#fredagsgottis – världens bästa lunch?

Imorse hann jag äntligen lyssna klart på trede avsnittet av Löparsnack med kloka Marcus och #badass Karin Arthursson. Snacka om en pod som landade i öron som behövde det!

Marcus pratade en del om just långsiktigheten i löpning och att det inte är något att oroa sig för att vara borta några veckor- man ska ju springa hela livet! Det sa Karin också. Marcus sa att är man skadad så hinner man annat- och precis så försöker jag ju tänka. Men det blir kanska konkret när man är ute och går!! istället för springer och vill springa.

Det här är min första skada och den är väldigt svår! Svår eftersom den inte kommer från löpningen (löparrelaterade skador är iofs nog så svåra!) men det är mentalt tufft att inse att jag inte kan springa trots att löpningen inte var orsaken. Men knaset i ryggen blir värre när jag springer. Och värre i vardagen när jag inte tänker på att neutral hållning.

Knepigt alltså.

Jag föreläser om och tycker att jag lever helhet i löpningen. Att den är en del av ett liv där andra saker påverkar, stöttar och kommer före och efter löpningen. Nu måste en dimension till in- först rehab och sen prehab. Jag kommer bära den här bebisen länge till, lyfta från skötbord, mata, lyfta i och ur säng. Styrka, kost och återhämtning har jag bra koll på och finjusterar det runt hur jag bryter ned mig själv.

Jag blev så inspirerad av Karin, hon började springa när hon var 37, och vid 45-års ålder är hon oslagbar under 2014 på flera distanser i sin åldersklass.

När jag ser vägen framåt mot horisonten är de här veckorna ingenting. Ingenting! Jag ska springa tills jag blir 100 år. Jag drömmer och planerar växelvis om sub3hr-maraton, milen på 40 minuter, flerdagslopp med orienteringsinslag i terräng, 100- mileslopp. Egna äventyr med löparvagn. Springa 100 mil och se hur lång tid det tar. Allt har sin tid.

Just nu handlar det om att andas rätt. Stå rätt. Lyfta rätt. Äta rätt. Träna styrka. Jobba mot målvikt. Lägga grund. Det känns ibland futtigt men det är första stegen mot en lång och helt fantastisk väg. En ny väg. Det är ju inte som att jag inte gjort något innan. Jag vet att jag kan mobilisera enorma krafter och har motivation så det räcker till mig och flera till. Som jag skrev innan, den här skadan kommer vara ett stort steg framåt tids nog.

Nu tassar jag lite frustrerat runt på en ny ruta ett men på så sätt blir ruta ett väldigt bra. Det går att ta ett riktigt fint och starkt avstamp från den sen och jag behöver inte gå tillbaka dit igen.

Härommorgonen lyssnade jag på Marathonpodden och en intervju med Renata Chlumska. Hon  pratade om hur det är att vara äventyrare när man har små barn. Hon sa ungefär att ”då får man lägga äventyren på en annan nivå” och även om hennes nivå innebär att resa bort mycket längre än jag skulle vilja göra när mina är små så förstår jag lite vad hon menar.

Sånt som jag rent egoistiskt drömmer om passar inte alls in i ett familjeliv. I dagdrömmar är jag på resande fot över hela världen. Surfbräda, löparskor, mountainbike, kajak och våtdräkt finns med. (Och såna aktiviteter funkar ju toppen med barn men kanske inte allt på en gång). Men jag längtar inte bort. Jag längtar bara till. Ibland. Helst vill jag vara här. Det här har jag valt och precis såhär ska det vara. Jag vill inte vara ifrån mina barn mer än jag måste.

Just nu blir det mycket tid mellan kök och vardagsrumsgolv. Och det är helt ok. Idag är det sjukstuga här. Min stora tjej har sitt livs första magsjuka och efter tvättmaskinsmaraton är jag så tacksam att vi sluppit detta tidigare. Hon är sitt vanliga jag igen men jag hade en stökig bebisnatt natten innan och sov inatt bara tre timmar. Det blir ingen träning och det blir inte mycket av det som stod på min ”att- göra” lista idag. Det blir annat. Och just idag kanske vi inte får några #vavavoom-moments men jag har upptäckt att livet kan vara enormt äventyrligt med små barn. På ett helt annat sätt. För dem kan allt vara ett äventyr- om vi inte stoppar dem utan hakar på och försöker skapa det också.

Det är ett äventyr att försöka ha ett ambitiöst träningsupplägg, driva företag och vara något annat än en rufsig fästmö i fläckiga kläder. En utmaning med glimten i ögat. Det får inte bli en press. Man får lägga ribban där den passar just den dagen. Försöker man om och om igen pressa upp den så rasar allt och man får den gärna rätt i plytet.

Man kan se den här tiden som en så stor utmaning att man bara kapitulerar för allt man tänkt göra utanför familjens schema. Eller så kan man go with the flow men med starkt fokus navigera framåt på sin egen bana som ändå måste vara en del av och beroende av familjens. Jag jobbar mycket med det där. Inser solklart att det inte är bra för familjen att jag springer ultra. Inte dåligt heller. Men det har inget med dem att göra. Det är en ren egokick. Men att jag är stark, frisk och har en bra kondition- det mår alla bra av. Att hålla den nivån ligger högt upp på priolistan. Springa 16 mil gör det inte.

Idag är ett äventyr. Jag är så trött så skallen snurrar. Men det är inte barnens fel. Inte Nickes heller. Det är då man tar till sin yogaandning, sitt pannben och papper och penna för att få det viktigaste gjort och utöver det, eller snarare viktigast av allt, gärna ligga på golvet med knattarna och bara vara.

Bild: https://36.media.tumblr.com/dda967cf13162bf05d9b2ab8763288de/tumblr_mu7i72vrHe1sy411fo1_500.jpg

hade jag igår. Motvilligt får jag inse att jag

1) gillar det mer och mer.

2) Går och klurar på saker jag ska göra

Igår kom jag dit med en stor ryggsäck med mat på ryggen. Bra uppvärmning att storhandla.

På morgonen hade jag testat att jogga 4 x 4 minuter med gång utöver det. Funkar bra  men oj vad det kommer ta tid. Snark.

På gymet går det bättre- kan göra i stort sett allt. Hoppa är tex inget problem utan det är när jag böjer mig framåt som det gör ont för då sträcks nerverna.

Jag började med att hänga upp mitt blå gummiband i smithmaskinen och övade chins och pullups 3 x 8 ggr. Sämst. Verkligen sämst på detta. Men det är ju ett bra utgångsläge för förbättring.

Växlade detta med 3 x 11 armhävningar med knäuppdrag.

Sen gav jag mig på utfall med 15 kg viktplatta. Ett utfall med skridskosteg mellan. Känns.

Växlat med rodd i sån där stång som sitter fast på golvet med 15 kg på den. Aj.

Sen körde jag vanliga roddar med 12 kg hantel och efter det balans och benlyft på bosuboll.

Lite axlar och sen fötterna i TRX och händerna på golvet och springa springa springa och sen samma sak fast med knäuppdrag sida till sida. Ramlade verkligen ihop av trötthet.

Sen avslutade jag med pressar med hantel på ett ben. Jag lägger upp den på Videofy me senare.

Sammanfattningsvis: STARK och väldigt peppad. Idag promenerade jag bara. Klockan halv sju var det bara jag ute runt sjöarna. Det var första gången. Jag och två harar och månen.

I eftermiddag ska jag simma. Simningen ska jag behållla som en del av träningen framöver och bara smyga in mängd i löpningen väldigt försiktigt igen. Det är ju inte löpningen som har skadat mig men den rörelsen retar nerverna. Min favorit rehabövning just nu är att sitta på knä, låta knäna åka isär utåt och lägga mig med bröstkorgen på golvet, armarna framåt sträckta och andas så djupt så det känns som hela bröstkorgen spänns ut åt alla håll. Då. Lossar det. Mycket sånt.

Ja vi kallar den faktiskt det, #Vavavoomhelg.

Fredag till söndag 24-26/4 på ett av mina absoluta favoritställen- Högbo Brukshotell.

Tillsammans med två riktiga stjärnor, Sara Ivarsson och Sofia Åhman lovar vi en riktigt inspirerande och svettig men ändå avkopplande tränings och inspirationshelg där du kan plocka pusselbitar till just ditt träningsliv och din hälsa. Symbolerna med pusselbitar står för just det.

Det ska bli så kul! In och läs mer här och här.

Alla dessa val. Alla dessa problem som uppstår. Nu pratar jag inte liv-och-död- problem utan sånt där som ”ska jag säga upp mig”, ”ska jag läsa vidare” ”Ska jag springa det eller det loppet som krockar med varandra”. ”Hur ska jag hinna med det eller det” ”Jag hinner inte träffa mina vänner i helgen för jag måste träna”. Till och med ”jag är skadad och kan inte springa” är en produkt av något som en gång var en möjlighet.

Det löser inte själva problemet. Men sättet att tänka på saker för att lösa dem kan ibland behöva förändras. Att de uppstår för att vi lyckats med något i första taget.

Till exempel. Du har börjat springa. Regelbundet. Du blir bättre och bättre men så blir du lite skadad. Det blir problemet och fokuset. Men det uppstod för att du lyckats börja springa. Eller. Du har utbildat dig. Du har ett jobb. Du kanske inte trivs så bra och funderar på att söka ett nytt. Det känns som ett enormt problem. Men det är egentligen en möjlighet du har för att du utbildat dig och dessutom har erfarenhet. Det finns massa exempel. Jag  skulle gissa att du har ett själv. Ett problem just nu som uppstått ur en framgång av något slag men som du inte tänker på just nu. Bara problemet.

Om ett problem uppstår från att du lyckats med något. Tänk på det först- och lös det sen!