Löpcoach- hur blir man det?

Jag vet inte hur ofta jag får höra ”springer du varje dag?” ” Du springer väl flera mil varje gång va?”. ” Du som springer så mycket.”

Det är dags att reda ut begreppen.

Ja- jag kallar mig ultralöpare. Nej- jag springer inte varje dag, jag springer inte mycket. Jag springer så mycket jag tycker hinner. Vilket ALLTID är mindre än vad jag egentligen vill.

Min dröm är ett längre pass i veckan (var fjärde vecka galenlångt, de andra med fartökningar), ett intervallpass, ett fartlek i terräng och ett med backar med löpteknik invävt i passet. Några pass yoga. Ett pass styrka gärna kombinerat med boxning. Ett pass simning varannan vecka och lite exta övningar för att hjälpa min bål. Jag prioriterar träningen högt, är väldigt kreativ med tiden och trollar med timmarna men ändå får jag oftast inte till det jag vill.

Delarna jag vill få in i min träning är: Uthållighet. Styrka (där det behövs, inte biceps direkt). Smidighet/rörlighet. Snabbhet. Teknik.  Det är det jag försöker få in varje vecka. Går sådär och jag har slutat ge mig själv dåligt samvete. Det är få kvällar jag lägger mig och känner att jag prioriterat fel under dagen och borde ha hunnit träna om jag inte gjorde det. Jag tänker att ”sen” hinner jag. Och jag brukar hinna ”sen”. I perioder. Det är inte en sån period nu.

Just nu sitter jag med ett sånt fruktansvärt vidrigt krypigt abstinens i kroppen så ni anar inte.

Förrförra veckan hann jag som bekant nästan inte springa alls för jag var på kurs. När man äter varmrätt klockan 21.30 på torsdagen är det svårt att få till ett pass efteråt. Jag gick upp i ottan varje morgon för att hinna några kilometer. Lördagen innan snodde jag en hel dag till att springa- förvisso men hur ofta händer det?

Förra veckan hann jag med 5 stycken tusingar från jobbet till ett föräldramöte och fick äta middag under mötet. Jag var hjälptränare på jobbet och fick till en jogg. Sen sprang vi på den praktiska delen av löpcoachkursen men det jag pratar om gällande min träning är just det- min träning. När jag springer enligt mitt upplägg. Helt ok att jag inte hann det i helgen alltså eftersom det var kurs.

Men 3 löppass och lite styrka- total distans ca 26 km. Det är inte mycket såsom jag tror de flesta menar med mycket. Det är a 60% av den distans jag planerat in egentligen den veckan. Så jag vill inte höra taget ur luften att jag springer mycket. Tack.

Den här veckan rusar jag mellan jobb och dagis måndag tisdag. Jobb hela onsdagen men barnfri ons till torsdag kväll. Någonstans där alltså skulle det gå kanske. Har en löpdejt inplanerad torsdag morgon. Fredag – körd. Lördag springer jag 15 km på Lidingö mellan roddandet. Söndag- jobb.

Men jag ger mig inte. Aldrig. Löpningen är mitt elixir. Mitt knark. Min dunderhonung. Mitt supersyre, mitt nirvana och min jord och himmel på samma gång.

Jag har en plan och funkar den så är jag mitt flygande jag ikväll en liten stund iallafall. 

I övrigt går den här veckan väldigt bra hittills: 7 stycken post-it. En för varje dag. Solen skiner. Lillan är glad. Det blir pankis till middag. Rock on.

Årets i särklass mest random bloggtitel.

Idag lade jag ifrån mig kalendern. Tog Lillan, skruttbilen och åkte först hem till en vän jag inte träffat på länge. På för länge. Våra barn lekte och vi fikade. Och var ikapp. Garvade och kramades.

Sen for vi vidare tillbaks i tiden. Till Görvälns Slott där det var ”Skördefest”. Området nära Mälaren ligger mig så varmt om hjärtat. Här har jag cyklat, sprungit, gråtit över pojkvänner en skolkdag på gymnasiet, varit 4H-ledare. Det är en tidsresa och den satt så bra idag så. Som mössan mot den lite kalla höstvinden som blåste. Kolonilotten visade upp sina produkter och sålde honung och åkerbärssylt.

Och här träffar jag varje gång det är någon ”happening” på min gamla pianolärare. Han ser i mina ögon likadan ut som då för 20 år sen då jag fuskade med noterna och spelade på gehör. Samma glada man med ett hjärta som slår för musik.  Ett kunnande som är helt oslagbart. Ett engagemang jag blir avis på. Idag spelade han med orkestern ”Bolinderoktetetten”, en blåsorkester som är sprungen ur en gammal orkester som fanns på Bolinder som är ett gammalt industriområde i Järfälla. De spelade i blåsten medan folk hade att välja på piroger i ett stånd och vårrullar från en thaivagn (vad nu det hade att göra med skördefest). Det var en liten publik vars mest engagerade åskådare bestod av min Trollunge som klättrade på senen och dansade lite.  Och jag fast jag applåderade mest. Och några till. Men det gjorde lite ont i hjärtat att de satt där med kalla fingrar och spelade i blåsten.

Det är såna här saker jag kan fastna i när jag har lite för mycket. Jag blir lite rörd. Vill ta tag i något som är beständigt. Som inte snurrar fortare och fortare. De spelade så fint. De förtjänade en stor publik tyckte jag. Det var liksom att kliva ur min galna karusell att stå där och lyssna på Bolinderorkestern medan löven virvlade.

Min pappa och en av mina kompisar ligger begravna i minneslunden i samma område. Som också gör att platsen är så viktig. Jag tog med Lillan till graven för att sätta dit en sak. Gick mellan graven för hon som bara fick 10 år till han som fick 56. Solen sken, Lillan frågade. Känslorna vällde över på alla kanter. Vem är flickan med en blomma på sin gravsten? Hur förklarar man en minneslund?  Varför blev mamma ledsen? Sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen och jag omdirigerar min sorg till en maskin av kärlek till min dotter och till livet men livsmysteriet då? De frågorna ? Vad gör vi med dem?

Graven är en plats dit man kan gå och visa de som är i himlen att man gillar dem. Så löste vi den frågan men tusen återstår.

Jag går in i årets galnaste vecka. I shit you not. Den är helt galen. Underbar. Jag börjar med att lägga mig i tid. Ta en sak i taget. Äta bra. Och jag filmade ett av styckena som Bolinderoktetten spelade så närhelst det snurrar för snabbt så kan jag låsa in mig på en toalett och förflytta mig tillbaka i tiden. Till tonerna av Fritiof Anderssons Paradmarsch spelad av en blåsorkester med frusna fingrar ute vid Mälaren.

Jag drivs av att jag vill göra gott för andra. Då ingår att ta hand om sig själv så man orkar ge.

Igår började jag och Madde planera Tjejmarathon 2013. Vi har lärt oss massor!
Nu handlar det om att inspirera ännu fler tjejer och killar. Att samla in ännu mer pengar till ändamål där det faktiskt gör skillnad.

Jag har en inspirationskälla som jag tänker på när jag har det motigt. Aung San Suu Kyi. Senast igår läste jag den här artikeln hos BBC som handlar om att hon självklart reflekterar över de val hon gjort.

Hon är en av mina största idoler. Förebilder vad gäller mod.

Idag ska jag ha en väldigt lugn dag innan årets galnaste vecka alla kategorier drar igång!

Ha en fin dag ni med!

Lisa, Rubin och Sirpa

Den där bussen jag satt på! Den gick ingenstans! Fick hoppa av och springa sista tre kilometrarna till Planet Fitness där utbildningen hölls idag.

Under den praktiska delen fick vi gå igenom löpteknik utomhus. Det är verkligen en sak att genomföra själv och en annan att lära ut.
Personligen är jag väldigt trygg i instruktörsrollen, men så har jag lett pass till och från i 13 (!!) år nu. Det jag vill bli säker och bättre på är hur man kommunicerar med en spretig grupp angående typ intervallträning. Bra positionering under tex stegringslopp, flytlopp etc.
Få mer kunskap om hur man planerar ett årsuplägg etc men det var inte steg 1 fokus på utan kommer i nivå två.

Vi hade en jättebra session med Rubin där vi fick gå igenom ett helt pass med alla dess delar och viktiga coachingpunkter.
Sen gick vi igenom löpskolning och löpstyrka men mer fokus på att göra själv kanske än pedagogisk utlärning.

Sen var det dags för maxpulstest. Av de 30 härliga människor som gick kursen så var vi 10 som ville testa på. Vi joggade ut till Hagaparken där efterdyningarna av Topploppet syntes. Några stegringslopp och sen satte vi av längs en ca 300 meter lång backe.

Jag har väldigt låg puls- sk bradycardi. Min vilopuls är ca 36 slag och sitter jag ned under en dag på jobbet ligger pulsen runt 50-60 slag.
Det är en lång väg upp till 180-190 slag när man står vid starten med en puls på 80 efter uppvärmning.
På första rundan landade jag på 171 i slag och det brände överallt av syra.
Andra varvet kom jag upp i 176. Nu var jag heeeeelt slut. De som inte körde testet peppade längs sidan- helt fantastiskt!
Tredje vändan vek sig nästan benen och jag kom bara upp i 173.
Så klar! Men vilken känsla! Jag kan gå på max. Det är en stark mäktig känsla. Helt utan "flimmer" som jag fick förut. Bara kraft som sprutar ur kroppen och helt rimligt tar slut.

Sen jogg tillbaka och så gick vi igenom rörlighet med bästa Sirpa.
En toppendag och definitivt värdefull men hade jag inte instruerat tidigare och sprungit själv, läst och testat såpass mycket som jag har så behövs det definitivt mycket mycket mer för att hantera den varierande utmaning som det är att leda löpklasser.
Running Sweden har en helt fantastisk syn på löpning och förmedlar kunskap väl. Jag kan verkligen både rekommendera att träna med dem och om du vill ta det ett steg vidare- gå kursen. Den passar ypperligt för dig som "bara" vill utvecklas själv.
Det är upp till deltagarna på kursen att vara ödmjuka inför att det bygger på ett konstant lärande, nyfikenhet och ödmjukhet att bli en bra coach.

Själv jobbar jag med mina initialer: ASF. Alltid Ständig Förbättring.
Jag har fått lite mer kött på benen men mer än något ger ett lärande en större yta och respekt för det man inte behärskar.
Jag delar gärna min glädje, entusiasm och det kunnande jag har. Och fortsätter lära mig.

Nu ni! Nu ska jag och Maddebus prata Tjejmarathon 2013. Get ready killar och tjejer för 2013 års GODaste lopp!

Efter maxpulstestet

Om ni har svårt för personer som är väldigt positiva så kanske min blogg blir lite för mycket just nu. Men ni vet att jag då och då har riktiga skittdagar och då skriver jag om dem med. Men idag blir det nog positivt igen.

Ibland funderar jag på vilket fantastiskt nätverk jag har. För det första har jag en fantastisk familj. Liten. Men fantastisk.

Sen har jag otroliga vänner. Vissa har jag inte spenderat många timmar med- men vet att jag kan höra av mig till om det knasar.

Sen har jag ett professionellt nätverk både på jobbet och utanför. Genom mitt tränande, instruerande, bloggande så har jag lärt känna en massa duktiga, kloka proffsiga människor som jag inte är rädd att ta hjälp av.

Ju mer man får, desto mer vill man ge själv och alla som testat vet att jag mer än gärna hjälper med den kunskap jag har.

Igår tog jag proffs hjälp av Access Rehab. Jag har inte varit där sen slutet på juli då jag fick en helt otrolig behandling av David Felhendler.

Igår ”testade” jag Björn Sverre som är relativt ny på Access men har gedigen erfarenhet. Han har bl a jobbat med Karolina Clyft.

Det tog väl ungefär 2 minuter för honom att konstatera att jag är sned. Inte andas hela vägen ned i magen. Axlarna går liksom inte att slappna av. Sätet är tight. I övrigt är jag rörlig och det går inte att behandla allt på en gång.

Den känsla av att framsida lår tröttnar fort har sin enkla förklaring i att eftersom jag är så rörlig i lägre delen av ryggen så faller den lätt bak i svank och det blir lite extra kamp mot gravitationen att lyfta fram benet! Aha!
Nu behövs det en liten teknikförändring men det lär ta lite tid.
Efter 10 nålar i mina skinkor som lämnade mig väldigt kallsvettig men gör så otroligt gott efteråt, knak och brak av nacken , som ändrade tonen på min tinnitus, och stora knak av bröstryggen var jag som på moln.
Vi diskuterade att jag ska fortsätta gå hos Björn men även hos magikern David Felhendler som kan hjälpa mig lite mer den mjuka vägen.
Min styrka men samtidigt akilleshäl är att jag är ”igång” på alla motorer och system hela tiden. Och kroppen blir spänd, och låst. Ska man hålla hela livet måste man varva ned ibland. Så enkelt. Så svårt!

Idag är det den praktiska delen av kursen. Inklusive maxpulstest.

Och för nytillkomna läsare- jag har aldrig gjort ett sånt för det funkade inte när jag tills för 10 månader sen hade ett enkelt men ändå väldigt livspåverkande arytmifel i hjärtat som heter AVNRT.
Sen jag fick det åtgärdat kan jag också göra ryckiga rörelser hur ofta jag vill. Burpees, tabata, sprints, sånt som inte funkade förut för då började hjärtat skena alltsomoftast och jag blev matt, snurrig och fick lägga mig ned.

Det finns flera sätt att beräkna maxpuls som kanske inte ger den exakta siffran men en bra fingervisning. Men bara så ni vet att man inte måste pressa sig till max. Samtidigt har man olika maxpulser för olika idrotter.
Kan skriva mer om detta senare! För nu ska jag hoppa av en trasig buss och springa!
Ha en fin dag nu!