Tacksamhet

Hur fort cyklar cyklister? Hur fort ska det gå på triathlon? Jag vet liksom inte vad som är fort och då är det lätt att bara såsa runt. För att få en riktlinje om vad jag ska sikta på så var jag inne på resultatsidan för förra årets tävling. Verkar som folk cyklar i 40 km/h.
Jaha.
Efter en massa färgskrap, lite bålstyrka och lek med Lillan ( idag memo och färglera) så drog jag iväg med Den Stora Mataffären som vändställe. Det skulle bli prick 4 mil och det längsta jag cyklat på räcer sen just Stockholm Triathlon. Hrm.
Aviseringen om avbokad träningsvärk hade inte riktigt gått fram men benen kändes bättre. Tänkte att jag måste ju palla att cykla 4 mil i över 30 km i timmen. Herregud liksom.
Jag trampade på och det var en magiskt vacker kväll:

Och det var riktigt trevligt att rulla fram där på min egen cykel. Sneglade på vattenflaskan på ramen – skulle jag klara dricka utan att vurpa? Ja! Hurra! alla segrar på cykel skola firas!
Snurrade lite i Karlskogas utkanter. Längs flygfältet där min pappa hängde när han var liten och drömde om flygcert.
Handlade det jag skulle och trampade tillbaka. Åh vad trögt det gick nu. Klarade 30 km precis på 1 timme men nu tog liksom soppan i benen slut.
Och jag fattar inte- det här ultrapannbenet, varför funkar inte det på cykel? 4 mil är ju ingenting men det känns lååångt. Dessutom inser jag att det kanske är en ide att låta någon som kan något om cykling få titta på min teknik. Jag har aldrig cyklat med sällskap förutom med Hjälten och han tycker bara jag ”ser grym ut” men det skulle han säga om jag kom på en höghjuling också.
Så jag njöt av den vackra kvällen och landade på 1:20 på 40 km. Hm.
Kastade cykeln åt sidan och på med snabbsnörade dojorna. Var förberedd på den där yberkonstiga känslan av lår som är fyllda med sten och rullade iväg. Lite förvirrad för märkte efter en stund att hjälmen var på fortfarande. Lika bra det för med mina post-asfaltslopp ostyrsliga ben hade jag lätt kunnat hamna i diket. Första kilometern gick åt till att får styrfart och landade på 5:17. Den andra gick bättre och blev 4:53 och sen var jag klar för idag tyckte alla Vastusmusklerna och storebror Rectus Femoris också. Den som var glad var nerven!!! Den har trilskats hela dagen men mår som en prinsessa när jag cyklar. Det är ju själva fasiken det!

Ja Rom byggdes inte på en dag och det går nog inte med all vilja i världen att bli triathlonredo tills på lördag men oh my oh my ska jag ge Arvika Triathlon precis allt jag har. Det ska bli så roligt! Har du cykeltips? Shoot!

Eftersom jag är borta med jobbet i maelmeu när Stockholm Triathlon går så blev det inget med det. Hade nosat lite på Arvika Triathlon som går i helgen men släppte det ganska snart då jag ju bestämt att fokusera på löpningen helt i år plus att jag skulle ändå åkt bort. Bara införskaffa våtdräkt och cykel för att kunna varva löpningen lite.

Sen vet ju alla att det inte blivit så mycket cykel att tala om, längsta passet ca 3 mil och bara ett simpass sen augusti förra året. Men det är ju så roligt med Triathlon! Tror jag! Det är något som gör att jag längtar efter det och samtidigt är jag helt värdelös på att få till träningen för det. Men så igår så insåg jag att jag kan åka bort i helgen. Om jag vill så kan jag köra motionsklass på SM i Triathlon.

Hade det varit några år sen hade jag inte vågat. Jag hade sett precis all faktorer, som ju pekar mot att det kommer bli ett tungrott fiasko, som ett stort berg framför mig men fördelen med att ha plockat bort all ”inte” från kan, vågar, vill är att jag nu bara tänker att ”det löser sig”. Finns viljan, finns vägen. Visst-alla andra där kommer ha tränat mycket mer än jag ( räcker ju att de simmat två gånger och cyklat längre än 4 mil) men jag har ett pannben och en klok iskall tävlingshjärna som jag ska utnyttja. Och efter jag blev av med mitt största störningsmoment- mitt hjärtfel (AVNRT) så undrar jag om inte någon sort spärr försvann också som funkade som en rationell bromskloss för allt i skallen säger bara: Kör!!! när något kul dyker upp. Mina ben är som klossar, helskottas jäkla asfalt. Jag hade inte hälften så ont efter TEC. En utvärdering av semesterpackningen visar också att jag antingen får 1) öda tid på att byta om efter simningen eller 2) cykla och springa i bikini.

Hör ni hur det låter? Hör ni hur jag gör den här klassiska nedsnackningen av mig själv? Visst är det löjligt!! Även om det är rätt legitimt. Men vad fyller det för funktion förutom att jag ska kunna skriva ”vad var det jag sa” när jag får tio kallsupar, mjölksyra under cyklingen och sen springer som Charlie Chaplin och rullar in på 3 timmar och 30 minuter? Ingenting. Vad kan jag bidra med både till er och mig själv om jag försöker fokusera på det som är bra och jobbar med lite problemlösning de närmsta dagarna? Gör det bästa av vad jag har? Jo massor. För mig och jag kanske inspirerar någon annan.So let’s go!

Dessutom ska jag jobba på en relativt orealistisk plan- jag ska nämligen försöka slå den tid jag är så stolt över från förra året. Då hade jag tränat brickpass, simmat eh.. 6 gånger? Och iallafall formtoppat och kunde simma hyfsat även om jag cyklade som en tant och sprang långsamt. Så mina 2 timmar och 48 minuter (29 min simning, 1:21 på cykel,53 min på löpning och lite växling) är en helt ok debutanttid men! jag hade skallen någon helt annanstans för just då transplanterades min Hjälte. (Därav namnet). Samtidigt tror jag att jag var mer tjurskallig än någonsin.

Jaja. Nu ska jag göra det bästa av de här dagarna jag har kvar tills lördag klockan 12.00. Det började med att reka vad sjutton jag har med mig. Se bild nedan. Ej i bild: våtdräkt! Saknas: något att cykla och springa i som kan vara under våtdräkten. Åtgärd: leta på nätet eller i Karlskoga, eller varför inte på plats i Arvika?

Lite vitt vaselin, mitt sånt där snöre man har nummerlappen på och lite annat har Hjälten bistått med att skicka över. Sorted!

Steg två är att få till två brickpass. Att springa efter man cyklat är som en gratis fylla utan alkohol. Det är helmysko och jag minns att det blev bättre efter några stycken förra året. Åtgärd: Cykla flera mil och springa 3 km efter en dag denna vecka och sen köra ett minibrickpass fredag. Just idag så är benen jäkligt arga på mig fortfarande efter asfaltsutflykten på Jubileumsmaran. Låren värker som jag inte minns att de gjort tidigare och jag undrar hur illa det varit om jag maxat? Tack och lov nu då att jag inte gjorde det. Bor i mina GoCoco och mina kompressionstights från Trimtex idag. Avbeställt all form av träningsvärk till imorgon. Tack!

Steg 3 är att simma lite. Jag är lite feg att sticka iväg själv att simma här ensam ute i sjöarna och det ska man nog vara lite försiktig med. Försökt hitta en triathlonklubb men nepps. Får väl åka tidigt till Arvika och simma där tävlingen går en sväng på fredag. Har med min surfvåtdräktströja så jag inte behöver blöta ned våtdräkten. Jag är lite bekväm av mig jaaaaa.

Armarna har jag för övrigt värmt upp idag då jag skrapat halva altanen. Ska skrapa resten imorgon.

Jag tänker ta i så jag får krypa från målet. All in på simningen, all in på cyklingen och så springa på vilja. Hur låter den planen?

Jag har också lekt legoZoo idag med Lillan. Jag måste bara varna för denna leksak! Det är en styggelse! Beroendeframkallande å det grövsta. Jag blev helt besatt av att byggga hagar till plastgiraffer, göra broar och murar. Men sen skulle tydligen hon också leka och sätta dit men hon gjorde helt fel och bara förstörde och menade att det var hennes leksak men jag vet inte, jag kände bara att hon saboterade hela min djurinfrastruktur och blandade färger hej vilt. Nu har hon somnat så jag kanske kan få leka ifred en stund.

Sov så gott!

veckans projekt

Har nästan allt

förstår ni vad jag menar- kaos!

Tack för alla fina hälsningar igår! Tack för pepp utmed banan, innan och efter! Det känns nästan oförtjänt eftersom jag inte var ute efter att maxa- snacka om att få ett lyxigt långpass!

Magen var som sagt inte så glad innan loppet. Lite för mycket gluten, lite för mycket konstigheter och lite nerver. I starten ville jag komma iväg snabbt eftersom planen var att springa fort första 20 km. Det gick väl sådär förstås- precis som det ska vara. Jag tuggade på och snittade runt 5:10 när jag fick plats att springa på. Första 5 km gick således på 5:17. Helt enligt plan. Andra 5 km gick tydligen på 5:40. Inget jag minns, tyckte det rullade på bra, kanske var en av alla backar där. Tredje 5 km gick på 5:34, sådärja. Det gick ju snabbt när det var flackt och segt uppför. Det var helt fantastiskt att springa. Jag bara log och garvade och gjorde high-fives, low-fives med barn. Tittade på underhållningen. Benen var pigga och så fort jag fick min första dos Perpeteum så lugnade magen ned sig. Kändes otroligt stark och började fundera på om jag skulle maxa? Ösa på? Hur skulle jag isåfall lägga upp planen efter vändningen? Jag har aldrig sprungit längre än 3 mil i snabbare än 5:50 fart så det var ju isåfall helt bananas att jag skulle kunna springa i 5:30 fart i den kuperingen som var på tillbakavägen. Samtidigt så är ju allt i skallen.

Jag bestämde att fortsätta springa på på känsla efter vändningen utan att kolla klockan så mycket, vilket jag inte heller gjort. Det var så mycket annat att titta på. Jag blir alltid så rörd på stora lopp när jag ser alla, gammal som ung kämpa tillsammans. Det är inte så konstruktivt att ha gråt i halsen alla gånger.

Vid vändningen var jag on fire . Det var ingen hejd på benen. Relativt flackt här under lång sträcka och tyckte jag flög fram. Nåja allt är relativt, men 5:37  gick 15-20 km på med ett toastopp.

Min nerv började tjorva vid 15 km så jag tog en Voltaren. Den tar inte så bra på nerver, funkar bättre på musklerna som smärtar i triggerpunkterna. Jag var förberedd så jag tror inte smärtan påverkade mig, det var bara att säga hej och välkommen för jag vet att det inte går över sen. Den var inte alls lika smärtsam som på TEC heller och det var så roligt att titta runt så jag var distraherad.

Sen tappade jag och Hjälten bort varann då jag skulle fått Perpeteum efter varvning. Jag började dricka Maxim och det tog inte lång stund så började magen tjorva. Jag har lyckats springa ca 350 meter extra genom att vara ute i skogen mellan 25 och 35 km. 30 km vet jag att jag sprang under men den mellantiden försvann vilket också gjorde att Hjälten inte visste om jag passerat. Blev orolig att något hänt när jag inte såg honom någonstans. Fick sen ett sms där han undrade om jag passerat 28. Så glad att inget hänt. Själv var jag rätt glad att vara på väg mot mål nu och trött på asfalt och backar och se folk stå och kräkas och stanna och gå. Mellan 35-39 var det liksom bara pannbensstämning och jag var väldigt glad när jag rullade ut på Valhallavägen. Steget var helt åt helskotta vid det här laget och armarna slängde som på en gammal boxare. Men så har jag inte sprungit mer än 3 mil sen april och att gå ut i den fart jag gjorde idag har jag aldrig gjort. Ett bra prov! Så fort jag saktade ned efter målgång och gick lite så kom energin tillbaks. Gick i mål på 3:51 som är en helt ok långpasstid på de 40:5 km jag lyckades skrapa ihop med lite terrängsondering i magens tjänst. Hade jag sprungit hela sträckan hade jag hamnat någonstans över 4 timmar och det ger lite riktlinjer om vad jag skulle kunna sikta på för pers på en flackare mara.

Väl i mål hittade jag Peter som persat! Tjoho! Hjälten cyklade som ett jehu till Stadion och den andra Voltaren jag petade i mig vid strax över 3 mil verkade fortfarande så jag var väldigt energisk och stod på händer och hade mig. Magen var dock helt ur spår och när vi hittade en sushirestaurang satt jag och sörplade soya för att få ordning på saltbalansen. I natt drömde jag om att slicka på en sån där saltsten.

För övrigt blev det till slut maradistans igår då jag sprang 2 km från Stadion till Sveavägen efter Hjältens cykel i regnet senare på kvällen. Nedjogg kallar vi det.

Det jag tar med mig från igår är en fantastiskt löparupplevelse, att jag ska hålla mig till Perpeteum, att jag inte gillar asfalt så värst, att jag vill springa en snabb mara och att jag idag är väldigt glad att jag tog det lugnt för jag har ett hårt jobb kvar nu inför mina två fjällopp.

Vi tog en sväng på cykel idag jag och Hjälten. Min räcer styr ju vars vi far så han fick trampa på bredvid på sin MTB. Cyklade runt i behaglig fart i 1 timme. Nerven tjorvar och cykel funkar relativt bra- den cirklande rörelsen ger syre till den och då gör det inte lika ont.

Nu har jag packat ihop boningen för 2 veckor på landet. Har ett stort målerijobb att ta itu med imorgon och några dagar framöver. Ingen vila ingen ro. Om någon vill cykla eller simma nästa helg- hör av er!

Ha en fin söndag!

Kroppen på toppen, benet på botten! Men det spelar ingen roll- idag var det folkfest! Åh vilken fin dag det har varit!
Jag höll mig till planen- sprang offensivt fram till vändningen och slog sen av musiken och njöt av folkfesten och erm… Backarna! Haha!
Valde att springa orginaldistansen för har insett att det är nog maradags snart igen- vad kul det vore att försöka springa snabbt!
Tyvärr tappade jag och Hjälten bort varann och jag hade ingen Perpeteum efter 20 km. Magen rasade ihop efter loppet så nu proppar jag popcorn och Resorb och ska titta på komedi.

Hörs imorgon- tack för allt pepp!

Sovit länge och gott. Blandat Perpeteum som för den oinvigde är energi för långa lopp som inte innehåller varken gluten, färgämnen, laktos och ger en bra lugn mage.

Min hjälte ska cykla runt och serva mig – även om jag inte ska ha i mig några mängder. Idag är till för att testa hur det funkar.

Till frukost stor portion gröt med hallon och chiafrön, ett ägg, hårdmacka.

Tidig lunch blir jasminris kokt i buljongtärning för bra kolhydrater utan gluten och bra salter. Sen tar jag en banan och lite cola innan start.

Magen är i uppror- jag är inte nervös över 4,2 mil, det är årets näst kortaste lopp, men jag är nervös för att det är så mycket folk och att inte hinna på toa och sånt där. Det är bra med nervositet- det ger en kick.

Samtidigt är jag bara så glad över att få vara med. Att jag är pigg, utvilad, att träbenet känns lite mer som en seg fjällbjörk idag och inte sticker så mycket. Har med mig Voltaren för att när det börjar spåra ur så kan jag fuska och ta en så jag kan ta mig i mål. Annars är jag starkt emot att döva smärta som ju är kroppens signal att något är fel. Men Jubileumsmara springer jag nog bara en gång i livet.

Taktiken är ändrad till en ny variant- ösa på i 2 mil och sen känna på hur det är att vara trött och det går uppför- precis som det kommer vara på Axa. Så får vi se vad de här stora stockarna orkar hålla för fart uppför sen.

Spellistan är klar. Det är helt otänkbart för mig att springa mer än en timme utan musik.
Det proklameras hit och dit för att klä sig tidsenligt, klä ut sig eller inte. Jag har inget emot att folk klär ut sig, det är underhållande för publiken men fokus flyttas ju då från att göra ett bra lopp till att synas. Springa i frack eller kanindräkt är inte så bekvämt. Jag vill fira det här 100-års jubileumet och jag vill kunna springa så bekvämt som jag kan. Jag kan inte referera till hur de skulle varit för 100 år sen- med tanke på hur kvinnors badkläder såg ut då så hade vi nog varit rätt täckta. Så jag klär mig i det jag tycker är fint. Jag spökar inte ut mig men jag firar att jag kan springa. Får springa. Precis som jag gör på varje lopp.
Och tycker att så länge man inte stör andra så ska man göra precis som man vill.
Ha en jättefin dag! Det ska jag!