Nu börjar det kittlas i magen!

Det är mindre än tre dagar kvar till starten av min längsta, tuffaste utmaning hittills. Hade någon föreslagit 8 mil för några år sen hade jag inte förkastat det! Bara inte trott att det var något jag skulle fixa.
Nu vet jag mycket väl att det går. Men inte hur ont det kommer göra. Hur ont jag kommet orka att det gör. Jag hade ursprungligen planer på att inte bara ta mig runt utan faktiskt springa på rätt bra. Men så kom influensan, min första feber på 14 år och två veckor av viktig träning försvann i soffhörnet.
Men jag reste mig starkt. Jag genomförde ett pass jag aldrig trodde skulle gå för några veckor sen.
Nu är jag mest orolig för min sömn. Sov uruselt i natt eftersom jag fortfarande har en del demoner efter något fruktansvärt jag var med om för två månader sen. Imorgon bitti ska jag upp 4 för att köra trollungen o hennes pappa till Arlanda. Läggdags kl 9 ikväll med andra ord. Timmarna före midnatt är magiska. Det är då kroppen reparerar sig.
Kroppen ja. Den är rätt glad. Jag skulle köra sista passet igår, en lugn 8 km hem från jobbet. Kuperat. Men se nehej det gick inte att stoppa sig och jag slog mitt pers. Snart springer jag på sub 5 tempo hemfrån jobbet. Den känslan igår var värd mycket.
Sista dagen idag på komhydratrömningen. Tur för alla i min omgivning och speciellt en av våra leverantörer som fick ha att göra med en mer än vanligt förvirrad Annie.
Madde har varit bollplank med kosten både från imorgon fram till start och för under loppet. Jag vill gärna bestämma allt själv och kan ju en del men Madde är ett geni och jag litar på henne. Hon kommer dessutom vara på plats och hennes fotavtryck kommer sitta på min bak vid varvningen.
På fredag har jag naprapat Martin och massör Mia inbokade. Det enda som strular är min gamla surfskada- ett sträckt revben som inte ger sig och kommer tillbaka när jag tränar styrka. Ett charmigt minne från ett av mina bästa fritidsnöjen men föga konstruktivt för en niotimmars löptur.
Jag är laddad. Och som fina Peter-mockasin sa idag- You are among friends. Japp. För det är inget skämt att det är kramkalas innan start. Det är ett äventyr vi delar tillsammans. En massa modiga, starka fantastiska människor och det är en ynnest att få springa med dem :). Det är stort. Det är mäktigt. Magiskt. Det är ULTRA!

när det gör ont efter fem mil så är jag mentalt här… I Byron Bay ute bland vågorna.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in