Kände mig så rik imorse. Vi var kvar på landet tills idag. Jag jobbar 80% men har sjukt mycket att göra. Många osäkra parametrar. Vill prestera. Vill göra det bästa som går. Men kan släppa. Kan stänga av och tänka att jag är ledig nu. Är här nu. Med barnen. Med familjen. Utomhus. Solen sken, vi plockade kvistar och äpplen och lekte. Tiden stod still och den var full med bra saker.
Det är så ofta man inte har tid. Och till att sy gardiner eller gå på triljarders med Facebookevent- fine. Men det är så många som jag uppfattar känner att de inte har tid med sin familj. Sina barn. Och om inte såna finns, sina vänner.
Det hade inte krävts en utbrändhet för att komma dit jag är nu. Men det gick nog lite snabbare. Jag får ofta höra att jag har så mycket för mig. Det verkar kanske så. Att jag gör massa saker men det kanske bara är att när jag väl jobbar så är det all in för att sen kunna växla ned. Jag gör så mycket mindre nuförtiden. Men så mycket mer av det jag vet att jag mår bäst av och vet att jag skulle prioritera om man fick göra en shotgunprioritering.
Jag har pangat in i väggen två gånger. Två olika sorters väggar. Den första var ett praktexempel på när inget i KASAM (Känsla av sammanhang)modellen var på plats. Jag hade fått en tjänst jag inte klarade av. Jag var ekonomichef på ett stort hotell. 26 år gammal. Nyss hemkommen efter 7 år utomlands och hade knappt sett en skattedeklaration förut. Ansvar för en stor komplex ekonomi (tänkt hotell, restaurang, bar, reception, spa och så ungefär 100 säsongsanställda och deras löner) på det. System som inte synkade. Ingen upplärning utan fick lära mig själv allteftersom. Det var för svårt, det var för mycket att göra (sov bredvid mitt kontor och jobbade jämt) och jag var en typ-A människa som gick igång på att prestera. Så jag presterade mig själv in i väggen.
Det är inget och allt fel på dig sa läkaren som jag sökt till på grund av blixtrande huvudvärk. Din hjärna håller på att koka över.
Sjukskriven gick inte att vara förstås, var ju tvungen att betala ut löner. Åkte till Australien tillbaka till mina vänner, min surfbräda, yogan, meditationen. I tre veckor. Stod på Singapores flyglats och betalade leverantörsfakturor i mellanlandningen. Bestämde mig för att ge det ett år till. Om det inte blev bättre skulle jag sluta.
Det blev inte bättre, jag slutade. Började som konsult och fick ett jättespännande uppdrag för ett amerikanskt dotterbolag. Hade jättefina kollegor och underbara chefer men var väldigt ensam på mitt uppdrag (som jag var satt på för att jag var så bra på engelska). En kundkontakt som, jag borde förstått första gången jag träffade hen, skulle bli problem.
Efter ett år av ångest brakade allt. Min chef fick äntligen se hur jag haft det och undrade hur jag klarat det. Och det hade jag väl inte. En annan sorts utbrändhet.
Men nu var jag gravid. Och jag bestämde att inget skulle få komma åt mig. För nog kände jag hur all stress påverkade kroppen. Och förstås den lilla därinne.
Ändå kunde jag inte helt släppa taget när jag gick på mammaledighet. Jag kan kolla upp det där när jag är hemma. Jag tar det. Jag tänkte att det jag gjorde, det skulle ingen annan behöva sätta sig in i. Det var så rörigt. Jag hade bytt kontor, till huvudkontoret. Trodde jag skulle behöva visa framfötterna även när jag var föräldraledig för att hänga med. Visa att jag var någon att räkna med.
Men under tiden jag var hemma med lilla E så klarnade bilden ganska snart av hur jag ville ha det. Hur jag trodde att hon skulle må bäst av att jag hade det. Jag såg kollegor som stressade till dagis sent för att hämta hem, mata och sen natta. Som alltid verkade ha dåligt samvete över massa saker. Tänkte på de som tar de här riktigt livsavgörande viktiga jobben inom vård, omsorg och utryckningspersonal som inte kan välja och vraka i hur de lägger upp sitt dygn. Tänkte att alla vi med kontorsjobb faktiskt 2009 borde kunna göra det. Och visste att jag jobbade på ett företag där det var möjligt. Även om kulturen kanske inte var sån.
Jag räknade på timmarna och insåg att om jag skulle göra karriär och jobba heltid så skulle jag ha ganska få timmar med mitt barn varje vecka. Vecka ut. Vecka in. Månad ut. Månad in. År ut och år in.
Jag valde där och då att hoppa av den tänkta karriären. Jag valde att gå ned i tid och svor inför mig själv på att hämta tidigt på dagis varje dag jag skulle hämta så långt det var möjligt, och självklart tar vi hjälp av far och morföräldrar då och då.
Och det här är det absolut bästa jag gjort i mitt föräldraskap. Och jag har lyckats! Det är ingen tävling, men jag har lyckats hämta tidigt de allra flesta dagar jag hämtat. Det är inte antal minuter som räknas men för mig har det varit helt fantastiskt att hinna hämta E vid 15.30, antingen leka ute eller hemma, laga mat och greja hemma och sen jobba en timme eller två efter nattning. Skallen som inte funkar så bra jämt när man varit utbränd fick då dessutom vila några timmar och jag kände att jag fick mer gjort totalt än om jag jobbat 8 timmar isträck. Winwin.
Och jag fick definitivt välja bort att satsa på den första karriären jag hade i åtanke. Men jag kan verkligen inte säga att jag backat från att utvecklas. Det har hänt mer på både det professionella och det personliga planet än jag trodde var möjligt de senaste 6 åren. Jag har framförallt blivit mamma igen, betydligt tryggare och starkare i att prioritera vad som är viktigt för mig och min familj. Jag har startat eget, jag har skapat först en egen tjänst och sen fått den rollen inom HR, jag har grundat en välgörenhetsorganisation och det första ultraloppet för välgörenhet i Sverige. Jag har utmanat mig själv fysiskt på sätt jag inte trodde var möjligt.
Men det viktigaste av allt. Även om tiden känns som den flyger så känner jag att jag varit där och kommer vara där när barnen växer. Att jag kunnat se magin i att klafsa i vattenpölar en tisdagseftermiddag. Ibland tackat nej till erbjudanden så bra så jag nästan fått sitta och banka med knytnäven i huvudet men någonstans därinne i hjärtat och magen vetat att jag valt rätt.
Ja det blev en personlig redogörelse. Kanske når jag någon som har en känsla i magen. Som känner att det räcker nu. Det funkar inte att ha det såhär. Någon som tänkt likadant. Någon som mött ifrågasättanden? Jag tror vi behöver höra alla versioner. Och förstås, att alla måste hitta sitt sätt. Det här var mitt.

En i magen och en utanför!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in