobba heltid- jag ville ha mer tid och inte jobba för att betala för ett flådigt boende och aldrig hinna träffa dig.

Tack lilla du för att du kom till mitt liv. För att du blev som ett nav och ett ankare i mitt friflyt. För att du alltid visar vad som är viktigast. För att jag får lära mig så mycket. Får svara på ”varför” flera gånger varje dag och faktiskt fundera på varför vissa saker är på ett visst sätt och ibland revidera. Tack tack tack min lilla tigerfis fast jag inte får säga det, du är ju en stor prinsessatiger.

;

Jag älskar mina Havaianas. För mig är de surfiga dagar i Australien. Nu är de även sommar. Jag går helst barfota men det ligger så mycket glas överallt så det här blir en gyllene medelväg.
Det viktigaste med flip-flops är att inte gå och knipa med tårna utan det ska vara som att gå barfota.

Idag bär det av till Skansen för det är min födelsedagspresent till Tigerfisen. Hon fyller 3 imorgon. Och imorgon ska jag rasta min cykel- bannemig!
För tre år sen var det såhär varmt och soligt och jag gick och gruvade mig över att behöva gå runt med den där stora magen i två veckor övertid. Men för exakt 3 år sen på kvällen började äventyret, som tog 24 timmar nästan exakt och resulterade i den här underbara ungen.
Ha en fin dag!

Lillan festade loss på ca 40 meter presentsnöre redan på morgonen

Rita ett kors i taket för i det här inlägget kommer ett tårtrecept! Jag avskyr grädde men klart ungen ska ha en tårta liksom!

Jag vaknade imorse och trodde inte fikat skulle räcka. Inte pastasalladen heller. Men folk äter ju som flugor! Blev över ändå!

Solen strålade och jag kände mig..semestrig! Gled runt i mina GoCoco. Ja för jag är besatt av dem och måste ha dem på hela tiden. Ebba smög runt ute på altanen och sjöng och allt var frid och fröjd. Kalasförberedelser en masse. När pastan kokat så passade jag på att köra styrka då Ebba ville leka i parken med en av grannarna. Jag har världens bästa grannar, i huset har jag minst 3 familjer med barn i Ebbas ålder som har helt fantastiska föräldrar. Helt ovärderligt.

Idag blev det gamla vanliga plågan armhävningar. Växlat med svingar med 16 kg kettlebell.

Sen renegade rows med 8 kg kettlebell. Så mycket tyngre än med hantlar! Enbensrodd- kräver bra balans! Sen riktigt tunga roddar med 16 kg kettlebell. Pressar med 8 kilo men då hade Ebba fått ett utbrott så blev lite halvdant emedan jag parerade ett trotsutbrott som förvånansvärt nog slutade med ett trumpet ”okej mamma”.

Sen körde jag min specialplanka. Det är inte ofta man gör statiska övningar- men grundpositionen i plankan är just statisk- isometrisk träning. Jag är inget jättefan av isometrisk träning. Det är bra för att stärka kroppen i positioner man håller under längre perioder och det finns det ju flera sporter som berör. Löpning kan ju anses statiskt på det sättet att överkroppen ska hållas rak och bäckenet ska inte falla bak vilket lätt händer när bukmuskulaturen är svag.

Jag brukade tappa bäckenet förut, hamna i svank, börja dänga i hälen och få problem med korsryggen. Jag anser att en stark bål är otroligt viktigt för att jag ska springa med bra teknik och hålla mig skadefri och ägnar mycket tid åt att stärka den- inklusive ryggen.

Plankan har väl blivit en klassiker för att träna bålen. Men jag är inte så förtjust i att stå där i en just isometrisk position 3 x 1 minut och känna trycket i bålen. Så jag gör oftast en variant:

30 gånger fram och tillbaks där du vippar över tårna. Kroppen ska vara rak och du ska spänna alla muskler från ”toalettmusklerna” upp till naveln för att skydda korsryggen. Sen 30 gånger i sidled. Det blir ca 60 sekunder. Gör denna 3 gånger med lite vila emellan. Det känns.

När jag var klar var det hög tid att peta i mor och dotter något nyttigt innan barnkalasets sockersöta dekadens tog vid. Jag hade dock tänkt till lite så det var korv med bröd först och sen fika.

18 vuxna inklusive grannar, familj och vänner kom samt 13 barn varav tre var för små för fiskdamm. Som tur var eftersom jag gjort 10 påsar med clementin, penna/hårsnoddar/suddigum och russin. Och en Singoallakaka.

Jag hade gjort pastasallader, syrran hade bakat bröd och mormor hade bakat muffins som jag kristerade. Granne 1 kom och hjälpte med grillen. Herregud vad är det med grillande? Jag är grym på att göra upp eld i det fria men det här med kol och bricketter det överlåter jag med varm, sotig hand till någon annan. Vi var 5 pers och en halv hushållsrulle, en Metro och lite servetter fick sätta livet till innan Granne 1 till slut fick till en bra glöd genom att stå och vifta med en bricka. Otyg det där!

Sen var det dags för tårtan som jag hittat på själv. Busenkel! Here goes:

Köp färdig botten av maräng och sockerkaksreplika. Lägg en mjuk först. Smeta på lite grädde och tinade hallon. Pudra med vanillinsocker (mitt vanliga socker var slut). På med marängbotten. På med grädde och hallontjosan igen. På med mjuk botten. Grädde hallon. Marängbotten. Låt stå och gotta sig i kylen. Innan servering: smeta på grädde ovan. Dekorera som du vill. Jag försökte skriva Tigerfisens namn med gelehallon men gav upp. Tårtan försvann i ett nafs iallafall så något rätt gjorde jag.

Alla åt och verkade ha trevligt och det var bara några tårar, inga eldsvådor eller skallskador. Syrrans hund rymd e inte och inga barn blev osams. Lillan har fått helt fantastiska presenter- fina kläder, pengar till ridlektioner, lera, sångbok osv. Ser fram emot att laja med allt. Men det blir på lördag för imorgon hägrar Skansen med bästa moster och mormor.

Jag är helt slut. Inser också efter att en av mina sista jobbtrassel löste sig idag att det är semester. Jag ska läsa skönlitteratur i sängen ikväll och det gör inget vad jag gör imorgon- det jag inte gör har jag 7 veckor på mig att rodda. Det ger mig nästan gåshud. I den andra fliken just nu har jag Arvika Enervit Triathlon. Min våtdräkt är på väg och jag blir så stursk- har cykel, har våtdräkt. Har inte simmat eller cykeltränat sen 21 augusti. Tänk om jag fick en båt- skulle jag ge mig ut och segla då och tro att jag kunde det?

Ja nu börjar iallafall flera veckor av träningsfokus, hälsofokus. Fylla på med träning, kunskap och ni får förstås följa med på resan. Allt jag lovat skriva om- Hjälten osv. Det kommer. Min pappa sa att ”tiden är livets sätt att se till att allt inte händer på en gång”.

God kväll!

Nej det rullar inte på nu. Alls. I min lilla värld. I det stora perspektivet är allt så bra så bra. Men om jag inte ser till det här lilla så funkar inte det stora. Jag måste stå stadigt när jag ska rädda världen och flytta berg.

Igårkväll gick jag bland gångarna på Maxi och letade det ena avvikande föremålet efter det andra. Tårtbottnar? Girlanger? Japp, 3-årskalas! Det är nu jag känner mig tafatt som mamma. Hur gör man? Vad förväntas? Gick där med Pearl Jam på högsta volym i öronen och tänkte hur stolligt allting är. Nästa år blir det kalas i skogen!

Min mamma kom idag igen, tog hand om det där stoppet i hon, städade min uteplats som gud och alla andra glömde. Jag jobbade på vid matbordet och hade en tuff kontrovers på telefon. Som lämnade mig otroligt frustrerad. Galen. Svordomarna räckte inte till. Tårarna brände. Jag var tvungen att sticka ut och mamma tog hand om Gosefisen två timmar till.

Tanken var 15 km extremen i Ursvik. Det är 2,2 kilometer dit, kuperade de med. Igår fick jag massage av Mia på AccessRehab och Martin knäckte min SI-led. Så otroligt stel i musklerna i ryggen och axlarna. 5 mil förra veckan och 8 km återhämtning i måndags. Skulle inte vara några problem.

Redan vid sluttningen upp till Ursvik så kändes det stumt i låren. Det vore helt fantastiskt att hinna sova precis som man ska, äta helt rätt och tima passen så att återhämtningen och superkompensationen timades. Men det är inte så jag jobbar. Jag har min utgångspunkt och den är attträna när jag kan. Vila det bästa jag kan. Äta det bästa jag kan.

Nästa chans att träna ett längre pass utan att dra i alla trådar jag har, är söndag. Så idag skulle det vara tufft.

Och det var det. Det gick långsamt långsamt. Tanken var att trycka på i backarna och försöka ligga på 5:40 fart som snitt. Det gick inte. Det gick inte alls. Jag var trött efter bråket innan. Jag är trött från lite mer träning än vanligt. Jag behövde lera, skog, ensamhet. Syreupptagning. Skallrens.

Jag försökte fortsätta hålla iallafall styrfart och efter cirka 12 kilometer började det lossna. Älskade underbara knasiga kropp. Problemen, skiten, den lämnade jag i den sörja av lera och gegga som utgjorde extremespåret idag. Trampade rätt igenom. Steget är mycket bättre nu. Jag älskar rotiga stigar men när det är som ett kärr mitt i spåret så är det inte leran jag räds utan att halka så bäckenet far åt pipsvängen igen. Jag har inte access till naprapat förrän tidigast 6e juli och behöver två ben rakt under överkroppen tills dess.

Fick skarva sista biten för det var dags att avlösa mamma hemma men kunde ändå trycka på i 5:00 fart i någon kilometer, tog tvärslut i backen vid 11 kilometer men dundrade på utför för att öva in det snabba steget man behöver utför Ottfjället. Tog mig i mål och trampade på riktigt bra sista backen hem som annars brukar suga ordentligt. 17 viktiga kilometrar. Kom hem och såg ut som jag gjort precis det jag gjort. Lerig innanför strumporna. ”Varför?” sa Lillan.

Det är det här jag är gjord av. Pyssel och stök och lånade minuter för att egonjuta i lera. Stuff dreams are made of.

Imorgon är det kalas och jag hoppas jag räknat rätt på antal vuxna och barn. Godis i påsarna till fiskdammen lyser med sin frånvaro för jag har förstått att det är så man gör. Det blir en lång dag med rodd och stök och om jag på något sätt skulle få till det så skulle jag ta den här vackra cykeln som står här som klädhängare och cykla den fort och galet längs tomma Sthlmsgator men det kommer säkert en tid för det.

En tid för ledigt är det nu iallafall bara det där sista löser sig imorgon. Frånvaron är satt på mailen till 20/8. ”Va, ledig 7 veckor!?” säger folk. Ja det är en vecka mindre än jag tänkt och visst jobbas det lite under tiden, men bara med roliga saker. Kreativa saker. Framtidssaker.

Nu- sova baske mig. Rodda 3-årskalas kräver vila likt inför ultra! Sov gott!