Jag vet att jag är ultra för jag…
* Varenda joggingpass drömmer och planerar för framtida ultralopp. För träningen.
* Längtar efter att få sätta klockan på 04.00 för att hinna med ett långpass innan dagen börjar.
* Bara tävlar mot mig själv och är nu helt stissig av längtan efter att få heja fram mina ultravänner (och lite extra då mina adepter som springer) TEC (Täby Extreme Challenge) nästa helg.
* Fortfarande tar minst 30 minuter att komma igång. Vilket betyder att jag är klar när jag börjar trivas rent mentalt med löpningen. Jäjä.
* Längtar efter känslan i kroppen efter en sisådär fem mil. Tom men full. Klart och enkelt.
* Längtar till långa ensamma pass ute i naturen.
* Längtar till att möta mina egna tvivel. Ta mig igenom dem. Komma ut på andra sidan.
* Saknar att springa en natt. Se gryningen med sisådär 14 mil i benen.
Ja jag saknar. Och det är extra prominent nu när TEC är runt hörnet. Loppet jag sprungit tre år i rad. Loppet där jag blev ultralöpare. Det ska bli helt fantastiskt att få vara på sidan av men herregud vad jag längtar. För ett år sen tänkte jag såhär. Om ett år- hur känner jag då? För TEC blir förhoppningsvis återtåget till 100 miles. Motivation saknas inte. Målinriktning – inte heller. Det är bara det att det är andra som kommer före mina små egoutsvävningar. Jag blir en bättre mamma/fästmö/syster/vän/anställd för att jag springer. Men ultrasatsningen den gör jag bara för mig själv.
Det både är och inte är roligt att springa nu. Kroppen behöver 20% mer syre och ser ut som ett stort B- det bara går inte att springa på som vanligt. 30 -40 minuter jogg per dag ger mig mina endorfiner, rosiga kinder och känsla av att vara löpare. Jag känner mig enormt glad över att det funkar. Känner mig stark. Längtar efter bebis. Längtar efter ultra.
