Länkkärlek – mer sisters med skills och driv

Idag var min poddkompanjon Boel på ett seminarie där det pratades om friskvårds effekt på ohälsan. Hon skrev ett kort inlägg om det på vår hemsida.

Jag funderar mycket över detta och kommer skriva mer om det. Friskvård är jätteviktigt. Men friskvård kan vara lite allt möjligt. Välriktat och inte så genomtänkt. Men just nu är det fullt ös makalös med jobb på vanliga jobbet, lite i företaget och tid med familjen!

Återkommer men läs gärna vidare på länken ovan och berätta gärna- hur är det hos er? Har ni friskvård? Vem nyttjar den?

Katta och jag träffades första gången i september 2014. Från mitt håll sa det klick- hon fotade min bebis´fötter- då smälter man! Det var ju inte ens två år sen- alldeles för sent!! Vi borde träffats för minst 20 år sen.

Vi bor på olika håll och har svårt att hinna ses och bara vara men när vi ses så känner jag att hade vi lärt känna varandra när vi var unga så hade vi haft mycket fniss och tokigheter för oss. Men jag hoppas vi tar igen det. Vi har ju en affärsidé vi ska ta itu med när vi går i pension..eller hur Katta?

Katta är massor. Hon är en av de varmaste, klokaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Det är som hon klev in i mitt liv för att fylla en plats av just det och jag hoppas jag fyller någon funktion för henne.

Hon är dessutom väldigt ödmjuk så när hon säger att hon är eller kan något litegrann något så kan man ganska safe ta det gånger tio ungerfär. Såhär skriver hon själv:

Titlar jag kan säga att jag jobbar som nu:
Projektledare, egenföretagare, kommunikatör, Content manager, varumärkesstrateg, fotograf, copywriter, marknadsförare, webbredaktör, innehållsproducent, affärsutvecklare, user researcher, mfl. Och det finns många som jag. 

Nej Katta det finns ingen som du!

Dessutom kan hon jobba som en jäkla byggjobbare uppenbarligen. Och så kan hon rida och det hoppas jag vi får göra tillsammans snart.

Katta ska du ha i åtanke om du behöver en klok och engagerad person till ditt företag. En fotograf med känsla. En strateg med stort hjärta och mycket erfarenhet. Hennes blogg är full av klok eftertanke och massor av fina bilder!

Eftersom det alltid är Katta som har en kamera när vi ses har jag inga bilder på henne. Det är ju helt sanslöst egentligen.

Men den här lade hon upp själv och den var så fin. Tack Katta för att du finns i mitt liv. Det är riktigt vavavoom!

Fy fasen vad gött det känns att blogga den här veckan- det är ju så mycket bra i min omgivning jag vill sprida. En sak jag väntat ett tag på att hitta en riktig story runt (fast den förstås funnits där hela tiden) är om den löpargrupp som startats för och på ett flyktingboende i Farsta. 

Läs Ninas historia nedan och inspireras. I söndags sprang ett gäng Salomon City Trail tack vare att de gav dem fria startplatser. Gissa om vi har ett visst annat lopp (där man kan springa stafett) i åtanke? 🙂 Nina skriver att jag gör stora saker i vardagen- but oh no jag gör lite smått då och då men det blir mycket över tid och dessutom så är jag ju inte ensam- vi är många som gör tillsammans! 

Integration by Running

Du har säkert hört det: ”Ingen kan göra allt, alla kan göra något”. Det här inlägget är inte menat att ge dig dåligt samvete. Det räcker faktiskt med att inte sprida rykten, att inte tro på dem som vill sprida rädsla och misstro, att le mot en främling, att hålla upp dörren, att släppa in någon i filen. Men ibland dyker det upp tillfällen där win-win uppstår. Ann-Sofie här är ju en sån som gör ganska stora saker i vardagen, själv har jag aldrig varit ens en föreningsmänniska – när lapparna från valberedningen i bostadsrättsföreningen dyker upp brukar jag bli väldigt blind på sidan mot anslagstavlan. Autogiro till nån organisation räcker faktiskt också…

Men när jag hörde om de frivilliga i Hej Främling i Grytan utanför Östersund och deras grupp Inlöparna – Spring för Innanförskap så hittade jag ett sätt att bidra som passade mig. Att göra precis det man tycker om, tillsammans med andra. Sånt som vi gör ändå: Sjunger i kör, går på Friskis, springer i löpargrupper, spelar Korpenfotboll, läser i bokcirklar, går på bäbisträffar på bibblan. Varför inte göra det med dem som kommit hit just för att sådant går att göra här? Jag satte igång att söka. Tyvärr gick det trögt i början. Jag fick välmenta varningar om hur främlingar ser på kvinnor i tajta löparkläder, och min kommun förstod inte alls varför jag ville ha adresser till boenden.

Men så kom flyktingkaoset i höstas, och de stora studieförbunden i Stockholm fick i uppdrag av staden att anordna studiecirklar på boendena – jag annonserade i några Facebookgrupper för löpare, fick med några kompisar och min chef (!) och vi satte igång Inlöparna Farsta. Jag fick massor av hjälp och råd från Martin Machnow, som startade Inlöparna i Grytan (och gjorde sen om precis samma misstag), och vi började dyka upp utanför boendet varje måndag kväll. I början kom massor av folk, men ju kallare det blev desto färre blev hjältarna. I januari när temperaturen kröp ner under 10 minus var vi kanske tio frostiga själar i Ågestaspåret och vännerna fick lära sig säga ”broddar”. Nu börjar de dyka upp igen, precis som svenska vårlöpare..!

Ja, det tar tid. Jag samlar skor och kläder konstant, jag kör tvärs över stan fram och tillbaka för att springa sex kilometer, jag har fått leta efter nån frivillig i Warsawa när en av löparna hastigt blev återvisad enligt Dublinförordningen och allt bagage blev kvar i Farsta, jag har fixat praktikplats åt en ledsen mattestudent från Damaskus som gärna vill bli lärare. Jag har också lagat underbar söndagsmiddag tillsammans med en syrisk familj och fixat möbler till en blyg afghansk kille som redan pratar svenska, har fått jobb och en träningslägenhet. I söndags sprang vi vår första tävling tack vare att Salomon City Trail generöst sponsrade oss med startplatser. Jag har fått ett fantastiskt nätverk av nya vänner även bland svenska enagerade. Är det värt det? Hell yeah! Idag finns Inlöparna på flera ställen i Sverige, och vi blir förhoppningsvis fler.

På torsdag sänds dokumentären ”Känn dig som hemma” på SVT kl.21. Se den och gläds åt de goda och friska krafterna, startat av Emma Arnesson och Anne Lundberg! Snart kommer Hej Främling, som tror på friskvård som en del i integrationen, att etablera sig på fler ställen i landet tack vare bidrag från postkodlotteriet. Vill du engagera dig – sök upp dem på nätet! 

Jag älskar min blogg. För den ventil den är, för de jag får träffa genom den och för de erbjudanden och äventyr den medför.

När jag tittar igenom gamla inlägg så känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och tankekraft att skriva sådär eftertänksamt, alltid, som jag vill.

Just nu är min skalle full av en ganska stor grej jag jobbar med. Som jag behöver vila skallen ifrån dessutom på kvällen (det går väl sådär, jag har väldigt mycket jag vill göra med Tjejmaran, lite annat privat, egna företaget osv osv osv).

Och jag har inga problem med att strunta i att blogga heller, det är inte ett jobb, det är en plattform för både roliga grejer och ja, ibland jobb. Det ska vara kul annars får det vara. Men det behöver ju inte handla om vad jag gör varje dag heller- eller hur?

Något jag gärna villl använda den här bloggen till är att berätta om alla de fantastiska människor jag har omkring mig. Människor jag alltsomoftast får ha äran att önska jag fick träffa mer. Som jag inspireras av, lär mig av, skrattar med, bollar med, och får ett enormt stöd av och värme i hjärtat.

En av dem jag faktiskt träffar ganska ofta, relativt sett, är Boel! Boel Stier är förläggare, retorikkonsult, kommunikatör och har SM- guld i fallskärmshopp (!!). Bland mycket annat.

För dig som behöver prata inför folk så har hon skrivit flera tips på sin hemsida. Hon kan också jobba med dig som individ, eller med er som grupp. Boel är rak, tydlig, positiv, otroligt lyhörd, klok och lätt att ha att göra med.

Läs mer tips för att prata inför folk här.

För länge sen en dag i en skidort på tre bokstäver satt jag i en bil och skulle åka till en läkare som jag skulle lura att ge mig ett förkylningsintyg så jag kunde få tillbaka pengarna på en kurs jag inte skulle hinna gå för jag var tvungen att jobba hela juni med ett bokslut jag inte hunnit tänka på eftersom jag haft hand om löner för ungefär 100 personer, det löpande i redovisningen i en komplex hotellekonomi, semesterersättningar, strulande kassor, avräkningar för ägare, trögt kassaflöde och fan och hans moster och faster och allt därtill.

Min bil var på verkstan tror jag så lånade en kollegas. Fick inte i växeln. Hade så bråttom. Slet i växelspaken och bröt sen ihop över ratten. Typ som i en film.

Kom ehuru iväg till vårdcentralen där en ung men klok läkare snällt förklarade att min hjärna höll på att brinna upp. Jag hade inte influensa som så. Jag höll på att brinna upp i huvudet.

Du kan inte jobba. Du måste vila. ”Men det går inte” sa jag. ”Då får ingen lön” ”Då betalas inga fakturor”. ”Då blir det inget bokslut”.

Jag betalade löner, fakturor och gjorde bokslut. Men inget blev som förr. 

Det var 10 år sen snart. Det har hänt mycket. Nu ser jag mig som immun mot utbrändhet vilket förstås är naivt. Men jag har jobbat mig till hållbar prestation. Jag är väldigt noga med all luft i mina veckor. Jag är också varse om hur lätt det är att täcka upp för andra som tar på sig för mycket. Jag är också fullt medveten om att man ofta har möten med folk som egentligen har så mycket att göra  och är så trötta i huvudet att de knappt är till hälften närvarande rent kognitivt.

Och det är jättemycket vissa dagar i min kalender. Det är lite för mycket ibland. Men för det mesta är det hållbart och till och med utvecklande och stärkande. Ser fram emot måndag, ser fram emot fredag. Gillar att vara där jag är, göra det jag gör, älskar det oftast!

Det betyder att jag måste säga nej. Det betyder att jag måste prata mig själv till rätta. Resonera med känslorna som kan rusa iväg. Den där prestationsbaserade självkänslan som gärna vill göra och få feedback på gjort.

Fundera på vad det är som driver mig att säga ja till X Y Z. Fundera på vad att tacka ja verkligen innebär och vad tacka nej kan ge tid och utrymme till.

Det betyder att vara uppmärksam på signaler.

I fredags åkte vi till landet. Jag hade jobbat 10 timmar dagen innan. Jag sitter tight med jobb väl in i juni. At köra bil ensam med barnen 25 mil är en utmaning för mig. Sen bilolyckan förra året så tar det emot. Det gick jättebra men när vi kom fram skulle jag iväg igen och byta vinterdäcken. Ville helst bara stanna där och stå därute och höra de där ljuden och känna den där känslan jag bara bara bara kan få här på den plats som är det enda beständiga i mitt liv sen jag föddes.

Men upp på vinden på magasinet för att hämta däcken. Solen strålade in och föll på en blå koffert jag inte tyckte jag sett innan. Fick en irrationell lust att öppna den och krypa in där. Bara försvinna så jag skulle kunna vara kvar. Inte gå ut till bilen och behöva åka iväg. Åka tillbaka till Stockholm på söndagen.

Fnissade lite för det var ju helknas. Men känslan. Vad står den för? Längtan efter beständighet tror jag. I en värld och ett liv där det känns som allt ändrar sig hela tiden.

I tanken kan jag, när jag behöver landa lite, förflytta mig dit. Till Värmland. Till magasinet. Uppe under snedtaket. Jag behöver inte krypa in i en koffert. Jag kan pausa och försvinna i tanken en stund varje dag. In i kroppen. Iväg till Värmland. Upp på ett fjäll. In i ett skratt med barnen. Bara andas lite en stund. Tänka att det inte är någon fara med det som känns som bråttom, oklart, rörigt, svårt. Det är fina problem att ha. De får inte komma in så djupt. Det jag gör i sig och i sak är inte jag. 

Inte gömma sig för livet. Men det känns skönt att veta att den står där, den där blåa kofferten.