Fick du springa marathon för 100 år sen?
Det fick inte jag. Fram till 1928 fick kvinnor inte tävla i OS och efter det har en utveckling skett som lett till att den enda skillnaden idag är att män tävlar i 3 grenar fler genom 10-kamp samt har en längre sträcka under häcklöpningen.
Vid OS 1980 fick kvinnor inte tävla på längre sträcka än 1500 meter. 1984 fick de tävla på maratonsträckan. Stort kliv.
Detta är fakta.
Nu kommer mina elaboreringar, spekulationer och tankar.
Fortfarande bemöts ofta kvinnliga löpare med skepsis. Jag har blivit intervjuad, i egenskap av Tjejmarathon om hur jag ser på tjejlopp. På tjejer som springer. Jag är en relativt ny löpare. Men med massa åsikter. Jag tror absolut det är en generell skillnad på kvinnor och män. Om män och kvinnor tränar det hårdaste de kan så kommer sannolikt männen att bli starkare och snabbare. Uthålligare? Vet ej. Skillnaden mellan vinnartiden på TEC 100 miles i år mellan män och kvinnor var endast närmare 7 minuter (17.24.20 och 17:30:59). Det är 0.5% skillnad i tid.
Min uppfattning är också att inom ultra försvinner oftast hon och han. Det är vi. Det är vi tillsammans, det är humor när det är tufft. Det är pannben, tävlingsdjävul, uthållighet, envishet och gemenskap.
När jag skulle sätta ord på vad det var som gjorde Tjejmarathon så speciellt så fann jag orden: Tillsammans. Humor när det är tuft. Pannben. Tävlingsdjävul. Uthållighet. Envishet. Gemenskap.
Allt det jag tyckte utgjorde styrkan i kvinnors långlöpande, är det jag beundrar och strävar mest efter inom ultra.
Men det var inte det jag skulle till idag. Jag har roats och inspirerats enormt av det här inlägget av Sofia Hedström.
Maraton är en tuff distans som ofta handlar om att erövras och det gäller både män och kvinnor. Nu generaliserar jag och pratar inte om de trygga starka män som jag ofta omger mig med. Men det finns ett stort antal män fortfarande på allsköns startlinjer runtom i världen och i Sverige som både kämpar med sträckan och med sin egen prestation som inte är sådär ödmjuka och generösa som många andra löpare är. Det finns kvinnor också, och det finns som de bevingade orden säger, en speciell plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper varann. Men angående männen, för några av dem är det otroligt provocerade när det ställer sig en tjej i närheten och tydligen ska med på samma utmaning som man bröstat upp sig om för sina kollegor på jobbet.
Ja bredvid dem står en tjej, hon jag var på startlinjen till min första mara 2003, som gör som vi tjejer ofta gör, söker gemenskap, blottar vår osäkerhet istället för att skryta om något vi inte har fog för. Ler lite trevande ” är du också ny på det här och nervös som fasen?”. Och de bjuder inte tillbaks på det man precis då vill ha. Ett leende, ett igenkännande, ”jo jag med, skitnervös, tror inte jag har tränat ordentligt”. Nej nej. För det här skulle ju vara tufft och manligt och masochistiskt och så kommer det en glad tjej här med piffig utstyrsel, kanske några kilo extra, kanske inte den nyaste utrustningen heller- ”ska hon verkligen springa? Lilla vän nu får du nog gå och springa Tjejmilen istället det här är ingenting för veka fruntimmer”. Just dem. De få. De vill jag springa med. Gärna precis lite framför över mållinjen. Och gärna vända mig om och tjuta ” Vi klarade det, visst är vi bra”. Kanske ge dem en kram? Vad tror ni? Är det så man sätter de nya hjulen i rullning? Inte distanshjulen-vi är ju där nu. Vi startar ju jämsides. Nu har vi kvar att springa tillsammans med alla. Och ge varann respekt.
Sofia som skrev artikeln jag länkade till ovan springer fort. Hon är dessutom galet snygg och bra på att sminka sig. Jag älskar anektdoten som hennes kollega Anna drog för mig och som hon berättar om i artikeln också: gliringar och män som skojar med henne och sedan förvånas när tempot visar sig vara det hon tänker springa strax över 4 mil i. Tack och hej!
Jag funderar mycket på Jubileumsmarathon. Att i år är vi flera tusen kvinnor som ska springa och för mig är det det naturligaste i världen. Men att det säkerligen kommer sneglas på startlinjen. Så som det fortfarande gör. 1500 m 1980. 42 195 m 1984. Men fortfarande snicksnack och blickar. Vid nummerlappsutdelningen får man näsdukar som man hade 1912 då det lopp man replikerar gick av stapeln. Men det var inga kvinnor som hade dem. Inga kvinnor sprang. Jag vill inte ha den.
Jag ska ha fina flätor. Med rosetter. Jag tror bannemig det blir en löparkjol. Det kan nog bli jäkligt röda naglar och om jag inte såg ut som en working-girl när jag testar läppstift så det med. Jag säger inte att det är det enda sättet att manifestera att vara kvinna. Det är ett sätt att manifestera att vara kvinna. Att springa långt, vara envis, inte ge sig för smärta, ta hjälp av varandra, le när det är som värst. Tänka stort. Vara modig. Det är att vara löpare, det är att vara människa och det är att vara kvinna. Det ansågs inte vara kvinnligt för 100 år sen. Då ”klarade vi inte av” längre distanser. Inte mer än 200 meter. På Tjejmarathon visade vi att det är precis tvärtom. Varje dag visar kvinnor att det är precis tvärtom. På torsdag ska Mia knata längre än någon annan i en tävling för galenpannor om ni frågar mig. Inga 200 meter där inte!
Jag skulle vilja uppmana alla tjejer som ska springa att på något sätt, vare sig det syns eller inte, fira att de springer jämsides i samma enskilda men gemensamma kamp mot de 42 195 metrarna med både män och kvinnor. Fy fasen de där 4,2 milen är det tokigaste jag anmält mig till, jag måste ha ett högre syfte med att springa a-b-a på asfalt mitt i sommaren. Jag har bestämt mig för att göra det- vill du med?
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in