Rastat räcer, rekat Jubileumsmaran

Jag älskar mina Havaianas. För mig är de surfiga dagar i Australien. Nu är de även sommar. Jag går helst barfota men det ligger så mycket glas överallt så det här blir en gyllene medelväg.
Det viktigaste med flip-flops är att inte gå och knipa med tårna utan det ska vara som att gå barfota.

Idag bär det av till Skansen för det är min födelsedagspresent till Tigerfisen. Hon fyller 3 imorgon. Och imorgon ska jag rasta min cykel- bannemig!
För tre år sen var det såhär varmt och soligt och jag gick och gruvade mig över att behöva gå runt med den där stora magen i två veckor övertid. Men för exakt 3 år sen på kvällen började äventyret, som tog 24 timmar nästan exakt och resulterade i den här underbara ungen.
Ha en fin dag!

Lillan festade loss på ca 40 meter presentsnöre redan på morgonen

Rita ett kors i taket för i det här inlägget kommer ett tårtrecept! Jag avskyr grädde men klart ungen ska ha en tårta liksom!

Jag vaknade imorse och trodde inte fikat skulle räcka. Inte pastasalladen heller. Men folk äter ju som flugor! Blev över ändå!

Solen strålade och jag kände mig..semestrig! Gled runt i mina GoCoco. Ja för jag är besatt av dem och måste ha dem på hela tiden. Ebba smög runt ute på altanen och sjöng och allt var frid och fröjd. Kalasförberedelser en masse. När pastan kokat så passade jag på att köra styrka då Ebba ville leka i parken med en av grannarna. Jag har världens bästa grannar, i huset har jag minst 3 familjer med barn i Ebbas ålder som har helt fantastiska föräldrar. Helt ovärderligt.

Idag blev det gamla vanliga plågan armhävningar. Växlat med svingar med 16 kg kettlebell.

Sen renegade rows med 8 kg kettlebell. Så mycket tyngre än med hantlar! Enbensrodd- kräver bra balans! Sen riktigt tunga roddar med 16 kg kettlebell. Pressar med 8 kilo men då hade Ebba fått ett utbrott så blev lite halvdant emedan jag parerade ett trotsutbrott som förvånansvärt nog slutade med ett trumpet ”okej mamma”.

Sen körde jag min specialplanka. Det är inte ofta man gör statiska övningar- men grundpositionen i plankan är just statisk- isometrisk träning. Jag är inget jättefan av isometrisk träning. Det är bra för att stärka kroppen i positioner man håller under längre perioder och det finns det ju flera sporter som berör. Löpning kan ju anses statiskt på det sättet att överkroppen ska hållas rak och bäckenet ska inte falla bak vilket lätt händer när bukmuskulaturen är svag.

Jag brukade tappa bäckenet förut, hamna i svank, börja dänga i hälen och få problem med korsryggen. Jag anser att en stark bål är otroligt viktigt för att jag ska springa med bra teknik och hålla mig skadefri och ägnar mycket tid åt att stärka den- inklusive ryggen.

Plankan har väl blivit en klassiker för att träna bålen. Men jag är inte så förtjust i att stå där i en just isometrisk position 3 x 1 minut och känna trycket i bålen. Så jag gör oftast en variant:

30 gånger fram och tillbaks där du vippar över tårna. Kroppen ska vara rak och du ska spänna alla muskler från ”toalettmusklerna” upp till naveln för att skydda korsryggen. Sen 30 gånger i sidled. Det blir ca 60 sekunder. Gör denna 3 gånger med lite vila emellan. Det känns.

När jag var klar var det hög tid att peta i mor och dotter något nyttigt innan barnkalasets sockersöta dekadens tog vid. Jag hade dock tänkt till lite så det var korv med bröd först och sen fika.

18 vuxna inklusive grannar, familj och vänner kom samt 13 barn varav tre var för små för fiskdamm. Som tur var eftersom jag gjort 10 påsar med clementin, penna/hårsnoddar/suddigum och russin. Och en Singoallakaka.

Jag hade gjort pastasallader, syrran hade bakat bröd och mormor hade bakat muffins som jag kristerade. Granne 1 kom och hjälpte med grillen. Herregud vad är det med grillande? Jag är grym på att göra upp eld i det fria men det här med kol och bricketter det överlåter jag med varm, sotig hand till någon annan. Vi var 5 pers och en halv hushållsrulle, en Metro och lite servetter fick sätta livet till innan Granne 1 till slut fick till en bra glöd genom att stå och vifta med en bricka. Otyg det där!

Sen var det dags för tårtan som jag hittat på själv. Busenkel! Here goes:

Köp färdig botten av maräng och sockerkaksreplika. Lägg en mjuk först. Smeta på lite grädde och tinade hallon. Pudra med vanillinsocker (mitt vanliga socker var slut). På med marängbotten. På med grädde och hallontjosan igen. På med mjuk botten. Grädde hallon. Marängbotten. Låt stå och gotta sig i kylen. Innan servering: smeta på grädde ovan. Dekorera som du vill. Jag försökte skriva Tigerfisens namn med gelehallon men gav upp. Tårtan försvann i ett nafs iallafall så något rätt gjorde jag.

Alla åt och verkade ha trevligt och det var bara några tårar, inga eldsvådor eller skallskador. Syrrans hund rymd e inte och inga barn blev osams. Lillan har fått helt fantastiska presenter- fina kläder, pengar till ridlektioner, lera, sångbok osv. Ser fram emot att laja med allt. Men det blir på lördag för imorgon hägrar Skansen med bästa moster och mormor.

Jag är helt slut. Inser också efter att en av mina sista jobbtrassel löste sig idag att det är semester. Jag ska läsa skönlitteratur i sängen ikväll och det gör inget vad jag gör imorgon- det jag inte gör har jag 7 veckor på mig att rodda. Det ger mig nästan gåshud. I den andra fliken just nu har jag Arvika Enervit Triathlon. Min våtdräkt är på väg och jag blir så stursk- har cykel, har våtdräkt. Har inte simmat eller cykeltränat sen 21 augusti. Tänk om jag fick en båt- skulle jag ge mig ut och segla då och tro att jag kunde det?

Ja nu börjar iallafall flera veckor av träningsfokus, hälsofokus. Fylla på med träning, kunskap och ni får förstås följa med på resan. Allt jag lovat skriva om- Hjälten osv. Det kommer. Min pappa sa att ”tiden är livets sätt att se till att allt inte händer på en gång”.

God kväll!

Nej det rullar inte på nu. Alls. I min lilla värld. I det stora perspektivet är allt så bra så bra. Men om jag inte ser till det här lilla så funkar inte det stora. Jag måste stå stadigt när jag ska rädda världen och flytta berg.

Igårkväll gick jag bland gångarna på Maxi och letade det ena avvikande föremålet efter det andra. Tårtbottnar? Girlanger? Japp, 3-årskalas! Det är nu jag känner mig tafatt som mamma. Hur gör man? Vad förväntas? Gick där med Pearl Jam på högsta volym i öronen och tänkte hur stolligt allting är. Nästa år blir det kalas i skogen!

Min mamma kom idag igen, tog hand om det där stoppet i hon, städade min uteplats som gud och alla andra glömde. Jag jobbade på vid matbordet och hade en tuff kontrovers på telefon. Som lämnade mig otroligt frustrerad. Galen. Svordomarna räckte inte till. Tårarna brände. Jag var tvungen att sticka ut och mamma tog hand om Gosefisen två timmar till.

Tanken var 15 km extremen i Ursvik. Det är 2,2 kilometer dit, kuperade de med. Igår fick jag massage av Mia på AccessRehab och Martin knäckte min SI-led. Så otroligt stel i musklerna i ryggen och axlarna. 5 mil förra veckan och 8 km återhämtning i måndags. Skulle inte vara några problem.

Redan vid sluttningen upp till Ursvik så kändes det stumt i låren. Det vore helt fantastiskt att hinna sova precis som man ska, äta helt rätt och tima passen så att återhämtningen och superkompensationen timades. Men det är inte så jag jobbar. Jag har min utgångspunkt och den är attträna när jag kan. Vila det bästa jag kan. Äta det bästa jag kan.

Nästa chans att träna ett längre pass utan att dra i alla trådar jag har, är söndag. Så idag skulle det vara tufft.

Och det var det. Det gick långsamt långsamt. Tanken var att trycka på i backarna och försöka ligga på 5:40 fart som snitt. Det gick inte. Det gick inte alls. Jag var trött efter bråket innan. Jag är trött från lite mer träning än vanligt. Jag behövde lera, skog, ensamhet. Syreupptagning. Skallrens.

Jag försökte fortsätta hålla iallafall styrfart och efter cirka 12 kilometer började det lossna. Älskade underbara knasiga kropp. Problemen, skiten, den lämnade jag i den sörja av lera och gegga som utgjorde extremespåret idag. Trampade rätt igenom. Steget är mycket bättre nu. Jag älskar rotiga stigar men när det är som ett kärr mitt i spåret så är det inte leran jag räds utan att halka så bäckenet far åt pipsvängen igen. Jag har inte access till naprapat förrän tidigast 6e juli och behöver två ben rakt under överkroppen tills dess.

Fick skarva sista biten för det var dags att avlösa mamma hemma men kunde ändå trycka på i 5:00 fart i någon kilometer, tog tvärslut i backen vid 11 kilometer men dundrade på utför för att öva in det snabba steget man behöver utför Ottfjället. Tog mig i mål och trampade på riktigt bra sista backen hem som annars brukar suga ordentligt. 17 viktiga kilometrar. Kom hem och såg ut som jag gjort precis det jag gjort. Lerig innanför strumporna. ”Varför?” sa Lillan.

Det är det här jag är gjord av. Pyssel och stök och lånade minuter för att egonjuta i lera. Stuff dreams are made of.

Imorgon är det kalas och jag hoppas jag räknat rätt på antal vuxna och barn. Godis i påsarna till fiskdammen lyser med sin frånvaro för jag har förstått att det är så man gör. Det blir en lång dag med rodd och stök och om jag på något sätt skulle få till det så skulle jag ta den här vackra cykeln som står här som klädhängare och cykla den fort och galet längs tomma Sthlmsgator men det kommer säkert en tid för det.

En tid för ledigt är det nu iallafall bara det där sista löser sig imorgon. Frånvaron är satt på mailen till 20/8. ”Va, ledig 7 veckor!?” säger folk. Ja det är en vecka mindre än jag tänkt och visst jobbas det lite under tiden, men bara med roliga saker. Kreativa saker. Framtidssaker.

Nu- sova baske mig. Rodda 3-årskalas kräver vila likt inför ultra! Sov gott!

Det fick inte jag. Fram till 1928 fick kvinnor inte tävla i OS och efter det har en utveckling skett som lett till att den enda skillnaden idag är att män tävlar i 3 grenar fler genom 10-kamp samt har en längre sträcka under häcklöpningen.

Vid OS 1980 fick kvinnor inte tävla på längre sträcka än 1500 meter. 1984 fick de tävla på maratonsträckan. Stort kliv.

Detta är fakta.

Nu kommer mina elaboreringar, spekulationer och tankar.

Fortfarande bemöts ofta kvinnliga löpare med skepsis. Jag har blivit intervjuad, i egenskap av Tjejmarathon om hur jag ser på tjejlopp. På tjejer som springer. Jag är en relativt ny löpare. Men med massa åsikter. Jag tror absolut det är en generell skillnad på kvinnor och män. Om män och kvinnor tränar det hårdaste de kan så kommer sannolikt männen att bli starkare och snabbare. Uthålligare? Vet ej. Skillnaden mellan vinnartiden på TEC 100 miles i år mellan män och kvinnor var endast närmare 7 minuter (17.24.20 och 17:30:59). Det är 0.5% skillnad i tid.

Min uppfattning är också att inom ultra försvinner oftast hon och han. Det är vi. Det är vi tillsammans, det är humor när det är tufft. Det är pannben, tävlingsdjävul, uthållighet, envishet och gemenskap.

När jag skulle sätta ord på vad det var som gjorde Tjejmarathon så speciellt så fann jag orden: Tillsammans. Humor när det är tuft. Pannben. Tävlingsdjävul. Uthållighet. Envishet. Gemenskap.

Allt det jag tyckte utgjorde styrkan i kvinnors långlöpande, är det jag beundrar och strävar mest efter inom ultra.

Men det var inte det jag skulle till idag. Jag har roats och inspirerats enormt av det här inlägget av Sofia Hedström.

Maraton är en tuff distans som ofta handlar om att erövras och det gäller både män och kvinnor. Nu generaliserar jag och pratar inte om de trygga starka män som jag ofta omger mig med. Men det finns ett stort antal män fortfarande på allsköns startlinjer runtom i världen och i Sverige som både kämpar med sträckan och med sin egen prestation som inte är sådär ödmjuka och generösa som många andra löpare är. Det finns kvinnor också, och det finns som de bevingade orden säger, en speciell plats i helvetet för de kvinnor som inte hjälper varann. Men angående männen, för några av dem är det otroligt provocerade när det ställer sig en tjej i närheten och tydligen ska med på samma utmaning som man bröstat upp sig om för sina kollegor på jobbet.

Ja bredvid dem står en tjej, hon jag var på startlinjen till min första mara 2003, som gör som vi tjejer ofta gör, söker gemenskap, blottar vår osäkerhet istället för att skryta om något vi inte har fog för. Ler lite trevande ” är du också ny på det här och nervös som fasen?”. Och de bjuder inte tillbaks på det man precis då vill ha. Ett leende, ett igenkännande, ”jo jag med, skitnervös, tror inte jag har tränat ordentligt”. Nej nej. För det här skulle ju vara tufft och manligt och masochistiskt och så kommer det en glad tjej här med piffig utstyrsel, kanske några kilo extra, kanske inte den nyaste utrustningen heller- ”ska hon verkligen springa? Lilla vän nu får du nog gå och springa Tjejmilen istället det här är ingenting för veka fruntimmer”. Just dem. De få. De vill jag springa med. Gärna precis lite framför över mållinjen. Och gärna vända mig om och tjuta ” Vi klarade det, visst är vi bra”. Kanske ge dem en kram? Vad tror ni? Är det så man sätter de nya hjulen i rullning? Inte distanshjulen-vi är ju där nu. Vi startar ju jämsides. Nu har vi kvar att springa tillsammans med alla. Och ge varann respekt.

Sofia som skrev artikeln jag länkade till ovan springer fort. Hon är dessutom galet snygg och bra på att sminka sig. Jag älskar anektdoten som hennes kollega Anna drog för mig och som hon berättar om i artikeln också: gliringar och män som skojar med henne och sedan förvånas när tempot visar sig vara det hon tänker springa strax över 4 mil i. Tack och hej!

Jag funderar mycket på Jubileumsmarathon. Att i år är vi flera tusen kvinnor som ska springa och för mig är det det naturligaste i världen. Men att det säkerligen kommer sneglas på startlinjen. Så som det fortfarande gör. 1500 m 1980. 42 195 m 1984. Men fortfarande snicksnack och blickar. Vid nummerlappsutdelningen får man näsdukar som man hade 1912 då det lopp man replikerar gick av stapeln. Men det var inga kvinnor som hade dem. Inga kvinnor sprang. Jag vill inte ha den.

Jag ska ha fina flätor. Med rosetter. Jag tror bannemig det blir en löparkjol. Det kan nog bli jäkligt röda naglar och om jag inte såg ut som en working-girl när jag testar läppstift så det med. Jag säger inte att det är det enda sättet att manifestera att vara kvinna. Det är ett sätt att manifestera att vara kvinna. Att springa långt, vara envis, inte ge sig för smärta, ta hjälp av varandra, le när det är som värst. Tänka stort. Vara modig. Det är att vara löpare, det är att vara människa och det är att vara kvinna. Det ansågs inte vara kvinnligt för 100 år sen. Då ”klarade vi inte av” längre distanser. Inte mer än 200 meter. På Tjejmarathon visade vi att det är precis tvärtom. Varje dag visar kvinnor att det är precis tvärtom. På torsdag ska Mia knata längre än någon annan i en tävling för galenpannor om ni frågar mig. Inga 200 meter där inte!

Jag skulle vilja uppmana alla tjejer som ska springa att på något sätt, vare sig det syns eller inte, fira att de springer jämsides i samma enskilda men gemensamma kamp mot de 42 195 metrarna med både män och kvinnor. Fy fasen de där 4,2 milen är det tokigaste jag anmält mig till, jag måste ha ett högre syfte med att springa a-b-a på asfalt mitt i sommaren. Jag har bestämt mig för att göra det- vill du med?

Doldrums är ett av mina favoritord. Det betyder ungefär ”stiltje”, eller en stilla plats på havet mellan passadvindar. In the doldrums kan man säga när det inte rör på sig.
Massa engelska ord snurrar i mitt huvud för just nu längtar jag, helt oförklarligt, tillbaka till England. Till lummiga morgonjoggar i Hertfordshire eller längs Themsen. Det är Wimbledon just nu och jag har suttit vid matbordet och pluggat allt från ekonomisk matematik till franska med ljudet av tennisbollar mot racket i två omgångar.
I England finns inte omtentor och man tentar av allt på en gång. Kan bli rätt snurrigt när finansieringstentan ligger dagen före marknadsföringen.
En liten parentes.

Jag blir så glad och varm av era fina kommentarer. Att blogga är när de är en tvåvägskommunikation helt fantastiskt!

Lite endorfiner fick jag iallafall igår då jag tog en återhämtningsjogg med träningen på jobbet. Det är slitigt den här veckan och ska vara det. Idag hägrade styrka av något slag men det hann jag inte och beroende på hur jag har det med tid imorgon så kanske det blir ett längre pass. Ebba först, jobba klart sen, träningen trea. Värsta bästa passet innan Jubilemumsmaran blir på söndag em: 20 tusingar. Viken fart de kommer gå i återstår att se. Kan bli 10 x 3 km också.
Med fyra dagar mellan onsdag och söndag funkar det med något grisigt imorgon också. Ett lättare fartpass på fredag så är vi hemma.
Samma funderingar och tankar som igår. Bästa mormor till Ebba har räddat dagen så jag kunde göra klart vissa saker på jobbet och inse att jag missat några andra. Som jag hoppas ska lösa sig mirakulöst. Siffror- ni anar inte hur de kan bete sig!!!
Hann också ta ett djupt andetag och har kastat ut en krok jag funderat på ett tag. Får se vad jag håvar in där. Har mer bete, mer fiskar att gå på.
Mormor till Ebba undrade också varför jag inte ordnat stoppet i hon och fanns det ingen mat och skulle jag se ut sådär till jobbet? I all vänlighet alltså!

Jag har temporärt gett upp och plöjer bara igenom den här veckan så gott de går.
Men två saker har jag gjort som är ett positiv frivarv i den här negativa soppan: Laddat upp en massa Pearl Jam till en sjuhelsikkes bra spellista och bokat in en sportmassage med Mia på AccessRehab istället för att skynda hem. Dekadent och välgörande. Inmundigar det första nu på väg till det andra. Så biter vi tag i resten sen.
På Lidingöloppets hemsida kan du läsa något av den något mer positiva jag.