Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bokslut på ett år till


Efter en mysig lugn effektiv jobbdag där jag klarade att få in ett inlägg till Lidingöloppets nyhetsbrev i elfte timmen är jag på väg till Åre nu.

Östersund är min favoritstad alla kategorier. När jag var 21 år bestämde jag att jag skulle flytta dit. Det tog 6 år, några år till i England, 1,5 i Australien, två i Ottsjö/Åre. 2007 fick jag jobb på PwC i Östersund, sa upp mig från mitt jobb i Åre, köpte min lilla fina etta och flyttade dit. Jag handlade grönsaker på gården i Ås. Sprang runt ”berget” på Frösön, åkte skidor på sjön. Hade morgonspinning på ”Jocks” nu ”Gold’s”. Hemma. Var hemma.
Sen hände massa andra saker och den bästa lösningen var en flytt till Stockholm. Dit jag aldrig mer skulle.

Mot Åre alltså. Tåget kokar. Har jag packat shortsen? Jag lyssnar på S:t Etienne och Morcheeba. Inte hört? Lyssna!
Tittar ut över mina fjäll. Gör bokslut på ett år till. Jag älskar att fylla år. Inte fira. Sammanfatta. För varje år blir jag lite bättre, lite starkare, lite klokare, lite modigare och lite stolligare. Till nästa år ska jag både bli uthålligare och snabbare också.
De senaste tre åren har jag hunnit med att uppleva livets extremer, allt från liv till död. Just nu har allt detta stärkt mig. Samtidigt är jag så bräcklig.
Jag är mer målmedveten än någonsin, vet mer än någonsin vart jag ska innan nästa födelsedag. Samtidigt blåser jag väldigt lätt av banan och tvekar mycket. Åka som instruktör till WorkoutÅre med alla stjärnor, jag känner mig liten. Alla andra är sponsrade proffs. Samtidigt är jag väldigt trygg. Fjäll är hemma!

Jag ser fram emot en kväll hemma hos Martina och hennes tjejer. Fina Martina som tävlat alpint för Sverige en gång i tiden! Jag har sagt flera gånger att jag ska se till att hon ser över min katastrofala utförsteknik.
Just nu är livet riktigt gott. Det är riktigt mycket av det jag gillar: fjäll, löpning, goa vänner, mat, ledighet tids nog. En person saknas. Hon som illustrerar känslan just nu bäst av alla:

20120523-165043.jpg

Ha en fin kväll!

Mer inför Axa Fjällmarathon


20120523-064918.jpg

Nej men godmorgon! Där är ni ju! Jag sitter här på flygbussen efter några få timmars sömn och tror jag skulle behöva kaffe intravenöst…
Pratade med Thomas på WorkoutÅre igår och det var 25 grader men massa snö fortfarande!

Medan jag jobbar i Ösd idag så kan ni väl kommentera med frågor till Emelie Forsberg som vann damklassen på 2011 års Axa Fjällmarathon. Hon är en fantastiskt traillöpare som vet hur fjäll ska tas!

Nu slår vi på P4 Uppland! Surfa gärna in på Karlavagnen också för där var Tjejmarathon med igår genom vår löpare Lisa. Ha en fin dag!

Brooks Pure och sega intervaller


20120522-212531.jpg

Jag var på väg till Runners Store idag för att köpa Garmin 310 hos Martin. Jag fyller faktiskt 50 år minus 17 och det måste man fira genom att investera i sin långlivade hälsa. För de nästa friska 66 åren! Hurra! (Jag fyller på torsdag, men fyller man 33 måste man fira i dagarna 3 också!).

Martin hittade jag bland alla kartonger nere på lagret. Prydligt uppradade, nyss anlända hittade jag även Brooks PureCadence. (För övrigt får jag tipsa om att de fått in adidas Adios också nu igen- de säljer ju som smör!). Stod där på rad och bara skrek- prova mig!!!

Mina älskade adizero Boston har ju pajat efter alla mil så det var ju dags för nya skor. De här Brooks såg inte alls ut som de skor jag tänkt springa i. Men jag prövade dem och..ja like running on clouds. Självklart följde de med mig hem och jag får nog sälja av lite mer av garderoben…

310an hade jag redan bestämt mig för. Den har 20 timmars batteritid = super för ultra. Den klarar 50 m djup i vatten = bra för simning. Den mäter höjd= Bra får träningen för Axa Fjällmarathon. Bra för min intervallträning! Man kan nog sätta den på cykeln också. Kommer passa bra bredvid ringklockan som ser ut som en nyckelpiga!

Väl hemma i den 30 gradiga värmen på baksidan var det dags för ett snabbpass. Det var ju ett tag sen och nu måste jag skärpa mig! Det går så segt och jag är så långsam. Ingen skillnad idag tyvärr.

Eftersom jag cyklat till och från jobbet (och det är en hel story i sig!) så var jag uppvärmd. Nästan som ett brickpass! Trampade ner till sjöarna och tänkte köra 1 x 2000 m, 2 x 1 km och 2 x 500 meter. Det blir lite av varje fart. 2 tusingen i början gör att 1orna tar mer. Sen är det bara att ösa på . Skulle gjort 4 x 500 meter egentligen så det blev totalt 3 x 2 km intervallset men jag orkade bara inte. Benen är helt urkrämade efter backintervaller och benpasset i söndags. Måste köra mer ben. Mycket måste nu.

Iallafall. Så gick det fruktansvärt segt. Skorna var fantastiska. Jag var usel:

2000m i snitt 4.49

2 x 1000 m snitt: 4:42

2 x 500 m snitt 4:29.

Sen är problemet att jag börjar piggna tilldå.När jag är klar. Då är benen slut men det känns som resten av kroppen börjar fatta att det är träningsdags. Ultrasjukan?

Cykla hem från jobbet ja! Herregud. Det är Tour de Försten hem. Inte uttalat. Men jag med min tantcykel är chanslös och måste cyklas om tycker herrarna på räcer. Men jag försöker. Vi pressar fram och så- rödljus! Står där och ska se oberörda ut. Pulsen pumpar. Benen darrar. Gult..grönt! GO! Alla kastar sig iväg! När jag får min räcer då kommer jag vara vassare i starten. Nu har jag en säkert 20 kilos hoj med sju växlar. Chanslös!!

Jag packar för allt från spabad till potentiell lera och smågrader ute på fjället.Längtar så ”hem” till Jämtland. Ryggan är full. Flyget går tidigt. Ni missar väl inte Madde på P4 imorgon? Jag kanske missar så om det går att spela in- please do so!

Sov gott så hörs vi imorgon!

20120522-212636.jpg

Reflekterar


Jag ska ha utvecklingssamtal som blev förskjutet och som sammanföll med att ett program på datorn strejkade.
Ser det som ett tecken på att jag ska reflektera en stund.

20120522-114254.jpg
I vårt utvärderingsprogram och plan kan vi skriva in privata mål. Det har jag gjort.
Jag satte professionella mål och det är intressant att se och känna hur mycket som har förändrats i vad jag vågar och väljer efter det här turbulenta året.
Jag har iallafall fått galet bra utvärderingar och jag vet vart jag vill. Värt att försöka!
Förlora gör jag bara om jag inte vågar satsa på den ide jag har!

Starka män


Starka män. Jag är omgiven av dem och Tjejmarathon genomförs i mångt och mycket med stöttning av ett antal starka män och jag vill lyfta fram dem samtidigt som topplocket snart ryker i irritation över de svaga män som tyvärr ofta är rätt högröstade.

De svaga männen. Jag ser dem i media. Jag möter dem lite då och då i mitt jobb (inte så ofta jobbet). Jag står bredvid dem och väntar på bussar och tunnelbanor och jag tycker lite synd om dem men jag tycker ibland att de är läskiga. För de besitter en makt och en fysisk styrka som jag som kvinna oftast inte har. De har också i vårt samhälle fortfarande det vedertagna övertaget i många situationer och ifrågasätts inte lika ofta för sitt agerande.

Oftast ser jag dem på nätet. Ibland där jag förväntar mig det och så ibland blir jag rätt förvånad hur de dyker upp i trådar på sajter där jag tänker att vi väl för fasiken lämnat 1900-talets början? Jag ser deras kommentarer bakom fejkade användarnamn och jag var på väg att go bananas på en av dem men jag och Madde är bra på att ibland parerar varandras utbrott :).

De orkar inte riktigt med att det finns starka tjejer. Som också vill diskutera träningsutrustning, lopp, träningsupplägg. Prestera och satsa. Kunna saker bra och tala om det. Leda och styra. Det blir jobbigt då. Lättare att förkasta och inte ens svara på inlägget, alternativt lägga en syrlig förbipasserande kommentar. Må så vara. Men det är när de går till angrepp det inte är ok någonstans längre.

Jag lyssnade på P1’sMedierna för två veckor sen och då kokade nästan blodet. Såhär skriver P1 om programmet på sin hemsida:

Det har pratats mycket om rasism i kommentarfält och sociala medier efter terrordåden i Norge. Men sedan länge är det sexualiserade hatet på nätet ett ständigt nötande problem för snart sagt alla kvinnor som förekommer i offentligheten. Vi har talat med en rad kvinnor som möts av hatkommentarer och ifrågasättande bara för att de är kvinnor. Extra tydligt blir det för de kvinnor som sysslar med traditionellt manliga områden som sport och datorspel. 

Illa redan här. Men ni skulle höra programmet! Jag blev helt vansinnig. Det är så ofattbart men för att göra något åt det så måste man kanske fatta. Fatta varför, fatta vilka, fatta hur det ska bemötas. Det här är extremt, såhär vidrigt är det inte i vardagen. Det här funderar jag mycket på fortfarande. Vad man kan göra.

Jag tror också att vi mer subtilt i vardagen kan göra mycket. Spä inte på gamla invanda roller. Fråga inte hur mamman hinner träna. Fråga inte vem som passar barnen.  Ifrågasätt när det sker, sådär naturligt men galet fel som det ibland gör i fikarum. Våga fråga varför, våga vända på det! Jag vet inte hur många gånger jag svarat ” hon har en pappa också” när folk frågar var Ebba är och då är det inte så att jag skryter med att vara ifrån mitt barn. Men vem frågar honom? Ja- jag är också uppväxt i de här gamla normerna så tankarna kommer spontant. Men jag försöker bita mig i tungan och fråga papporna också- ”hur hinner ni med barn och allt?”Många bäckar små..så kanske skiftet börjar. Det går nog inte bara genom att regeringen inför jämställdhetsbonus. Vi ute vid fikaborden och omklädningsrummen måste göra vårt. Det finns en speciell plats i skamvrån för kvinnor som ger andra kvinnor dåligt samvete för att de tar för sig.

Jag kan bli irriterad på min guru Jillian Michaels när hon i någon podcast här nyligen pratade om att mamman skulle be sin man hjälpa med barnen för att hon skulle få träna. Bort med det. Bort bort bort.

Åter till våra starka män. Vi har ett team med fantastiska starka män som jobbar med Tjejmarathon på sitt sätt. Jag och Madde har våra karlar som är nyckelpersoner under loppet.För egen del så kan jag vittna om att ”Tjejmarathon” dyker upp mitt i soffmys och istället för film så får hjälten sitta och plotta in Roslagsleden på gpsies.com medan jag letar hyrbussar. Peter och Daniel ställde upp och ledde ett av långpassen. Min systers kille Eric är utbildad sjukvårdare och kommer få göra en massa saker inte bara den 16e juni utan även innan. Peter Wiesler är vår siste löpare och i flera av de företag och personer som stöttat oss är det just män som initierat samarbetet. De ser och förstår och känner inget hot. De är starka män och starka män gillar jag! Heja er!