Nervös!!!


Herregud vad man måste hålla reda på saker! Känner inte att jag har koll alls och vill gärna inte tappa tid på att cykla fel som jag gjorde sist ! vi missade incheckkngen av cyklarna så får snällt vänta tills kort motion kört klart. Hade gärna meckat iordning i lugn och ro. Nu blir det ÖS!
Snälla Cycloteket har kolllat våra cyklar och Mats på Enervit har gett oss vattenflaskor.
Nerver nerver. Längtar till vattnet.
Hål en tumme nu för oss!

20120721-102153.jpg

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Uppladdning


Vaknade i strålande solsken imorse. Tog en före-frukost tur på cykeln som hade kunnat bli hur lång som helst. Vindstilla när naturen vaknar. Ensam med klara tankar är det lätt att leva.

20120720-143709.jpg
20120720-143720.jpg
20120720-143656.jpg

Avslutade med en kilometer på fötter bara för att alla brickpass jag kan få till är bra. Älskar den råa, klara, rena känslan av att träna på morgonen.

Packade ihop allt jag har. Får nog bli en nödlösning med träningstop och kortkorta tights imorgon under våtdräkten.

For iväg från strålande sol mot tornande moln men korna på ängarna stod fortfarande upp.
Njöt av att lyssna på Elsa Billgrens sommarprogram emedan jag rullade norrut. Väg 61 går till Kongsvinger- visst låter det vackert?
Min high avbröts då och då av min nerv som vrålar när jag trampar ned kopplingen. Sen. Ska jag ta itu med den. Sen.
Väl framme i Arvika fullständigt vräkte det ned. Har laddat som sig bör med en riktigt fet 150 g hamburgare med pommes och sitter och räknar sekunder mellan blixt och åsksmäll.
Annelie kommer med tåget vid sju och innan dess tänkte jag laga världens enklaste laxmiddag till våra snälla värdar och hämta våra nummerlappar.
Kanske få lite tävlingskänsla. För imorgon är de tävling.
För en vecka sen laddade jag för att genomföra ett kontrollerat pass i den disciplin jag behärskar bäst.
Just nu laddar jag för att plocka fram tävlingsdjävulen och krama ur precis allt jag har i tre discipliner där jag bara kan en. Den utmaningen kan ju få en att tänka att man ska ta det lugnt. Stå långt bak i starten på simningen. Jag vill inte vara i vägen på något sätt men jag tänker ta för mig och jag ska vara trött när jag går in för T1 ( 1a växlingen). Jag vet att jag hinner återhämta mig där i trasslet med skor och hjälm för så funkar en (nybörjar)ultramänniska.
Sen ska jag ösa ur allt mina ben har under cyklingen. Försöka våga ta lite snävare svängar och inte tro att jag ska ramla.
Löpningen då. Ja. Det är bara att kräma ur det sista 1 mil. 10 stycken kilometer jag ska försöka springa i sub 5 tempo. Härligt kaxigt va? Har ju aldrig sprungit milen under 53 och det var på mitt första och enda triathlon.
När det blir jobbigt ska jag tänka på att när jag går i mål- då kan jag ringatill min Hjälte och berätta hur det gick. Då ligger han inte inne för en livsomvälvande operation som förra gången. Det, mina vänner är en motivationskälla som är outtömlig.

20120720-150536.jpg

Bakdags!


20120719-170855.jpg

Idag hade jag och Lillan en fin dag på förmiddagen vid en strand i ett naturområde som heter Lunedet. Jg har en ide om att arrangera ett ultralopp med start och mål där men det är en helt annan historia.
På eftermiddagen började alla änglar att kissa och gråta samtidigt. Herregud vad det regnade! Lillans pappa har kommit också så jag är sekunda vara nu och får massa egentid. Jag är ute och gör det jag tänkt oavsett väder men när åskan mullrar håller jag mig gärna inne och myser. Så idag blir det en kväll i läshörnan och i bakbunken!

I helgen får vi låna snälla Staffans ( som MarathonMia kallar GAX- Staffan för de körde GAX transscania ihop) stuga utanför Arvika som bas för vårt Triathlon Rookies SM Challenge
. Anneli, med en av de coolaste blognamnen, ogillar gluten och jag med innan prestation så jag tänkte förenkla helgen lite genom att baka ett bröd som Madde tipsade om.
Sen har jag köpt enorma mängder blåbär som ju är bland det nyttigaste man kan äta. Jag har gjort två glutenfria smulpajer ( utan recept så olika varje gång). Nu tänkte jag göra glutenfria muffins med blåbär som ju är lätt att ta med. Använder ofta kesella för att ta ned fetthalten och rårörssocker i mindre mängd. När jag bakat så ska jag rapportera hur det blev! 🙂

20120719-170743.jpg
20120719-171800.jpg
20120719-170757.jpg

Tacksamhet


Det är svårt att få fram alla vinklar av en händelse i ett blogginlägg. Sara läste igenom till glimten i ögat men påpekade just att jag kanske ska vara snäll mot mig själv. Det är helt rätt! Och det är jag!

Och vad är snabbt egentligen? 40 minuter på milen? 60 min på milen? 40 km/h? Snabbhet är inget absolut kvantitativt mått. ”Ett bra träningspass”- vad är det? Det kan ingen säga. Det kan alla uppleva. Om jag jagar 40 km/h så är det där jag är just nu. Min utmaning. Du har dina utmaningar. Och mina är inte bättre än dem, dina inte bättre än mina.

Each to their own är ett motto jag ofta låter rulla i huvudet när jag frestas att jämföra sig med andra.

Jag har skrivit det förut men det tåls att upprepas-perspektiv. Huvudbry över hur träningen går får för mig som glad amatör aldrig växa till en proportion som omfattar att det förföljer mig efter eller före passet. Det är något jag gör för att det är kul, det får mig att må bra, träffa fantastiska vänner, och viktigast för mig: vara utomhus i naturen. Jag gillar utmaningar. Jag gillar mål och ibland är det tidsmål. Men inramningen är njutning. Därför är jag väldigt bra på att komma iväg på hårda träningspass, men har lite svårt att genomföra dem så hårt som jag tänkt. Som igår när jag nästan grät av storheten i att rulla fram på tom landsväg under klar himmel i min pappas hemtrakter med ben som bara ”ah ok då”.

Eftersom jag älskar att vara utomhus och röra på mig, så funkar lång löpning, gärna i fjällen, alldeles perfekt- därav mitt ultrafokus. Jag fascineras av att se hur jag utvecklats det senaste året och leker med tanken på hur långt jag kan orka, hur fort kan det gå och då mer och mer specifikt och avvikande- hur skulle jag lägga upp att genomföra en Ironman? Sen har jag större planer som jag inte sätter i skrift än.

Idag har varit en jättefin dag. Jag är en högtempo-tjej men fördelen med att vara rätt mycket ensam med ett barn är att man hinner njuta väldigt mycket. Det är bara jag och Lillan hos faster på landet nu och dagarna är enkla. Lillan är en väldigt glad, energisk, vild men resonlig tjej ( som jag fast jag är oresonlig 🙂 )och vi har otroligt roligt tillsammans bara vi två. Inga tider att passa, inga andra att ta hänsyn till. Jag har eoner av tid att göra saker långsamt och bara njuta och känna tacksamhet. Idag, speciellt har det vällt över mig och stigit som en våg inombords. Tacksamhet!Glädje! Åh vad bra jag har det! Vad lycklig jag är!
Jag satt där mittemot min största kärlek på ett fik inne i Karlskoga och såg hur hon skyfflade tomater och köttbullar och dissade pastan och fick göra som föräldrar gjort i alla dess tider ”en för mamma…”. På en av många lediga dagar. Att bara sitta där och svara på varför det var citron i vattnet och var pippin tokig och tusen andra frågor som jag vägrar undvika utan har massa tid till att reda ut.

Pröva kläder i en provhytt med massa speglar och tänka att tja- sådär ser jag ut! Helt ok! Inte köpa något trots att det var 2 för 1 på rean för precis som Lillan sa- ”du har ju en sån hemma mamma”.

Måla alla tjugo naglar på de där små händerna som sen inte kan vara still ens 10 sekunder. Göra blåbärspaj. Läsa en bok till vid nattningen. Googla på Alice Tegnérs texter bara för de är så fina. Titta hur solen går ned bakom värmländska rullande kullar. Tänka att det ser ut som himlen tvättat jorden med allt regn och göra en till paj när den första tog slut. Äta det som är gott, äta tills man är mätt. Sova när man är trött och eftersom Lillan väcker faster först- sova tills man vaknar själv.

Det är så enkelt. Det är så underbart. Det är livet just just nu.

Jag har bestämt att jag ska tatuera mig på vänster underarm. Det är en tatuering jag kommer se ofta och jag letar efter ord som jag vill ska påminna mig om hur jag vill leva mitt liv. Tacksamhet är ett av dem.

20120718-215518.jpg
20120718-215554.jpg
20120718-215544.jpg
20120718-215526.jpg
20120718-215535.jpg
20120718-220158.jpg

Brickpass baby!


Hur fort cyklar cyklister? Hur fort ska det gå på triathlon? Jag vet liksom inte vad som är fort och då är det lätt att bara såsa runt. För att få en riktlinje om vad jag ska sikta på så var jag inne på resultatsidan för förra årets tävling. Verkar som folk cyklar i 40 km/h.
Jaha.
Efter en massa färgskrap, lite bålstyrka och lek med Lillan ( idag memo och färglera) så drog jag iväg med Den Stora Mataffären som vändställe. Det skulle bli prick 4 mil och det längsta jag cyklat på räcer sen just Stockholm Triathlon. Hrm.
Aviseringen om avbokad träningsvärk hade inte riktigt gått fram men benen kändes bättre. Tänkte att jag måste ju palla att cykla 4 mil i över 30 km i timmen. Herregud liksom.
Jag trampade på och det var en magiskt vacker kväll:

20120717-215005.jpg
20120717-215011.jpg

Och det var riktigt trevligt att rulla fram där på min egen cykel. Sneglade på vattenflaskan på ramen – skulle jag klara dricka utan att vurpa? Ja! Hurra! alla segrar på cykel skola firas!
Snurrade lite i Karlskogas utkanter. Längs flygfältet där min pappa hängde när han var liten och drömde om flygcert.
Handlade det jag skulle och trampade tillbaka. Åh vad trögt det gick nu. Klarade 30 km precis på 1 timme men nu tog liksom soppan i benen slut.
Och jag fattar inte- det här ultrapannbenet, varför funkar inte det på cykel? 4 mil är ju ingenting men det känns lååångt. Dessutom inser jag att det kanske är en ide att låta någon som kan något om cykling få titta på min teknik. Jag har aldrig cyklat med sällskap förutom med Hjälten och han tycker bara jag ”ser grym ut” men det skulle han säga om jag kom på en höghjuling också.
Så jag njöt av den vackra kvällen och landade på 1:20 på 40 km. Hm.
Kastade cykeln åt sidan och på med snabbsnörade dojorna. Var förberedd på den där yberkonstiga känslan av lår som är fyllda med sten och rullade iväg. Lite förvirrad för märkte efter en stund att hjälmen var på fortfarande. Lika bra det för med mina post-asfaltslopp ostyrsliga ben hade jag lätt kunnat hamna i diket. Första kilometern gick åt till att får styrfart och landade på 5:17. Den andra gick bättre och blev 4:53 och sen var jag klar för idag tyckte alla Vastusmusklerna och storebror Rectus Femoris också. Den som var glad var nerven!!! Den har trilskats hela dagen men mår som en prinsessa när jag cyklar. Det är ju själva fasiken det!

Ja Rom byggdes inte på en dag och det går nog inte med all vilja i världen att bli triathlonredo tills på lördag men oh my oh my ska jag ge Arvika Triathlon precis allt jag har. Det ska bli så roligt! Har du cykeltips? Shoot!

20120717-221216.jpg