Extra syre

Lite wop wop. Lite boomschakalackrubadubstylee, jag tycker det behövs. Känner ni det? Lite jävlar anamma och lite mer smatter i marken när man går. Nu är det dags att peppa igång fyra ganska grisiga veckor innan nedtrappningen sker för mitt livs största fysiska utmaning.

Ja för TEC alltså. VIktiga träningsveckor. Lite nära att lägga grund men grund har jag. Det specifika för TEC är att springa på natten. När man är helt koko i huvudet-trött för att man redan sprungit längre än man någonsin gjort.. När det gör ont. När det är tidigt. När det är sent. När benen är slut. När det gör ont i magen. När man inte riktigt fattar vad det är man gör där? Runt runt en milbana när det finns en säng att sova i. När kroppen vill kliva av. När tankarna kommer: ” det räcker”. ”Vad försöker du bevisa”. ”Du kan bryta nu”.

Så det här med att jogga 6 mil det är liksom inte riktigt det som kommer knäcka 100-milesnöten. Det är ett rätt glassigt pass där jag är nu fysiskt. Jag har ingen fart i kroppen whatsoeva det blev jag varse idag när jag tampades med trösklar på vägen hem. Däremot är allt en plåga fram till cirka 8 kilometer. Då börjar det bli kul. Då var jag framme vid dagis. Jag är helt enkelt inne i långlöpsmode och det här snabba Kungsholmen Runt det är liksom en skrattretande hägring på horisonten.

Jag har tänkt varje vecka att ”nästa vecka, då!”. Då kommer jag få till flera långa pass. Men det kommer aldrig bli så lätt. Så nu blir det ett upplägg som jag inte rekommenderar, inte programmerar någon adept med och inte kör i vanliga fall. Jag kommer jaga mil. Jag kommer springa så långt jag kan, när jag kan. Jag kommer köra ben på torsdag och gå ut tidigt fredag och springa långt med låga glykogenlager och trötta stockar till ben. Nyckelpassen ligger redan inplanerade. Så ser det här enormt spännande inrutade livet ut och så måste det vara annars blir det kaos. Jag stretchar, kör styrka men utöver det här så får jag pussla in så gott jag kan att få in mängd i benen fram tills det är tre veckor kvar.

Jag tänker inte skada mig och jag tänker inte bli sjuk. Mina skor är sen länge trasiga och jag bråkar med Outnorth om att få ett par nya Inov-8 utan att skicka tillbaka de som jag sprungit non-stop i sen i december. Inte fa* tar jag en ny sko nu och drar ut på en flermilsrunda. Och- while I’m on it hur kan det vara rimligt att meshen går sönder på en löparsko med terrängsula? 50 mil hade de gått när de pajade. Nej kom igen nu Outnorth- langa hit en Inov-8 Xtalon 212 jag kan springa in så är vi vänner igen.

Jag fortsätter äta mer vegetariskt. Mindre gluten. Mer höftstyrka. Mer bra tankar. Det här är en sån fet egotripp den här satsningen och jag behöver den som tydlig väg rakt igenom det sammelsurium som jobbet och pusslandet är. Det är mitt lilla leende i ena mungipan, min lilla tjej är smajlet i den andra. Det är grymt. Det är urhäftigt. Det är precis det jag vill. Det är jätteläskigt. Det kommer göra ont. Det är snart och det kommer gå bra.

Nu kör vi!

Glad skit på andra plats på 50 km 2011. Klumpiga skor och noll koll i största allmänhet!

---

Hej på er!

Stor måndag. Långa listor. Hämta och lämna. Krama och pussa.

Jag skriver för Lidingöloppets nyhetsbrev varje månad och det kommer ut i dagarna. Krönikan är dock redan publicerad. Jag skriver lite om hur jag bestämde mig för att testa ultra. Det är snart två år sen och jag känner mig fortfarande som en nybörjare. Låter konstigt kanske men det förhållningssättet hjälper mig att leva i evigt lärande om hur jag ska bli bättre både mentalt och fysiskt. Och ha ännu roligare.

Lidingö Ultra är ett naturskönt lopp som går den 4e maj. Det är för nära TEC för mig och då är det ändå tänkt att jag ska springa Kungsholmen Runt om kroppen mår bra. Men var där som support förra året och kan varmt rekommendera!

Läs om du vill!

Och vill du träffa härliga ultramänniskor så tycker jag du ska blocka lördagen den 16e mars i kalendern! Mer info kommer ikväll.

Ha en fin måndag!

 

---

Miljakten fortsätter. Och det är inte en jakt på enbart mil utan en jakt på pass som hjälper inför TEC. De är antingen endera eller en kombination av:

1) Långa 2) Med låga glykogenlager 3) På trötta ben

Det är inte lätt. Det är så himla svårt att få till mängden för jag vägrar backa på spontanitet och vill inte be om barnvakt titt som tätt och för långa stunder eller missa att umgås med familj och vänner jag bara träffar ibland. Så när jag saktade ned för att stretcha imorse så skickade jag en tacksam tanke till N som passat vildbasen en stund för det passet.

Sen- fick jag faktiskt en halvtimme till i Ursvik! Medan Lillan och N gick Knattespåret (som vi gick igår också ja…)och efter att hon åkt sina cirka 300 meter som hon tycker är lagom, så tog jag ett kort stakpass bara för att jag kunde och för att det är något av det mest fantastiska underbara jag vet att få vara därute på ”Långspåret” som snirklar runt Ursviksområdets kuperade åsar. Ingen valla. Inget fäste. Full fart. Ser redan på axlar och rygg att kroppen gillar det här. Jagblir helt lyrisk av att åka längd. Inte ett dugg intresserad av att någonsin igen åka ett lopp men gärna åka mycket mer nästa vinter.

Sen grillade vi korv, åkte pulka, busade i solen och jag sköt alla tankar om allt trassel och alla listor på jobbet och hela nästa pusselvecka bestämt åt sidan. SJAS!

Jag tar tjuren vid hornen fyra dagar i veckan. Tre surfar jag på min egen våg och inget får störa.

Nu är jag laddad för måndag och har bestämt att inget får krypa under ytan på mig.

Tack för era fina kommentarer. Therese- jag hör dig! Det kommer ett inlägg om just det där med att hitta glädjen.

Nu ska jag hitta kudden!

---

Först på fötter. Sen hoppas jag få en tur på skidor. 11 km progressiv morgonjogg. Bara upp, kaffe, BCAA och ut. Segt så segt men sen fattar kroppen. Lite höftstyrka efteråt.

Grym fotstyrka att springa i detta!

---

De här endorfinerna alltså. De här ensamma stunderna. Jag älskar min dotter över allt annat men jag är världens bästa mamma när jag får lite tid för mig själv då och då.

Idag lämnade jag sagda Tigerfis hos min syster efter en rolig utflykt med picknick på förmiddagen bara hon och jag. Hos min syster trivs hon riktigt bra. Tog mig till närmaste öppna yta- Hagaparken. Utrustad med både skor och pjäxor. Såg den frusna Brunnsviken. Ingen tvekan.

Valla har jag slutat med nu så inget trassel med det. Ut på isen. Bra skejtföre. Sagt och gjort. Varvade stak och skejt. Gick dubbelt så bra som förra veckan. Helt underbart.

Speciellt när jag skidade förbi där jag har tränat simning inför mitt första triathlon. Tränat och tränat, simmade nog 6 gånger! Men mer ska det bli. Lite häftigt att åka skidor på samma plats. Sverige är ett land med fyra årstider och det saknade jag som mest när jag bodde utomlands.

Det behövdes inte mycket idag. Inte långt. Bara öppen himmel ovanför huvudet, öppen yta. Öppet sinne. Kom på två bra ideer. Fick låta hjärtat pumpa.

Tänkt mycket på det här med all den tillgång till andras träning vi har. Via Twitter och Facebook, media, tidningar, artiklar osv. Vi kan ta del av en elitssatsande persons intervallpass, träningsvolym och också kanske lite ”hets” över snittider. Men det är inte vi. Det är inte jag. Kanske inte du.

I min värld finns hård träning, pass man har lite kallsvett inför. Mjölksyra och träningsplan. Satsning och lite blod svett och tårar. Men känner jag att glädjen inte finns där- så backar jag. För jag måste inte. Jag hann inte två timmar löp idag med trösklar insprängda. Jag hade en timme. Då gjorde jag det som var roligast. Det funkar. När man tränar med glädje som ledstjärna. Det kommer jag alltid göra, och det är det jag försöker förmedla vare sig det är i blogg, i coaching, på Workout Åre eller bara när jag svarar varför jag springer. Det är förstås massa mer än glädje. Men den ska alltid få vara störst.

Livsglädje på språng- helt enkelt! Ha en fin kväll!

Sommartightsen- men långkallingar under!

---