#fredagsgottis – enkelt och rent gott på långpasset


Fick frågan om recept på mina dadelbollar som är min staple på långpassen.

Rent fysiologiskt så talar fibrerna i dadlarna emot att det ska vara så bra för den känsliga mage som jag lyckats få det senaste året men de har funkat bra på mina (ultraperspektiv)korta långpass. De är galet goda, enkla och innehåller inget fuffens.

Passar dessutom precis lika bra som fredagsgottis framför På Spåret! (YES!!)

Jag tror jag gör ungefär såhär för en rejäl portion:

Blötlägg 3 dl havregryn en stund

Smält nästan 1 dl kokosolja

Ta ur stenarna ur 3 dl såna där dadlar i kartong du hittar på fruktavdelningen.

Stjälp i en skål

Häll över havregrynen

Salta lite, krydda med kanel och rör runt.

Ha i kanske 2-3 msk fin kakao och lite vanilinsocker, eller agavesirap, rårörssocker eler vad som om du vill öka sötman.

Stavmixa till en grov eller fin smet.

Rör ned kokosoljan

Smaka av och öka på av det du vill ha mer av. Nu ska du få till en fin smet och är den för lös så har du i mer havregryn och eller kokos. Behövs vätska kan du ta lite vatten.

Rulla bollarna i smulade havregryn eller kokosflingor eller whatever tickles your fancy! 

Bra energi att ha med ut. Kokosolja är inte något magiskt som man ibland läser men innehåller hög andel MCT- medellånga fettsyror som lättare tas upp och används som energi i kroppen kontra långa fettsyror som du får mer av om du använder smör. 

Jag tröttnar aldrig på de här bollarna och varierar med kryddor och annat i all oändlighet- de blir aldrig lika men är alltid lika goda!

Enjoy!

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Känslan


Känslan. Av att vakna 06.00 och vara utvilad. Tassa iväg till jobbet och trots att jag sprang 22 km dagen innan, körde styrka och cyklade flera mil på tanthojen dagen innan det och dagen innan det körde jag inte bara backintervaller men även morgonjogg. Vara pigg, vaken och redo att jobba.

Känslan att hinna fika med en fin vän, jobba effektivt förmiddagen, äta lunch med annan fin vän. Att prioritera det trots att min att-göralista bara växer. Att vara pigg och glad och byta om till kläderna som nästan är torra. Ha 43 kilometer i benen torsdag morgon och ett styrkepass i benen och ba va så PEPP! Så pigg!

Studsa uppför trapporna och ut i regnet. Sicksacka mellan alla människor, skutta över pölarna. Behöva hålla igen för att värma upp men eftersom jag sprang imorse och varit stående nästan hela dagen vara igång redan.

Köra 5 x 4 minuter med 1 minuts gåvila. Känna som att jag flyger fram och inte riktigt få ut all fart. Det känns som motorn sitter i rumpan igen och benen bara hänger med. Har aldrig känt steget så starkt och hållbart. Lite för mkt trafik och övergångsställen för att få ut fullt flyt. Avsluta rejält starkt men ändå känna mig redo för fler. Frustrerande men fantastiskt. Fem mil och kroppen känns mest uppvärmd.

Komma hem och laga mat, busa med lillan, städa, natta och vara hur pigg som helst. Jämn energi hela dagen fram till läggdags. Sova som en sten hela natten. Tvinga på mig själv en vilodag men  längta till jag får springa igen. Den känslan.

Att det funkar igen. Att det bara kan rulla på på sidan om resten av livet. Underbart!

Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Tack fina du 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ultra – my little dirty on the side – all systems go!


Ja. Jag är rehabbad. Jag har en bökig rygg men jag har matat 5 mil plus i tre veckor nu och jag håller. Jag sms’ar Catarina på Serafens sjukhus med tacksamma händer för det är hon och min pilates”fröken” Linda Ek som hjälpt mig skruva det sista. Från att ha haft känningar vartenda löppass i 9 månader kan jag springa flera mil utan att det känns efteråt. Det är som att kuggarna i kroppen hade hackat ur och nu är de smörjda och rullar i varandra så det bara är att mata på. Sen förra veckan har jag OK på att öka distans och börja springa långt igen.

Vad jag gjort? Fått tillbaka min svank. Fått fart på rumpan. Fått kontakt med vänster höft igen. Det var inte svårare än så. Det var bara att hitta det som tog tid! Nu springer jag! Jag planerar långpass. Jag ska anmäla mig till lopp. Jag drömmer om löparäventyr. Jag kan sikta på ultra igen!

Det är en lite fis i rymden. Det är inte det viktigaste. Det är inte det näst viktigaste ens. Men det är ett ryck i mungipan under en tuff dag, det är pirr i kroppen. Det är mitt #vavavoom och jag har fått korn på det igen. Ultra är mitt lilla dirty on the side och alla behöver sitt lilla på sidan om vare sig det är frimärkssamlande eller zumba. Mitt är att springa långt utomhus.

Jag har kommit på varför jag gillar det:

1) Jag lever med en känsla av att jag aldrig fullföljer saker. Jag tröttnar och hoppar av. Det gör att jag bara blev sådär bra akademiskt. En examen och sen bara massa spretiga poäng. Ingen ordning på studierna. Ångrar jag inte gjorde mer. Ultra kräver ihärdighet. Det kan vara monotont. Jag blir extra stolt över mig själv när jag jag klarar sånt.

2) Jag älskar att vara själv men inte ensam. Det är min egentid. Jag hinner längta. Jag hinner landa. Jag hinner bli euforisk. Samla mig. Gå sönder lite när det är tufft. Jag är en ensamvarg som gillar att fundera. Utomhus. I rörelse.

3) Jag älskar att vara ute i naturen. Det måste inte vara storslagen fjällnatur även om det är det bästa jag vet men det kan vara en otippad stig jag hittar och solen som går upp eller ned. Det kan vara motvind som blir medvind men det ska vara utomhus och ganska lugt.

Idag ska jag på ett frukostseminarie och sen på Lidingöloppets nätverksträff ute på Lidingö. Det är lite meckigt kommunalt och för kort för att försöka in och jobba emellan så jag springer dit. Känns ok att vara i träningskläder. Vi får se hur många mil det blir. Det spelar inte roll ännu. Det som spelar roll är att jag vet att jag kan. Att det håller. Att maskinen är igång. Att jag håller.

Ungefär ett år sen. Kläderna håller. Kroppen fick jag laga lite. Nu håller den med.

Antal kommentarer: 2

Ann-Sofie Forsmark

Jenny- så är det nog när man känner efter.
Frida- ÅH äntligen får jag fatt på dig! Åh ska läsa hela din blogg nu 🙂 kram


Ann-Sofie Forsmark

Katten- haha ja men med lite hjälp av friends kan man säga så gick de sakerna i lås 🙂
Anna- ja men det gör jag gärna! Och ja- man får vara magisk på ett håll och sådär på andra haha!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tre saker man inte tänker. Ever. Någonsin.


1) ” Jag skulle stannat kvar på jobbet igår istället för att hämtat tidigt på förskolan/skolan/träffat den där kompisen/familjemedlemmen”.

2) ” Jag önskar jag stannat uppe sent igår och hängt på FB medan jag kollade teve istället för att lägga mig tidigt”


3) ”Fy vad otrevligt det var att springa utomhus i naturen och sen komma in och ta en varm dusch. Jag skulle sprungit på löpbandet eller bara struntat i att röra på mig överhuvudtaget”.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ta ansvar för sin motion #movement before exercise


Idag tassade jag in till jobbet igen. Jag hade planerat att springa backintervaller hem på eftermiddagen så joggingen in var inget mer än transport. Jag hann lyssna på en pod och planera min arbetsdag och så hann jag röra på mig eftersom jag skulle vara still fram till eftermidddagen.

Nu är jag i relativa mått sett ganska vältränad. Så tassa 7 kilometer i sakta mak är inte träning för mig. Det är motion. Som jag verkligen behöver för sen är jag ganska stilla hela dagen. Rent krasst- jag är bäst på mitt jobb när jag är vid datorn. Det är där jag måste göra mina arbetsuppgifter. Jag har en del möten och det går nog att göra promenadmöten av dem men det är inte alla som är sugna på det- det får man respektera och ibland ska man titta på en skärm tillsammans.

Så. Jag behöver röra mig ganska mycket så ofta jag kan. Stå och jobba. För min hälsa. Som jag har ansvar att försöka ta hand om då mitt yrke, om än stillavarande, faktiskt kräver en viss syreupptagingsförmåga eftersom mitt jobb görs i huvudet, som behöver bra med syre och kvaliteten på mitt jobb ska ju inte vara sämre på torsdag eftermiddag än på måndag förmiddag. Tänk om jag hade min gamla tjänst, som revisor. Då ska väl kunden jag arbetar med i slutet av veckan få samma kognitiva skärpa som den jag arbetar med i början av veckan. Eller hur?

De flesta tar sig till arbetet på morgonen från A till B på något sätt. Några åker med bilen hela vägen. Många pendlar. Många passerar hållplatser som ligger tätt och man kan kliva av en tidigare eller gå på en senare. Många kan lägga till rörelse både före, under, och efter jobbet utan att det tar massor av tid. Många skippar den här enkla formen av rörelse för att de planerar att träna. Och en del tränar massor. Men är ändå stilla massvis också.

Många rör sig mycket på jobbet och det är de som jag gärna unnar att sitta på tunnelbanan. Men vi som ska gå och sätta oss någonananstans- varför ska vi sitta de där minuterna vi tar hjälp av ett fordon för att förflytta oss?

Jag anser inte att man ska träna på arbetstid för att kunna klara ett kontorsjobb. Det vore bättre om folk inte jobbade så mycket så hann de träna ändå. Det vore bättre om man rörde på sig mer.

Fine om man har yrken som kräver styrka utöver någon basnivå (som man skulle behöva definiera). Då bör arbetsgivaren möjliggöra och förstås av säkerhetsskäl, kräva att medarbeteren tränar på ett så sätt att denne klarar sina arbetsuppgifter. Att inte rakt av förespråka träning på arbetstid kanske uppfattas lite kontroversiellt då det finns flera studier på att det är bra att personal får träna på arbetstid. Men jag tänker på var den vägen skulle kunna ta vägen och signalerna det skickar. Det är väldigt viktigt med sömn och bra kost också och de bitarna ska vi inte lösa på arbetstid. Jag tycker det är ok att vara tydlig med att en viss kondis krävs för att klara ett jobb och sen har man en skyldighet att möjliggöra och uppmuntra att medarbetare tar hand om sin kondition på det sätt de vill, när de vill.

För ett kontorsarbete krävs en viss kondis. Ja. Här tycker jag alltså arbetsgivare har ett ansvar att förtydliga vilken kondition som krävs. Möjliggöra att röra på sig under arbetsdagen på ett sätt så att de negativa effekterna av stillavarandet undviks och uppmuntrar till detta. Vi behöver arbeta med en kultur där det är ok att prioritera att ta hand om sin hälsa under arbetsdagen. Se till så man får dagsljus. Där träning är något som sker utanför arbetstid. Jag blir inte en bättre kontorsarbetare av norska fyror. Men jag blir bättre om jag motionerar. Mitt jobb kräver faktiskt att jag motionerar och rör på mig regelbundet för att jag ska vara bra på det och klara att jobba de 32 timmar som jag jobbar i veckan.

 Många stressar upp sig över att de inte tränar. De prioriterar att försöka planera in pass som ofta innebär att ta sig någonstans extra, ta i så det nästan är jobbigt mentalt innan, som tar tid. Att få till vardagsmotionen är egentligen inte så svårt (inte träningen heller tycker många med mig men vi släpper oss frälsta nu). Att gå lite extra. Stå. Gå igen. Stå.

Men man glömmer det för man tror att man måste träna avancerade saker som HIIT och tabata. Som absolut kan ha sin plats när dina vävnader är redo för det men för de flesta handlar det om att bara röra på sig mer. Och ju mer du rör dig desto mindre tar det emot att göra det. Ju mer ni rör er på jobbet, står, går, tar promenadmöten, lunchpromenader. Desto mer sätter det sig i väggarna. Desto mer blir det en hälsosam del av er kultur. Desto mer vill ni röra på er.

Men en ny vana möter motstånd. Den måste medvetet arbetas in i en slentrianmässig vardag.

Varför inte börja med att dela upp dagen i tre delar: Före och till jobbet. Raster. Efter jobbet och hem. Och se vad du kan lägga till för rörelse där. Och om du kan få med en kollega.

Nu i november är de flesta av oss både på väg till jobbet och hem från jobbet i mörker. Lunchen är enda chansen till solljus. Ut med er!

Hur gör du med vardagsmotion och hur gör ni på er arbetsplats med att undvika stillavarande?

Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

CHarlotte- det låter ju toppen!
Malin- tack haha! Låter som du löser det hur bra som helst!
Linda- håller helt med- heja dig!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Prioritetsordningen


är helt klar. Det betyder inte att det inte kör ihop sig. Att jag inte är stressad. Men prioritetsordningen sitter som en mental tatuering på näthinnan:

1 Familjen och hälsan (ibland får det ena komma före det andra men de är båda viktiga)

2 Arbete och engagemang jag har ansvar för

3 Mina egocentriska mål

Det gör att när saker händer så råder det inga tvivel om vad som ska prioriteras. Men hur man ska förhålla sig till terror och den råaste ondska som finns- det finns det ändå inte något svar på. Det är säkert många med mig som fysiskt mådde illa när man tog in det som hände i Paris i fredags. Fler som jag som inte kan låta bli att försöka tänka hur det skulle vara att vara där, att vara anhörig, om det skulle hända här. Som att det skulle hjälpa de drabbade.

Att man måste ”fortsätta” det håller jag med om. Men när något såhär hemskt händer så måste man ju ändå tackla det. Möta upp med godhet.

Jag har ställt frågan förut och gör det igen- hur gör jag hur gör du för att minska utanförskapet? En av gärningsmännen hade ”radikaliserats under 5 år”. Innan var han inte det alltså. Vi påverkas av vår miljö och jag säger inte att en fika med en nyanländ kommer lösa allt men tänk om alla som kunde tog ett steg utanför comfortboxen. Det är bara yrande, desperata, upprörda, förtvivlade men ändå inspirerade tankar ikväll efter att sett hur Parisinvånarna krokar arm.

Vi var av en händelse i Stig Dagermans park igår och jag gick runt och läste på plaketter där några av hans dikter stod. Den här fastnade speciellt igår:

Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.

Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in