Jag befinner mig i Stockholm, Sverige. En liten finsk tjej i storstan. 

Jag vet inte hur jag hamnade hit eller vad jag egentligen gör här. Men jag kommer att ta vara på de sju månaderna jag har här innan sommarsäsongen börjar. Och det enda jag helt säkert vet att jag ska göra här är att springa. 

Några dagar innan Lidingöloppet gick av stapeln tog jag det spontana beslutet att flytta från lilla trygga Vasa i Finland till stora stygga Stockholm. Främst ville jag väl testa något nytt. Bo på ett nytt ställe, träffa nya människor och förstås; springa på nya vägar, få en motivationskick, påminna mig själv om hur underbart löpning faktiskt är.

Tolv dagar har jag bott här nu. Löpstegen ligger på noll. Jag gjorde det igen, samma sak som i fjol på Lidingöloppet. Överbelastning. Då var det knät, nu är det foten. Så istället gör jag det tråkigaste jag vet; cyklar på gymmet. Irritationen växer för varje tramptag jag tar, irritation över att jag har dålig musiksmak, irritation över att killarna på gymmet gör styrkeövningarna helt fel, irritation över att folk pratar i telefon samtidigt som de styrketränar, irritation över tjejerna som tror att de powerwalkar då de går på löpbandet i en hastighet på 4km/h. Men annars är jag en glad människa. Stockholm är helt underbart. 

Snart springer jag nog igen. Det är en knapp månad till EM i terränglöpning och där har jag tänkt vara med. Fram tills det ska jag trampa på cykeln. Trampa, styrketräna, skriva blogg, föreläsa om motivation och andas stadsluft. 

Det här var bara en liten presentation. Kolla in här lite då och då så får ni läsa om hur jag klarar av livet och löpningen i Sverigelandet!

Sandra

Det första jag gjorde då jag kom till Sverigelandet var att tatuera mig. Jag är nöjd.