Mitt lagliga knark

-att det är lite mycket nu men det är mycket av det jag valt in.

– att jag trots att jag blivit nedkyld och stått i ett kallt badhus och frusit i två timmar inte blir sjuk. Bara får lite ont i halsen. Stopp där!

– att jag noterar att det är ett maraton på schemat i helgen. Och det är inga problem alls. Det känns inte långt. Det ska bara bli roligt. Och det är inga konstigheter.

För 10 år sen var 1 mil långt. Nu är 16 mil långt. Det har inte hänt något mirakulöst under den här tiden vad gäller min kropp, utrustning, mat eller så. Ingen raketmotor. Jag har tvärtom fött barn och har mindre tid att ägna mig åt att träna.

Men när man tror att man kan, så kan man. Man måste låta sig satsa. Bestämma, för det är sant, att inget är omöjligt. Kan någon annan, kan jag. Sätta delmål och fira dem. Resan mot ditt bästa du börjar varje ny dag. Varje ny vecka.

Den känslan hoppas jag du har idag!

45 glada WorkoutÅredeltagare uppe på Skutans topp maj 2012. Flera sprängde mentala gränser på den klättringen.

Photo: Panzi Foundation

Right now I don’t give a flying f*** about this weeks training, your traning or anything else.

I take pride in making sure that I stay updated with news but it wasn’t until this morning that I learned about the awful attack on one of the people who have influenced my life the most for several years, ever since I realised the amazing work he has done.

Dr Denis Mukwege har relentlessly persistently and most of all bravely worked to help all those women who suffer from sexual violence which is used systematically in eastern Kongo.

He travels abroad to inform us who geographically are far away but have the power to act, and thus should. His work reached me through an awful and yet amazing book: ” De glömda kvinnornas röst”. For you who doe not know about Mukwege or the atrocities in Eastern Kongo, this is an extract from the book:

”Två män kom in, några andra stannade utanför och vaktade. De släpade ut min man och sköt honom. Jag såg det inte, men jag hörde skottet. Sedan skulle de våldta oss kvinnor. Min dotter skrek och slogs och gjorde så hårt motstånd att de dödade henne. Och jag var säker på att de skulle döda mig också. Men de band fast mig och bröt isär mina ben och höll fast mig medan de turades om att våldta mig. Vi skjuter dig också om du skriker, sa soldaterna.”

Raising money to support the Panzi Hospital which Dr Mukwege has founded and to which women walk for days to get care, was my way to deal with this information. Simply reading and then forgetting, going back to the shallow worries of a middleclass woman in Sweden, was not an option. We were in the end several hundred engaged in raising the money and Mukwege himself recorded a video with greetings to us which felt very special.

I am not naive enough to believe that a bloggpost in Sweden will make any significant difference but I’m writing this to show my respect and share my feelings for Dr Mukwege and his family in this difficult time. Perhaps a few hundred more people in Sweden, originally seeking inspiration to get fitter, will find out about one of the most amazing people I have ever come to know of.

I am also writing to you who right now might be experience tha classic melancholy of a Sunday night when thoughts of ”what is it really all about” may run through your head.

Well, for meaning in our lives I sincerely believe that we should look to those who dedicate their lives to helping those less fortunate.

And as I tend to finish things I write nowadays- GÖRT!

(Do it).

Jag får ganska ofta frågan om jag instruerar eller PT’ar. Jag säger njaeeäää. Inte just nu. Ibland. Jo. Fast jag är instruktör i tänket hela tiden. Och min instruktörsbakgrund är rätt lustig om jag får säga det själv. Lång. Och spretig- som det mesta andra i  mitt liv. Med anledning till att en viss väldigt känd PT alltid lägger ut bilder på sina klienters smalnande magar skrev jag igår på Facebook att:

”om jag börjar PT’a igen så kommer jag ALDRIG lägga ut bilder på avsmalnande magar, det ska vara på allt bredare leenden”

Och fick massa ”gilla” för det och började fundera lite runt hur det var när jag slutade PTa och varför och vad som skulle få mig att göra det igen.

Det är klart att ett mål kan vara att komma i ett par jeans, och de flesta kanske inte vill figurera med ansikte på bild men det blir så banalt tycker jag. Så reducerande av det fantasiska arbete som det är att vara PT och att anlita en PT för att ta sig mot sina mål.

En PT kan vara så mycket men för mig har det alltid handlat mer om att coacha. Någon behöver coachas att ta i mer. Någon att göra rätt saker. Syftet för mig har alltid vara att bistå med den kunskap jag har på det sättet som personen ifråga behöver det och som funkar i den personens vardag. Genom de medel som gör att personen rör sig mot sitt mål.

Lyhördhet. Respekt. Kunnande. Engagemang. Intresse. Integritet. Ödmjukhet.

Det är de egenskaper jag tycker en PT ska ha. Det går inte riktigt att utesluta en av dem. Jag har träffat PT som har allt detta. Också som saknar vissa bitar. De som inte ser hela bilden för att de inte försöker.

Men om man tar det från början så flyttade jag januari -99 från  Isle of Man till London för att plugga till ” Dip FTST”- Diploma in Fitness Training and Sports Therapy. Några helt galna månader följde. Vi var i gymet från dag ett. Anatomi, Fysiologi och en massa praktiska övningar med varandra som testkaniner och träningsvärk som en konstant förföljare genom Londons överbelastade tunnelbanesystem. Efter några veckor övergick vi till ”Sports Therapy” och vi slet nästan sönder varandras knäleder när vi testade för minisker och korsband och hitan och ditan. På kvällarna hade vi ”clinic” och min första ”patient” var en div 1 fotbollsspelare med ljumsksträckning….

Idrottsmassage, Svensk massage, kostrådgivning och sen hälso och livsstilskonsultationer. Hela tiden med fokuset att det här var grunden och sen fick man läsa läsa läsa och testa testa testa vidare.

När jag var klar jobbade jag först för en större kedja som heter Fitness First. Jag jobbade faktiskt på ett kvinnogym och det handlade inte om det här rosa chica enkönade tränande som öppnat i Sthlm utan faktiskt mer för att till exempel muslimska kvinnor skulle kunna träna utan slöja och en och annan kändis smet in där också på dagtid. Jättekul!

Men jag ville vidare och hade siktet inställt på det som några år senare kom att bli en del av Nuffield Proactive Health. Då hette vi ”Sona”. Företaget drev företagsgym runtom i England och jag jobbade i ”the City”. Tänk er att sladda in på chefsgymmet på Morgan Stanley och hålla mitsar för cheferna där och skrika på dem som vore de barn. ”Give me 10 more”. Haha. Det var tider det. Jag for runt överallt. Barclays, Merrill Lynch. Linklaters. Deutsche Bank. osv. I mina träningskläder och med min svenska dialekt.  Fick bra vidareutbildning inom företaget. Boxercise, mer kostrådgivning, pulsträning, spinning.

Tröttnade på att fara runt så tog ett fast jobb på ett av våra gym på en ingenjörsfirma ute i Reading. Coachade ett spretigt gäng att springa en halvmara. PT’ade några med fokus på viktminskning. Försökte förgäves battla med en ”fish n chips” kultur som satt som betong. Skaffade en till Fitness Instructor licens med en mer ”statlig” förankring. Utbildade mig till aerobicsinstruktör.

När jag började plugga igen i London fortsatte jag, den överambitiösa tidsoptimist jag är, att jobba nästan heltid på mitt favoritföretagsgym i London på en stor fransk investeringsbank. Jag hade tre PT’kunder där ochc jag läste mycket på nätet, utöver mina ekonomistudier för att vara på topp och i framkant kunskapsmässigt men det blev svårt att hinna med tuffa heltidsstudier, 80% jobb, pendla i en lokaltrafik som får SL att framstå som sekundpunktliga.

Jag höll en del klasser fortfarande: Circuits, spinning, boxercise och det bland damer populära ”LBT”- Legs Bums and Tums. På helgerna försökte jag hjälpa min dåvarande killes rugbylag genom att stretcha ut de stackare som haltade av planen med kramp. Ja det var mycket sport hela tiden. Var man hemma någon helg hos svärföräldrarna så var det antingen rugby eller timmar av cricket.

Nästan alla, om inte alla, träningsprogram jag gjorde till nya medlemmar handlade om att gå ned i vikt. De ville inte bli hälsosamma, de ville gå ned i vikt. Jag ledsnade. Jag ville göra så mycket men all programmering blev viktminskning. Ingen ville springa maraton, eller bli stora och starka.

När jag flyttade till Australien 2004 höll jag kvar spinningen och jag kommer aldrig tycka det är varmt i en svensk spinningsal efter mina pass där. Maj gaad. Roligaste passen där var när jag fick rycka in och köra spinning för en gymnasieklass.

2007 kom jag till staden jag alltid visste jag skulle flytta till- älskade Östersund! Tog mig an morgonpassen på tisdagar på det som då hette ”Jocks”.

2009 flyttade jag till Stockholm och sen dess har jag ”bara” vickat lite spinning och självklart håller jag ett löppass på WorkoutÅre sen 2010.

Saknar jag att PTa? Ja! Det gör jag. Jag går så galet igång på att peppa, driva och coacha men allt har sin tid. Jag har så mycket erfarenhet i bagaget. Men så mycket har hänt. Det krävs mycket mer nu och jag kräver mycket mer av mig själv nu. Jag pluggar på sidan om, jag läser, lyssnar och testar och jag vet vilka områden och vilka typer av personer jag skulle vilja hjälpa. Det är helt uteslutet att jag kommer ge mig in i ett gym och peppa bicepcurls utan det handlar om att förmedla det jag brinner för själv: Löpning.

Löpcoacha grupper är inga problem tidsmässigt och jag har redan några spännande ”workshop”liknande projekt till våren. Och lite annat…

Ja det var en liten trip down memory lane det. Det är bra att kolla lite var man kom ifrån när det snurrar lite fort. Det är bra, när allt går i 100 km/h att ha en dag i veckan när det går i 5km/h för då blir snitthastigheten lite lägre.

En sån dag har jag haft idag. Hoppas ni haft en fin dag och tar till vara den extra timmen vi får i helgen! Tack för att ni läste!

Här är en bild från ett pass med en riktigt duktig PT som fattat det här med ständigt lärande- Andreas Öhgren. Jag kan inte förklara vad jag gör förutom att jag vet att det blev bättre med allt efteråt! 🙂

I det här inlägget skrev jag nästan för ett år sen hur man undviker att bli förkyld. Jag tycker inte man ska räkna med att bli sjuk. Man behöver inte. Men man måste ta hand om sig för att inte bli det. Läs! För mig har det funkat!

Jag är aldrig sjuk. Nästan. Men den här isande vinden hann jag inte byta kläder emot så frös igår och frös idag. Därtill har jag ett orosmoment på det privata planet och det blir ett brutalt kvitto på hur nära sammanlänkat den mentala hälsan är med en fysiska. Jag tror mitt immunförsvar är svagare för att jag är orolig.

Nu blir det en kväll med extra mycket varmt att dricka, raggsockar, sova med underställströja och min specialare med färsk riven ingefära och citron innan. Väldigt mycket kärlek från mitt Lilltroll jag ska hämta hem snart.

Har haft en tuff vecka. I-lands tuff alltså, fortfarande check på tak över huvudet och inga bomber som släpps i mitt närområde. Fortfarande större problem att inte äta för mycket än att jag inte får i mig tillräckligt och jobb har jag att gå till. Vänner och familj.

Nej jag är ju så lyckligt lottad att jag säkert precis som du jobbar med mitt självförverkligande. Behöver känna att jag gör rätt saker, får feedback på det, är en bra ledare där jag leder, att jag inte har för mycket parametrar som är osäkra och just där har det väl brustit i veckan. Har inte haft kontroll.

Och kontroll- det kan vi bara ha över det som händer oss. Hur vi reagerar. Negativa spiralen uppstår om det redan hänt något negativt och något som skulle kunna tolkas negativt händer- då tenderar man att tro att det också är negativt. Och så är man igång. Där har jag varit den här veckan. Men! Man kan jobba med verktyget att förstå att hur jag tar emot besked om saker jag inte kan påverka, det kan jag påverka. Jag försöker att inte lägga energi på det jag inte kan påverka utan gör det bästa av det jag kan göra något åt. Och det är en herrans massa faktiskt.

Det är så många som raddar upp en massa bekväma ursäkter på varför det och det inte skedde. ”Det går ju inte för att..” och man bara DOH klart det går! Men du måste börja jobba mot det!

Och det sjuka är att vi i Sverige har det så jäkla snyggt förspänt att alla saker som rationellt skulle kunna vara ett hinder: ”under hot, inga pengar, ingenstans att bo, ingen mat så ingen energi” osv osv. Allt det har vi. Vi har bara en stor rädsla för att misslyckas. Att vi ska behöva stå där och skämmas för att vi försökte och det inte gick. Och det är sagt så så många gånger men försöker du så vinner du så mycket mer än den som aldrig vågade.

Jag ska bli mitt bästa jag. Jag har satt upp lite halvstolliga mål som jag verkligen måste jobba mot rätt fokuserat om de ska bli av. Det handlar om både träning, jobb, välgörenhet och annat. Som inte alla i min omgivning varken förstår eller stöttar men det gör inget. Jag vet vad jag vill. Och det bästa är att när jag har en riktig skitdag, då höjer jag blicken lite. Tittar på mina mål. Backtrackar till vad det är jag bestämt att jag ska göra nu för att ta mig dit vid den tidpunkt jag bestämt. Och det ger en trygghet. En ram. Det är ett stöd som jag har inom mig själv. Jag behöver ingen annan för att få fästet igen i den nuvarande halkan för jag har tänkt igenom det här. Vart jag ska och hur jag ska ta mig tid. Jag vet.

Vet du? Isåfall- GÖRT! Bara GÖRT! Krävs inte en uttjatad klädmärkesslogan. Bara lite hederligt jäklaranamma.

Och nu är det helg. Här blir det hemlagad tacospizza, äppelkaka, bamsegympa, simhall, kompishäng och sen har vi inte planerat mer för spontanitet och schlappande är lika viktigt som målfokus.

Det är kul att skriva till er! Vi hörs igen!

Mitt jobb bedrivs inomhus. Stillasittande för det mesta. För mig är det därför helt otänktbart att efter jobbet gå in någonstans för att träna regelbundet. Visst det händer- yoga och så. Men jag vill inte bygga min fritid på att genomföra den inomhus. Tror inte på att de som har ett inomhusjobb mår bäst av det.

Jag har aldrig fått såna endorfinkickar som när jag tränat utomhus. Jag har inte varit så speciellt sugen på att bli utskälld i ett lerigt dike på sån där militärträning heller. Jag vill helt enkelt styrketräna ute i naturen. Jag kan bli helt matt på folk som klagar över kyla och regn- vi har väl för fasen en varm dusch och torra kläder att ta till? Nej det här med att svettas i  ännu en lysrörsupplyst lokal det är inte för mig.

Jag vet inte hur jag hittade Stark Ute men så fort jag hittade sidan så bestämde jag att det måste jag pröva! Vad jag förstått är det inte så många som hört om det än.

Man tränar alltså ute i naturen. Med hjälp av naturen. Både ”XN” som står för Cross Nature och löpträning står på schemat. Det pasar alla nivåer och just nu finns ca 10 pass att välja på i och runtom Stockholm men de finns på fler ställen i landet. Såhär skriver de på sin hemsida:

Vi vill få så många som möjligt att hitta glädjen i träningen genom att erbjuda en rolig och effektiv träning utomhus – året om.

Det skulle kunna vara mitt motto! Jag blev så glad då jag kunde jogga i väg till närliggande Ursvik och vara med där igår. Passet var ”XN 75” alltså 75 minuter.

Vi möttes vid spårcentralen. Kanske 15-20 personer och bara två killar. Anna och Anna presenterade sig som kvällens instruktörer och berättade att månadens fokus var ”mage”. Vi joggade en liten bit med olika övningar som omväxling och sen tränade vi i par om två där man växlade övning med varandra.

Enkla övningar som man själv kunde göra hur jobbiga som helst. Grodhopp i backe. Armhävning mot träd. Glad stämning hela tiden. Kanske kunde varit lite mer fokus på att instruera teknik men övningarna var ganska självförklarande. Ledarna såg alla och hade lärt sig namnen snabbt och peppade.

Jag gillar oftast inte att träna just i par men här var det så enkelt och självklart och växlades med egen- och gruppövningar. Det var jättebra stämning och de här 75 minuterna gick väldigt fort! Det hade räckt att man orkade jogga ca 2 km i lugn fart så kunde man hänga med så det passar alla! I själva övningarna så ges det möjlighet att göra det tuffare eller lättare och man kan jobba på sin egen nivå.

Ett kort hos Stark Ute som ger 5 träningstillfällen på en månad kostar 340 kr. Jag tycker det är värt att strunta i 4 glas vin eller fyra öl så har du tjänat in det.

Du får chansen att prova på gratis en gång- tveka inte- testa! Du kommer inte ångra det!