Ett självkritiskt raljerande i juletid
Jag tänkte skriva ett strukturerat inlägg om att ge pengar till välgörenhet men jag sk**er i det och skriver från hjärtat.
Igår lyssnade jag på P1’s plånboken som handlade om att ge till välgörenhet. Det har ökat ordentligt med åren- bra bra så- och nu var det reportage från ”Skokartongsapellen” som ger rika svennar möjligheten att döva sitt konsumtionssamvete genom att ge en promille av alla pengar de har till de som har det sämre. Missförstå mig rätt jag tycker initiativet är helt fantastiskt och så glad att det ökat till 12000 (!!) skokartonger med fina saker.
MEN. Det finns så himla mycket enkla vägar nu för oss som ”har så mycket att göra”. Med att manifestera oss själva och stressa över utebliven träning, plufisg mage, navigering genom jultidens frestelser och annat som hör de rikaste 3-4% i världen till. Ja du är en av dem om du läser detta tror jag.
Det är så jäkla lätt att ge saker. Ge pengar. Kort och snabbt- swosch säger det så har du ett gåvobevis och kan berätta för alla du vill att du minsann har gett pengar till vääälgörenheeet i år. Jag är självkritisk här. Jag gör ju precis samma sak. Har fadderbarn, ger till tiggare, slår in julklappar till kyrkans insamling. Går runt med underredet på vagnen full med raggsockar och mössor och delar ut till tiggare jag ser. Har speciellt en kvinna som vi gett säkert 1000 kr, köpt massa mat till och gett kläder. Åh så bra. Eller hur? MEN- det tar ju INGEN tid. Det kräver INGEN förändring i mitt liv och i mitt beteeende.
Samtidigt- kan du inte ge tid nu- ge pengar. Men jag tror vi alla behöver ta oss tid att ge. Det är då vi förändrar hur världen ser ut.I samma program hörde jag ett initiativ om att köra runt ensamma äldre så de fick umgås. SÅNT! Förändrar! Att bli mentor åt en utländsk flicka eller pojke via Mentor.se – där händer det något.
Och någonstans har det här samhällets sprickor vuxit fram och fortsätter växa fram. Rika svennar donerar och ger bort saker men inget förändras i grunden. Samtidigt är jag så så för att göra det där lilla där du kan, när du kan för just då så visar du medmänsklighet och det behöver vi så så mycket mer av. Köpa en kaffe och en macka och stanna och ge den till kvinnan i hucklet som tigger utanför t-banan. Just då, när hon pekar mot himlen och tar händerna mot hjärtat och pekar på min nedgosade lilla välmående kärleksöverösta bebis i vagnen och visar att jag har 4 såna hemma utan att jag förstår ett ord, så möts vi. Jag ser henne och hon ser mig och kanske går jag därifrån mer bekräftad än hon.
Jag är kritisk. Jag är självkritisk. Jag blir ömsom varm och glad av allt jag ser görs i juletid men blir lika frustrerad av det här temporärt ökande engagemanget, det relativt enkla engagemanget. Vi behöver göra. Vi behöver förändra. Vi behöver ge också. Ge massor. Men inte bara grejer. Ta oss tid att ge tid att se. Jag har inte lösningen. Har du?

speciellt om jag ska vara stilla ute- kanske när jag instruerar. Det är nog mitt signum just nu- ser du en tjej med den västen är det kanske jag :). Den tog slut hos Falke väldigt fort och jackan med samma utformning med. Blåser/snöar/regnar det tar jag jacka på. Lite tjockare vantar och lite tjockare pannband. Jag springer gärna med lovikkaliknande vantar, inte så brydd med det men varmt ska det vara.
Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Katarina- ja det är det svåra!
Andrea- jag sätter också stort hopp till nästa generation- och oss som är här 🙂