Typ i den ordningen.
Alltså! Stockholm Marathon! Vilket bra arrangemang ändå! Det var deltagarrekord hörde jag. Över 16 tusen löpare.
Eftersom jag bara skulle springa som långpass hade jag inte förberett mig och det blev lite brådis imorse när min fina granne V knackade på för att vi skulle åka. Vad ska man ha med sig? Var var nummerlappen? (Den hade V hämtat åt mig!) Vad är det för grejer på vätskestationerna?
Och hur går banan? Men det skulle jag ju bli varse sen tänkte jag.
Det var roligt att vara på väg till start. Det var roligt att träffa så många jag känner, min duktiga modiga adept, Elin, Janne med flera. Folkfest alltså!
Alltid lika roligt att kika på andra löpare. Vad folk har på sig. Vad de gör. Vad det pratas om i bajamajakön.
Jag hade ingen plan alls förutom att springa bekvämt. Springa långpass. Första långpasset sen TEC. Och det spelar ingen roll att jag sprungit längre- 4,2 mil är fortfarande långt för mig också! Bara så ni vet!
Jag fick verkligen hålla igen. Var så fruktansvärt pigg i början och kände att asfalten gjorde otyg med mina ben. Jag har ju inga asfaltsskor så det var ju mina Inov-8 med stora gummidubbar. Det kändes väldigt lustigt efter ett tag. Jag tänkte på Maria och Anneli som skulle sprungit idag och var än mer övertygad om att jag skulle njuta! Jag tänkte även på dem inne på stadion vid målgången.
Skoj att heja på folk jag kände- skälla lite på publik vid Berzeli park som bara stod och hängde och stirrade. Kom igen liksom- gratis underhållning, bjud löparna på pepp.
Intressant att kika på löpteknik och tänka att mycket finns att göra för många som skulle göra resan till mål betydligt lättare.
Roligt att stanna och kika på telefonen för att se hur det gick för V och Mia och Annika och se att V gjorde ett dunderlopp och att Mia jobbade på jättefint trots sitt löparknä. Annika likaså- hennes story kommer nog här. Hon är helt underbart stollig den bruden!
Härligt att känna att vänsterbenet levererade sitt 50% iga jobb idag utan att tramsa sig så värst men fruktansvärt att börja känna en helt ny oförklarlig smärta- SI-leden! Korsryggen! Fy satan Kan inte beskriva hur ont det gör.
Kul att se olika löpare: fokuserade, glada. Grabbgänget som är ute och dricker öl för att vråla på polarn som springer maran. Finnarna som ser sammanbitna ut. De är så många att speakern pratar finska på Ö-malms IP.
Jag älskade vädret! Välkomnade regnet! Älskade att man fick springa ute på Djurgården där jag kunde gå lös ute i vegetationen så mina skor och ben blev lite hemma. Jag måste cirklat något enormt för jag hade alltid en kilometer mer på min Garmin mot vad markeringarna sa. Min iphone gillade inte regnet- skärmen frös så det blev inget fotande tyvärr! Nu kommer jag inte åt bilderna alls!
Vid 35 km eller något tog jag ett längre stopp med toabesök. SI-leden var verkligen öm och jag fick sitta lite på huk. Sen joggade jag i mål och rätt in i Ingmaries famn! Ingmarie som jobbat hela dagen och alla funktionärer ska verkligen ha tack! Ingmarie och jag pladdrade lite tills jag började bli blå! Det var lite kallt där i regnet
Fick i mig lite russin, resorb, BCAA, torra kläder och fick låna en telefon att smsa hjärtat att jag nog fick åka hem för jag fick inte tag på folk!
Hann möta både Mia, Coyntha och Annika och kramas med dem och dricka jättegott kaffe!
Sen tuffade jag hemåt med Mia och hennes vän Anneli och vi hann heja på de allra sista som kämpade i mål. Det slog mig verkligen vilket brett spann det är på maratonlöpare. Hur många löpare som har så olika förutsättningar och mål för dagen. Vilket jäkla driv det är att vara ute i nästan sex timmar med trötta stumma ben och det enda som hindrar från att kliva av är ett rödvitt snöre. Rent praktiskt alltså.
För inom oss har vi något som gör att vi fortsätter framåt. Som är starkare än smärta, syra, stumhet och skavsår. Det är bra grejer det och om vi kan använda det i vardagen- ännu bättre!
Det gillar jag att få vara en del av. Nästa år skulle jag vilja vara en ”förstagångspeppare”. Bara glida runt och peppa och heja och ge tips och hjälpa lite.
Supergrattis till alla som sprungit idag och jättekul att träffa er jag hann krama om och heja på!! Sofy tog massa fina bilder från idag! Kika på dem här.
Jag måste nog iallafall avsluta med en bild på min WorkoutÅre kompanjon och kompis Magnus som genomförde något av det häftigaste jag kan tänka mig- City to Summit i Skottland där man lite käckt avslutar en Ironmantävling uppe på Ben Nevis.
Det här har varit en dröm och nu gjorde han det! Så häftigt Drömmar som är tidsbestämda blir mål. Sen blir målen verklighet. Däremellan är det träning och fokus. Grattis Magnus! Så värd!