Prioritetsordningen


är helt klar. Det betyder inte att det inte kör ihop sig. Att jag inte är stressad. Men prioritetsordningen sitter som en mental tatuering på näthinnan:

1 Familjen och hälsan (ibland får det ena komma före det andra men de är båda viktiga)

2 Arbete och engagemang jag har ansvar för

3 Mina egocentriska mål

Det gör att när saker händer så råder det inga tvivel om vad som ska prioriteras. Men hur man ska förhålla sig till terror och den råaste ondska som finns- det finns det ändå inte något svar på. Det är säkert många med mig som fysiskt mådde illa när man tog in det som hände i Paris i fredags. Fler som jag som inte kan låta bli att försöka tänka hur det skulle vara att vara där, att vara anhörig, om det skulle hända här. Som att det skulle hjälpa de drabbade.

Att man måste ”fortsätta” det håller jag med om. Men när något såhär hemskt händer så måste man ju ändå tackla det. Möta upp med godhet.

Jag har ställt frågan förut och gör det igen- hur gör jag hur gör du för att minska utanförskapet? En av gärningsmännen hade ”radikaliserats under 5 år”. Innan var han inte det alltså. Vi påverkas av vår miljö och jag säger inte att en fika med en nyanländ kommer lösa allt men tänk om alla som kunde tog ett steg utanför comfortboxen. Det är bara yrande, desperata, upprörda, förtvivlade men ändå inspirerade tankar ikväll efter att sett hur Parisinvånarna krokar arm.

Vi var av en händelse i Stig Dagermans park igår och jag gick runt och läste på plaketter där några av hans dikter stod. Den här fastnade speciellt igår:

Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.

Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.


Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#fredagsgottis Tamarilax med massor av grönt


Förra fredagen lagade jag en otroligt god fredagsmiddag. Alltså- vi äter alltid gott men ibland är det liksom en annan klass.

Jag har ju testat en del från boken GoodMoodFood av Ulrika Hoffer. Den här middagen plockade en del inspiration därifrån! Räckte till två hungriga vuxna.

Tamarilax med kikärtsfräs och råkostsallad

Skär två (ca 200-300 g) laxfileér i stora tärningar. Låt dem ligga och dra i tamari en liten stund.

Under tiden hackar du en stor näve grönkål, ett halv blomkålshuvud, en vittlöksklyfta och en gul lök i små bitar.

Fräs löken med vitlöken och tillsätt grönsakerna, vänd runt och peppra och salta. Tillsätt en kartong/burk avrunna kikärter och vänd runt. Krydda med valfritt- jag körde med argentinsk grillkrydda men spiskummin och eller curry funkar också bra!

Efter några minuter lägger du detta i en skål och steker laxbitarna i en olja som tål det.

Under tiden hackar du lite rödkål, lite vitkål – eller hyvla för all del med osthyvel. Hacka lite spenat och lägg allt i en till skål.

Jag blandar godaste dressingen på en del olivolja, en halv del sesamolja, 1,5 del äppelcidervinäger. Pepprar och river fint lite färsk ingefära. Sen hackar jag lite färsk koriander och rör runt allt ordentligt innan jag häller det över salladen.

SUPERGOTT blev det!

Movement before exercise


Alla ni som har barn omkring er vet vad jag pratar om. Ständig rörelse. Upp o ned. Hit o dit. Upp och ner. Det ser obesvärligt ut. Naturligt. Men leker. Det är ”full fart”.

När försvinner det? När växer det bort? Är det så enkelt att det handlar om skolstarten? Är det så att samhällets konstruktion är det som gör att viljan att röra sig måste jobbas på. Kommer inte naturligt längre.

Man säger ofta att ”vi är lata av naturen”. Det är fler med mig som inte tror på det. Vi är inte skapta såhär rörliga för att vara stilla. All forskning visar att vi bör röra på oss för att nå vår fulla hälsopotential.

Vi har det i oss naturligt. Igen- barn. Finns ingen mall, ingen regelbok. De bara kör. De testar vad kroppen kan.

Vi har det i oss helt naturligt men vi har gjort det svårt. Vi har skapat ett begrepp som heter ”träning” som vi förväxlar med att röra på oss. Träning är specifikt. Det kan vara superkul.  Det är bra grejer. Men inte hälften så viktigt som att röra på sig. Men det uppfattas som svårt. Vi glömmer att vi kan röra på oss, hur lätt som helst precis som vi är.  Och bygger upp en tröskel till att röra oss för att vi har motstånd till att träna.

Vi lever i miljöer som på alla de sätt motverkar rörelse om vi låter dem. Vi har bil. Rulltrappor. Elvisp. Tvättmaskin. Hiss. Dator. Telefon. Elspis.

Bra grejer som frigör tid till att… vara stilla? Kolla Hela Sverige bakar/bygger om/kör bil/sjunger… you name it. Isåfall kanske inte så bra ändå. Finns mycket viktigt att göra men mycket innebär att vara stilla.

Jag reflekterar över många av mina kollegor som slentrianmässigt går till hissen varje morgon för att sitta eller stå still på jobbet en hel dag. Några åker två våningar. Trappan har blivit ett berg för dem. Och för många andra. Det har blivit lite obekvämt att röra på oss. Det regnar. Man blir andfådd. Det är skönare att sitta ned än att stå i det korta perspektivet. Men har du vant dig att vara i rörelse så väcks det naturligt sunda behovet i oss till liv igen.

Jag tänker ofta på hur de kläder vi använder motverkar rörelse. Vad som händer i klackar, pennkjol och skjorta. Hur lite man vill röra på sig då. På hårda skor, fina byxor och saker som stramar och inte får bli smutsiga. Hur det inbjuder till stillavarande. Inte rörelse.

Tänk bara på vad som händer när du tar på dig träningskläder. Du vill röra på dig. De inbjuder till rörelse.

Försöker hitta kläder som passar både för kontorsjobb, mina spontana rörlighetsövningar och förskolehämtning. Vill känna att kroppen kan få känna att den vill röra på sig.

Tror att steget till rörelse skulle kunna göras mindre på flera sätt. Men det kräver medvetenhet. Kräver att lyssna inåt. Kräver att gå emot den stagnation som uppstår. Trögheten. Som inte behöver finnas där. Kroppen kan få kännas som ett vatten som porlar. Som vill röra på sig. Träna ibland. Men varje dag och ofta röra på sig.
Känna hur lätt lugnet kan komma när rörelse fått vara.

Huka. Sträck. Hoppa. Gå. Böj. Vrid. Väck barnet till liv.¨

Movement. Kanske träning en dag.

Drömmar som blir mål som blir action


För exakt fyra år sen skrev jag ett upprört inlägg som jag kallade brandtal. Det bara kröp i mig. Det var 11 november 2011. Jag var tvungen att göra något.

7 månader senare gick första Tjejmarathon av stapeln. 

En känsla, en frustration. En vilja att göra något. En dröm som blev ett mål som med hjälp av massor av andra människor blev handling. 

Som till dags dato närmar sig 600 000 kronor till de som behöver det mest. Som blivit fyra fantastiska utralopp. Nya ultralöpare. Nya vänner. Sprängda gränser. Glädjetårar.

Här är inlägget. Elden brinner fortfarande. Starkare än någonsin.

”””Jag tittade på nyheterna nyss. Och jo. Jag blir helt matt. Idag har jag försökt ta in att modiga kvinnor i Afganistan sitter i fängelse för att de vågat lämna sina män som misshandlat dem. Jag försöker ta in att det är en ny katastrof på väg i Pakistan eftersom cirka 1 miljon människor som flydde översvämningarna är hemlösa och pengarna sinar.  Och omvärldens blickar är smala smala, nu har vi flyttat fokuset vidare till andra katastrofer. Så funkar det. Flodvågskatastrofen genererade helt enorma summor pengar. Haiti likaså. Sen händer något nytt och då ger vi dit. Men katastroferna blir permanenta kriser i länder som Pakistan. Jag är så stolt över att min kompis Sophia satt där som en spindel i nätet som logistiker för Läkare Utan Gränser förra året. Samtidigt försöker jag komma ihåg det jag hörde på nyheterna igår angående svältkatastrofen på Afrikas Horn. Att katastrofstödet är kostsamt, det som också behövs är att de herdar som vallar djur, och håller extra många djur som försäkring, istället borde lära sig bruka jorden. Arbeta med saltvattentåliga grödor. Kunna få en försäkring.

Jag känner helt ärligt, att jag är väldigt egoistisk och egocentrisk när jag väljer att leta tapeter och inreda min nya lägenhet, med den här lilla extra tiden jag har på kvällen. Jag borde göra något annat. Mitt kall, som gnager i mitt hjärta hela tiden är att alltid försöka göra det jag kan, just nu för att hjälpa de som har det sämre.  Det kallasaltruism och empati. Vi har det alla inom oss. När vi själva har det kämpigt med trygghet, bostad, tillräckligt med mat eller sorg, ja då ligger det i fokus att ta hand om. Men det är nog många som har mat på bordet, någonstans att bok, jobb, trygga relationer och kanske kunde lyfta blicken utanför tröskeln till lägenheten eller villan med fiskbensparkett, fondvägg, surdeg på jäsning och oro inför hur man ska ta sig igenom julen utan att behöva gå upp en storlek i brallor.

Jag hade precis fått reda på att jag var gravid när jag fick erbjudandet om att gå vidare i processen att bli logistiker för just Läkare Utan Gränser. Min dröm var att kunna åka iväg vid katastrofer och jobba precis som Sophia gjorde. Jag tackade nej med handen på en väldigt liten men viktig kulmage och det är självklart att det var rätt beslut.

Det är jättebra att ha ett autogiro till sin valda välgörenhetsorganisation. Men när det är aktiverat, så kan vi göra så mycket mer. Jag har prioriterat massa annat det senaste året. Separation, våga tro på kärlek, förlåta, resa på mig, se till att Ebba mår bra, jobbet och ägnat en hel satans massa tid åt att tänka på min träning. Shit vilken egotripp det är egentligen! Jag har ju en dröm om att min träning och mig hjälpandes andra att röra sig utomhus med glädje, ska kunna användas till att ge medel till och kunskap om modiga, fantastiska människor som kämpar för det som vi tar för givet.

Det har känts som jag varit på ett stickspår ett tag och det med rätta för jag måste må bra och ha ordning på torpet för att kunna driva något sådant med kraft. Fast ordning på mitt torp kommer det ju aldrig vara för det händer bannemig något hela tiden men Ebba och jag mår bra i själen och då får jag en så sjuhelsikkes kraft och vilja.

Jag har den fantastiska möjligheten att arbeta med en av trådarna i det här stora världsomspännande nätet i och med att jag granskar biståndsorganisationer och får vara med att hjälpa dem jobba bättre och effektivare. Därför älskar jag mitt jobb och känner att jag fyller en del av min dröm där. Men självklart drömmer jag om större saker. Och jag upprörs över hur vi inte orkar se. Inte orkar ta till oss. Hur vi fastnar i och gömmer oss bakom att ”det spelar ingen roll vad jag gör”.

Du har säkert rest över halva jordklotet på semester. Säkert till Asien. Världen är liten, eller hur? Din sol. Är de fattigas sol. Det vatten som  utsatta, våldtagna, utstötta kvinnor i Kongo tvättar sig i, består av samma molekyler som kanske dunstat härifrån en varm sommardag när du solade på stranden och kylde rosévin inför kvällens grillning. Så enkelt är det. Vi har en nyhetsström till oss om hur de har det, som de inte har vice versa. Vi kan välja att veta hur de har det. Det finns till och med serverat i dagsnyheterna. So consider yourself notified. Vad gör du nu? Vad gör jag nu? Vad gör vi nu?

Det finns en film som heter 1 Giant Leap. Se den. Det är två killar som rest runt och samplat musik från hela världen, tagit med den till en ny världsdel och låtit olika musiker lägga på sin tolkning, sin röst, sitt instrument. Det är otrolig musik. SÅ vacker och stark och när jag behöver koppla ur mig själv ur mitt egocentriska ilandsliv och se mig själv som en världsmedborgare i en helt galen vacker fantasisk men väldigt orättvis värld, då antingen tittar jag på klipp eller lyssnar på den musiken.

Så titta på det här klippet Funkade inte se detta istället. Det är 5 minuter av din tid. Snälla. Gör det. Se de störtcoola kvinnorna som sjunger först i ögonen. De är så vackra. Och sjunger så grymt. Lyssna på mannen efter 1 minut ”Vi måste vara positiva, vi har inget val”

Precis så är det. De har inget val. Men vi har det. Jag skriver det här lika mycket för att lyfta fram det, som för att sporra mig själv. Om jag säger att jag ska göra något. Så gör jag det. Allt händer inte idag, inte imorgon. Men det sås ett frö.

Nu ska jag sova för imorgon eldar vi på. Jag stod där och bröt grenar och fixade med elden så den skulle brinna bra.  Det var så roligt så jag märkte inte att mina gummistövlar började smälta. Och då tänkte jag på de samiska renskinnsstövlar  jag har och att de skulle passat bätre. Och då kom jag på en text från en dikt av en samisk diktare som heter Anta Pirak ” Bossut ratti, vai jatta”  Det är nog helt felstavat men det betyder :

” Blås på elden så den inte slocknar”

Ja, Blås.”””

D-Vitamin för muskeltillväxt och återhämtning


Letade mig vidare till den här studien från Ben Greenfields hemsida. Vitamin D, som egentligen är ett hormon och spelar stor roll i hur vårt skelett mår, debatteras bland annat här i Kropp o Själ där man är både för och emot supplementering med hänsyn till eventuell brist på vitaminet.

D-vitamin är alltså ett hormon och deltar i många viktiga processer i kroppen bland annat skelettets hårdhet. Det lagras i fettvävnad och skelettet. VI får i oss D-vitamin via solen då det bildas i huden eller via kosten. Kostkällor är fet fisk, ägg och många mjölkprodukter är berikade med D-vitamin. Eftersom det är ett fettlösligt vitamin kan vi lagra in det men detta kan också leda till att man får i sig för mycket vilket i D-vitaminets fall kan leda till höga kalciumnivåer i blod och i njurar.

Den här studien tittade på vitamin-Ds roll i återhämtning och muskelåteruppbyggnad efter träning och även om det inte var sådär jättemånga i studien och den inte pågick speciellt länge så pekade den på att ha bra nivåer av vitamin D hjälper återhämtning och muskeluppbyggnad. Något att tänka på under vintermånaderna när vi får svårt att nå hyggliga D-vitaminnivåer.

#Måndagspeppen på en tisdag- att förekomma sig


Hej och hallå! Igår blev det inte så peppigt alls för min del men hoppas för er!

Jag har ju skrivit om min trilskande mage tidigare och nu var det nästan tre månader sen den ställde till det för mig men igår rasade den ihop totalt. Jag förstod inte riktigt utan började springa hemåt men insåg snabbt att det var läge att bara gå hem. Inte springa. Mådde fruktansvärt illa.

Sen låg jag utslagen på soffan hela kvällen, sov som en sten och idag är det bättre igen. Jag tror bara jag fått i mig för mycket sånt som inte magen gillar: stekt mat, laktos och gluten. Det är sällan magen trasslar när jag ätit hemma utan det är när jag är borta och äter ute som det lite håller. Lätt att ordna egentligen.

Så jag funderade lite på det där hur lätt det är att glömma problem man har och glömma att göra det som förebygger problemen när allt är bra.

Som med rehab! Man rehabbar glatt och nitiskt när man har problemet för då är motivationen hög men när allt är bra så känns det inte så relevant fastän det är lika viktigt med prehab eftersom man gissningsvis har en tendens att få tillbaka skadan eller problemet.

Kanske har du något i bagaget som du fått ”ta hand om” och som nu rullar på bra. En skada, en trasslig relation, kanske också problem med magen. Som behöver lite ”prehab” för att det inte ska skapa problem igen. Lite förebyggande omhändertagande fastän det funkar jättebra nu. En insats som inte alls är jobbig och tidsödande när den sker förebyggande.

Gört!