Engelbrektshalvan och gnällspiken Annie
Det här var alltså min första skidtävling. Och förmodligen min sista. Inte därför att jag var trött när jag gick i mål. Det var jag inte- hann inte bli! Min plan var att åka skiten ur mig. Jag vet att jag är stark och 30 km är ju ingenting rent distansmässigt för mig. Dock har jag aldrig åkt skidor snabbare än jag springer så det ger ju en viss indikation om hur fort det går. Som längst har jag åkt 40 km en gång för två år sen men annars är det 20km jag åkt en gång i år bara visste inte riktigt hur det skulle bli efter två mil.
Men inget blev som jag tänkt. Förstod att det skulle vara lite trångt men inte så trångt. Inte heller att folk skulle kliva in rätt framför och faktisk landa på mina skidor trots att jag höll rätt hög fart. Att det skulle vara så mycket agg- vad sjutton vi är väl här för att ha roligt? Eller vad har jag missat? Hann fundera en del och sant- jag har undvikit stora lopp så gott det går och på ultra är det ju bara kärlek rakt igenom så det kanske är såhär?
Fler och fler åker motionslopp och det är fantastiskt. Men det blir fler att trängas med och fler som inte riktigt har förståndet att inse att vi gör, eller borde göra detta för att det är roligt. För njutning. Och för fysisk utmaning. Inte för att jag ska ta mig fram kosta vad det kosta vill. Om man har så bråttom så är det nog bäst att mäta upp 10 kilometer någonstans ensam och mata på tills man är klar med sin distans och så kan man sätta check på det.
Den andra problematiken uppstår när folk inte förstått det här med höger och vänster. Jag undrade idag flera gånger om flera stycken inte åkt på E18 tex? När man kör om, gör man det till vänster och när man är klar faller man in till höger om man har utrymme. På så sätt kan man åka om smidigt och farten regleras i de olika spåren. Inte riktigt fullt fungerande här. Gärna någon farbror som ligger dövörad i vänsterspåret och någon dam i mitten som blockar i lunkafart. INGET fel med lunkafart men lunkafart i fel spår leder bara till irritation.
Missförstå mig rätt nu- det var en jättekul upplevelse. Det var jättefina spår och den publik som engagerade sig och inte stirrade som fågelholkar bara efter sin åkare var toppen! Men vad skönt att känna att nej- det här var inte för mig. Att köa 2-3 km för att sen få hålla igen i cirka 4 till för att sen kunna staka på i den fart jag vill för att sen i varenda utförslöpa behöva bromsa upp den finfina glidvallan med att ploga- det blir ju inte så givande rent prestationsmässigt. Att få en stav nästan upp i näsan för att någons fartposition ser ut som ett V bakifrån- ja jag åkte med hjärtat i halsgropen. Och det kanske ska vara såhär? Men då vet jag- då är det inte för mig tack och hej! Skidor är när jag skidar fram och hinner njuta av naturen och känner hela kroppen jobba i harmoni. Som när jag och N åkte igår- magiskt!
Jag är jättenöjd med mina 2:50 eller vad det blev. Jag tror jag hade åkt på 2:35-2:40 om jag stått längre fram men nu gjorde jag inte det och tiden spelar ingen roll- det skulle ju vara roligt!
Efteråt kastade vi oss hem och duschade för att heja på det i gänget som åkte 60 km. Bland annat Ns brorsa som ska få avge sin rapport här på bloggen.
Jag tror att alla motionslopp har en utmaning i kundnöjdhet med det stigande deltagarantalet. Vi har betalat flera hundra för det här. Vi blir fler. Man behöver se över startgrupper och spårbredd och över huvudtaget all logistik.
Engelbrektsloppet andades värme och lokalt engagemang och det var det allra bästa med idag! Samt att N sopade in strax bakom mig på sina första 30 km någonsin och inte heller var trött! DET är starkt!
Men bäst idag var vår fina kvällspromenad. Rätt ut i mörkret med pannlampa. Bland pulssnö och vita granar. I lugn och ro.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in