Som de flesta som följer bloggen räknat ut så betydde frånvaron att jag var upptagen med att leverera en till liten världsmedborgare. Med 10 dagar över tiden fick hon (!! vi trodde det var en kille!) för sig att nu ska jag ut.
Min första förlossning var ett brutalt 24 timmarslopp. Detta var just ett maraton- på ungefär samma tid som jag joggade mitt senaste- 4 timmar ungefär tog det. Lyckan är total. Det är det mest naturliga som sker och kanske därför det mest fantastiska. Här är hon nu. Vårt lilla underverk. Från små celler till komplett liten människa med hela livet framför sig och vi får vara hennes ledsadgare, guider, föräldrar. För resten av våra liv. Nej jag fattar det inte riktigt trots att jag har en dotter sen tidigare. Samtidigt gör hjärtat ont efter det vi varit med om under våren. Livet är så brutalt orättvist. Så bräckligt. Försöker uppskatta lite mer. Vara extra tacksam.
Bloggen är inte en plats där jag delar tydliga bilder på mina barn. Deras integritet är deras. Det är inte hemligt vad de heter, men jag undviker att skriva ut deras namn. Alla äger sin integritet och jag tänker inte försöka plocka enkla gillabilder på söta barn. Kanske är de fortfarande söta när de är stora och vill vara med på bild då :).
Däremot tänker jag att jag försöker dela personliga reflektioner här. Men inte privata. Hur mycket jag än vill visa upp det finaste jag har och berätta om det så hör det liksom inte hemma här i en sfär där vem som helst kan läsa.
Jag fascineras över människokroppen. Och det mentala. Den kropp som föds och den som föder. Kraften och hur målinriktad den är.
I tisdagskväll var jag på gymet, 9 dagar över tiden. Körde rätt hårt. Kontrollerat- men hårt. Modifierade rmhävningar, pressar, enarmsrodd med 16-kilos klunsen. På väg in i omklädningsrummet springer jag ihop med min barnmorska. Hon skrattar och gör tummen upp och säger att hon hoppas att vi inte ses imorgon då vi har en tid utan att bebisen kommer. Jag säger att jag känner ingenting så vi ses nog.
Men klockan 5 vaknar jag och vet att det är på G.
Förra gången började allt på kvällen och jag fick vara med om en lång natt där jag till slut ” gav upp” och tog en ryggmärgsbedövning. Nu hade jag hopp om att det skulle gå fortare och efter de här fem åren där jag blivit så mycket tryggare i mig själv och i vad jag klarar ville jag låta kroppen och andningen få jobba.
När vi åkte in trodde jag fortfarande inte det var ”på riktigt” än men tyckte N skulle bränna alla rödljus för det var så obekvämt att sitta. Yogaandas och slappnar av allt jag kan mellan värkarna som vi förstås inte har koll på hur täta de ska vara.
Väl inne var personalen lika fantastiska som vanligt. Lugnt och proffsigt. jag börjar nästan gråta av glädje när barnmorskan säger ” bra jobbat hemma det här kommer gå fort”.
Sen går jag in i någonsorts bubbla för att fokusera på att det ska gå framåt, för att hantera smärtan. Hör N och personalen prata om ditten och datten runtom men jag får vara ifred och de är så proffsiga. Kommer med varm kudde, kall handduk. Jag parerar de brutala värkarna med andning och lustgas som jag aldrig testat innan. Både gillar och gillar inte. Sitter som en groda på den stora kudden. Det går inte att förklara smärtan. Det bara går inte. Det är helt brutalt. Det är som att kroppen ska gå i två delar.
Sen känner jag att det är dags. Hxn ska ut. Kroppen vet och det är så mäktigt att haka på. Ont så in i hel**** gör det men N är med och jag är så trygg.
Och på 10 minuter är hon ute. En liten rosig skrikande underbar flicka! OCh det är så mycket mycket mer. Det är så stort. Hon har massa rufsigt mörkt hår- Lillspark var en trollunge!
Här i bloggen kommer det handla om min väg tillbaka. Och den får ta den tid den tar. Men det ”ser inte ut som du fött barn” sa barnmorskan efter förlossningen så det är en bra start. Och väldigt tacksam.
Jag är pigg, mammastark (man blir ett lejon när man blir mamma så är det bara) och kroppen återhämtar sig med rekordfart eftersom jag tagit så väl hand om den hela graviditeten och eftersom förlossningen gick så lätt.
Sommarens bloggande blir allt från träningstips, mattips till kostråd till hur jag börjar jobba tillbaka till 100 miles utan skador, framfall och med balans i min nya vardag med en till person som kommer först. Från Värmland, Västmanland och Jämtland. Gästspel ur bebisbubblan som är så speciell och så väldigt bara just just nu. Tiden går så fort.
Hoppas du njutit av din tid idag!
Det här är världens godaste mest välförtjänta underbara fika.
