Fettdriven träning


Jag har ett långt inlägg jag vill skriva. Som bygger på hur jag tänker runt kost för uthållighetsträning. Inte för styrketräning och inte för milen.
Det bygger på de koststudier som jag bedriver på fritiden på Högskolan i Gävle. Ja distans förstås.

Det tänker jag inte skriva idag men jag vill gärna länka till två inspirationskällor. Jag kommer aldrig äta LCHF, jag tror inte på att byta ut råris mot animaliskt och mejerifett varken på ett näringsmässig, etiskt eller miljömässigt plan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad jag tycker om livsmedelsindustrin, våra kostvanor och hur snett allt generellt är men det kommer pö om pö.

Jag vill skriva om något positivt och den utmaning och nya struktur jag har på kosten.

Sedan jag sänkt mitt intag av kolhydrater till förmån för ökad mängd av fett från nötter, avokado, cocosolja och fet fisk så har mycket blivit bättre.

Jag är mer jämnt pigg under dagen. Jag är alltid energisk men nu har jag inga dippar alls.

Jag blir inte grinig, sur och trött när jag inte får kolhydrater. Jag blir snarare skärpt och magen mår bättre men det tror jag helt klart har att göra med att jag också dragit ned på laktos och gluten.

Jag är mätt! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Alla som känner mig vet att jag äter som en häst- det gör jag fortfarande men jag var hungrig jämt förut. Åt balanserat med fett, protein och mycket långsamma kolhydrater och rätt bra runt träning men efter träningen var jag nästan tvungen att springa rätt in till kylskåpet. Nu har jag lite nötter med när jag är ute och jobbar och tycker energinivåerna är mycket jämnare.

De långpass jag ska springa fram till jul ska jag testa att inte kolhydratladda för. Detta gäller inte inför lopp, hård styrketräning eller springa 400 m intervaller men då jag ska ut på långpass eller träna på morgonen eller springa distans så laddar jag med protein och fett och bara lite kolhydrater.

De mål jag tränar för. De handlar om att hålla ut länge. På en aerob- alltså syredriven nivå. Då kan kroppen använda fett och klarar man av att ställa om sig till att bli mer fettdriven så klarar kroppen bättre och bättre av att använda den fettvävnad vi har så fantastiskt mycket av.

Det är dit jag vill. Det är det här jag vill bli bättre på. Jag läser och läser och funderar och jämför.

De två jag ska länka till är väldigt extrema. Det är inte det jag är ute efter eller förespråkar men man kan plocka de delar som låter vettiga och anpassa till sitt eget liv.

Jag drömmer om att likt dr Attia kunna sticka ut och cykla 6 timmar med lite salt som energi. Kanske inte lika sugen på hans fasta.

Jag läser mycket och lyssnar på Ben Greenfields podcasts. Han är väldigt amerikansk och man får sålla lite men det finns mycket värdefullt att ta med sig.

Sen pluggar jag ju som sagt- Kost för Prestation och förutom klassiska ”Idrottsnutrition” så läser jag en hel del och lyssnar på föreläsningar. Jag känner att jag bara vill veta mer och mer och det kommer nog skrivas en hel del på den här bloggen om just kost för prestation framöver.

Jag kan rekommendera den här intervjun. Ids du inte lyssna på hela så lyssna vid 10 minuter, 15 minuter och vid 18 mnuter (tror jag).

Avslutningsvis så vill jag igen förtydliga att jag inte tror på LCHF, jag tror inte att alla mår bra av att dra ned kolhydraterna men jag tror att alla mår bra över att för det första inse att att ens kunna välja vad man äter är ett fett (pun intended) i-landsproblem, men även att i ett andra steg se till att det är just MAT man äter.

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mitt lagliga knark


Ibland tror jag vi krånglar till  det så fruktansvärt. Även om inte allas svar på frågan ”vad ska jag göra för att allt ska kännas lättare, få mer energi eller bli lycklig?” är ”att springa” så vet jag att det löser det mesta för mig. Det tar iallafall udden och surret av allt. Det kokar ned allt till det det är. Jag har sprungit in glädje i livet efter dödsfall, trauman, separation och sprungit in beslut jag tagit som lotsat mig rätt.

Det rensar skallen från alla sidospår som blicken flackar till då och då när man tvivlar på sin väg framåt. Får jag inte springa så är till slut skallen full av allt medialt surr om prestation, utseendefixering och ytlighet. Andras ord överröstar mina. Vissa kanske mediterar. Jag tror jag mediterar också, när jag springer. Yoga är kroppsmeditation, löpning kanske är syremeditation då?

Jag har tvångsvilat i 5 dagar bara för att jag har så inpräntat att det är bra att göra så när man inte är 100%. Det enda som har hänt är att jag blir tröttare och tröttare. Idag mådde jag katastrof. Jag kunde knappt hålla mig vaken på jobbet. Var nästan gråtfärdig och letade efter tillfällen att blunda på bussen hem. Detta efter fem dagar utan löpning.  Alltså inte förkyld och inte ont i halsen heller. Bara så så trött. Så så nere. Och med ett berg av jobb.

Så när jag kom hem och bara ville rasa ihop i en hög så böt jag om snabbt till träningskläder. Nu har jag bara två par löparskor hemma så självklart blev det mina älskade adizero XT.

Stack ut. Mot Ursvik. Utan plan men ändå- kanske det mest genomtänkta jag gjort på några dagar. Benen bara gick. Hade ingen musik på, bara lyssnade på den stegfrekvens jag vet är ca 180 steg per minut. Lyssnade på en rätt flåsig men taktfull andning. Plöjde rätt igenom pölar och lera. Fram fram upp upp.

Mörker. Löv. Lera. Elljusspår. Kyla. Lätta snabba fötter. Min lilla bubbla. Och stjärnor på himlen.                        

Tänkte igenom jobbet. Tänkte igenom veckans träning. Tänkte på TEC. Bara trampade på tills jag var klar i huvudet.

Sen var jag piggare än jag varit på flera dagar.

Och nu tar jag grepp om den här jäkla veckan. Dog days are over. Har lyssnat på Florence and the machine idag.

Det är långvecka. Det blir inte 10 mil men mer än 7 ska jag väl få till? Nu är Lillskrot hos mig i två dagar och jag måste ha datorn med hem så det blir inget transportspring men 10 km avverkade idag. Imorgon ska jag sno 30 minuter löpskolning och göra mina rehabövningar. De går före mycket. 

På torsdag är det bara att hålla i hatten. På fredag tänkte jag klämma in 20 km på eftermiddagen och på lördagen blir det ju ett marathon (mer om det sen!). Att springa 20 km dagen innan ett långpass är inte kutym kanske. Men det skiter jag i. Här handlar det om att skapa möjligheter och se det positiva. Att springa ett maraton med lite trötta ben det är kalasträning för TEC det.

Vad är TEC undrar en del. Jo det är ett magiskt ultralopp där jag första året sprang 5 mil, (kom 2a) andra året 8 mil (kom 3a) och nu ska springa 16 mil i april nästa år. Jag är så fokuserad på det här målet att jag tackat nej till att åka som betald löpcoach till varmare breddgrader bara för att det krockar med loppet. Jag springer hellre 16 mil på en rotig milbana under ett kallt dygn för det är det som är mitt mål. Kalla mig knasig- ”I think I am lucky” som Chrissy Moehl sa. Lycklig att det som gör mig gladast är en så enkel och harmlös företeelse. Som berör så få, men så många vill ha åsikter om.

Det är det jag tränar för och det är dit jag ska. Det är min belöning till mig. Det är min motorväg som gör att jag kan jobba med massa spretiga saker, vara en bra mamma, samla pengar till välgörenhet och hålla mig frisk.

Så svaret på frågan vad jag alltid alltid ska ta mig tid att göra. Vad jag alltid ska prioritera. Det är att springa. Det är mitt lagliga knark.

Vad är ditt? Fundera!

En tung vecka


Träningsmässigt. Ja så var det tänkt iallafall. Jag skulle milknarka den här veckan men det kliar i halsen och eftersom jag så sällan är sjuk så kan jag faktiskt unna mig att vila.
Men det känns inte som att unna mig. Det känns förskräckligt. Så det är tungt fast på ett annat sätt. Löpare som inte springer är inte alltid det mest harmoniska släktet…
Det är lite för mycket på jobbet nu. Med revision, med att förbereda nya jobbet som just nu känns väldigt rörigt. Jag är jävligt stark och trygg mentalt men även jag har mina gränser. Det är dessutom lite meckigt privat och när för många delar svajar då hämtar jag än mer än vanligt styrka i löpningen.
Som jag sagt tidigare- inte inomhus utan det är att vara i naturen av egen kraft som gör att jag annars mår så bra.
Nu är det mest ett jäkla rännande hit och dit och alldeles för mycket tid framför datorn. 10 timmars stillasittande tror jag är tusen gånger värre än att springa några mil längre än den socialt accepterade milen.
Jag blir grinig. Trött. Längtar bort. Förbannar den här kalla stan som jag inte vill bo i.
Mitt mantra är ”gört”. Och jag gört . Jag kör igenom de här dagarna. Sätter klockan tidigt och jobbar metodiskt igenom tunnelbanesystem, på bussar, med Blackberryn i handen och P1 i örat.
Men jag längtar bort. Ut.
Jag vill inspirera er att släppa allt och våga spränga gränser men idag tror jag att jag för andra gången får lämna över till Chrissy Moehl som sätter ord på vad det handlar om. Glädje
Så hörs vi när jag är ute ur tunneln.

20121030-083018.jpg

DEN känslan


-att det är lite mycket nu men det är mycket av det jag valt in.

– att jag trots att jag blivit nedkyld och stått i ett kallt badhus och frusit i två timmar inte blir sjuk. Bara får lite ont i halsen. Stopp där!

– att jag noterar att det är ett maraton på schemat i helgen. Och det är inga problem alls. Det känns inte långt. Det ska bara bli roligt. Och det är inga konstigheter.

För 10 år sen var 1 mil långt. Nu är 16 mil långt. Det har inte hänt något mirakulöst under den här tiden vad gäller min kropp, utrustning, mat eller så. Ingen raketmotor. Jag har tvärtom fött barn och har mindre tid att ägna mig åt att träna.

Men när man tror att man kan, så kan man. Man måste låta sig satsa. Bestämma, för det är sant, att inget är omöjligt. Kan någon annan, kan jag. Sätta delmål och fira dem. Resan mot ditt bästa du börjar varje ny dag. Varje ny vecka.

Den känslan hoppas jag du har idag!

45 glada WorkoutÅredeltagare uppe på Skutans topp maj 2012. Flera sprängde mentala gränser på den klättringen.

In honour of one of my heroes


Photo: Panzi Foundation

Right now I don’t give a flying f*** about this weeks training, your traning or anything else.

I take pride in making sure that I stay updated with news but it wasn’t until this morning that I learned about the awful attack on one of the people who have influenced my life the most for several years, ever since I realised the amazing work he has done.

Dr Denis Mukwege har relentlessly persistently and most of all bravely worked to help all those women who suffer from sexual violence which is used systematically in eastern Kongo.

He travels abroad to inform us who geographically are far away but have the power to act, and thus should. His work reached me through an awful and yet amazing book: ” De glömda kvinnornas röst”. For you who doe not know about Mukwege or the atrocities in Eastern Kongo, this is an extract from the book:

”Två män kom in, några andra stannade utanför och vaktade. De släpade ut min man och sköt honom. Jag såg det inte, men jag hörde skottet. Sedan skulle de våldta oss kvinnor. Min dotter skrek och slogs och gjorde så hårt motstånd att de dödade henne. Och jag var säker på att de skulle döda mig också. Men de band fast mig och bröt isär mina ben och höll fast mig medan de turades om att våldta mig. Vi skjuter dig också om du skriker, sa soldaterna.”

Raising money to support the Panzi Hospital which Dr Mukwege has founded and to which women walk for days to get care, was my way to deal with this information. Simply reading and then forgetting, going back to the shallow worries of a middleclass woman in Sweden, was not an option. We were in the end several hundred engaged in raising the money and Mukwege himself recorded a video with greetings to us which felt very special.

I am not naive enough to believe that a bloggpost in Sweden will make any significant difference but I’m writing this to show my respect and share my feelings for Dr Mukwege and his family in this difficult time. Perhaps a few hundred more people in Sweden, originally seeking inspiration to get fitter, will find out about one of the most amazing people I have ever come to know of.

I am also writing to you who right now might be experience tha classic melancholy of a Sunday night when thoughts of ”what is it really all about” may run through your head.

Well, for meaning in our lives I sincerely believe that we should look to those who dedicate their lives to helping those less fortunate.

And as I tend to finish things I write nowadays- GÖRT!

(Do it).

 

Min instruktörsbakgrund och PT-frågan


Jag får ganska ofta frågan om jag instruerar eller PT’ar. Jag säger njaeeäää. Inte just nu. Ibland. Jo. Fast jag är instruktör i tänket hela tiden. Och min instruktörsbakgrund är rätt lustig om jag får säga det själv. Lång. Och spretig- som det mesta andra i  mitt liv. Med anledning till att en viss väldigt känd PT alltid lägger ut bilder på sina klienters smalnande magar skrev jag igår på Facebook att:

”om jag börjar PT’a igen så kommer jag ALDRIG lägga ut bilder på avsmalnande magar, det ska vara på allt bredare leenden”

Och fick massa ”gilla” för det och började fundera lite runt hur det var när jag slutade PTa och varför och vad som skulle få mig att göra det igen.

Det är klart att ett mål kan vara att komma i ett par jeans, och de flesta kanske inte vill figurera med ansikte på bild men det blir så banalt tycker jag. Så reducerande av det fantasiska arbete som det är att vara PT och att anlita en PT för att ta sig mot sina mål.

En PT kan vara så mycket men för mig har det alltid handlat mer om att coacha. Någon behöver coachas att ta i mer. Någon att göra rätt saker. Syftet för mig har alltid vara att bistå med den kunskap jag har på det sättet som personen ifråga behöver det och som funkar i den personens vardag. Genom de medel som gör att personen rör sig mot sitt mål.

Lyhördhet. Respekt. Kunnande. Engagemang. Intresse. Integritet. Ödmjukhet.

Det är de egenskaper jag tycker en PT ska ha. Det går inte riktigt att utesluta en av dem. Jag har träffat PT som har allt detta. Också som saknar vissa bitar. De som inte ser hela bilden för att de inte försöker.

Men om man tar det från början så flyttade jag januari -99 från  Isle of Man till London för att plugga till ” Dip FTST”- Diploma in Fitness Training and Sports Therapy. Några helt galna månader följde. Vi var i gymet från dag ett. Anatomi, Fysiologi och en massa praktiska övningar med varandra som testkaniner och träningsvärk som en konstant förföljare genom Londons överbelastade tunnelbanesystem. Efter några veckor övergick vi till ”Sports Therapy” och vi slet nästan sönder varandras knäleder när vi testade för minisker och korsband och hitan och ditan. På kvällarna hade vi ”clinic” och min första ”patient” var en div 1 fotbollsspelare med ljumsksträckning….

Idrottsmassage, Svensk massage, kostrådgivning och sen hälso och livsstilskonsultationer. Hela tiden med fokuset att det här var grunden och sen fick man läsa läsa läsa och testa testa testa vidare.

När jag var klar jobbade jag först för en större kedja som heter Fitness First. Jag jobbade faktiskt på ett kvinnogym och det handlade inte om det här rosa chica enkönade tränande som öppnat i Sthlm utan faktiskt mer för att till exempel muslimska kvinnor skulle kunna träna utan slöja och en och annan kändis smet in där också på dagtid. Jättekul!

Men jag ville vidare och hade siktet inställt på det som några år senare kom att bli en del av Nuffield Proactive Health. Då hette vi ”Sona”. Företaget drev företagsgym runtom i England och jag jobbade i ”the City”. Tänk er att sladda in på chefsgymmet på Morgan Stanley och hålla mitsar för cheferna där och skrika på dem som vore de barn. ”Give me 10 more”. Haha. Det var tider det. Jag for runt överallt. Barclays, Merrill Lynch. Linklaters. Deutsche Bank. osv. I mina träningskläder och med min svenska dialekt.  Fick bra vidareutbildning inom företaget. Boxercise, mer kostrådgivning, pulsträning, spinning.

Tröttnade på att fara runt så tog ett fast jobb på ett av våra gym på en ingenjörsfirma ute i Reading. Coachade ett spretigt gäng att springa en halvmara. PT’ade några med fokus på viktminskning. Försökte förgäves battla med en ”fish n chips” kultur som satt som betong. Skaffade en till Fitness Instructor licens med en mer ”statlig” förankring. Utbildade mig till aerobicsinstruktör.

När jag började plugga igen i London fortsatte jag, den överambitiösa tidsoptimist jag är, att jobba nästan heltid på mitt favoritföretagsgym i London på en stor fransk investeringsbank. Jag hade tre PT’kunder där ochc jag läste mycket på nätet, utöver mina ekonomistudier för att vara på topp och i framkant kunskapsmässigt men det blev svårt att hinna med tuffa heltidsstudier, 80% jobb, pendla i en lokaltrafik som får SL att framstå som sekundpunktliga.

Jag höll en del klasser fortfarande: Circuits, spinning, boxercise och det bland damer populära ”LBT”- Legs Bums and Tums. På helgerna försökte jag hjälpa min dåvarande killes rugbylag genom att stretcha ut de stackare som haltade av planen med kramp. Ja det var mycket sport hela tiden. Var man hemma någon helg hos svärföräldrarna så var det antingen rugby eller timmar av cricket.

Nästan alla, om inte alla, träningsprogram jag gjorde till nya medlemmar handlade om att gå ned i vikt. De ville inte bli hälsosamma, de ville gå ned i vikt. Jag ledsnade. Jag ville göra så mycket men all programmering blev viktminskning. Ingen ville springa maraton, eller bli stora och starka.

När jag flyttade till Australien 2004 höll jag kvar spinningen och jag kommer aldrig tycka det är varmt i en svensk spinningsal efter mina pass där. Maj gaad. Roligaste passen där var när jag fick rycka in och köra spinning för en gymnasieklass.

2007 kom jag till staden jag alltid visste jag skulle flytta till- älskade Östersund! Tog mig an morgonpassen på tisdagar på det som då hette ”Jocks”.

2009 flyttade jag till Stockholm och sen dess har jag ”bara” vickat lite spinning och självklart håller jag ett löppass på WorkoutÅre sen 2010.

Saknar jag att PTa? Ja! Det gör jag. Jag går så galet igång på att peppa, driva och coacha men allt har sin tid. Jag har så mycket erfarenhet i bagaget. Men så mycket har hänt. Det krävs mycket mer nu och jag kräver mycket mer av mig själv nu. Jag pluggar på sidan om, jag läser, lyssnar och testar och jag vet vilka områden och vilka typer av personer jag skulle vilja hjälpa. Det är helt uteslutet att jag kommer ge mig in i ett gym och peppa bicepcurls utan det handlar om att förmedla det jag brinner för själv: Löpning.

Löpcoacha grupper är inga problem tidsmässigt och jag har redan några spännande ”workshop”liknande projekt till våren. Och lite annat…

Ja det var en liten trip down memory lane det. Det är bra att kolla lite var man kom ifrån när det snurrar lite fort. Det är bra, när allt går i 100 km/h att ha en dag i veckan när det går i 5km/h för då blir snitthastigheten lite lägre.

En sån dag har jag haft idag. Hoppas ni haft en fin dag och tar till vara den extra timmen vi får i helgen! Tack för att ni läste!

Här är en bild från ett pass med en riktigt duktig PT som fattat det här med ständigt lärande- Andreas Öhgren. Jag kan inte förklara vad jag gör förutom att jag vet att det blev bättre med allt efteråt! 🙂