Hjälp mig!


För första gången sedan jag började blogga här på runners känner jag mig som en löpare. Under gårdagens pass hittade jag äntligen detdär borttappade rullande, lätta steget. Det var roligt att springa igen. 

Trots att jag har bott ett par månader här i Stockholm så känner jag mig rätt vilsen här som löpare. Så nu behöver jag er hjälp.

Var finns de bästa löpspåren i Stockholm? Var springer ni?

Var är det bra, upplyst och tryggt att springa på kvällarna?

Var finns det bra grusvägar och var finns det bra asfaltvägar?

Var finns det långa backar för backdrag? 

Var finns det bra terrängspår?

Var borde man springa med dubbar vintertid och var går det bra med vanliga löpskor? 

Var är det idealiskt att springa snabbdistanspass (dvs inte så många korsningar?)

Var är det bra att springa intervaller på 1-2km? Någon klubb som kanske har utmätta sträckor till och med? 

Osv.

Jag känner mig som en nybörjare i löparStockholm och tar gärna emot så många tips och idéer som möjligt! 

Tack på förhand!

Sandra

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Patrik Lindqvist

Nationalstadsparken (Djurgården – hela området och Hagaparken) är fantastiskt för löpning! Finns alla sorters vägar, från upptrampade skogsstigar till asfalt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Running sucks


Som löpare är man ibland lite ovetande om hur det är att vara icke-löpare. Jag hart hört om många motionärer som gärna promenerar, går på gymmet, håller på med stavgång och liknande, men som absolut inte vill springa för att det är så tungt. Jag brukar tro att jag är förstående och tänka att ”givetvis är det tungt i början men bara man kör på ett tag så går det nog lättare”. 

För mig är inte vanlig distanslöpning tungt, mest bara tråkigt. 

Tills för 9 dagar sen. Då blev jag plötsligt en mycket mera förstående människa. Att börja träna igen efter att ha kört alternativ träning några månader är lite segt. Samma sak efter viloperioder då jag bara kört några pass per vecka. Men det är inget emot att först köra alternativt och sen ligga på soffan och vara sjuk en månad och efter det börja träna. 

Jag hade inte väntat mig att det skulle vara lätt. Men jag hade inte trott att löpning kunde vara sådär tungt heller. Farten är en halv minut långsammare per kilometer än på ett normalt distanspass. Distansen är tre gånger kortare. Ändå blir jag dödstrött och illamående. Löpning är verkligen ingen njutning i sådana situationer. Jag började springa på mitt jullov hemma i Finland, och landet bjöd nog på sitt vintrigaste vinterväder. De fyra första passen sprang jag i minusgrader mellan 11 och 21, med snö upp till vristerna. Kanske det också var en bidragande orsak till att det var så jobbigt. Varje del av min kropp gjorde ont och jag njöt inte en enda sekund. 

Nu har jag sprungit åtta pass. Igår sprang jag hela 10km (här kan vi inflika ett ironiskt ”wohoo”). Farten är fortfarande galet lång och jag blir tröttare än jag vill erkänna. Foten gör ont men den håller. Men varje dag jag springer så känns det lite lite lättare. 

Blev lite förvånad då denhär tidningen dök upp i min postlåda häromdagen. De senaste månaderna har jag inte känt mig som flickan på bilden. Men jag är på väg till den nivån igen, fast denhär gången stannar jag inte där. Jag går vidare. 

Det känns i varje fall helt underbart att få inleda det nya året som löpare.

Gott nytt löpår alla läsare! 

 

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag sprang.


”För att prestera maximalt måste man älska striden mera än resultatet” 

Ser inte speciellt lovande ut för mig idag då. 

Efter några veckor alternativ träning följda av 32 dagar total vila var det äntligen dags att springa igen. Med tanke på att kilometrarna jag sprungit sedan Lidingöloppet går att räkna på en hand (eller kanske två ändå) så kändes det rätt spännande inför dagens pass. Givetvis valde jag en idealisk dag att springa, utomhustemperaturen låg på endast -21 grader (ja, jag är hemma i Finland). 

Jag hade ett mål med träningen; springa 5km smärtfritt. 

De första 800 metrarna gick bra. Det kändes som att mitt tioveckors löpuppehåll bara var en mardröm som aldrig inträffat. Steget rullade på hur bra som helst. Sen tog det stopp. Jag insåg att min kondition var som bortblåst och det blev hur tungt som helst. Foten gjorde småont och irriterade mig tills jag drog på mig årets värsta håll och surade över det tills jag hade 500 meter kvar och fick fruktansvärt ont i knäet. 

Känslan då jag kom hem var inte lättnad och glädje över att jag klarat passet. Nej, det var irritation över foten och knäet samt en hel del illamående. Löpning är inte alltid roligt. De fem kilometrarna höll jag en medelfart på 4.55min/km. Jag började fundera om jag blandade ihop mig med någon annan. Sprang denhär kroppen faktiskt på OS i somras? 

Men det förstår vem som helst, att efter 5 veckors sjukdom, med oregelbundna och långt ifrån idealiska måltider, med oregelbunden och utebliven sömn, och med upp emot tio timmar i soffan varje dag, istället för 12 träningspass i veckan, då ska det inte kännas bra. 

Jag har en önskan denhär julen, och det är att kroppen ska hålla för normal träning igen. Att foten ska gå att springa på och att knäet bara reagerade för att det är så längesen jag sist sprungit. Att det var tungt och jobbigt kan jag leva med. Det hör till. Om jag kan springa varje dag framöver så är jag nere på den älskade 4.30-farten inom 10 dagar. 

Åtminstone ska grundstyrkan jobbas ordentligt med igen och håller inte foten för löpning blir det cykling igen. Viloperioden är över och nu ska här tränas, på vilket sätt vet jag inte. Men denhär kroppen behöver röra på sig och plåga sig. Den har ett OS-guld att jaga. 

Vi håller tummarna! 

Längtar efter sommar, tävlingssäsong och sånahär publiker. (Från EM-finalen i Helsingfors)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dåliga nyheter.


I helgen tröttnade jag på allting. På foten, på att må dåligt, på huvudvärken och på att vara konstant trött. Så jag drog på mig löpskorna, lånade för stora kläder av killen, knepade ihop en sport-bh av en buff och sa att ”nu far vi ut och springer”. Det låter troligen inte jättekonstigt om man inte vet att jag under de 8 veckor som gått hade klarat av att springa max 50m smärtfritt. Men så var fallet. Och bestämmer jag mig för något så gör jag.

Sagt och gjort. Vi sprang. I skog, i snö, i backar. Pulsen var skyhög och jag fick stanna och flåsa hela tiden. Löphastigheten var troligen personbästafart.. i långsamhet alltså. Jag mådde halvtaskigt och löputrustningen var inget att hurra för. Men jag sprang, och så länge underlaget var relativt mjukt så gjorde det inte alls ont i min fot. Fyra smärtfria kilometrar. Man blir så glad. 

Resten av helgen låg jag däckad. 

Imorse var jag hos läkaren. Problemet började vid receptionen eftersom mitt finska personnummer inte kommer överens med svenska siffror. Svenskarna tror nämligen att jag är åtta år gammal och är född den åttionionde april. Det är jag inte. Hursomhelst så tog processen så lång tid att jag fick ursäkta mig och säga att jag mår så dåligt att jag måste gå ut och andas. Hade jag stått där fem sekunder till så hade jag svimmat. Efter några andetag kom receptionisten ut och hämtade mig och sa att jag får gå före hela kön och får gå in till läkaren direkt. Det var ju smidigt. Och efter några prover och sånt så fick jag äntligen veta orsaken till att jag mått så dåligt de senaste veckorna. 

Körtelfeber. 

Det är ju.. skittråkigt! Men ändå skönt att veta. Nu behöver jag inte fundera längre, jag slipper att googla sjukdomar och jag behöver inte stressa med träningen. Nu tar jag det lugnt ett tag och då jag mår bra igen så börjar jag träna. Hallsäsongen skippar jag direkt och siktar på sommaren istället. Dessutom har jag en helt magisk kropp, den hatar nämligen att vara i dåligt skick. Så då jag börjar träna igen så kommer min kropp att bli skitirriterad på min usla form och se till att bli i toppform galet snabbt istället. Det gillar jag. 

Så att så. 

Det blir nog bra.

Jag kan blogga om handarbete, Sverige och växthuseffekten under tiden.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tvångstankar


Lite lite skulle jag vilja röra på tårna. Vad händer månne om jag flyttar min stortå en millimeter. Jag måste få testa. Nej. Håll. Tårna. Stilla. Aaah. Jag blir gaalen.

Tvångstankarna som uppstår då man är på magnetröntgen. 

Jag har inte sprungit smärtfritt sedan Lidingöloppet och fortfarande har ingen kommit fram till vad felet är och foten har inte blivit bättre, så igår åkte jag över till Finland för att ta lite bilder av min fot. 

Magnetröntgen är nog en upplevelse i sig. Man ligger halvvägs in i en tunnel, med en alltför stor sjukhuströja i frotté, en tuta i handen som man ska trycka på om man vill något och pappersklädda hörlurar i öronen. Det låter ju som en behaglig stund och trött som jag var efter båtresan hade jag planerat att sova mig genom hela händelsen, som jag trodde skulle ta max en halvtimme. 

Först ville de ta bilder av båda fötterna så de fick jag fint lägga in i något som såg ut som en ikeasoptunna fylld av skumgummibitar. Kändes lite som en modern spabehandling. Jag fick själv välja vad jag ville lyssna på för musik och på den långa listan med finsk klassisk musik hittade jag slutligen Bryan Adams och tyckte det lät som perfekt avslappningsmusik. 

Direkt sköterskan lämnade rummet klämde Bryan i med Summer of 69 och då försvann all harmoni, allt lugn och allt vitt fluffigt omkring mig och min kropp bara skrek SJUNG SANDRA, DANSA! Du kan bara inte ligga stilla till denhär låten!! Men jag klarade det och kände mig som en stark människa. Då jag låg där och pyste av stolthet över min självdisciplin kom sköterskan in i rummet och väckte upp mig till verkligheten. Mina hälar var dåligt placerade, gör om, gör bättre. 

I mina öron började Bryan sjunga en låt jag aldrig hört, en riktigt tråkig låt, och jag insåg direkt att jag inte alls låg bekvämt. Mina fötter och vader tyckte inte alls att det var trevligt. Det var som att stå på hälarna. Försök stå på hälarna blixtstilla, det går inte. Mina vader fick nervösa ryckningar och jag ville så gärna vifta på tårna. Jag fick kämpa hårt för att slappna av och jag gissar att jag låg och gjorde ansträngande grimaser. Till sist fick jag fick börja köra avancerade andningsritualer för att kunna fokusera på annat och jag klarade det igen. Hur stark kan en människa bli? 

Slutligen var det dags att bara ta några bilder av den sjuka foten. Bryan sjöng ungefär sju identiska låtar till medan maskinen brummade på. Jag var inte speciellt vaken. Men så plötsligt, mitt i tristessen hörde jag min favoritballad från högstadiet i hörlurarna och blev alldeles varm inombords. Sju sekunder senare sa läkaren KAKSI MINUUTTIA (en två minuters bildserie skulle börja) i hörlurarna och så försvann det roliga. Maskinen hade visserligen oljud tidigare också, men precis då, i min favoritballad så kom den på att den skulle låta som åtta maskingevär. Det kändes som att halva jag var på lågstadiedisco medan andra halvan var mitt i andra världskriget, ni vet den känslan. Förvirringen var total. 

Och sen då oljudet tog slut så kom en till bra låt som tröst. Hann lyssna på den hela nitton sekunder innan sköterskan kom in och sa att vi var klara. Jahaja. 

60minuter tvångstankar, besvikelse och förvirring var över. Magnetbilderna visade inga direkta resultat och jag fick åka tillbaka till Sverigelandet. 

Nu sitter jag hemma och väntar på att läkaren ska analysera klart och ge mig domen. 

Det är snöstorm på Götgatan och trots att jag avskyr snö så vill jag springa nu. Mera än någonsin.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in