Magtomt distansrekord på Två Sjöar Runt
Men hallå. Hallå? Hur dum får man vara egentligen.
Well.
Idag skulle jag springa Två Sjöar Runt. För att jag ville få till ett långpass (har inte sprungit längre än 15 km än sen mars förra året). För att det går, bokstavligt talat, utanför dörren, för att jag skulle springa med N, testa om ryggen klarade så långt så kuperat och tja, det är bra att testa stå på startlinjen med nummerlapp när man gör det så sällan som jag gör.
Igår var jag på möhippa för an av mina finaste vänner. Jag åt väl inte som vanligt riktigt, tog en glass på eftermiddagen och när jag sen skulle hem tidigt för att ta hand om lillspark eftersom N varit sjuk hela veckan så slank det med någon stor vitbrödig wrap och så var jag sugen på glass. Jag äter väldigt sällan glass och kan få väldiga problem med magen då. Men det tänkte jag inte på och en halv liter slank ner så lätt som prästens lilla kråka.
Och tja. Jag vaknade mitt i natten och vi kan väl säga att jag tror att allt jag ätit under kvällen försvann. Vaknade på morgonen och det var bättre. Men vågade inte äta. Drack lite Resorb och insåg att det blir ingen start. Jag mådde väldigt bra nu men var rädd att jag skulle behöva ränna på toaletten mycket när adrenalinet sätter igång i kroppen när man anstränger sig.
Men vi skulle hämta nummerlapp åt min svåger och det gör man 1 minut från vår ytterdörr. Och tänkte att jag hämtar väl ut lappen.
Den hade nummer 411. 11 är mitt lyckonummer. Jag gick hem och dividerade med mig själv. Jag var helt urlakad men springa ”tom” är jag van vid. Bara inte såhär långt. Och kuperat. Men det är lättare att springa med frekventa toabesök i Ursvik än under ett lopp. Samtidigt så ….yadiyada. Klockan 20 minuter till start låg jag på golvet med Lillspark.
När det var 10 minuter kvar tänkte jag att jag går ned, startar och behöver jag bryta är det ju föffasen bara 1 minut hem från start, mål och varvning. Jag mådde dessutom galet bra, benen var superpigga och bara jag nu inte åt eller drack något så skulle det väl gå bra. Jag hade fått i mig vätska och salt ok nu på morgonen.
Vill verkligen understryka att jag 1) visste vad det var 2) mådde bra 3)hade fått i mig salt och vätska så allt var ok. Man ska inte starta ett lopp eller ett träningspass när man har bakterier eller virus i kroppen.
Ned till start och träffade flera fina löparvänner. Folk kastar sig gärna baklänges när man säger att ”jag är magsjuk” men nu var jag ju inte sjuk av något slag som smittade.
Planen var från början att tassa runt de 16,7 kilometerna i långpassfart och lägga på en ökning sista varvet (cirka 5 km) i distansfart och på så sätt slå distansrekord och få ett bra lite tuffare långpass.
Nu blev planen att ta sig runt. Att börja med ett varv och sen se om det gick bra, testa ett till och sen ett till. Inte tai i för mycket eftersom jag inte ätit ordentligt.
Benen var som sagt superpigga. Konstig känsla- de ville springa på men jag var lite darrig. Jag bestämde att ”safea” och stannade till vid den bästa skogsdungen vid Råstasjön men magen var lugn så på tredje varvet struntade jag i det.
Solen strålade och det var bara så härligt att springa ett lopp! Underbart! Däremot så blev jag bara mattare och mattare. Benen pigga. 5:00-fart var det bekväma på flacken men uppför kom jag liksom ingenvart. Inte så konstigt, ingen energi i kroppen.
Efter första varvet så startade en knatteklass så jag stannade och släppte fram dem där varvningen gick ihop med start för att inte vara ivägen. Sen joggade jag efter men en liten tjej hade håll och gick och hyperventilerade och grät och jag kunde inte springa om henne (man är väl mamma). Ingen gick fram så jag stannade och frågade hur det var och bad henne sträcka upp armarna och andas lugnt. Till slut kom en annan åskådare och sa att ”jag går med henne, spring på du”. Tyckte vägvisarna som var i närheten kunde hoppat in lite snabbare. Stackars liten.
N stod och hejade med ett varv kvar. Jag var redo att bryta. Latmasken slog till. Enkelt att skylla på att jag var seg. Men det här är grym ultraträning- för så här kommer det vara, dessutom med onda ben, mot slutet av ett lopp. OCh då är det inte 5 km kvar då kanske det är 40 km.
Tog två klunkar sportdryck och en mugg vatten och gick en bit för att se om det skulle balla ur. Det gjorde det inte. Men jag var helt slut ändå.
Tänkte på N som inte kunde springa. Och på att det bara var 5 km kvar det var ju inget. Vaf*n. Stannade och sa hej till Lillspark som var ute i vagnen och sen tassade jag på sista varvet och försökte njuta men nä alltså det var fasen inte kul att vara såhär urlakad.
Men bra träning! sa jag till mig själv.
Enligt min klocka var pulsen iallafall stabil om än lite hög men det får man nog ge den för jag hade lite vätskebrist ändå på slutet (och det brukar man ha på lopp). Edit: Hade låg snittpuls såg jag nu.Tittade på fel pass. Stabilt snitt på 6 slag över min långpasspuls. Det var skönt att komma imål och ännu roligare att höra att min svåger gjort ett kanonlopp och blev någonstans runt 30e imål på långa banan.
Summa kardemumma är jag sjukt nöjd. Med alla stopp så höll jag ändå en hyfsad snittfart på lagom ansträngning för den här underliga dagen och är pigg och glad nu efteråt. Jag har sprungit längre än jag gjort sen långt innan Sigrid föddes och ryggen höll! Bara en sån sak! Hurra! Nu kan jag börja lägga långpassen på runt två timmar istället och sikta framåt.
Det känns fantastiskt! Tack SIK för ett fint arrangemang!
Det var skönt att komma imål. Nu mår jag kalas. Hungrig!
