Viktiga veckor och PEPP nu för fasen!
Lite wop wop. Lite boomschakalackrubadubstylee, jag tycker det behövs. Känner ni det? Lite jävlar anamma och lite mer smatter i marken när man går. Nu är det dags att peppa igång fyra ganska grisiga veckor innan nedtrappningen sker för mitt livs största fysiska utmaning.
Ja för TEC alltså. VIktiga träningsveckor. Lite nära att lägga grund men grund har jag. Det specifika för TEC är att springa på natten. När man är helt koko i huvudet-trött för att man redan sprungit längre än man någonsin gjort.. När det gör ont. När det är tidigt. När det är sent. När benen är slut. När det gör ont i magen. När man inte riktigt fattar vad det är man gör där? Runt runt en milbana när det finns en säng att sova i. När kroppen vill kliva av. När tankarna kommer: ” det räcker”. ”Vad försöker du bevisa”. ”Du kan bryta nu”.
Så det här med att jogga 6 mil det är liksom inte riktigt det som kommer knäcka 100-milesnöten. Det är ett rätt glassigt pass där jag är nu fysiskt. Jag har ingen fart i kroppen whatsoeva det blev jag varse idag när jag tampades med trösklar på vägen hem. Däremot är allt en plåga fram till cirka 8 kilometer. Då börjar det bli kul. Då var jag framme vid dagis. Jag är helt enkelt inne i långlöpsmode och det här snabba Kungsholmen Runt det är liksom en skrattretande hägring på horisonten.
Jag har tänkt varje vecka att ”nästa vecka, då!”. Då kommer jag få till flera långa pass. Men det kommer aldrig bli så lätt. Så nu blir det ett upplägg som jag inte rekommenderar, inte programmerar någon adept med och inte kör i vanliga fall. Jag kommer jaga mil. Jag kommer springa så långt jag kan, när jag kan. Jag kommer köra ben på torsdag och gå ut tidigt fredag och springa långt med låga glykogenlager och trötta stockar till ben. Nyckelpassen ligger redan inplanerade. Så ser det här enormt spännande inrutade livet ut och så måste det vara annars blir det kaos. Jag stretchar, kör styrka men utöver det här så får jag pussla in så gott jag kan att få in mängd i benen fram tills det är tre veckor kvar.
Jag tänker inte skada mig och jag tänker inte bli sjuk. Mina skor är sen länge trasiga och jag bråkar med Outnorth om att få ett par nya Inov-8 utan att skicka tillbaka de som jag sprungit non-stop i sen i december. Inte fa* tar jag en ny sko nu och drar ut på en flermilsrunda. Och- while I’m on it hur kan det vara rimligt att meshen går sönder på en löparsko med terrängsula? 50 mil hade de gått när de pajade. Nej kom igen nu Outnorth- langa hit en Inov-8 Xtalon 212 jag kan springa in så är vi vänner igen.
Jag fortsätter äta mer vegetariskt. Mindre gluten. Mer höftstyrka. Mer bra tankar. Det här är en sån fet egotripp den här satsningen och jag behöver den som tydlig väg rakt igenom det sammelsurium som jobbet och pusslandet är. Det är mitt lilla leende i ena mungipan, min lilla tjej är smajlet i den andra. Det är grymt. Det är urhäftigt. Det är precis det jag vill. Det är jätteläskigt. Det kommer göra ont. Det är snart och det kommer gå bra.
Nu kör vi!
Glad skit på andra plats på 50 km 2011. Klumpiga skor och noll koll i största allmänhet!
