Oflyt

Idag var tanken att jag skulle springa långpass med kvalitet. Det är helt onödigt med mitt snäva träningsschema att utan trevligt sällskap såsa runt i joggfart. Bättre att göra något ordentligt av långdistansen. 2 mil är ju ingen distans för en ultralöpare. Jag ser det som ett jobbigt distanspass.

Jag tänkte att jag har uthålligheten inför de lopp jag ska springa härnäst så jag behöver inte springa så långt. Jag tänkte att vilka skor jag har spelar ingen roll, jag har bra steg. Nu tänker jag annorlunda.

Jag hade som sagt glömt allt vad löpskor heter och här har jag mina pensionerade trotjänare: ett par Puma anno 2008 som är klumpiga och stumma men sköna att dra barnvagnen med. Med var även de Nike Free man fick på Nike Blast. Nej de springer man inte 2 mil på asfalt i. Inte jag iallafall.

Jag hade två ideer: antingen springa 20 km i succesivt snabbare fart men sen tänkte jag om och planerade för 5 km i sub 6:00 fart, 5 km i sub 5:30 fart (mara fart) och sen 5 km sub 6:00 igen och avsluta med sub 5:40 i 5 km. Ja planera kan man göra allt man vill.

Min mage är helt förstörd efter de senaste veckornas fart och fläkt och att äta massa glass igår straffade sig också. Fick i mig kaffe, ett ägg och en sån där Mule bar som blev över från Tjejmaran. Den smakar ok och är snäll mot magen.

Iväg i perfekt löparväder: 13 grader och växlande sol och duggregn. De första 2 fick jag hålla igen men sen kommer en lång sluttning uppför så det löste sig av sig självt. Det såg ut såhär:

Km 1-5 snittfart / km: 5:52, 5:51, 5:58, 5:49, 5:53.

Sen var det dags att öka lite och även om Anjas sommarprogram inte bjöd på någon fartinspirerande musik gick det bra.

Km 6-10 snittfart/km: 5:19, 5:22, 5:22. 5:26, 5:25. Ojämn är jag inte.

Sen var det dags för en gel. Stannade klockan och stretchade ut min vänstra hamstring som lessnat ur totalt. Benen började stumma och jag kände att steget inte var som vanligt. Hade vätskesäcken på och ofta när jag springer med rygga hamnar jag lite i bakvikt och hälen ramlar i först. Det känns i ryggen direkt. Nu tänkte jag om och bestämde mig för att ligga sub 6:00 på den fart som kändes bra. Inte lägga energi på att hålla nere farten. Men jag ville bara hem så började öka efter 2 men sen var jag framme vid backen och tog tvärslut.

Km 11-15 snittfart/km: 5:51, 5:51, 5:48, 5:36,6:38

Nu var det fem kvar och lite backe kvar. Skorna ville jag bara kasta åt helskotta och jag var sådär slut som man brukar vara när man sprungit riktigt långt. Inte som jag ska känna efter 1,5 mil. Inte en bra känsla för någon som ska kunna leva på sin uthållighet. Men jag tog mig hem.

Km 16-20 snittfart/km: 6,01, 5:32, 5:23, 5:43 och 5:32. Så inte riktigt sub 5:30 där nej. Första kilometern var det backe, sen lite utför fram till de två sista.

Galet ont i korsryggen har jag nu. De där skorna springer jag inte i igen. Dessutom så blir det mer längre pass med mer sattyg framöver. Det blir ett 10 x 3km här snart helt klart. Väl hemma var det i med vatten, i med mat, stretch, på med kompression och lassa bilen för att åka mot Tokholm en vecka. Lillgos har något elakt virus och har varit sjuk i över en vecka. Den här veckan skulle bli en sån där ”ta det lugnt och göra klart inför semestern kanske träffa en vän och inte kasta i sig lunch framför datorn varje dag för att hinna” men nu blir det rokad för något dagis lär det inte bli. Får försöka skramla ihop lite träningstid och lite jobbtid här och var med hjälp av min fantastiska Hjälte och min familj.

Klockar upp ca 5 mils löpning denna vecka varav 3,8 är kvalitet. Inte så mycket som jag tänkt men så mycket mer än jag vågade hoppas på när lillan blev sjuk. Ett styrkepass och ett pass spinning (instruerade). Helt ok.

Ibland handlar livets magi om att skapa historia med ett gäng tuffa tjejer. Ibland handlar det om att vara tryggheten för sitt lilla hjärta med feber. Och alltid så hämtar jag kraft i mina träningspass. Träningspass som är som att intravenöst fylla på med lugn, ro, energi, självförtroende, glädje och ödmjukhet.

Nu pusslar jag ihop nästa vecka också och den ska bli minst lika bra- med barnkalas, djurparksbesök och massa löpning förstås. Ha en fin söndag!

Visst vet man att broccoli är bra och havregrynsgröt likaså. Men varför? Jag tycker alltid allt smakar godare när jag tänker på vad det gör för gott i min kropp. Likaså blir jag mer motiverad att välja kloka val när jag har kunskapen om vad som gör vad.

Helena Nyblom är läkare och har gjort en avhandling inom internmedicin. Hon har gett ut böckerna Supermat och Livskraft som tillhör två av mina favoriter.

Supermat är full av fantastiska recept som är uppdelade på den mat som klasssas som supermat. Blåbär, apelsin, lax och nötter till exempel. På recept.nu hittar du några.

Livskraft handlar om hälsa, kost och hormonbalans. Visst jag vet att jag ska sova. Men det hjälper att förstå varför och vilka effekter brist och tillgång ger.

Jag läser delar av dessa varje gång jag är hos faster. Inspireras och påminns.

Idag blev det att ta hand om Gofisen som är sjuk för första gången på länge. Riktigt hostig, snuvig och med feber. På kvällen innan middagen tog jag 20 minuter och stack ut för att rasta benen. Så pigg. Höll igen och spar mig för morgondagens grispass. Har inte bestämt än hur jag ska lägga upp det: Proggresivt eller med platåer av fart. Vi får se. Att gå på känsla verkar funka just nu.

Har insett att jag är beroende av mina kompressionsstrumpor- har haft dem på sen igår efter passet. Sovit i dem och gör så inatt igen. Det är helt fantastiskt för att motverka svullnad och träningsvärk.

Annars har kvällen spenderats åt att göra kost och träningsprogram åt mina två duktiga adepter! Jag vill skicka ut det innan vi tränar ihop imorgon kväll så kan de ställa frågor. Vi ska fortsätta gå igenom löpteknik, prata om varför de ska göra de olika passen, vilka som är viktigast och hitta motivation till att hålla sig till det lite striktare matintag som ligger framför dem. När det skiter sig i vardagen med planeringen för deras egen träning och sin mat, och skiter sig gör det, det vet alla mammor, då är det bra att veta vad som är plan B och det är så jag tänker försöka hjälpa dem.

Själv har jag just insett att 88’an det var ingen dum glass det och jag har ätit 4 stycken av det 20-pack glasspaket jag investerat i för att få se Ebba sitta still en gång om dagen under sommaren. Mums.

Ha en fin kväll!

Notera att passet genomfördes i promenadmodeskor och skuggan på högerbenet som är ett gigantiskt blåmärke efter vurpan på Tjejmaraklipporna.

Efter att ha deltagit i den gamla hedniska riten att stoppa en metaforisk snopp i marken och sen dansa runt den efterliknandes amfibier så var vi inte så sugna på att träna hårt. Solen bakade.

På hjältens schema, komponerat av bästa Catti på Running Sweden stod ”5 x 1000 meter i 4:50 fart med 90 sek gåvila”. (Hurra för att det gått exakt 10 månader sen transplantationen igår!) På mitt schema, som jag ju gör helt själv, stod ”massa tusingar, försöka springa snabbare än 5:00 tempo”. Jag har aldrig kört tusingar speciellt fort. När jag sprang många låg de på över 5 fart och när jag gjort några enstaka har de väl varit i strax under 5 tempo. Men inte många. Och jag har varit helt paj.

Jag tänkte att jag ger honom klockan (han hade glömt sin hemma) och så får han köra sitt pass så springer jag efter så gott jag kan och sen kunde jag försöka fortsätta. Men visst räckte 5 tyckte jag då innan. Jag brukar aldrig kunna träna intervaller med någon annan. Jag bara mesar ur och blir irriterad och stressad. Men med Hjälten är allting precis annorlunda och så även med löpningen.

Vi började med 2 km uppvärmning i 5:40 tempo ca. Sen började vi, han satte av framför, skulle vinka vid halva distansen och sen stanna klockan och sig själv så jag såg om jag hamnade efter, hur långt jag skulle.

Men jag kom inte så långt efter. Ca 7 sekunder max.

Hjälten visade sig vara världens bästa och sämsta farthållare- han sprang inte alls i 4:50 fart. Han sprang mycket snabbare. Jag bara låste fast blicken på hans rygg och trampade efter ovetandes om farten. ” Det gick lite snabbare” sa han bara efter varje.

Vid Lunedet där det firades midsommar svängde vi in och provocerade i 4:30 fart. Wrooom. Vände ute i skogen och sprang tillbaks med två stycken tusingar kvar på hans pass. Jag började sälja in fler intervaller som värsta torghandlaren. Till mig själv alltså. Kompis- du fixar det. När de 5 var klara hade jag insett att det här nog gått ganska fort, jag brukar vakna till efter 7 km- nu raglade jag och kunde inte prata klart. ”Vi måste sakta ned” sa jag. Så vi tog den 6e med sikte på 4:55 fart, fortfarande med Garmin på hanses arm. Att kontrollfreaket Annie tränar med sin klocka utlånad är riktigt storslaget tycker jag. Trampade efter igen men ouff vad tungt det var nu. Men nu var jag taggad. När den sjätte var klar sa vi att vi gör en till i samma fart. Men det sluttade lite nedför. Så gick lite snabbare.

Sen tog jag klockan och nu ville jag hem och dricka en sjö med vatten. Tjoff. Första 500 metrarna lyckades jag hålla 4:30 fart men så kom den där backen upp till herrgården här och då bara la mina ben av. De vägrade och jag slet som ett djur med en andning som nog lät som slutet var nära och pang! slog av klockan på 5:00. Och med mitt bästa, hårdaste pass någonsin avverkat. Dessutom första gången jag och Hjälten tränat kvalitet tillsammans på exakt samma nivå. Midsommarmagi!

MIN träningsstrategi har funkat. Det är JAG som lagt upp träningen och jag har plockat 25 sekunder av mina tusingar. Jag springer dem med bra teknik och jag var inte helt paj efteråt. Det är sju veckor till Axa Fjällmarathon och jag ligger kanon i fas. Om tre veckor ska jag formtesta mig igen på 4 2 195 meter på jubileumsmaran och fram till dess är det två veckor fullt ös makalös ( så som mammalivet tillåter) och så trappar jag ned med korta fartpass sista veckan och dammar på ordentligt på vägen ut och ifrån Sollentuna. Fy fabian för asfalt och trångt verkar det bli men jag har bestämt att jag gör det som ett firande av kvinnligt löpande. För 100 år sen fick jag inte stå på startlinjen och jag ser fram emot att måla naglarna röda, fläta fina flätor, dra på en löparkjol och tjoa och bete mig osvenskt i strax över 4 mil i 12 grader och duggregn som jag beställt.

Jag är rätt kaxig nu och jäkligt nöjd och jordgubbar det kan jag äta när jag ska hålla ordning på kostne  så gjorde en stor sats med chokladbollar och många mentala klappar på axeln. Shit vad bra jag är. Shit vad bra han är. Det är 10 månader sen magen var i två delar och nu far han runt som ett ludet farttroll.

Nu laddar jag för ett pass jag inte kört på länge- progressiv distans. Mentalt fruktansvärt tufft för mig men nu ska det vara tufft och när jag väl bytt om till träningskläder och fixat egen helig träningstid så ska det bannemig utnyttjas till max.

Ha en fin midsommarkväll. Här blir det fredagsDN, kompressionsstrumpor, massa socker, smör och té!

Nu åker vi till Grythyttan och sen blir det tusingar!

Jag är inte fåfäng. Inte om mitt yttre. Mitt inre och kompositionen av det som är innanför skalet det bryr jag mig om.
Men just nu blir jag brutalt medveten om mitt ovårdade yttre. Jag kan inte göra så mycket åt min blåslagna vad men önskar att jag orkade göra något åt mina fnasiga ben, fula fötter och hemska naglar. Gå och fixa mitt hår, av vilket 5 cm rök all världens väg i helgen då jag bad min mamma klippa topparna.
Ja jag önskar ibland att jag såg lika välmående ut som jag är men så kastas jag ur dessa tankar och in i just det liv som gör att de fnasiga benen är starka och pigga, att huvudet under det trista håret är fyllt med driv och att fötterna rör sig snabbt.
Bästa Ingmarie som jag skulle kunna prata ett år med och inte bli klar, kom för ett möte.
Ett möte som Gofisen tog över och började intervjua Ingmarie. Med en karta i hand efterfrågade hon både adress och namn på båda föräldrarna. Det är ordning på den tjejen.

De senaste två dagarna har jag fått sätta ord på det sammelsurium av känslor och tankar jag har efter Tjejmarathon och det har satt igång ett maskineri i huvudet som drivs av massa småkuggar jag samlat på mig under det senaste året.
Börjar komma i mål på jobbet, fick hem sommarpresenten och tänker att jag ska ta mig tid att läsa skönlitteratur och inte bara facklitteratur och nyheter isommar. Eller ”sånt där ljug” som morfar i Tornedalen sa.

Går med sovande Lillan i vagnen i Vasastan och tänker att de borde vara lag på att alla lägenheter i de här fantastiska husen ska målas stockholmsvitt och att de tomma skolgårdarna borde kunna nyttjas bättre på sommaren. Vid Adolf Fredrik krasar gruset av sorgetyngda steg från ett begravningsfölje. Utanför passerar en höggravid kvinna följd av en mamma med ett spädbarn. Liv och död.
Tänker på kvadratmeterpriset här i betongens mecka och tänker på att det är så mycket billigare att köpa ett fint hus omfamnat av grönska långt ute på landet. Tänker att man brukar motivera prisskillnaden med att ”det är så långt till stan” och undrar vad det är man vill ha nära och långt ifrån egentligen. Undrar om det är ett paradigmskifte på gång någongång där vad det är långt till egentligen kanske ändras på.
Tänker att det är mycket som är upponer i den här världen men känner en viss trygghet i att det trots allt som hänt är mina fula fötter som är i backen och mitt virriga huvud med det tråkiga håret som är upp.
Och nu åker vi till Värmland.