Jag är både nöjd och inte nöjd med det här löparåret.
Jag började egentligen ”springa” för 3 år sen. Innan dess var löpningen mest lite ostrukturerad motion. Även om jag klämt två maraton. Enda gången jag faktiskt tränade ordentligt- sisådär tre gånger i veckan- det var 2002-2003 innan Stockholm Marathon och då var löpningen en ren och skär flykt från sorgen efter min pappa. Jag tror inte man utvecklas så mycket av det även om man stärks. Visst tränade jag 2006-2008 också men…ja det var mest joggande.
Tills för exakt två år sen hade jag ett hjärtfel, rätt ofarligt, som störde träningen en hel del. Ruscher och intervaller gick liksom inte att planera in- då satte tachhykardin (”rusningen”) igång och jag var väldigt feg. Lufsade mest runt för det var det som funkade. Avskydde grupper för jag var ju tvungen att lägga mig ned för att få stopp på attackerna och ville gärna inte berätta för alla för ”hjärtrusning” det låter inte så bra tycker folk generellt. Med rätta.
Så det är sen 2011 i december ungefär som jag kunnat växla upp lite. Och det har varit jättekul och mitt självförtroende har gått från ganska lågt till väldigt stabilt nu. Jag har insett att jag kanske har en bra kapacitet på lite längre distanser. Någon snabbing är jag inte så intresserad av att bli.
Men jag fick inte ut min kapacitet i år. Det spelar ingen roll vad andra tycker. Om inte jag känner det, så är det inte så. Det är inget klankande, det har varit ett helt fantastiskt år, men vad frustrerande det är att det känns som det var så mycket som inte fick komma ut.
På TEC gick det ändå ok tycker jag- mentalt är jag otroligt nöjd, att jag kämpade så och var så otroligt glad och positiv hela vägen (nåja nästan :)). Tiden- sub 22 är väl ok för ett första 100 miles- jag menar vad vet man egentligen? Allt är oträdd mark efter 8-9 mil.
Black River Run har jag muttrat nog om. Min mage kraschade och jag var dålig i flera dagar efteråt. Förmodligen samma bakterie som gick på E’s dagis. Det var samma där- jag fattar inte vad det där mentala fokuset kom ifrån. Att jag inte bröt? Jag är jättestolt över att jag inte gjorde det utan gnetade på fast tiden bara rasade iväg.
Sub 20 bara rann iväg. Och det är inget man går ut och gör om några veckor senare. Jag var så mentalt slut efter den fajten att jag inte ens orkade tänka på delar av loppet på flera dagar och fortfarande har jag några helt knasiga flashbacks.
Däremot har jag med mig några av de absolut mest magiska löparupplevelser jag tror jag någonsin kommer få. Varv 6 på BRR och om det nu var varv 8 eller 9 på TEC är såna där som jag minns extra klart men utöver det- all träning! Alla magiska långpass. Inte så effektiva men shit pommes vad jag har behövt de här långa långa lugna passen. Kanske får det vara värt det. Att det inte gick så fort. För att jag fick alla de här upplevelserna. Ren och skär jäkla löparglädje. Enorm styrka. Inget var omöjligt. Det fanns bara en tanke i huvudet och en väldigt tydlig och klar uppgift: Spring.
Jag har massor med mig. Jag har massor att göra. Jag har precis börjat mitt löparliv egentligen. Det här löparlivet som är drivet av glädje, nyfikenhet och handlar om att omsätta kraft till rörelse.
Målen jag formulerar är tidsmål. Väldigt tuffa tidsmål. Det är mina vad. Mina hur och mina varför de handlar mycket mer om holistiska aspekter som just glädje, envishet, mod, att hitta något på andra sidan av tröttheten. Ta sig igenom den. Springa tills allt man hade med sig ut på rundan rasat av en och man känner sig som N gjorde i söndags: Renad.
Det kan tyckas vara ett ganska egoistisk och onödigt tidsfördriv det här med ultra. Varför liksom?
Men alla andra bitar blir starkare. Springer jag blir jag bättre i allt annat jag gör.
Jag är så enormt tacksam att min kropp är så hel och så stark. Den fick inte gå på femmans växel i år. Skallen fick, istället.
Fortfarande. Så har jag inte ångrat en enda löprunda. Jag har precis som alla andra varit lite osugen på vägen ut. Men alltid älskat löpningen. Varje gång. Varje pass är speciellt. Varje steg har sin plats i de miljoner miljarder steg jag tar.
Ni vet. Steg som tas med ett svävmoment. Vardagsflyga lite. Springa.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in