En återblick på 2014
Det är frestande att bara rusa på. De flesta av oss behöver mer reflektion. I stort och smått. Lära av historien. Se röda trådar. Vad som ledde till vad. Gäller både relationer, hälsa, skador, motivation. Det tar lite tid. Lättare att försöka leta ett enskilt tillfälle- och i vissa fall är det ju en viss händelse, ett trauma eller ett euforiskt skeende som förklaring på en situation som uppstått. Ska man sätta planer för 2015 är det nog ingen dum idé alls att reflektera över hur 2014 blev kontra vad man tänkt och varför.
Moments that take your breath away. Jag tänker nog ändå mest på dem när jag tänker på 2014. Även om det också är mycket värt att försöka se mönster som utvecklats under flera månader, år. Speciellt om något inte är bra- men även om något gått riktigt bra, hur blev det så?
Jag var gravid när året började och att bli mamma för andra gången präglade förstås hela året. Det går ju inte att beskriva hur det är. Det måste upplevas. Jag tänkte som många andra att hur fasen ska jag kunna älska ett barn lika mycket som E? men det där sköter naturen. Plopp så kom hon ut, vårt lilla troll (såg ut som ett troll!) och nu är hon en lika naturlig del av familjen som E är. Alltid glad och nöjd. På så sätt precis som E men annars väldigt olik sin storasyster. En lugn betraktare. Jag som inte skulle ha barn kan bli stående och titta på dem ihop och inte riktigt fatta hur jag kunde få två så fina tjejer. Samtidigt är det så läskigt. Världen känns ond och svår att hjälpa dem navigera igenom. Ansvaret enormt.
Jag har ju mått så bra rent fysiskt under graviditeten och efteråt. Det jag inte delat på bloggen i detalj är det som hände i vår familj under våren. Det värsta som kan hända. Det präglade de sista tre månaderna av min graviditet och fortsätter förstås finnas med. Jag brottades och gör fortfarande, med en både rationell och irrationell oro och skräck som kräver mycket energi. Det förstås mest i skuggan av en enorm sorg över något som handlade om det jag genomgick själv. Att våga tro att det skulle gå bra, det skulle gå riktigt bra och att vara väldigt tacksam och lugn- i allt det hemska så tror jag det hjälpt mig att vara väldigt harmonisk sen vår lilla S kom. Tackla både förlossningssmärtor och sömnbrist.
Perspektiv. Jag har fått ännu mer perspektiv. Hade gjort allt för att vara utan det som hände men det jag har med mig nu på andra sidan av det är att jag har mer perspektiv. En mycket mer tacksam mamma än jag varit annars.
Det här är en löparblogg och en återblick på 2014 i löparögon är ett riktigt fint år. Jag har under hela året haft löpningen som en god vän utan prestation. Jag slutade springa hårt ganska tidigt i graviditeten och tassade sen mest runt. Jag tassade korta rundor ända in i 9e månaden för jag kunde det. Min kropp fixade att stabilisera bäcken och jag kände aldrig av några fogar eller stelhet. Efteråt började jag försiktigt ígen efter cirka två månader efter bäckenbotten och styrkeövningar, som jag fortsatt och utvecklat. Smärta, kontroll och babysteps har varit min guide och det har aldrig gjort ont någonstans. Det har varit frustrerande att inte bara springa på eftersom jag mentalt och konditionsmässigt känt att jag fixar det. Men efter en förlossning när man fortfarande ammar är det andra strukturer som är svaga och uppmjukade som behöver längre tid. Några minuter längre varje vecka och alltid med bäckenbotten aktiverad.
Efter fem månader var jag uppe i 90 minuter sakta jogg. Jag hade sprungit lite snabbare än jogg fem gånger. Kände mig enormt stark och balanserad i hela kroppen.
Och så pang. Jag halkar i ”split/spagat” med en tung låda i famnen och med lite svagare ligament i bäckenet fortfarande så blir det värre än om jag inte fött barn för 5,5 månader sen. Så typiskt! Så himla onödigt när jag gjort allt annat rätt. Jag sträckte dessutom utsidan av vänster fot- en klassisk stukning men den har jag inte känt av så mycket eftersom jag inte sprungit. Rehabar den lite också.
Så löparåret 2014 avslutas med vila. Jag har inte så ont men vågar inte springa förrän jag vet exakt vad det är jag gjort. Det är otroligt frustrerande och lika lärorikt. Jag har alltid tagit löpningen för givet men nu har jag nästan inget att ta till. Sitta på cykel är svårt att få till, simning är logistiskt en utmaning även om det kanske går 2 ggr / vecka och yogar och kör styrka gör jag redan en del. Det är att vara ute ensam och springa jag saknar. Jag kommer lära mig massor av den här skadan. Vad det nu är. Jag gissar att jag sträckt ligament runt sittbenen eftersom det gör ont när jag böjer mig framåt och går uppför men jag har verkligen ingen aning hur jag ska få ordning på detta.
2014 är på det privata planet väldigt stort men jag har utvecklats mycket i mitt jobb också. Jag arbetar med hälsostrategi, eller jag försöker få arbeta med hälsostrategi men det är en utmaning att få fokuset på det och inte bara friskvårdsaktiviteter utan sammanhang. Jag har mer och mer insett vad jag vill jobba med i mitt företag och vart det ska ta vägen. Lägger grunden för en spännande framtid där men även på mitt ”vanliga” jobb.
Under hösten har jag varit mammaledig och verkligen njutit av att vara hemma med min andra dotter och även uppleva den där otillräckligheten som man ofta känner när man får två barn. Den har jag fått jobba med och kommer få fortsätta jobba med.
Lärdomar rikare av det och annat från 2014 ser jag fram emot ett helt makalöst 2015. Jag börjar från scratch känns det som med löpningen men målet är ändå så långt borta så det gör inget. Jag har flera fantastiska saker inplanerade i kalendern, både på det privata och yrkesmässiga planet. Och jag tänker dessutom sätta nyårsmål! Mer om det senare.
Tack för att du läser, och läst under det här året! Om du vill får du gärna dela det bästa som du gjorde 2014!
Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Tack Göta :)!
Sara- tack DU! Och hoppas också på det!! Och med ditt pepp kan det ju bara gå bra 🙂 kram