Göra något annars och vem vann Trimtex-gaitersen?

Jag har cirkus en månad kvar som revisor och där jag försöker göra det och samtidigt bolla friskvårdsjobb. Och vara bäst på båda förstås. Typ-A oket ligger på stela axlar.
Sen ska jag ta en ocean med jullov då jag ska jobba med massa annat. Åka skidor, springa långt, dra pulka, åka spark, elda brasa osv osv osv.

Så den här sista månaden den bara tar jag på klacken och flyger igenom. Varje vecka är sprängfylld av både planerad tid och stopp-och-belägg-Lillan-tid.

Träningen är inne i ett flow. En zon som jag vill konservera. Jag har sprungit 7 mil nu på fyra dagar varav 8 idag med 8 tuffa backar och kroppen säger bara jäjä bring it on. Men jag är mycket medveten om att skador lurar när man bara öser på. Nu är det vilovecka och då gör jag lite annat än springer.

Här är denna veckas magiska dagar:

Måndag Är ute på mitt största uppdrag och granskar intern kontroll med ett kul team där jag handleder en ny kollega. Rev av 8 km i Ursvik (såklart!)

Tisdag Mer jobb. Sen ska jag sluta sponsra SPIF Triathlon och faktiskt vara med på ett träningspass. Kors i taket. Styrka innan det.

Onsdag Morgonlöpning. Och en spännande lunch.

Torsdag: Hämta/lämna. Mammaliv. Lyckligt liv.

Fredag 15 km kuperad fartlek någonstans under dagen.

Lördag: Jag och Trollungen ska på kalas för Annika fyller år. Lillan vill ha tårta och saft. Jag hoppas kunna använda henne som 16 kg kettlebell för det ska tränas på utomhuskalaset!

Söndag: Är det BLoggar om Tränings träningsevent för Ung Cancer. Viktigt! Jobbigt! Emotionellt! Men endorfinstinnt med fantastiska instruktörer.

Ja det var den veckan det. Det säger bara swosch. I övrigt har jag inlämningsuppgift på min kurs (Kost för prestation) och nu är det dags att börja dra i trådarna för Tjejmarathon 2013. Det är alltid en massa roliga saker att göra och tänk att alla i hela världen har lika många timmar per dag var!

Post-it lappar är bra. Vila gör man när man sover och kaffe är raketbränsle.

Vad ska jag säga nu tror ni? GÖRT!

Det här är till dig som har sorg över något. Som är i ett kaos. Som måste ta beslut. Som måste vidare åt något håll men inte vet varthän. Inte vet vad som är rätt och som inte ser vägen framåt helt klart.

För bara två år sen var livet så annorlunda. Jag var jag, men osäker, ledsen, svag, nere. Skulle aldrig våga vara med i någon löparklubb eller springa i grupp för jag trodde inte jag kunde. Vågade absolut inte prata framför folk. Trodde ingen ville lyssna på mig och trodde inte så mycket om mig själv överhuvudtaget. Varje gång jag stannar till lite så känner jag hur mycket som hänt. Varje gång blir jag påmind om att jag faktiskt har kommit så långt ifrån den personen. Jag glömmer aldrig första gången en tjej kom fram och sa att hon läste min blogg och att jag inspirerat henne att börja träna. När en man ute på fjället sa att jag skrev uppfriskande om löpning.

Att inse att lilla jag, tjejen som var lite retad och utanför på gymnasiet. Hon. Jag. Kan inspirera andra. Har lyckats skaffa sig sitt drömjobb ( ett av dem :)). Har tagit bort ordet ”inte” från kan, vågar, törs, får. Får erbjudanden om spännande uppdrag för att jag är jag. Tänk om någon sagt det till mig då. Att det kunde bli så.

Så jag säger det till dig nu. Du kan. Du. Just du. Vad det än är.

“It is not because things are difficult that we do not dare; it is because we do not dare that they are difficult” – Seneca

Att skriva om sitt träningsupplägg. Oj oj. Det är att likt matadoren i slutet av Ferdinand slita upp skjortan och skrika ”stånga mig”.

Men jag gört. Såhär tänker jag.

Träning går i mode. Men det är underbart att det går i cirklar också. När jag lämnade in bilen i måndags så var den rundhylte mekanikern intresserad av vad jag sprungit. Han berättade att när han spelade hockey i Bofors (kärlek, min pappa spelade där) för sisådär en 35 år sen, ja på den tiden då sprang man såna där 4-minuters intervaller, 70/20 och 15/15 men inte gjorde man väl det nuförtiden? Jo. Jo det gör man sa jag.

Och jag tror lite på det här med att inte konstla till det för mycket. Min Garmin är borta och det är ju inte så roligt när man har mängdvecka men det var liksom inga problem att slå på den där Runkeeper istället på långpasset. Jag känner kroppen så bra att jag vet vad 5 fart, 5.30, 6 och 6.30 fart är. Hur det känns. Däremot vill jag ha den när jag ska springa intervaller för jag ids inte ta fram telefonen och stämma av.

Och nu när det är en 5 månader kvar till min 16-mila utmaning och jag testat att öka distansen lite så är det rätt klart vad jag ska göra: Loppet är jättelångt. Jag behöver bli bra på att springa jättelångt. Så jag ska träna på att springa jättelångt med en ekonomisk löpstil (check på den redan som tur var).

Det funkar säkert jättebra att springa hårda kortare pass som huvudträning och varför inte slänga in lite crossfit också för att vara extra mycket i tiden men jag tror att för att kunna falla tillbaka på en stadig grund av långdistans så måste man just ha den grunden.

Den har inte jag. Jag har bara en väldans löparglädje och den är nog det bästa verktyg som finns men den räcker inte 16 mil.

Så jag kommer ta alla chanser jag får att springa lååååångt. Långt långt. Vi snackar kanske var tredje vecka men då ska jag göra det. Däremellan ska jag se till att träna sådär som jag redan tänkt: Intervaller, styrka, kortdistans, morgonpass, trösklar. När jag kan, så ofta jag kan. Och vila ordentligt. Just nu känner jag mig stark och löpningen denna vecka (över 8 mil sprugna) känns ingenstans. Bara som en drog i huvudet. Jag vill ut ut ut igen och det är en rackarns tur att jag har massa jobb med Tjejmarathon, studier och revisionsjobb att bita i ikväll.

Imorse gick jag till exempel på skalle istället för känsla. Jag hade ju sprungit 28+28 km så då borde jag vara sliten. Det var jag inte alls. Jag ville bara ut i terrängen och lattja men höll mig och körde 4 km löpskolning. Höga knän, sprättsteg, hälkickar och sidohopp och sen hittade jag en rotig stig at fräsa iväg över innan jag avslutade med utfallsballerina med twist. Det är min specialövning. Den är lövly.

Jag är utvilad. Proppmätt. Laddad och har jobbat som en gnu här på kvällen. Drar iväg mail efter mail och undrar varför ingen svarar men det är visst söndag och man kanske skulle vara ledig då men no rest for the wicked säger jag. Jag har vilat nästan hela helgen och imorgon kör jag dubbelpass för hjärtat och kroppen säger det och har jag kommit såhär långt i livet med dem i förarsätet så får de köra cirkus Annie vidare. Häppåre!

Kan inte nog understryka hur fint det är här! Skulle behöva en vecka för att testa alla utomhusaktiviteter som finns. Tur då att mitt och Spachefen Mias möte nog mynnar ut i att jag kommer tillbaka.
Vaknade utsövd och såg fram emot den välkända frukostbuffen.
Vi blev inte besvikna. Medan N gick lös på våfflor åt jag färska bär, närproducerade ägg, en balja kaffe och mackor.
Sen stack vi iväg och sprang. Det finns hur många fina leder och stigar som helst och vi sprang runt först i själva bruksområdet. Jag älskar såna här murriga höstdagar!
Efter 10 km tog N en paus ( är så fruktansvärt imponerad, för mindre än två månader sen fick han akutopereras för tarmvred, bara ett år efter sin levertransplantation). Bålmuskulaturen är inte helt återhämtad men tro fasen han stack ut sex km till sen så 16 km totalt. Galet!
Själv fortsatte jag in på 15 km spåret. Visst är jag lite seg sen igår men något händer när jag kommer ut i skog. Jag tuffade på längs en lättsprungen led. Saknar lite ord för känslan.
Löpning när den är som bäst. När den fyller luckor, suddar ut skarvar. Helar.

Efter 10 km på den och 20 totalt för mig gick den ihop med 7,5an. Och in i en vägg. Tyckte jag. Herrajomala vad kuperat!! Det var rakt upp och rakt ned. Kanske inte riktigt vad låren var taggade för men roligt var det. Två långpass, totalt 56 km. Helt ok mjukstart inför TEC.
Rullade in till Café Gruvstugan och tog en underbart god kanelbulle efter jag avslutat mitt pass Anniestyle:

En stor god klassisk lunch på spaavdelningen på hotellet:

Sen har vi hängt på spa

Båda fick en timmes underbar massage. Jag är galet kräsen eftersom jag själv är massör men Madde gav en helt perfekt idrottsmassage så nu har jag en andra favoritmassör som håller till i Norrland. Rackarns!
Nu ska vi strax äta 4-rätters middag och jag kan lätt räkna på en hand som jag och N suttit mittemot varandra i lugn och ro. Det har varit en helt fantastisk dag och jag vet att det är då förunnat att ha det så här. Så jag njuter och är evigt tacksam.
Här kan ni läsa mer om alla aktiviteter som finns här. Ha en fin kväll!

Hur tur har jag som känner Spachefen på Högo Brukshotell Två timmar smidig bilväg från Tokholm, stress och hets ligger ett personligt, charmigt och mysigt hotell där omgivningarna är en lekstuga för den som gillar att röra på sig utomhus. Kanot, MTB, löpning, skidor både längd och alpint på Kungsberget finns runt knuten.

Jag började resan hit genom att springa. Det som skulle vi ett låååååångt pass blev kortare och kortare alltefter jag jobbade undan. Men halv tio stack jag iväg efter att ha packat iordning mina grejer till N. ( Det är han som är hjälten men vad fasen, man kan inte kalla han för det varje dag). Tanken var att han skulle plocka upp mig efter några timmar, som nu var tre timmar men jag bestämde mig för att springa back-to-back. Alltså ett långpass idag och ett imorgon. Ett klassiskt ultraupplägg.

Iallafall. Började springa. Mot Ursvik för att leta mig över bort mot Sollentuna. Blev nästan identiskt med Jubileumsmararutten. Bara inte alls samma underhållning och väder. En jäkligt tråkig runda egentligen.

Efter ett tag visste jag inte var jag var. Sen såg jag Infracity. Så då visste jag det. Sen kände jag bara att det här började bli snurrigt och tänkte att jag sagt till Magda att jag skulle svänga förbi på en kopp kaffe där hon jobbar på Löwenströmska som läkare. Trodde jag sprang rätt men så såg jag en myrstack som var på fel sidan av ett träd. De bygger dem alltid i söderläge och då betydde det att jag sprang nordväst och från där jag var skulle jag syd. Så tog till GPS’n på telefonen och kom till slut fram och fick min kram och en kaffe och energikaka!

N hittade dit också. Klockan stod på 28 km och nästan exakt 3 timmar. Jag stannade inte klockan vid alla stopp när jag undrade var i helsefyr jag var så vet inte vad jag höll för fart men närmare 6 tempo. Spelar ingen roll. På’t igen imorgon.

Väl framme checkade vi in och pep ned till spa’t på en gång. Det var mörkt så omgivningarna har vi inte sett men hotellet är stort med över 300 bäddar på ca 200 rum i flera byggnader. Det kändes som jag växlade ned till tvåans växel från femman. Det är lugnt, fridfullt och personalen är sådär naturligt trevliga som de brukar vara när man lämnar 08-området.

På spa’t hamnade jag i horisontalläge i en vilstol i en morgonrock och blev väldigt filosofiskt. Det var så skönt och lugnt att ligga där och ta en sväng i steamrummet. Vi konstaterade att jag har väldigt fula fötter men sen bestämde vi att de är ”välanvända” istället. Doften från alla Kerstin Florianprodukter fick min skalle i en tidsresa tillbaks till tiden på Tott. Sen blev jag, surprise! hungrig.

PROpartytrollen A och N fick först flytta middagen från 20.00 till 18.30 för det första alternativet var för sent. Det andra som hände var att vi sa att ” vi tar väl en flaska vin och spar hälften till imorgon” men efter ett glas så var jag så fnissig och ögonen gick i kors så det var bara att gå till reträtt.

Maten..omg. För mig som värnar om närproducerat och personligt så är det så roligt att höra om det KRAV- märkta växthuset och vem som plockar bären osv. Jag sneglade på dessertbuffen men idag var jag för mätt (kan ha slunkit ned lite lösgodis efter passet hm).

Nu ska vi sova gott och imorgon blir det ett andra långpass med syfte att titta på omgivningarna. Här går att göra hur mycket som helst!