Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tacksamhet


Det är svårt att få fram alla vinklar av en händelse i ett blogginlägg. Sara läste igenom till glimten i ögat men påpekade just att jag kanske ska vara snäll mot mig själv. Det är helt rätt! Och det är jag!

Och vad är snabbt egentligen? 40 minuter på milen? 60 min på milen? 40 km/h? Snabbhet är inget absolut kvantitativt mått. ”Ett bra träningspass”- vad är det? Det kan ingen säga. Det kan alla uppleva. Om jag jagar 40 km/h så är det där jag är just nu. Min utmaning. Du har dina utmaningar. Och mina är inte bättre än dem, dina inte bättre än mina.

Each to their own är ett motto jag ofta låter rulla i huvudet när jag frestas att jämföra sig med andra.

Jag har skrivit det förut men det tåls att upprepas-perspektiv. Huvudbry över hur träningen går får för mig som glad amatör aldrig växa till en proportion som omfattar att det förföljer mig efter eller före passet. Det är något jag gör för att det är kul, det får mig att må bra, träffa fantastiska vänner, och viktigast för mig: vara utomhus i naturen. Jag gillar utmaningar. Jag gillar mål och ibland är det tidsmål. Men inramningen är njutning. Därför är jag väldigt bra på att komma iväg på hårda träningspass, men har lite svårt att genomföra dem så hårt som jag tänkt. Som igår när jag nästan grät av storheten i att rulla fram på tom landsväg under klar himmel i min pappas hemtrakter med ben som bara ”ah ok då”.

Eftersom jag älskar att vara utomhus och röra på mig, så funkar lång löpning, gärna i fjällen, alldeles perfekt- därav mitt ultrafokus. Jag fascineras av att se hur jag utvecklats det senaste året och leker med tanken på hur långt jag kan orka, hur fort kan det gå och då mer och mer specifikt och avvikande- hur skulle jag lägga upp att genomföra en Ironman? Sen har jag större planer som jag inte sätter i skrift än.

Idag har varit en jättefin dag. Jag är en högtempo-tjej men fördelen med att vara rätt mycket ensam med ett barn är att man hinner njuta väldigt mycket. Det är bara jag och Lillan hos faster på landet nu och dagarna är enkla. Lillan är en väldigt glad, energisk, vild men resonlig tjej ( som jag fast jag är oresonlig 🙂 )och vi har otroligt roligt tillsammans bara vi två. Inga tider att passa, inga andra att ta hänsyn till. Jag har eoner av tid att göra saker långsamt och bara njuta och känna tacksamhet. Idag, speciellt har det vällt över mig och stigit som en våg inombords. Tacksamhet!Glädje! Åh vad bra jag har det! Vad lycklig jag är!
Jag satt där mittemot min största kärlek på ett fik inne i Karlskoga och såg hur hon skyfflade tomater och köttbullar och dissade pastan och fick göra som föräldrar gjort i alla dess tider ”en för mamma…”. På en av många lediga dagar. Att bara sitta där och svara på varför det var citron i vattnet och var pippin tokig och tusen andra frågor som jag vägrar undvika utan har massa tid till att reda ut.

Pröva kläder i en provhytt med massa speglar och tänka att tja- sådär ser jag ut! Helt ok! Inte köpa något trots att det var 2 för 1 på rean för precis som Lillan sa- ”du har ju en sån hemma mamma”.

Måla alla tjugo naglar på de där små händerna som sen inte kan vara still ens 10 sekunder. Göra blåbärspaj. Läsa en bok till vid nattningen. Googla på Alice Tegnérs texter bara för de är så fina. Titta hur solen går ned bakom värmländska rullande kullar. Tänka att det ser ut som himlen tvättat jorden med allt regn och göra en till paj när den första tog slut. Äta det som är gott, äta tills man är mätt. Sova när man är trött och eftersom Lillan väcker faster först- sova tills man vaknar själv.

Det är så enkelt. Det är så underbart. Det är livet just just nu.

Jag har bestämt att jag ska tatuera mig på vänster underarm. Det är en tatuering jag kommer se ofta och jag letar efter ord som jag vill ska påminna mig om hur jag vill leva mitt liv. Tacksamhet är ett av dem.

20120718-215518.jpg
20120718-215554.jpg
20120718-215544.jpg
20120718-215526.jpg
20120718-215535.jpg
20120718-220158.jpg

Brickpass baby!


Hur fort cyklar cyklister? Hur fort ska det gå på triathlon? Jag vet liksom inte vad som är fort och då är det lätt att bara såsa runt. För att få en riktlinje om vad jag ska sikta på så var jag inne på resultatsidan för förra årets tävling. Verkar som folk cyklar i 40 km/h.
Jaha.
Efter en massa färgskrap, lite bålstyrka och lek med Lillan ( idag memo och färglera) så drog jag iväg med Den Stora Mataffären som vändställe. Det skulle bli prick 4 mil och det längsta jag cyklat på räcer sen just Stockholm Triathlon. Hrm.
Aviseringen om avbokad träningsvärk hade inte riktigt gått fram men benen kändes bättre. Tänkte att jag måste ju palla att cykla 4 mil i över 30 km i timmen. Herregud liksom.
Jag trampade på och det var en magiskt vacker kväll:

20120717-215005.jpg
20120717-215011.jpg

Och det var riktigt trevligt att rulla fram där på min egen cykel. Sneglade på vattenflaskan på ramen – skulle jag klara dricka utan att vurpa? Ja! Hurra! alla segrar på cykel skola firas!
Snurrade lite i Karlskogas utkanter. Längs flygfältet där min pappa hängde när han var liten och drömde om flygcert.
Handlade det jag skulle och trampade tillbaka. Åh vad trögt det gick nu. Klarade 30 km precis på 1 timme men nu tog liksom soppan i benen slut.
Och jag fattar inte- det här ultrapannbenet, varför funkar inte det på cykel? 4 mil är ju ingenting men det känns lååångt. Dessutom inser jag att det kanske är en ide att låta någon som kan något om cykling få titta på min teknik. Jag har aldrig cyklat med sällskap förutom med Hjälten och han tycker bara jag ”ser grym ut” men det skulle han säga om jag kom på en höghjuling också.
Så jag njöt av den vackra kvällen och landade på 1:20 på 40 km. Hm.
Kastade cykeln åt sidan och på med snabbsnörade dojorna. Var förberedd på den där yberkonstiga känslan av lår som är fyllda med sten och rullade iväg. Lite förvirrad för märkte efter en stund att hjälmen var på fortfarande. Lika bra det för med mina post-asfaltslopp ostyrsliga ben hade jag lätt kunnat hamna i diket. Första kilometern gick åt till att får styrfart och landade på 5:17. Den andra gick bättre och blev 4:53 och sen var jag klar för idag tyckte alla Vastusmusklerna och storebror Rectus Femoris också. Den som var glad var nerven!!! Den har trilskats hela dagen men mår som en prinsessa när jag cyklar. Det är ju själva fasiken det!

Ja Rom byggdes inte på en dag och det går nog inte med all vilja i världen att bli triathlonredo tills på lördag men oh my oh my ska jag ge Arvika Triathlon precis allt jag har. Det ska bli så roligt! Har du cykeltips? Shoot!

20120717-221216.jpg

Arvika Triathlon- I’m peptalking myself!


Eftersom jag är borta med jobbet i maelmeu när Stockholm Triathlon går så blev det inget med det. Hade nosat lite på Arvika Triathlon som går i helgen men släppte det ganska snart då jag ju bestämt att fokusera på löpningen helt i år plus att jag skulle ändå åkt bort. Bara införskaffa våtdräkt och cykel för att kunna varva löpningen lite.

Sen vet ju alla att det inte blivit så mycket cykel att tala om, längsta passet ca 3 mil och bara ett simpass sen augusti förra året. Men det är ju så roligt med Triathlon! Tror jag! Det är något som gör att jag längtar efter det och samtidigt är jag helt värdelös på att få till träningen för det. Men så igår så insåg jag att jag kan åka bort i helgen. Om jag vill så kan jag köra motionsklass på SM i Triathlon.

Hade det varit några år sen hade jag inte vågat. Jag hade sett precis all faktorer, som ju pekar mot att det kommer bli ett tungrott fiasko, som ett stort berg framför mig men fördelen med att ha plockat bort all ”inte” från kan, vågar, vill är att jag nu bara tänker att ”det löser sig”. Finns viljan, finns vägen. Visst-alla andra där kommer ha tränat mycket mer än jag ( räcker ju att de simmat två gånger och cyklat längre än 4 mil) men jag har ett pannben och en klok iskall tävlingshjärna som jag ska utnyttja. Och efter jag blev av med mitt största störningsmoment- mitt hjärtfel (AVNRT) så undrar jag om inte någon sort spärr försvann också som funkade som en rationell bromskloss för allt i skallen säger bara: Kör!!! när något kul dyker upp. Mina ben är som klossar, helskottas jäkla asfalt. Jag hade inte hälften så ont efter TEC. En utvärdering av semesterpackningen visar också att jag antingen får 1) öda tid på att byta om efter simningen eller 2) cykla och springa i bikini.

Hör ni hur det låter? Hör ni hur jag gör den här klassiska nedsnackningen av mig själv? Visst är det löjligt!! Även om det är rätt legitimt. Men vad fyller det för funktion förutom att jag ska kunna skriva ”vad var det jag sa” när jag får tio kallsupar, mjölksyra under cyklingen och sen springer som Charlie Chaplin och rullar in på 3 timmar och 30 minuter? Ingenting. Vad kan jag bidra med både till er och mig själv om jag försöker fokusera på det som är bra och jobbar med lite problemlösning de närmsta dagarna? Gör det bästa av vad jag har? Jo massor. För mig och jag kanske inspirerar någon annan.So let’s go!

Dessutom ska jag jobba på en relativt orealistisk plan- jag ska nämligen försöka slå den tid jag är så stolt över från förra året. Då hade jag tränat brickpass, simmat eh.. 6 gånger? Och iallafall formtoppat och kunde simma hyfsat även om jag cyklade som en tant och sprang långsamt. Så mina 2 timmar och 48 minuter (29 min simning, 1:21 på cykel,53 min på löpning och lite växling) är en helt ok debutanttid men! jag hade skallen någon helt annanstans för just då transplanterades min Hjälte. (Därav namnet). Samtidigt tror jag att jag var mer tjurskallig än någonsin.

Jaja. Nu ska jag göra det bästa av de här dagarna jag har kvar tills lördag klockan 12.00. Det började med att reka vad sjutton jag har med mig. Se bild nedan. Ej i bild: våtdräkt! Saknas: något att cykla och springa i som kan vara under våtdräkten. Åtgärd: leta på nätet eller i Karlskoga, eller varför inte på plats i Arvika?

Lite vitt vaselin, mitt sånt där snöre man har nummerlappen på och lite annat har Hjälten bistått med att skicka över. Sorted!

Steg två är att få till två brickpass. Att springa efter man cyklat är som en gratis fylla utan alkohol. Det är helmysko och jag minns att det blev bättre efter några stycken förra året. Åtgärd: Cykla flera mil och springa 3 km efter en dag denna vecka och sen köra ett minibrickpass fredag. Just idag så är benen jäkligt arga på mig fortfarande efter asfaltsutflykten på Jubileumsmaran. Låren värker som jag inte minns att de gjort tidigare och jag undrar hur illa det varit om jag maxat? Tack och lov nu då att jag inte gjorde det. Bor i mina GoCoco och mina kompressionstights från Trimtex idag. Avbeställt all form av träningsvärk till imorgon. Tack!

Steg 3 är att simma lite. Jag är lite feg att sticka iväg själv att simma här ensam ute i sjöarna och det ska man nog vara lite försiktig med. Försökt hitta en triathlonklubb men nepps. Får väl åka tidigt till Arvika och simma där tävlingen går en sväng på fredag. Har med min surfvåtdräktströja så jag inte behöver blöta ned våtdräkten. Jag är lite bekväm av mig jaaaaa.

Armarna har jag för övrigt värmt upp idag då jag skrapat halva altanen. Ska skrapa resten imorgon.

Jag tänker ta i så jag får krypa från målet. All in på simningen, all in på cyklingen och så springa på vilja. Hur låter den planen?

Jag har också lekt legoZoo idag med Lillan. Jag måste bara varna för denna leksak! Det är en styggelse! Beroendeframkallande å det grövsta. Jag blev helt besatt av att byggga hagar till plastgiraffer, göra broar och murar. Men sen skulle tydligen hon också leka och sätta dit men hon gjorde helt fel och bara förstörde och menade att det var hennes leksak men jag vet inte, jag kände bara att hon saboterade hela min djurinfrastruktur och blandade färger hej vilt. Nu har hon somnat så jag kanske kan få leka ifred en stund.

Sov så gott!

20120716-222340.jpg
veckans projekt

20120716-222854.jpg
Har nästan allt

20120716-223249.jpg
förstår ni vad jag menar- kaos!

Marathondrömmar och återhämtningscykel


20120715-145419.jpg

Tack för alla fina hälsningar igår! Tack för pepp utmed banan, innan och efter! Det känns nästan oförtjänt eftersom jag inte var ute efter att maxa- snacka om att få ett lyxigt långpass!

Magen var som sagt inte så glad innan loppet. Lite för mycket gluten, lite för mycket konstigheter och lite nerver. I starten ville jag komma iväg snabbt eftersom planen var att springa fort första 20 km. Det gick väl sådär förstås- precis som det ska vara. Jag tuggade på och snittade runt 5:10 när jag fick plats att springa på. Första 5 km gick således på 5:17. Helt enligt plan. Andra 5 km gick tydligen på 5:40. Inget jag minns, tyckte det rullade på bra, kanske var en av alla backar där. Tredje 5 km gick på 5:34, sådärja. Det gick ju snabbt när det var flackt och segt uppför. Det var helt fantastiskt att springa. Jag bara log och garvade och gjorde high-fives, low-fives med barn. Tittade på underhållningen. Benen var pigga och så fort jag fick min första dos Perpeteum så lugnade magen ned sig. Kändes otroligt stark och började fundera på om jag skulle maxa? Ösa på? Hur skulle jag isåfall lägga upp planen efter vändningen? Jag har aldrig sprungit längre än 3 mil i snabbare än 5:50 fart så det var ju isåfall helt bananas att jag skulle kunna springa i 5:30 fart i den kuperingen som var på tillbakavägen. Samtidigt så är ju allt i skallen.

Jag bestämde att fortsätta springa på på känsla efter vändningen utan att kolla klockan så mycket, vilket jag inte heller gjort. Det var så mycket annat att titta på. Jag blir alltid så rörd på stora lopp när jag ser alla, gammal som ung kämpa tillsammans. Det är inte så konstruktivt att ha gråt i halsen alla gånger.

Vid vändningen var jag on fire . Det var ingen hejd på benen. Relativt flackt här under lång sträcka och tyckte jag flög fram. Nåja allt är relativt, men 5:37  gick 15-20 km på med ett toastopp.

Min nerv började tjorva vid 15 km så jag tog en Voltaren. Den tar inte så bra på nerver, funkar bättre på musklerna som smärtar i triggerpunkterna. Jag var förberedd så jag tror inte smärtan påverkade mig, det var bara att säga hej och välkommen för jag vet att det inte går över sen. Den var inte alls lika smärtsam som på TEC heller och det var så roligt att titta runt så jag var distraherad.

Sen tappade jag och Hjälten bort varann då jag skulle fått Perpeteum efter varvning. Jag började dricka Maxim och det tog inte lång stund så började magen tjorva. Jag har lyckats springa ca 350 meter extra genom att vara ute i skogen mellan 25 och 35 km. 30 km vet jag att jag sprang under men den mellantiden försvann vilket också gjorde att Hjälten inte visste om jag passerat. Blev orolig att något hänt när jag inte såg honom någonstans. Fick sen ett sms där han undrade om jag passerat 28. Så glad att inget hänt. Själv var jag rätt glad att vara på väg mot mål nu och trött på asfalt och backar och se folk stå och kräkas och stanna och gå. Mellan 35-39 var det liksom bara pannbensstämning och jag var väldigt glad när jag rullade ut på Valhallavägen. Steget var helt åt helskotta vid det här laget och armarna slängde som på en gammal boxare. Men så har jag inte sprungit mer än 3 mil sen april och att gå ut i den fart jag gjorde idag har jag aldrig gjort. Ett bra prov! Så fort jag saktade ned efter målgång och gick lite så kom energin tillbaks. Gick i mål på 3:51 som är en helt ok långpasstid på de 40:5 km jag lyckades skrapa ihop med lite terrängsondering i magens tjänst. Hade jag sprungit hela sträckan hade jag hamnat någonstans över 4 timmar och det ger lite riktlinjer om vad jag skulle kunna sikta på för pers på en flackare mara.

Väl i mål hittade jag Peter som persat! Tjoho! Hjälten cyklade som ett jehu till Stadion och den andra Voltaren jag petade i mig vid strax över 3 mil verkade fortfarande så jag var väldigt energisk och stod på händer och hade mig. Magen var dock helt ur spår och när vi hittade en sushirestaurang satt jag och sörplade soya för att få ordning på saltbalansen. I natt drömde jag om att slicka på en sån där saltsten.

För övrigt blev det till slut maradistans igår då jag sprang 2 km från Stadion till Sveavägen efter Hjältens cykel i regnet senare på kvällen. Nedjogg kallar vi det.

Det jag tar med mig från igår är en fantastiskt löparupplevelse, att jag ska hålla mig till Perpeteum, att jag inte gillar asfalt så värst, att jag vill springa en snabb mara och att jag idag är väldigt glad att jag tog det lugnt för jag har ett hårt jobb kvar nu inför mina två fjällopp.

Vi tog en sväng på cykel idag jag och Hjälten. Min räcer styr ju vars vi far så han fick trampa på bredvid på sin MTB. Cyklade runt i behaglig fart i 1 timme. Nerven tjorvar och cykel funkar relativt bra- den cirklande rörelsen ger syre till den och då gör det inte lika ont.

Nu har jag packat ihop boningen för 2 veckor på landet. Har ett stort målerijobb att ta itu med imorgon och några dagar framöver. Ingen vila ingen ro. Om någon vill cykla eller simma nästa helg- hör av er!

Ha en fin söndag!

20120715-145411.jpg

En magisk jubileumsdag!


20120714-214847.jpg
Kroppen på toppen, benet på botten! Men det spelar ingen roll- idag var det folkfest! Åh vilken fin dag det har varit!
Jag höll mig till planen- sprang offensivt fram till vändningen och slog sen av musiken och njöt av folkfesten och erm… Backarna! Haha!
Valde att springa orginaldistansen för har insett att det är nog maradags snart igen- vad kul det vore att försöka springa snabbt!
Tyvärr tappade jag och Hjälten bort varann och jag hade ingen Perpeteum efter 20 km. Magen rasade ihop efter loppet så nu proppar jag popcorn och Resorb och ska titta på komedi.

Hörs imorgon- tack för allt pepp!

20120714-215308.jpg