Följ med in i ultrakänslan- varför jag springer
Det här skrev jag efter mitt första 100-miles och ganska precis en månad före mitt andra.
Följ med in i känslan #ultra
Idag ringde klockan tidigt igen. Jag nästan längtar till de här mornarna när jag knackar världen på axeln. ”Bu, jag var uppe först”. Tankarna och luften är klar. Det är ingen uppoffring längre. Det är ett sug. Mitt egna lilla universum.
Många undrar om min löpning. Vad? Hur? Varför? Och ska jag väl berätta vad jag gör så blir det så viktigt för mig att förmedla det fina i ultra. Jag vill så gärna förmedla den känsla som gör att jag gör det här.
Det är flera känslor. Det är ett spektrum. Det låter såhär.
Jag har gått och väntat på den där längtan. Som jag hade innan TEC. Som jag inte visste då hur den kändes. Hur det känns när man sprungit 12 mil, har 4 kvar. Det är så otroligt tufft men man vet att man klarar det. Genomförandet växer i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Herregud. Jag kommer klara det. Jag orkar. Jag kan.
Nu. Längtar jag dit igen. Känner jag mig redo. Det är fyra veckor kvar. 1,5 vecka av ganska hård träning. Och jag börjar se konturerna av mitt drömlopp. Plan A sub 20 hr, plan B sub 22 hr och plan C- att bara genomföra. Det är fortfarande bara andra gången jag gör det här.
Det är ett lugn. Det är ett fyrverkeri. Det är som hela kroppen briserar i lycka. I eufori. Det är gåshud, svett, tårar och blod.
Det är att vara starkast i hela världen. Det är att vara svagast. Ha mest ont. Vara tröttast. Vara piggast.
Orka allt. Orka hur länge som helst.
Vara flygande. I 100 miles. Ta en bit godis och känna hur glukos bokstavligt åker ut i musklerna. Upp i huvudet. Att känna varje muskel jobba. Att känna varje steg i en bitterljuv smärta.
Att vara närmre allt. Att vara längre ifrån allting.
Det är att vara alldeles alldeles ensam. Brottas med att vara vettig och skvatt galen. Gräva långt in i själen för att ta ett enda steg till.
Det är att vara tillsammans med allt och alla.
Allt det.
