Inuti en tävlingsskalle-Tällberg triahlon


Det är konstigt ändå. När man kör där ute på banan så rör det sig mycket elaka tankar i ens huvud. Man vill bara vara först. Vara bäst. Göra sitt yttersta.”Medtävlare” kallas i mitt huvud jävla bitch, hen ska jag fan ta, jag ska krossa! medan man före och efter tävling är bästa vänner med alla och står och planerar träningsläger,tävlingsäsong och glatt önskar varandra all lycka. Märkligt, då jag en under race inte önskar mina konkurrenter ett endaste lycka till i mitt huvud. Antar att det kallas tävlingsdjävul och jag antar att alla andra tänker så med. Fast det är inget man berättar förstås….

Så skulle alltså jag tävla i Tällberg. Ända till lunchtid under fredagen resonerade jag med mig själv att jag borde kunna springa-det var ju bara 5 km! Ringde coach-resonerade lite mer. För coach fick jag göra som jag ville MEN skulle ha i baktanke att tävlingen, dvs löpningen kunde resultera i att den eventuella frakturen inte bara var eventuell utan skulle bli en ett faktum och Kalmar vara ett minne blott. Den risken ville jag ju givetvis inte ta. Men kanske kanske skulle det gå…? Nej. Det var ingen idé att ens ta med skorna in till växlingsområdet för hade jag gjort det så hade jag löpt, oavsett smärta, oavsett fraktur.

Valde alltså det senare och beslutade att försöka simma och cykla mig trött istället. Starten skulle inte gå förrän 18:00 så det fanns all tid i världen att slå ihjäl. Slog ihjäl den med lite kaffe och umgänge med Nisse och Carl medan växlingsområdet och tävlingsplatsen byggdes upp. Helt otroligt att en liten premiärtävling i glesbygden kunde visa sig vara så proffsigt arrangerat och härligt. 150 st nyfrälsta, gamla rävar och Sverigeelit- triathleter, i en härlig blandning, kom till start!

Simningen gick ok. Planen var att gå satans hårt och ligga på Nils fötter, något jag gjort förr och borde klara, men många lite sämre simmare låg långt fram i starten och jag blev trängd så jag blev ganska störd. Bra var nog det för jag byggde upp en ilska som gjorde att jag på andra halvan simningen äntligen fick fritt vatten och kunde plocka. Kom upp som fyra (jo jag var fyra in men Jonas Bergkvist var rappare än mig upp för rampen). Kommer upp och hör ett välbekant ljud i vimlet (det var häftigt många som kommit för att vara publik!). en ko-skälla och mamma och pappa!!!! Ville nästan stanna vid dem och tacka för att de kom!

Skulle enligt planen växla det snabbaste, snabbaste jag kunde och resultatet blev…LÅNGSAMT! Fipplade med skorna, kom inte på cykeln, hörde av speakern att Louise kom upp från vattnet, blev ännu mer stressad. FAAAAN! Kom på cykeln.

Cyklingen gick bra. Jag blev trött. Banan passade egentligen inte mig alls med den branta uppförsbacken och alla knixar och vändningar men det var värdefull träning för mig. Ville verkligen göra en bra cykling eftersom jag bara kunnat vattenlöpa, cyklat och simmat senaste 2 veckorna. Louise kom dock i fatt mig på andra varvet i backen och då tappade jag huvudet. Kom igen på platten men då var det för sent, gick inte att ta igen allt med trafiken och motionärer i bredd på cykelbanan, hade inte gått med fri bana heller för den delen. Louise är en stark cyklist och kunde senare promenadsegra in på lätta ben.

 Stånkade på det jag kunde och cyklingen (21 km) slutade på 37:22 min, 209 watt (558 som max), 168 bpm (176 som max) i puls och 33,8 km/h. Sedan var det slut och kvar var bara att stå och vänta, hejja fram sina kamrater och se Nils Svensson (klubbkompis) och Louise gå i mål som segrare tillsammans med mamma och pappa som var besatta att heja på alla de kände igen (Pasi, Robertsson, Carl, Nils, Louise, Jojje osv), det var ingen hejd på dem med ko-skällan;)..

Sjukt glad för Nils. Han är värd att vinna, så som vi slitit tillsammans, tidiga morgonar vardag som helg, hela året. Han är stark och jag tror han kommer bli något riktigt, riktigt bra!

Tack Tällberg för ett strålande arrangemang och vi ses nästa år, då på toppen av podiet!


SCT Elitgrupp levererar! Robertsson femma och Nils välförtjänt etta.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tällberg


Så har vi nu lämnat Jämtland och landat i Tällberg. Cyklade de sista 11 milen på den västra sidan Orsasjön och Siljan. Shit vad vackert det är och vilka underbara temporakor! Nu när jag inte springer så har jag dessutom pigga cykelben vilket känns unikt.  Vilken lyx att kunna cykla med fräscha ben efter söndagens 21milatur till Norska gränsen. Kul var det. Speciellt kul eftersom jag hängde av Carl på sista intervallen trots att jag kört 3 timmar längre än han. En liten boost för cykelsjälvförtroendet. De Jämtländska backarna har både gett och tagit!

Jag måste poängtera hur bra jag har det som har en pojkvän som stöttar mig i min satsning. Han skjutsar runt på mig och fixar käk, städar och donar medan jag är ute och cyklar. Igår när jag sent på kvällen nådde Tällberg hade han köpt mat åt mig så vi kunde njuta av utsikten från Greens hotell ut över Siljan samtidigt som vi picknickade. Somnade verkligen med ett leende på läpparna. Tack Carl för allt du gör och för att du står ut (nästan jämt)!!!

Idag blir lite lugnare med simning på Lugnet i Falun och lite vattenlöpning. Imorgon ska jag köra Tällberg triathlon. En liten mysig sprint (0,750-20-5 km) som går i centrala Tällberg. drafting är inte tillåtet vilket lockar många av Sveriges topptriathleter som vill testa form och utrustning inför Kalmar Ironman. 

Kom dit och heja eller delta, det kommer bli jätteskoj!!!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Husky


I den allra härligaste sommarvärmen vill jag tipsa om en eminent Podcast  från Husky. Det är jag som blir intervjuad och ställd mot väggen av fd Ludvikabon Magnus Ormestad.

Husky har nu 12 intressanta avsnitt om idrottare och deras  vardag.  Poden har på kort tid blivit mycket populär och har en bra bredd på olika idrotter och friluftsliv. Speciellt bra är senaste avsnittet med mig så lyssna! (sådär säger jag bara för att jag måste ”vinna” som mest populära poden på sidan). 

http://huskypodcast.wordpress.com/

Lyssna i Libsyn: http://traffic.libsyn.com/husky/avsnitt_12_Emma_Graaf.mp3

Lyssna i ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/husky/id625999582?mt=2


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tjejbestyr


Såg på twitter idag att en tjej  hade ont i lill-smulan under cykelturen. Tänkte därför dela med mig lite av mina erfarenheter som tjej och triathlet, för det är normalt att det gör ont mellan benen när man cyklar.

Om jag hade fått veta vilka smärtor, i de nedre regionerna, man skulle få uppleva innan jag gav mig in i detta vette fan om jag börjat cykla. Första turerna tänkte jag mig att det skulle gå över, att man skulle vänja sig, att huden mellan benen skulle få någon slags läderaktig yta. Icke. Inte hellre någon som pratar om bestyren. Har bara tänkt att jag är ovanligt känslig. Jag tror inte jag är ovanligt känslig men känsliga läsare ska kanske sluta läsa här.

Det har blivit bättre, det har det men inte fan får man någon pansarröv för att man cyklar mycket. Nej du. Man får lära sig leva med det onda och göra det man kan. Jag kör på en Adamo Ism road. Fungerar strålande. Gjort en Bike Fit på Cykelcity så att jag sitter korrekt och har blivit salvornas och krämernas mästare. Kör på Blue Morgans rövsalva under cykelpass, Assos rövgel efter träning och hydrokortisonkräm när misären är total. En annan bra salva är Tjärsalva från Smålandskogen. Man blir att lukta som en skogshuggare där nere men den funkar till allt.

Nu kanske ni undrar hur mitt kön ser ut egentligen? Minfält?! Lugn, det ser inte så farligt ut. Men för att hålla varbölder och skinnflådd mutta borta krävs lite arbete. När cyklingen skall ske långt, länge och flera dagar i rad är skavsårsplåster ett bra tips för att tryckavlasta.

 Sedan får man lära sig tänka bort det onda. Många pass har jag bytt ställning sjuttioelva ggr i minuten, gråtit en skvätt eller skrikit mina grövsta svordomar rakt ut. Men oftast så tänker jsg bara ”Fuck U mus, shut up”, ler mitt största leende och låter andra smärtor som tex i benen, axlar eller rygg, ta över.

Ett annat problem jag har är brösten. Många simpass och cykelpass i kyla och vind i kombination med blött tyg har gjort att jag förfryser bröstvårtorna extremt lätt. Hahaha jättekul tänker ni. Inte så kul för mig när man i duschen tittar ner och ser två blåa små russin. Detta tjejproblem (?) hjälps av med följande; BH i ull och vindtät jacka eller väst. Själv har jag lyckligtvis fått testa två BH:ar från Smartwool och nu mår bröna bra.Trots regn o blåst på söndagscyklingen håller ull värmen. Fungerar såklart även strålande i rådande väderlek. För egen del fungerar BH:n mest som något som trycker in bröstvårtorna och värmer dem. För har man inte så mycket bröst spelar det just ingen roll hur mycket stöd, byglar och trams BH:n har. Den ska bara hålla in och värma. Har en favorit sedan tidigare köpt från Lidl som tog mig igenom Järnmannen i Kalmar. Nu måste jag dock erkänna att ullbharna från Smartwool är nya favoriterna. Klart värt några hundra kr mer än LidlBH:n (som har gått sönder).

För er stackars karlar som funderar på hur ni ska ta er igenom cykelpassen utan att lida trillade jag över ett blogginlägg häromdagen som samanfattat vikten av att sitta bra på sadeln. I inlägget är penis kallad ”bananen”, bara så att ni hänger med!

Tack för mig!

UllBH:ar, salvor, krämer och plåster. Allt man behöver som tjejcyklist. Nästan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hitta kraft


Några dagar har gått sedan jag fick det tråkiga beskedet med foten. Tusen tack för alla fina och peppande kommentarer! Tack också alla nära och kära för stödsamtal där jag gnällt loss, ni har verkligen fått mig att inse att det finns hopp!

Hade en riktigt tung helg. Cykling i 15-20 m/s vind, 11 grader och duggregn kan väl få vem som helst att vilja sälja cykeln och köpa en ponny för pengarna?

Igår hade jag ett psykbryt. Allt kändes bara fruktansvärt bedrövligt. Ersätta löpning med vattenlöpning, alltså HUUURRRR ska jag stå ut? Men efter första passet insåg jag att det kanske inte är så tokigt ändå. Det är iallfall NÅGONTING! Det är ju helt vansinnigt hur mycket jag saknar löpningen bara för jag inte får. Det gör att jag har en stark längtan att komma tillbaka snabbt.

Kommer att tävla i Kalmar. Jag får se om foten håller. Jag ställer upp iallafall.

Jämtland är inte så dumt ändå. Visserligen blir det ensamträning, men landskapet är fantastiskt vackert och jag hämtar kraften i skogarna. Vattnet är för kallt (och läskigt) för att simma ute så jag har blivit stammis på Storsjöbadet där jag har tagit mig en egen bana (lyx!).

Jag ska nog härda ut det här. Som mamma sa så tävlar man ju mycket med sig själv och med sin egen skalle så lite ensamträning är nog nyttigt för mig. Är ju en riktig sällskapspapegoja som älskar att omge mig med folk. Nu får jag lära mig träna själv helt enkelt. Köra efter mitt eget. Låta foten läka.

Efter flera dagar med haltande kan jag faktiskt gå utan att det gör ont så jag tror minsann att det går åt rätt håll. YEY!

Om man vill ladda som mig inför Ironman Kalmar (eller någon anna IM) så kan man läsa den här artikeln  (OBS! Skrevs innan min fot tackade för sig).

Ett till tips är att lyssna på Podcasten Husky som gjort en intervju med mig. Den kommer ut i nästa vecka så håll koll! Tidigare har Petra Månström, Christine Hargin, Marcus Hellner mfl. intervjuats.

Här kommer lite bilder från dagens simpass och rullpass tur och retur Lit.

 

Har blivit stammis på Storsjöbadet…

…och skaffat mig en egen bana!

Cykelglädje!

I Lit hittade jag den här trevliga kompisen. Trots att jag var så entusiasisk med mina lockrop blängde hon bara på mig och betade vidare.

En återhämtningsdricka och beskådan av vackra utsikten på Frösön.

Hittade en bra bild på vad Mortons var för något på Gå och Löpkliniken, dock ingen som hade tid att hjälpa mig där. Varför ska alla ha semester nu, mitt i sommaren? Ser ut som jag behöver ilägg i skorna va?!

Carl rensade bland gamla saker och hittade dessa egenhändigt gjorda Oakleys från skidsatsningen 1995. Notera hur han egenhändigt har sågat i glasen och skrivit loggan på sidan precis som på orginalen, snyggt (notera även keyboarden i bakgrunden)!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så var det foten…


Hör upp alla experter och läkare där ute! Gjorde en MR på mellan/framfoten häromdagen (tack Access Rehab för att ni är så snabba och hjälpsamma och tror på mig). Det var höger fot som jag scannade, den som jag har haft ont i sedan i början av maj. Nu var det verkligen dags att ta tag i detta då det inte blivit något bättre över tid. Veckan innan SM var jag ju också helt plötsligt svullen framme vid ring- och långtån.

MR är nu gjord och såhär blev utlåtandet:

//Sammanfattningsvis: diffust ödem i skaftet av os metatarsale 3 som kan representera stressfaktur om förenligt med klinik. Inga frakturlinjer kan utdifferentieras.

I skaftet av os metatarsale 3 ses diffusa ödemförändringar och också ett lätt omgivande periostalt ödem i mjukdelarna. Några frakturlinjer kan inte utdifferentieras och ingen felställning. Förändringen kan överensstämma med stressfraktur om förenligt med klinik. 

I övrigt är icke påvisat significanta förändringar förutom att det misstänks ett ganska litet prickformigt ödem i mediala sesamben under MTP-led 1. Det finns också en antydd mjukdelssvullnad plantart i andra MTP-interstiet som kan representera incipient Mortons neurom men knappast etablerat sådant.//

Vid första anblick såg det inte så märkvärdigt ut. Tänkte bara att det står ju faktiskt inte att jag har en etablerad stressfraktur så det här borde ju gå att springa på. 

Men ett samtal med läkaren och mycket bollande med Carls föräldrar (läkare och sjukgymnast) samt med medicinstuderande vänner och coach, har jag nu insett att vila är det enda jag kan göra. 

Deprimerad och nedslagen vaknade jag efter en dålig natts sömn med mardrömmar om min invaliditet. Jag kan inte springa! Fy fan.

Är det någon av er läsare som har liknande historier att berätta? Kommentera gärna och peppa mig! Vill helst höra solskenshistorier om hur ni kom tillbaka starkare än någonsin.

Jag hoppas nu att jag kan dra fördel av det här förbannade ödemet och pga det få tid att utvecklas mer som cyklist och simmare och dessutom få tid till att styrketräna och stretcha vilket oftast får strykas från schemat pga tidsbrist.

Semestern började igår, samma dag som jag fick beskedet. Vi har nu kommit upp till Östersund, här är det spöregn och 11 grader och jag får inte springa. Livet leker.




Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in