Efter regn kommer…..SNÖ!

Nu är vintern här, ÄNTLIGEN!

En månad av mörker, tråkigheter och sega morgonpass. November får ingen guldstjärna eller några glädjejubel. Men nu äntligen har det kommit snö och mitt humör och energnivå är som förbytt. Tänk vad lite snö kan ljusa upp och göra vardagen glad!

Vinter innebär givetvis lite svårigheter med cykelträning ute och hala gator kan försvåra löpningen. MEN jag ska banne mig skaffa en mountainbike då jag efter år av kraftigt motstånd till denna typ av cykling har  insett dess fördelar. Att ränna runt i skogen på en cykel som tar mig vart jag önskar måste vara jättebra och peppande träning. Ett par rejäla dubbskor står också på shoppinglistan, då kan inget stoppa mig.

Att springa i vinterlandskap är bland det bästa som finns. En helt ny värld öppnar sig och tråkiga löpslingor får plötsligt en ny charm när träden är klädda i vit skrud och gnistrande frost.

Eftersom jag var magsjuk förra helgen fick jag åter en lugnare vecka för att komma igång lugnt och inte blir sjuk igen. Igår var det 12 km på schemat och om löpningen varit med tunga ben de senaste veckorna var kroppen plötsligt helt plötsligt fjäderlätt. Jag har återfått min energi!

Till och med gårdagens simpass kändes bra! Trots att Näsviken luktade. Jo, så var det. Det stod det på hans badmössa iallafall: I SMELL VICTORY. I mitt huvud hade jag bara en låt. This girl is on fiiiiirrrrreeeeee (med lite gnällig röst) och så simmade jag på. Jag vet att det är på rätt väg när jag hör låtar i huvudet och orkar skoja de få vilosekundrarna man har mellan hundringarna.

Hej advent!

Så hääär gald blir man av att springa i snö! Glöm inte reflexerna (de gör sig mindre bra på bild men är ett måste för er säkerhet)!

Ja, det är sant. Äntligen har jag börjat ställa om det mentala på att det är triathlon jag håller på med. Inte hästar, fest, sena middagar eller shopping.

Hade ett långt snack med min tränare Jens om just detta. Är det triathlon jag vill hålla på med? Ja det är det!

Min släng av  hypokondri (?) förra veckan verkar börja reda upp sig nu och jag har nu endast kvar en liten liten snorkråka i näsan. Hoppas den försvinner snart eller att någon kan peta ut den.

Den senaste tiden har det inte direkt rasat in blogginlägg och det mycket beroende på att inte motivationen för träning, framförallt cykling, funnits där. Men nu är jag på G igen!

Körde utomhuscykling i söndags, för andra gången sedan Kalmar och det var riktigt skoj! Det trots två grader, mulet och regn, såkallt Ryskt väder. Det hela skedde hemma i Ludvika så det gjorde hela upplevelsen mycket bättre. Men jag ska inte ljuga och säga att det var en dans på rosor. Nej. Det var ganska tungt. Till exempel så tyckte jag själv att det gick hyfsat och att jag tog i bra. Tittade ner efter att jag försökt accelera upp till MAX i mina intervaller och såg att jag var uppe i hela 28 km/tim. Yes, fan vad grym jag kände mig då.

Idag ska jag peppa upp cyklingen ytterligare genom att leda ett 90 minuters spinningpass med kära klubbmedlemmar. Det blir hög puls och feta beats. Och vi ska ha roligt hela tiden.

Ytterligare en morot till träning är att jag har fått ett lass snygga kläder från Fusion (jag har spons!!!!) som jag kan piffa upp mig själv med inför mina löp-, styrke- och cykelpass. Känner man sig snygg och proffsigt klädd blir det alltid roligare att träna. Ett riktigt Maria Montazamitips. Shoppa nya grejer när träningen börjar bli tråkig, då blir det genast kul igen!

Köpte tex en ny trainer häromdagen. När den dimper ner här blir det direkt ett trainerpass, det kan jag lova. Är det någon som gör anspråk på min gamla trainer, som triathleten Filip Hakestam hade under sina landslagsdagar som junior så finns den att hämta hos mig. Eller vill Filip ha tillbaka den kanske?

..and I am a bacterial girl…

Nynnande helt omedvetet på Madonnas gamla 80-tals hit (fast med liiite annan text) när jag för en månad sedan skulle hälsa på hos min käre bror och just fått reda på att både lillflickanoch lillasyster börjde bli riktigt snoriga.

Det hela har sedan fortsatt på jobbet. En efter en har droppt av oh blivit sjuka. Dagissjuka föräldrar, antibiotikaätande chefer, hostande kollegor och det allra härligaste personer med utbrott av några böldliknande utslag över hela kroppen. Vad härligt, jag jobbar i en coktail av sjukdomar!

Har de senaste veckorna känt mig som ”wonder-woman” och känts som jag ALDRIG kommer bli smittad av alla andras äckliga baciller och virus. Eftersom jag tränar tycker jag att jag borde ha bra motståndskraft och gott immunförsvar. Nu sitter jag här. I karantän, till jag vet vad jag har. Kroppen beter sig konstigt. Jag är trött, tröttare, tröttast. Har fått eksem och är hes och konstig i halsen. MEN jag har inte feber, jag är inte fökyld och de gör inte ONT i halsen.

Har idag varit hos doktorn och gjort lite tester. Hoppas få något svar.

Vad lider jag av?

Ett år går så ofantligt snabbt. Alla dessa simträningar, löpintervaller, långpass, trainerpass och fina cykelturer jag tagit under året har gjort att tiden gått enormt snabbt.

I lördags var det åter dags för året största händelse. Händelsen är Ö-festen hemma hos en flitig triathlet som sägs ha simmat från Finland, hit till Sverige, under unga år. Festen är Ökänd (höhö) och ALLA var som vanligt där, lika taggade som jag. Syftet är att triathlongänget ska träffas under helt normala förutsättningar såsom att käka middag, dricka drinkar och leka lekar men framförallt att FIRA årets framgångar. Det ä väl normalt?!

Det onormala är att alla är triahtleter och mycket ovana denna typen av sammankomst, dessutom utklädda i utstyrsel med tema Ö (många givetvis utklädda på temat Ö-till-ö eller Hawaii). Mycket onormalt händer när vi triathleter för en gång skull festar till och glömmer för en kväll att man borde lägga sig innan 22 för att orka med ett morgonpass kl 06:30. Många tar sitt förnuft till fånga och bryter när det blir tungt (Läs: drar hem tidigt), andra överför en triathlets egenskaper som att tex vara uthållig och stark när det tar emot/börjar kännas obehagligt även under dessa festligare former. Ett Svenskt mästerskap i festning.Ett gäng tävlingsmänniskor med en envishet utöver det normala tillsammans i samma rum, ja ni fattar grejen.  Jag ”vann” inte men jag  kan säga så mycket som så: Nu blir det definitivt ingen mer fest för året 2012 och helst inte heller fram till Ö-festen 2013. En sådan här urladdning kräver ett år av förberedelser.

Fest och elitidrott går helt enkelt inte ihop! Idrottare över lag tror jag har förmågan att göra saker och ting lite väl duktigt. I söndags räckte endast krafterna till en ridlektion och en storhandling sedan var det tack och godnatt. Nu blickar jag framåt och satsar på att vara en satsande triathlet istället! 

Tack och hej, leverpastej! På återseende.

Oj oj. Det har hänt mycket sedan senaste inlägget. Cykelmotivationen är till exempel tillbaka efter att ha lett ett spinningpass och fått så mycket energi tillbaka av mina deltagare. Grymt.

Lisa Nordén har tagit hem VM-guldet efter magsjuka och jävulskap och verkligen visat att hon är en av våra största idrottsstjärnor genom tiderna. Att hon även är en fantastisk person som både media och gemene man älskar och hyllar gör att hon är en inspiratör utan dess like. Vem kan vara lika naturlig som Lisa i TV? För er som missade att hänga framför TV:n, se måndagens klipp här:

Nyhetmorgon där Jide är helt star struck och Lilla Sportspegeln i SVT.

Var på SCTs klubbfest  med celebert besök. Min kära kusin Johanna kom nämligen till storstan för att lära sig att bli zumbainstruktör OCH gå på triathlonfest med mig. Johanna har alltid varit som en syster till mig. Är det någon jag blivit inspirerad av under min uppväxt så är det Johanna. Det var Johanna som fick mig att börja simma konstsim, bugga (där vi vann klubbmästerskapen ihop) och tycka det är roligt att shoppa kläder etc. Vi har i princip växt upp ihop så visst har hon varit en förebild.

På festen skulle ett antal priser delas ut. Gissa om jag blev glad när jag fick motta Stockholm city triathlons pris för årets förebild med motiveringen:

Emma har en underbar kombination av hög prestationsnivå och äkta klubbkänsla. Hon stöttar sina klubbkompisar under tävlingen även när hon själv har det jobbigt. En strålande representant för triathlon i allmänh och SCT i synnerhet!

Tack Per för fina ord. De berör ett dalkullehjärta! Jag blev skitglad! Finaste priset man kan få! Nu är jag också en förebild och Marre man KAN faktiskt vara en jävigt bra klubbförebild utan att ha på sig klubbkläderna på tävling.  Nu sitter diplomet på honörsplatsen i vår lilla lägenhet, ovanför TV:n. Fantastiskt.

Någon annan som fick pris för Årets kvinnliga prestation var min BFF bästis från Ludvika, Åsa Lundstöm. Så otroligt stolt. I lördags gick hon i mål på IM Florida med 2 punkor och en pyspunka. Och ändå kämpade hon sig i mål och på en bra tid med oerhört tuff konkurrens. Bra där! Alla svenskar tycks ha haft en kämpig dag med måste säga att speciellt David Näsvik bevisade att han är gjord av järn genom att bli första svensk i mål med en hel del trubbel efter banan. Där kan man också snacka förebilder!

Min slutkläm blir att överallt finns det inspirationskällor och förebilder och du är kanske till och med en själv, utan att veta om det! Nu kände jag att det blev väldit klyschigt…

HOJ! 

 Stolt som en tupp på tunnlbanan hem… HALLÅ TITTA PÅ MIG!!! JAG HAR ETT DIPLOM!!!