Fullt ös makalös

Samma logga. Samma öppna, välkomnande, ödmjuka, varma känsla som på tidigt 80-tal när jag följde med mamma på ”gympa”.
Friskis har gjort en lång snygg stark resa. Följt med trender och utveckling- jag hängde i TRX och svingade kettlebells idag på F&S Lindhagen.
Alla välkomna.
Gympan finns kvar. För mig är Friskis det här ”medel gympa” passet i en sporthall i en förort där man smälter in oavsett kläder. Koordination är ett plus men inget måste. Där man vilar på rygg och tittar upp på släckta lysrör långt uppe bland bommar och ringar.
Älskar Friskis.
Idag var jag där för att träna spinning med SPIF triathlon.
Först gick jag lös i gymet: armhävningar, assisterade chins ( gummiband runt foten), hög rodd med rep, mer rodd, ryggresningar och sen snatch & clean med 20 kilos stång.
Min superbålövning och sen spinning.
Alla såg proffsiga ut. Många hade sån där onepiece på sig ( Tri-dräkt).
Bra pass som flög förbi. Kändes bra. Helt galet att vara inomhus men det har sina fördelar och kul att få rumpskav i grupp snarare än ensam på en trainer eller nåt.
Det ska nog bli både triathlet och ultralöpare av mig.

ääälskar mina retro spinningskor i mocka 🙂

Jo Ulrica! Fast hon inte lerat ned sig. Än! Såhär skrev hon:

”Generat erkänner jag att mitt lerigaste minne inte finns.Ännu. Visst har jag sprungit på vägar, i spår och skogar med mycket vatten och lera, men det är inget att riktigt orda om. Nej, det här handlar om mitt löpsteg. Jag springer inte med ett steg som gör att det stänker upp lera på bak och bakben som det gör för ”riktiga löpare”. Det ser så starkt och energiskt ut. Jag vill oxå!

Damaskerna skulle hjälpa mig, helt säkert. Jag kan se det framför mig.
Swosch!!…”

Så Ulrica, maila mig så jag kan skicka dem till dig!

Nu..ni ska jag göra något annars: Träna inomhus OCH träna spinning utan att instruera. Det gör jag nästan bara om den här donnan leder klassen.

Men nu ska jag träna med Triathlonklubben jag är medlem i. Spinning.Stockholmspolisens IF och triathlongäng. Jag är värsta novisen. De är värsta proffsen. Det här ska bli roligt!

Jag har cirkus en månad kvar som revisor och där jag försöker göra det och samtidigt bolla friskvårdsjobb. Och vara bäst på båda förstås. Typ-A oket ligger på stela axlar.
Sen ska jag ta en ocean med jullov då jag ska jobba med massa annat. Åka skidor, springa långt, dra pulka, åka spark, elda brasa osv osv osv.

Så den här sista månaden den bara tar jag på klacken och flyger igenom. Varje vecka är sprängfylld av både planerad tid och stopp-och-belägg-Lillan-tid.

Träningen är inne i ett flow. En zon som jag vill konservera. Jag har sprungit 7 mil nu på fyra dagar varav 8 idag med 8 tuffa backar och kroppen säger bara jäjä bring it on. Men jag är mycket medveten om att skador lurar när man bara öser på. Nu är det vilovecka och då gör jag lite annat än springer.

Här är denna veckas magiska dagar:

Måndag Är ute på mitt största uppdrag och granskar intern kontroll med ett kul team där jag handleder en ny kollega. Rev av 8 km i Ursvik (såklart!)

Tisdag Mer jobb. Sen ska jag sluta sponsra SPIF Triathlon och faktiskt vara med på ett träningspass. Kors i taket. Styrka innan det.

Onsdag Morgonlöpning. Och en spännande lunch.

Torsdag: Hämta/lämna. Mammaliv. Lyckligt liv.

Fredag 15 km kuperad fartlek någonstans under dagen.

Lördag: Jag och Trollungen ska på kalas för Annika fyller år. Lillan vill ha tårta och saft. Jag hoppas kunna använda henne som 16 kg kettlebell för det ska tränas på utomhuskalaset!

Söndag: Är det BLoggar om Tränings träningsevent för Ung Cancer. Viktigt! Jobbigt! Emotionellt! Men endorfinstinnt med fantastiska instruktörer.

Ja det var den veckan det. Det säger bara swosch. I övrigt har jag inlämningsuppgift på min kurs (Kost för prestation) och nu är det dags att börja dra i trådarna för Tjejmarathon 2013. Det är alltid en massa roliga saker att göra och tänk att alla i hela världen har lika många timmar per dag var!

Post-it lappar är bra. Vila gör man när man sover och kaffe är raketbränsle.

Vad ska jag säga nu tror ni? GÖRT!

Det här är till dig som har sorg över något. Som är i ett kaos. Som måste ta beslut. Som måste vidare åt något håll men inte vet varthän. Inte vet vad som är rätt och som inte ser vägen framåt helt klart.

För bara två år sen var livet så annorlunda. Jag var jag, men osäker, ledsen, svag, nere. Skulle aldrig våga vara med i någon löparklubb eller springa i grupp för jag trodde inte jag kunde. Vågade absolut inte prata framför folk. Trodde ingen ville lyssna på mig och trodde inte så mycket om mig själv överhuvudtaget. Varje gång jag stannar till lite så känner jag hur mycket som hänt. Varje gång blir jag påmind om att jag faktiskt har kommit så långt ifrån den personen. Jag glömmer aldrig första gången en tjej kom fram och sa att hon läste min blogg och att jag inspirerat henne att börja träna. När en man ute på fjället sa att jag skrev uppfriskande om löpning.

Att inse att lilla jag, tjejen som var lite retad och utanför på gymnasiet. Hon. Jag. Kan inspirera andra. Har lyckats skaffa sig sitt drömjobb ( ett av dem :)). Har tagit bort ordet ”inte” från kan, vågar, törs, får. Får erbjudanden om spännande uppdrag för att jag är jag. Tänk om någon sagt det till mig då. Att det kunde bli så.

Så jag säger det till dig nu. Du kan. Du. Just du. Vad det än är.

“It is not because things are difficult that we do not dare; it is because we do not dare that they are difficult” – Seneca

Att skriva om sitt träningsupplägg. Oj oj. Det är att likt matadoren i slutet av Ferdinand slita upp skjortan och skrika ”stånga mig”.

Men jag gört. Såhär tänker jag.

Träning går i mode. Men det är underbart att det går i cirklar också. När jag lämnade in bilen i måndags så var den rundhylte mekanikern intresserad av vad jag sprungit. Han berättade att när han spelade hockey i Bofors (kärlek, min pappa spelade där) för sisådär en 35 år sen, ja på den tiden då sprang man såna där 4-minuters intervaller, 70/20 och 15/15 men inte gjorde man väl det nuförtiden? Jo. Jo det gör man sa jag.

Och jag tror lite på det här med att inte konstla till det för mycket. Min Garmin är borta och det är ju inte så roligt när man har mängdvecka men det var liksom inga problem att slå på den där Runkeeper istället på långpasset. Jag känner kroppen så bra att jag vet vad 5 fart, 5.30, 6 och 6.30 fart är. Hur det känns. Däremot vill jag ha den när jag ska springa intervaller för jag ids inte ta fram telefonen och stämma av.

Och nu när det är en 5 månader kvar till min 16-mila utmaning och jag testat att öka distansen lite så är det rätt klart vad jag ska göra: Loppet är jättelångt. Jag behöver bli bra på att springa jättelångt. Så jag ska träna på att springa jättelångt med en ekonomisk löpstil (check på den redan som tur var).

Det funkar säkert jättebra att springa hårda kortare pass som huvudträning och varför inte slänga in lite crossfit också för att vara extra mycket i tiden men jag tror att för att kunna falla tillbaka på en stadig grund av långdistans så måste man just ha den grunden.

Den har inte jag. Jag har bara en väldans löparglädje och den är nog det bästa verktyg som finns men den räcker inte 16 mil.

Så jag kommer ta alla chanser jag får att springa lååååångt. Långt långt. Vi snackar kanske var tredje vecka men då ska jag göra det. Däremellan ska jag se till att träna sådär som jag redan tänkt: Intervaller, styrka, kortdistans, morgonpass, trösklar. När jag kan, så ofta jag kan. Och vila ordentligt. Just nu känner jag mig stark och löpningen denna vecka (över 8 mil sprugna) känns ingenstans. Bara som en drog i huvudet. Jag vill ut ut ut igen och det är en rackarns tur att jag har massa jobb med Tjejmarathon, studier och revisionsjobb att bita i ikväll.

Imorse gick jag till exempel på skalle istället för känsla. Jag hade ju sprungit 28+28 km så då borde jag vara sliten. Det var jag inte alls. Jag ville bara ut i terrängen och lattja men höll mig och körde 4 km löpskolning. Höga knän, sprättsteg, hälkickar och sidohopp och sen hittade jag en rotig stig at fräsa iväg över innan jag avslutade med utfallsballerina med twist. Det är min specialövning. Den är lövly.

Jag är utvilad. Proppmätt. Laddad och har jobbat som en gnu här på kvällen. Drar iväg mail efter mail och undrar varför ingen svarar men det är visst söndag och man kanske skulle vara ledig då men no rest for the wicked säger jag. Jag har vilat nästan hela helgen och imorgon kör jag dubbelpass för hjärtat och kroppen säger det och har jag kommit såhär långt i livet med dem i förarsätet så får de köra cirkus Annie vidare. Häppåre!