The stuff I am made of

Det fick inte jag. Fram till 1928 fick kvinnor inte tävla i OS och efter det har en utveckling skett som lett till att den enda skillnaden idag är att män tävlar i 3 grenar fler genom 10-kamp samt har en längre sträcka under häcklöpningen.

Vid OS 1980 fick kvinnor inte tävla på längre sträcka än 1500 meter. 1984 fick de tävla på maratonsträckan. Stort kliv.

Detta är fakta.

Nu kommer mina elaboreringar, spekulationer och tankar.

Fortfarande bemöts ofta kvinnliga löpare med skepsis. Jag har blivit intervjuad, i egenskap av Tjejmarathon om hur jag ser på tjejlopp. På tjejer som springer. Jag är en relativt ny löpare. Men med massa åsikter. Jag tror absolut det är en generell skillnad på kvinnor och män. Om män och kvinnor tränar det hårdaste de kan så kommer sannolikt männen att bli starkare och snabbare. Uthålligare? Vet ej. Skillnaden mellan vinnartiden på TEC 100 miles i år mellan män och kvinnor var endast närmare 7 minuter (17.24.20 och 17:30:59). Det är 0.5% skillnad i tid.

Min uppfattning är också att inom ultra försvinner oftast hon och han. Det är vi. Det är vi tillsammans, det är humor när det är tufft. Det är pannben, tävlingsdjävul, uthållighet, envishet och gemenskap.

När jag skulle sätta ord på vad det var som gjorde Tjejmarathon så speciellt så fann jag orden: Tillsammans. Humor när det är tuft. Pannben. Tävlingsdjävul. Uthållighet. Envishet. Gemenskap.

Allt det jag tyckte utgjorde styrkan i kvinnors långlöpande, är det jag beundrar och strävar mest efter inom ultra.

Men det var inte det jag skulle till idag. Jag har roats och inspirerats enormt av det här inlägget av Sofia Hedström.

Maraton är en tuff distans som ofta handlar om att erövras och det gäller både män och kvinnor. Nu generaliserar jag och pratar inte om de trygga starka män som jag ofta omger mig med. Men det finns ett stort antal män fortfarande på allsköns startlinjer runtom i världen och i Sverige som både kämpar med sträckan och med sin egen prestation som inte är sådär ödmjuka och generösa som många andra löpare är. Det finns kvinnor också, och det finns som de bevingade orden säger, en speciell plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper varann. Men angående männen, för några av dem är det otroligt provocerade när det ställer sig en tjej i närheten och tydligen ska med på samma utmaning som man bröstat upp sig om för sina kollegor på jobbet.

Ja bredvid dem står en tjej, hon jag var på startlinjen till min första mara 2003, som gör som vi tjejer ofta gör, söker gemenskap, blottar vår osäkerhet istället för att skryta om något vi inte har fog för. Ler lite trevande ” är du också ny på det här och nervös som fasen?”. Och de bjuder inte tillbaks på det man precis då vill ha. Ett leende, ett igenkännande, ”jo jag med, skitnervös, tror inte jag har tränat ordentligt”. Nej nej. För det här skulle ju vara tufft och manligt och masochistiskt och så kommer det en glad tjej här med piffig utstyrsel, kanske några kilo extra, kanske inte den nyaste utrustningen heller- ”ska hon verkligen springa? Lilla vän nu får du nog gå och springa Tjejmilen istället det här är ingenting för veka fruntimmer”. Just dem. De få. De vill jag springa med. Gärna precis lite framför över mållinjen. Och gärna vända mig om och tjuta ” Vi klarade det, visst är vi bra”. Kanske ge dem en kram? Vad tror ni? Är det så man sätter de nya hjulen i rullning? Inte distanshjulen-vi är ju där nu. Vi startar ju jämsides. Nu har vi kvar att springa tillsammans med alla. Och ge varann respekt.

Sofia som skrev artikeln jag länkade till ovan springer fort. Hon är dessutom galet snygg och bra på att sminka sig. Jag älskar anektdoten som hennes kollega Anna drog för mig och som hon berättar om i artikeln också: gliringar och män som skojar med henne och sedan förvånas när tempot visar sig vara det hon tänker springa strax över 4 mil i. Tack och hej!

Jag funderar mycket på Jubileumsmarathon. Att i år är vi flera tusen kvinnor som ska springa och för mig är det det naturligaste i världen. Men att det säkerligen kommer sneglas på startlinjen. Så som det fortfarande gör. 1500 m 1980. 42 195 m 1984. Men fortfarande snicksnack och blickar. Vid nummerlappsutdelningen får man näsdukar som man hade 1912 då det lopp man replikerar gick av stapeln. Men det var inga kvinnor som hade dem. Inga kvinnor sprang. Jag vill inte ha den.

Jag ska ha fina flätor. Med rosetter. Jag tror bannemig det blir en löparkjol. Det kan nog bli jäkligt röda naglar och om jag inte såg ut som en working-girl när jag testar läppstift så det med. Jag säger inte att det är det enda sättet att manifestera att vara kvinna. Det är ett sätt att manifestera att vara kvinna. Att springa långt, vara envis, inte ge sig för smärta, ta hjälp av varandra, le när det är som värst. Tänka stort. Vara modig. Det är att vara löpare, det är att vara människa och det är att vara kvinna. Det ansågs inte vara kvinnligt för 100 år sen. Då ”klarade vi inte av” längre distanser. Inte mer än 200 meter. På Tjejmarathon visade vi att det är precis tvärtom. Varje dag visar kvinnor att det är precis tvärtom. På torsdag ska Mia knata längre än någon annan i en tävling för galenpannor om ni frågar mig. Inga 200 meter där inte!

Jag skulle vilja uppmana alla tjejer som ska springa att på något sätt, vare sig det syns eller inte, fira att de springer jämsides i samma enskilda men gemensamma kamp mot de 42 195 metrarna med både män och kvinnor. Fy fasen de där 4,2 milen är det tokigaste jag anmält mig till, jag måste ha ett högre syfte med att springa a-b-a på asfalt mitt i sommaren. Jag har bestämt mig för att göra det- vill du med?

Doldrums är ett av mina favoritord. Det betyder ungefär ”stiltje”, eller en stilla plats på havet mellan passadvindar. In the doldrums kan man säga när det inte rör på sig.
Massa engelska ord snurrar i mitt huvud för just nu längtar jag, helt oförklarligt, tillbaka till England. Till lummiga morgonjoggar i Hertfordshire eller längs Themsen. Det är Wimbledon just nu och jag har suttit vid matbordet och pluggat allt från ekonomisk matematik till franska med ljudet av tennisbollar mot racket i två omgångar.
I England finns inte omtentor och man tentar av allt på en gång. Kan bli rätt snurrigt när finansieringstentan ligger dagen före marknadsföringen.
En liten parentes.

Jag blir så glad och varm av era fina kommentarer. Att blogga är när de är en tvåvägskommunikation helt fantastiskt!

Lite endorfiner fick jag iallafall igår då jag tog en återhämtningsjogg med träningen på jobbet. Det är slitigt den här veckan och ska vara det. Idag hägrade styrka av något slag men det hann jag inte och beroende på hur jag har det med tid imorgon så kanske det blir ett längre pass. Ebba först, jobba klart sen, träningen trea. Värsta bästa passet innan Jubilemumsmaran blir på söndag em: 20 tusingar. Viken fart de kommer gå i återstår att se. Kan bli 10 x 3 km också.
Med fyra dagar mellan onsdag och söndag funkar det med något grisigt imorgon också. Ett lättare fartpass på fredag så är vi hemma.
Samma funderingar och tankar som igår. Bästa mormor till Ebba har räddat dagen så jag kunde göra klart vissa saker på jobbet och inse att jag missat några andra. Som jag hoppas ska lösa sig mirakulöst. Siffror- ni anar inte hur de kan bete sig!!!
Hann också ta ett djupt andetag och har kastat ut en krok jag funderat på ett tag. Får se vad jag håvar in där. Har mer bete, mer fiskar att gå på.
Mormor till Ebba undrade också varför jag inte ordnat stoppet i hon och fanns det ingen mat och skulle jag se ut sådär till jobbet? I all vänlighet alltså!

Jag har temporärt gett upp och plöjer bara igenom den här veckan så gott de går.
Men två saker har jag gjort som är ett positiv frivarv i den här negativa soppan: Laddat upp en massa Pearl Jam till en sjuhelsikkes bra spellista och bokat in en sportmassage med Mia på AccessRehab istället för att skynda hem. Dekadent och välgörande. Inmundigar det första nu på väg till det andra. Så biter vi tag i resten sen.
På Lidingöloppets hemsida kan du läsa något av den något mer positiva jag.

Jag ser det som en utmaning. Jag har jobbat och kämpat och pusslat och tackat nej till sociala event, coffee-runs och roligheter för att jobba med mitt vanliga jobb på dagen, jobba med Tjejmaran på kvällen och samtidigt få tid att inte bara ta hand om Lillans vardag utan också umgås hon och jag.
Den här och förra veckan hade jag så sett fram emot: jag skulle jobba lagom, cykla till jobbet, ta ett glas vin någon dag efter jobbet lite spontant och kanske hinna med att simma i Brunnsviken. Träffa lite vänner innan en lång sommar på landet och i fjällen mest med Lilltejen och familjen börjar. Få lite av det där lugna och ja, jävligt egoistiska, livet.

Men nej. Nej nej. Universum skickar en utmaning. Lillan är sjuk för första gången, på riktigt. Och hennes pappa måste jobba. Jag vill så gärna komma i mål på jobbet så jag kan ta den här långa semestern jag så väl behöver. Aldrig behövt så mycket som nu.
Den där mammaoron som tröttar enormt har legat på i 8 dagar nu. Försöka hålla lugn, försöka ta tempen, undra om man kan lita på sjukvården? Hur länge kan de gå med feber? Försöker pussla ihop veckan med pappan, mormor. Jobbet. Avboka hela kalaset? Avboka födelsedagsresan till Eskilstuna Djurpark i helgen?
Dåligt samvete för att jag måste jobba och får muta med tv. Dåligt samvete gentemot jobbet. Ledsen och ego för att jag inte får till det jag tänkt göra för mig. Dåligt samvete för att jag känner mig ego. Sliten. Tycker alla andra är så snygga och piffiga och verkar hinna göra nyttiga smoothies, cykla, springa, umgås och ta hand om sig. Min kyl gapar alltid tom och det står väskor antingen för att packas i eller ur hallen varje dag.
Är det hemskt att vilja dra iväg själv? Att jag drömmer om att vara helt ensam en vecka i en stuga vid havet med en 9 foots surfbräda, gärna storm och bara ha P1 på radion att lyssna på. ”Sommar” och ”Filosofiska rummet”.
Nej det är inte hemskt. Och jag vet att jag längtar efter min lilla Tigerfis efter bara en dag. Och jag vet att jag är en obotlig optimist med lätt till ”tredje världen -kollen”: Är det här ett problem på riktigt? Har jag mat på bordet? Vänner och familj? Är det så att jag är lite bortskämd med att alltid få som jag vill? Svar JA!
Är det så att jag går och muttrar över mitt ovårdade yttre och med mina enormt höga krav, misslyckade dag och sen tänker på allt fantastiskt i mitt liv och blir på gott humör och evigt ( ja tills nästa surmuleutbrott) tacksam?
Jadå!
Men det är själva faen att man måste hålla på och pussla och slita så jämt. Så universum, om du har lite tid, gör min unge frisk och ordna en idrottsmassage och behandling av ryggen på en tid då jag kan. Handla åt mig så jag slipper öda värdefull tid på att trängas på Ica. Rensa mina odlingar så jag slipper skämmas för grannarna. Arkivera all dokumentation på jobbet. Fixa mitt hår också när du ändå är igång.
Eller äsch, vänta, jag gör det själv.

Så jäkla tråkigt att vara sjuk.

Idag var tanken att jag skulle springa långpass med kvalitet. Det är helt onödigt med mitt snäva träningsschema att utan trevligt sällskap såsa runt i joggfart. Bättre att göra något ordentligt av långdistansen. 2 mil är ju ingen distans för en ultralöpare. Jag ser det som ett jobbigt distanspass.

Jag tänkte att jag har uthålligheten inför de lopp jag ska springa härnäst så jag behöver inte springa så långt. Jag tänkte att vilka skor jag har spelar ingen roll, jag har bra steg. Nu tänker jag annorlunda.

Jag hade som sagt glömt allt vad löpskor heter och här har jag mina pensionerade trotjänare: ett par Puma anno 2008 som är klumpiga och stumma men sköna att dra barnvagnen med. Med var även de Nike Free man fick på Nike Blast. Nej de springer man inte 2 mil på asfalt i. Inte jag iallafall.

Jag hade två ideer: antingen springa 20 km i succesivt snabbare fart men sen tänkte jag om och planerade för 5 km i sub 6:00 fart, 5 km i sub 5:30 fart (mara fart) och sen 5 km sub 6:00 igen och avsluta med sub 5:40 i 5 km. Ja planera kan man göra allt man vill.

Min mage är helt förstörd efter de senaste veckornas fart och fläkt och att äta massa glass igår straffade sig också. Fick i mig kaffe, ett ägg och en sån där Mule bar som blev över från Tjejmaran. Den smakar ok och är snäll mot magen.

Iväg i perfekt löparväder: 13 grader och växlande sol och duggregn. De första 2 fick jag hålla igen men sen kommer en lång sluttning uppför så det löste sig av sig självt. Det såg ut såhär:

Km 1-5 snittfart / km: 5:52, 5:51, 5:58, 5:49, 5:53.

Sen var det dags att öka lite och även om Anjas sommarprogram inte bjöd på någon fartinspirerande musik gick det bra.

Km 6-10 snittfart/km: 5:19, 5:22, 5:22. 5:26, 5:25. Ojämn är jag inte.

Sen var det dags för en gel. Stannade klockan och stretchade ut min vänstra hamstring som lessnat ur totalt. Benen började stumma och jag kände att steget inte var som vanligt. Hade vätskesäcken på och ofta när jag springer med rygga hamnar jag lite i bakvikt och hälen ramlar i först. Det känns i ryggen direkt. Nu tänkte jag om och bestämde mig för att ligga sub 6:00 på den fart som kändes bra. Inte lägga energi på att hålla nere farten. Men jag ville bara hem så började öka efter 2 men sen var jag framme vid backen och tog tvärslut.

Km 11-15 snittfart/km: 5:51, 5:51, 5:48, 5:36,6:38

Nu var det fem kvar och lite backe kvar. Skorna ville jag bara kasta åt helskotta och jag var sådär slut som man brukar vara när man sprungit riktigt långt. Inte som jag ska känna efter 1,5 mil. Inte en bra känsla för någon som ska kunna leva på sin uthållighet. Men jag tog mig hem.

Km 16-20 snittfart/km: 6,01, 5:32, 5:23, 5:43 och 5:32. Så inte riktigt sub 5:30 där nej. Första kilometern var det backe, sen lite utför fram till de två sista.

Galet ont i korsryggen har jag nu. De där skorna springer jag inte i igen. Dessutom så blir det mer längre pass med mer sattyg framöver. Det blir ett 10 x 3km här snart helt klart. Väl hemma var det i med vatten, i med mat, stretch, på med kompression och lassa bilen för att åka mot Tokholm en vecka. Lillgos har något elakt virus och har varit sjuk i över en vecka. Den här veckan skulle bli en sån där ”ta det lugnt och göra klart inför semestern kanske träffa en vän och inte kasta i sig lunch framför datorn varje dag för att hinna” men nu blir det rokad för något dagis lär det inte bli. Får försöka skramla ihop lite träningstid och lite jobbtid här och var med hjälp av min fantastiska Hjälte och min familj.

Klockar upp ca 5 mils löpning denna vecka varav 3,8 är kvalitet. Inte så mycket som jag tänkt men så mycket mer än jag vågade hoppas på när lillan blev sjuk. Ett styrkepass och ett pass spinning (instruerade). Helt ok.

Ibland handlar livets magi om att skapa historia med ett gäng tuffa tjejer. Ibland handlar det om att vara tryggheten för sitt lilla hjärta med feber. Och alltid så hämtar jag kraft i mina träningspass. Träningspass som är som att intravenöst fylla på med lugn, ro, energi, självförtroende, glädje och ödmjukhet.

Nu pusslar jag ihop nästa vecka också och den ska bli minst lika bra- med barnkalas, djurparksbesök och massa löpning förstås. Ha en fin söndag!

Visst vet man att broccoli är bra och havregrynsgröt likaså. Men varför? Jag tycker alltid allt smakar godare när jag tänker på vad det gör för gott i min kropp. Likaså blir jag mer motiverad att välja kloka val när jag har kunskapen om vad som gör vad.

Helena Nyblom är läkare och har gjort en avhandling inom internmedicin. Hon har gett ut böckerna Supermat och Livskraft som tillhör två av mina favoriter.

Supermat är full av fantastiska recept som är uppdelade på den mat som klasssas som supermat. Blåbär, apelsin, lax och nötter till exempel. På recept.nu hittar du några.

Livskraft handlar om hälsa, kost och hormonbalans. Visst jag vet att jag ska sova. Men det hjälper att förstå varför och vilka effekter brist och tillgång ger.

Jag läser delar av dessa varje gång jag är hos faster. Inspireras och påminns.

Idag blev det att ta hand om Gofisen som är sjuk för första gången på länge. Riktigt hostig, snuvig och med feber. På kvällen innan middagen tog jag 20 minuter och stack ut för att rasta benen. Så pigg. Höll igen och spar mig för morgondagens grispass. Har inte bestämt än hur jag ska lägga upp det: Proggresivt eller med platåer av fart. Vi får se. Att gå på känsla verkar funka just nu.

Har insett att jag är beroende av mina kompressionsstrumpor- har haft dem på sen igår efter passet. Sovit i dem och gör så inatt igen. Det är helt fantastiskt för att motverka svullnad och träningsvärk.

Annars har kvällen spenderats åt att göra kost och träningsprogram åt mina två duktiga adepter! Jag vill skicka ut det innan vi tränar ihop imorgon kväll så kan de ställa frågor. Vi ska fortsätta gå igenom löpteknik, prata om varför de ska göra de olika passen, vilka som är viktigast och hitta motivation till att hålla sig till det lite striktare matintag som ligger framför dem. När det skiter sig i vardagen med planeringen för deras egen träning och sin mat, och skiter sig gör det, det vet alla mammor, då är det bra att veta vad som är plan B och det är så jag tänker försöka hjälpa dem.

Själv har jag just insett att 88’an det var ingen dum glass det och jag har ätit 4 stycken av det 20-pack glasspaket jag investerat i för att få se Ebba sitta still en gång om dagen under sommaren. Mums.

Ha en fin kväll!