Jag springer inte just nu. Jag vilar. Jag tycker inte det behöver vara så himla komplicerat: Har man sprungit jättemycket jättelänge så är det inte just det man behöver börja med igen. Man behöver vila. Låta de vävnader i kroppen som arbetar i det tysta, utan att skrika som lårmusklerna gör, få återhämta sig i lugn och ro.
Det är lite kutym nu i diverse sociala medier att efter diverse hårda utmaningar iksom ” jag känner inget alls” och jo det känns bra här med.
Men!
16 mil en väldigt lång och tuff utmaning för kroppen och vill man undvika skador så ska man ta det lugnt. Och det gör jag nu. Inget som helst intresse över att leka superhjälte och sen få en skada jag får rehabilitera i all evighet.
Men när jag då för första gången på väldigt väldigt länge inte springer så hinner jag fundera lite. Hinner kika lite mer på jogg, på alla trådar i formumet. På alla frågor som kastas ut i efterdyningarna av ett träningspass. På detaljfrågor som besvaras av alla möjliga, de flesta välvilliga, en del för att hävda sin egen upplevda suveränitet.
Eftersom jag inte varit varken sjuk eller skadad sen jag vet inte när så behöver jag aldrig ha avbrott. Jag kommer säkert skada mig jag med. Men inte nu. Och jag ska göra allt jag kan för att undvika det.
Jag springer med hjärtat och hjärtat styr. Jag har fått frågor på hur jag tränat och jag märker att jag liksom inte kan svara riktigt för löpningen görs på känsla. Efter egna parametrar. Efter ett samspråk mellan pannben, djeflaranamma, själ och hjärta. Är inte alla med blir det inte bra. Det står aldrig två veckor i förväg ”tusingar” på schemat. Tusingar kan finnas med i en lös tanke inför en vecka, men känns det inte 100% så blir det inga intervaller. Det gör inget. Jag är motionär. Det är nog du med. Därmed inte sagt att jag och du inte vill förbättra oss och slå personliga rekord.
Men för en elitlöpare handlar det om att nå toppen, då alla pass spelar en stor roll i en komplex matris av nedbrytning och återhämtning och belastning av olika system. För oss, med tanke på hur många som skadar sig, så handlar det ofta till syvende och sist om att hålla sig frisk, kry och lagom tränad att ta sig till startlinjen. Hellre frisk och undertränad än övertränad och sjuk. Typ så.
Är alla parametrar med – ja då blir det jävelusiskt bra. Som förra lördagen. KABOOM! VAVAVOOM! Timingen och uppladdningen för det- perfekt. Eftersom det gjordes på känsla. Efter frågor ställda inåt. Snarare än utåt.
Är det något jag vill lära ut så är det att lära sig gå mer på hjärtat och känslan. Sin egen känsla. Ta hjälp av proffsen men! Hur du känner vet bara du. Om passet du har framför dig kommer hjälpa eller stjälpa- det är det först och främst du som har verktygen till att veta. Kanske ska du skita i tusingarna på asfalt och ränna fritt som ett rådjur i skogen istället? Ibland tror jag svaret är ”ja”. I mitt fall är svaret att brassa iväg rätt ut i skogen ofta rätt på många frågor.
Det är sånt jäkla fokus just nu på program, på skor, på utrustning, funktionsmaterial, tider, detaljer, intervallängd, stegantal och jag är all for att ha bra grejer och följa upp och både planera och utvärdera men jag tror det allra viktigaste är känslan. Det där jag kallar för vavavoom.
Den skrivs det inte så mycket om. Den är svår att lära ut. Den syns inte på papper. Inte i hastighet, inte på jogg eller Funbeat och den syns definitivt inte på Garmin. Den kostar inga pengar, den har inget pronationsstöd eller hör till Vibramskor. Den hör inte till en viss typ av löpare, man måste inte ha sprungit länge utan den är tillgänglig från dag ett.
Från den dagen du bestämmer dig för att börja springa med dig själv som drivkraft. Som inte bara springer utan som lever lite airborne. Som flyger. Faktiskt. Flyger. Lägger in svävmoment i vardagen.
Från den dagen du bestämmer att hjärtat får vara med och bestämma. Så är det möjligt.
Ut. Flyg. Spring.
