#Måndagspeppen- Ad astra

Vi hade tänkt göra en massa saker hemma i helgen men det är så otroligt skönt att min bästman och jag prioriterar likadant: Blir vi sugna på att strunta i allt, fylla termosarna och dra ut i naturen så gör vi det alla gånger före att rensa på balkongen eller åka till IKEA. Sånt kan alltid vänta.

Den här helgen satte vi lillan i vår BugabooRunner och tassade iväg längs vattnet till Agustendals 4h-gård och djuren där. Vagnen rullar så lätt! På flacken behöver man knappt hålla i styret- den bara rullar av sig själv. Vi hade packat med oss mat i termos till henne och fika och te i termos till oss. Solen strålade.

På eftermiddagen kom en vän och vi åt potatis och purjolökssoppa som jag toppade med pepparrot- det var gott! Till middag lagade jag grön curry med kikärtsgryta. Det har lagats mycket vegomat den här helgen.

Idag vaknade jag med svullna bihålor. Det är så typiskt. Jag tror att om jag går tillbaka flera år så slår det till varje höst runt när det kommer en köldknäpp. Blir inte dålig i övrigt men svullna bihålor ska man inte träna med. Rehab på gymet i 20 minuter fick räcka och sen åkte vi ut till mina barndomshoods och gick till graven och tittade på mer djur även om S var lite skeptisk när vi tog med henne in i en fårhage. Och så åt hon lunch ute igen.

Ikväll har jag jobbat lite och jobba söndagkvällar är en av mina sk lifehacks- jag känner att jag ligger steget före och har koll på veckan.

Balkongen ser ut som ett kaos. Jag har inte storstädat i garderoben. Vi var ute istället. Allt i sin ordning!

Igår var jag på boksläpp för en riktigt gedigen bok. Historikern Helena Tolvhed har skrivit boken På Damsidan som är som en forskningsrapport över kvinnors idrottande genom åren.

Det är fascinerande, inspirerande och förstås lite skrämmande läsning, det jag hunnit läsa.

Jag ska förstås läsa hela boken men från igår har jag med mig paneldiskussionen av författaren själv, etnologen Karin Lindelöf ( som forskat på fenomemet tjejlopp) samt Elin Bjärkstedt som är både skribent, PT och enligt mig gör Crossfit tillgängligt och attraktivt för betydligt fler än boxarna annars skulle nå ut till.

Något som jag reflekterade över var att utvecklingen av kvinnors idrottande, om än trögt, ju faktiskt går mot mer jämställt idrottande, trots vissa bakslag och snett fokus ibland. Kvinnors utseende blir fortfarande ett för stort fokus i själva utförandet. Att vi inte är lika fysiskt starka blir liksom hävstången. Jag tänker att om kvinnor själva upplever att de får idrotta och tävla på lika villkor så är det en del. Sen hur det rapporteras om det är en annan aspekt. Och det är ju inte perfekt på  något håll vare sig nu eller tidigare.

Helena berättade att man när Vätternrundan tog fart uppfattade att kvinnor efterfrågade ett kortare lopp. Och så var det säkert. Men lika många män ville säkert se ett lättare lopp men kulturen som råder gör det inte lika accepterat för en man att efterfråga kortare och lättare lopp. Så på ett sätt kanske kvinnors motionerande har banat väg för ett bredare spektra av tränande. Om man bortser från tävlingsidrotten.

Sen tänker jag att målet måste vara att låta kvinnor tävla och idrotta på lika villkor som män.Att man på alla fronter är uppmärksam på när fokus blir på utseende och avvikelse från den manligt fysiska normen istället för faktiskt prestation och utförande. Låta kvinnor vara idrottare. Inte kvinnlig idrottare.

Det här var inte en genomtänkt djupanalys utan mer spontana tankar- fyll gärna på i kommentarsfältet och det vore superkul att höra från dig som läser boken!

Det är så många som har problem med magen. Det kan bero på en och tusen olika saker. Men att stress påverkar matsmältningen, det vet vi. Och att vi får i oss en massa saker som jag och många fler ställer oss frågande till om det kan kallas ”mat”.

Jag har skrivit om riktig mat flera gånger förut. Vad som är riktig mat beror på vem du frågar. En del skulle nog säga att korv och snabbmakaroner är riktig mat. Det tycker inte jag direkt på en skala där allt som finns att äta är med. Mat kanske. Därmed inte sagt att jag förbjuder mina barn från att äta det eller inte äter det själv.  Bara att jag inte planerar att laga det. Näring är sk**viktigt för mig. Näring och smak. Äger. Sen kan det bli korv ibland ändå. Lite nitrit har ingen dött av men det kanske inte är något man ska äta varje dag. Så. Vet man vad man äter väljer man oftast bättre.

Det här var en löparblogg från början. Men det handlar mest om andra saker. Men nu springs det en del. Faktiskt.

Jag ser det fortfarande som jag rehabbar. Det kommer jag göra ett bra tag till och det är jätteviktigt mentalt för annars blir det inte lika noga med balans och fokus på rehab.

Men i söndags sprang jag 18 kilometer i stort sett helt smärtfri. Hon jag går hos nu säger att det får göra lite ont, det är ok. Men det måste gå över. Och det går över. Det går över på en gång. På kortare pass gör det inte ont alls. Smärtan har dessutom flyttat på sig, är på mindre yta. Känns bättre. Det känns så bra.

Jag har inte räknat kilometer förut. Inte tittat på fart. Men nu följer jag upp min träning i ett exceldokument med kommentarer om hur det känns. Ökar försiktigt distansen varje vecka med sisådär 4-5 kilometer.

Jag tränar självklart för ultra igen. Det är liksom det som lockar. Som är mitt lilla äventyr i vardagen. När jag inte tänker på barnen, familjen, jobbet, världsläget och annat så är det som jag unnar mig att springa och klura på hur jag ska klara av 16 mil igen. Fattar inte riktigt att jag gjort det. Två gånger dessutom. Nu känns det så långt. Hallå- det är som att springa från Stockholm till Arboga- vem fasen gör det?

Men så vet jag någonstans att jag kan det. Hur jag ska göra. Älskar att planera träningen, progressionen. Det jag inte vågat göra på så länge. Det är så kul, så kittlande. Att jag är på väg dit igen. Men det får ta lite tid. Jag har liksom tappat rutinen på det här med att springa långt. Något hände med magen när jag slutade amma. Den håller inte helt ännu även om det verkar vara gluten och laktos som den stör sig på. Jag är mamma till ett barn till. Jag skruvar på tiden ett varv till. Det kostar mer att vara borta.

Med min kunskap om löpcoaching och ultraträning vet jag hur jag optimalt ur ett målperspektiv skulle träna. Men vad som är optimalt på ett papper är inte optimalt för mig.

Optimalt för mig är det som inte tar för mycket tid och energi från resten av livet. Ett upplägg där löpningen ger energi till resten och får fylla funktionen av lugn egentid som jag är en riktig sucker för. Springa med andra lockar inte alls just nu. Jag vill vara ensam med mina tankar. Helst ute i naturen men det blir mycket transportlöp till och från jobbet.

Veckovis försöker jag få in två-tre morgonpass före frukost. Med en stor kopp kaffe, kanske lite kokosolja och några kapslar aminosyror eller ett ägg i magen. Bara fokus på lågpuls på de passen. Bli riktigt stark i fettoxidationen.

Utöver det två flåsiga pass och så två styrkepass och rehabövningarna jag fått varje kväll.

Jag ser verkligen fram emot att springa ett långpass i Ursvik i helgen. Och jag har verkligen kapslat in och lagrat all den motivation jag byggde upp under tiden jag inte kunde springa. Jag är supertaggad och det kommer behövas för det kommer bli tidiga, kalla tuffa morgnar i vinter för att få ihop den volym som krävs för att våga sikta på 16 mil i april nästa år.

There, I said it.

Såhär såg det ut idag. Fint på alla sätt men..

TEC-banan 2012 hade sin charm den med!

Kände mig så rik imorse. Vi var kvar på landet tills idag. Jag jobbar 80% men har sjukt mycket att göra. Många osäkra parametrar. Vill prestera. Vill göra det bästa som går. Men kan släppa. Kan stänga av och tänka att jag är ledig nu. Är här nu. Med barnen. Med familjen. Utomhus. Solen sken, vi plockade kvistar och äpplen och lekte. Tiden stod still och den var full med bra saker.

Det är så ofta man inte ”har tid”. Och till att sy gardiner eller gå på triljarders med Facebookevent- fine. Men det är så många som jag uppfattar känner att de inte har tid med sin familj. Sina barn. Och om inte såna finns, sina vänner.

Det hade inte krävts en utbrändhet för att komma dit jag är nu. Men det gick nog lite snabbare. Jag får ofta höra att jag ”har så mycket för mig”. Det verkar kanske så. Att jag gör massa saker men det kanske bara är att när jag väl jobbar så är det all in för att sen kunna växla ned. Jag gör så mycket mindre nuförtiden. Men så mycket mer av det jag vet att jag mår bäst av och vet att jag skulle prioritera om man fick göra en shotgunprioritering.

Jag har pangat in i väggen två gånger. Två olika sorters väggar. Den första var ett praktexempel på när inget i KASAM (Känsla av sammanhang)modellen var på plats. Jag hade fått en tjänst jag inte klarade av. Jag var ekonomichef på ett stort hotell. 26 år gammal. Nyss hemkommen efter 7 år utomlands och hade knappt sett en skattedeklaration förut. Ansvar för en stor komplex ekonomi (tänkt hotell, restaurang, bar, reception, spa och så ungefär 100 säsongsanställda och deras löner) på det. System som inte synkade. Ingen upplärning utan fick lära mig själv allteftersom. Det var för svårt, det var för mycket att göra (sov bredvid mitt kontor och jobbade jämt) och jag var en typ-A människa som gick igång på att prestera. Så jag presterade mig själv in i väggen.

Det är inget och allt fel på dig sa läkaren som jag sökt till på grund av blixtrande huvudvärk. Din hjärna håller på att koka över.

Sjukskriven gick inte att vara förstås, var ju tvungen att betala ut löner. Åkte till Australien tillbaka till mina vänner, min surfbräda, yogan, meditationen. I tre veckor. Stod på Singapores flyglats och betalade leverantörsfakturor i mellanlandningen. Bestämde mig för att ge det ett år till. Om det inte blev bättre skulle jag sluta.

Det blev inte bättre, jag slutade. Började som konsult och fick ett jättespännande uppdrag för ett amerikanskt dotterbolag. Hade jättefina kollegor och underbara chefer men var väldigt ensam på mitt uppdrag (som jag var satt på för att jag var så bra på engelska). En kundkontakt som, jag borde förstått första gången jag träffade hen, skulle bli problem.

Efter ett år av ångest brakade allt. Min chef fick äntligen se hur jag haft det och undrade hur jag klarat det. Och det hade jag väl inte. En annan sorts utbrändhet.

Men nu var jag gravid. Och jag bestämde att inget skulle få komma åt mig. För nog kände jag hur all stress påverkade kroppen. Och förstås den lilla därinne.

Ändå kunde jag inte helt släppa taget när jag gick på mammaledighet. ”Jag kan kolla upp det där när jag är hemma”. ”Jag tar det”. Jag tänkte att det jag gjorde, det skulle ingen annan behöva sätta sig in i. Det var så rörigt. Jag hade bytt kontor, till huvudkontoret. Trodde jag skulle behöva visa framfötterna även när jag var föräldraledig för att hänga med. Visa att jag var någon att räkna med.

Men under tiden jag var hemma med lilla E så klarnade bilden ganska snart av hur jag ville ha det. Hur jag trodde att hon skulle må bäst av att jag hade det. Jag såg kollegor som stressade till dagis sent för att hämta hem, mata och sen natta. Som alltid verkade ha dåligt samvete över massa saker. Tänkte på de som tar de här riktigt livsavgörande viktiga jobben inom vård, omsorg och utryckningspersonal som inte kan välja och vraka i hur de lägger upp sitt dygn. Tänkte att alla vi med ”kontorsjobb” faktiskt 2009 borde kunna göra det. Och visste att jag jobbade på ett företag där det var möjligt. Även om kulturen kanske inte var sån.

Jag räknade på timmarna och insåg att om jag skulle göra karriär och jobba heltid så skulle jag ha ganska få timmar med mitt barn varje vecka. Vecka ut. Vecka in. Månad ut. Månad in. År ut och år in.

Jag valde där och då att hoppa av den tänkta karriären. Jag valde att gå ned i tid och svor inför mig själv på att hämta tidigt på dagis varje dag jag skulle hämta så långt det var möjligt, och självklart tar vi hjälp av far och morföräldrar då och då.

Och det här är det absolut bästa jag gjort i mitt föräldraskap. Och jag har lyckats! Det är ingen tävling, men jag har lyckats hämta tidigt de allra flesta dagar jag hämtat. Det är inte antal minuter som räknas men för mig har det varit helt fantastiskt att hinna hämta E vid 15.30, antingen leka ute eller hemma, laga mat och greja hemma och sen jobba en timme eller två efter nattning. Skallen som inte funkar så bra jämt när man varit utbränd fick då dessutom vila några timmar och jag kände att jag fick mer gjort totalt än om jag jobbat 8 timmar isträck. Winwin.

Och jag fick definitivt välja bort att satsa på den första karriären jag hade i åtanke. Men jag kan verkligen inte säga att jag backat från att utvecklas. Det har hänt mer på både det professionella och det personliga planet än jag trodde var möjligt de senaste 6 åren. Jag har framförallt blivit mamma igen, betydligt tryggare och starkare i att prioritera vad som är viktigt för mig och min familj. Jag har startat eget, jag har skapat först en egen tjänst och sen fått den rollen inom HR, jag har grundat en välgörenhetsorganisation och det första ultraloppet för välgörenhet i Sverige. Jag har utmanat mig själv fysiskt på sätt jag inte trodde var möjligt.

Men det viktigaste av allt. Även om tiden känns som den flyger så känner jag att jag varit där och kommer vara där när barnen växer. Att jag kunnat se magin i att klafsa i vattenpölar en tisdagseftermiddag. Ibland tackat nej till erbjudanden så bra så jag nästan fått sitta och banka med knytnäven i huvudet men någonstans därinne i hjärtat och magen vetat att jag valt rätt.

Ja det blev en personlig redogörelse.  Kanske når jag någon som har en känsla i magen. Som känner att det räcker nu. Det funkar inte att ha det såhär. Någon som tänkt likadant. Någon som mött ifrågasättanden? Jag tror vi behöver höra alla versioner. Och förstås, att alla måste hitta sitt sätt. Det här var mitt.

En i magen och en utanför!