Playitas: hur det går, tankar och funderingar

Då var jag alltså äntligen tillbaka på Fuerteventura och Playitas Resort. Resan hit var minst sagt spännande.

Det hela började kvällen före avres då jag insåg att alla andra fått biljetter till flyget utom jag, jag hade bara en bekräftelse på att P5:an skulle få komma med flyget. Asch, tänkte jag, det är nog lugnt och mailade Apollo och frågade efter biljetten.

Precis innan jag skulle gå in och hålla min sista 90 minuters klass på Må Bättre ringde Apollo upp och berättade att mitt flyg blivit avbokat på något sätt! Aaah panik! Last minute girl som jag är var det väl ändå tur att jag kollade det kvällen före och inte blev sittandes på flygplatsen!

Apollo visade vad de är allra bäst på, nämligen service, och drog i alla trådar medan jag ledde mitt spinningpass. När jag kom ut från klassen hade Apollo styrt upp, ringt 100 telefonsamtal, och vips, så hade jag en ID-biljett och skulle få komma med planet. Det kallar jag service!

ID-biljetten innebär att man har en stand-by-biljett och i värsta fall får åka klappstol med kabinpersonalen men det var ju inga problem, allt jag ville var ju att komma iväg på mitt träningsläger. Vi blev snabbt varse om att jag eventuellt skulle få åka inne i cockpit med piloterna, till Simons förtret. Han blev mäkta avundsjuk.

Vår resa startade från Norhyttan kl 02:20 med bil till Borläge, tåg via uppsala till Arlanda och sedan flyg till kanarieholmen. På Arlanda möttes vi, trötta som bare fanken, av världens gladaste och trevligaste kvinna i servicedisken. Inga problem att checka in, trots lite meck med dubbla cyklar och ID-biljett-tjorvet. Jag var tvungen att gå tillbaka och tränga mig i kön för att berätta hur otroligt bra och trevlig kvinnan var i servicedisken. Rätt person till rätt yrke! Sådant gör en hel dag.

När vi sedan klev ombord och jag skulle vänta på att bli tilldelad min klappstol kom kaptenen fram och sa att jag OCH simon skulle få åka med dem där framme. -det är väl lugnast så, sa han. Simon var som ett barn på julafton och intervjuade kapten och styrman om precis allt och satt klarvaken och uppmärksam hela resan. Själv var jag väl inte lika imponerad av pilotyrket Och somnade snabbt. Det lilla jg var vaken måste jag ändå klassa som den mest underhållande flygresan jag någonsin varit med om. Världens skönaste piloter med rättförs humor och en fantastisk utsikt hela vägen. Tack Apollo!!!!!!!!!!!

Nu har vi kommit fram och gjort oss hemmastadda här på resorten och träningen har skruvats upp igen efter förkylningen och resa. Det känns väl inte som jag ligger inne med någon strålande form, men det ska det väl bli ändring på under 5 veckor på den blåsiga ön. Jag är glad att jag slipper vara hemma eftersom vintern vekar ha töat bort alldeles och lämnat efter sig en livsfarlig isgata istället. Nu ska formen inför VM odlas!

---

Läste en artikel om metal styrka här på runners world triathlon. Mycket bra artikel. Allt som stod visste jag förstås redan. Jag har jobbat mycket med det mentala inför träning och tävling ända sedan jag som 10-åring började tävla lite större tävlingar i konstsim. Min tränare lärde oss allt om att kunna slappna av, fokusera och ladda batterierna inför tävlingar och träningar. Att tänka ”rätt”, helt enkelt. Inte för att vi fattade då vad vi höll på med men jag har haft enorm nytta av det nu på senare tid som triathlet. 

Men ibland är det lite svårt att applicera det man kan om träningslära och psykologi, på sig själv. Ibland tippar bägaren över.

Träningsblocket såhär års är rätt tungt. Det är kallt, det ärsnö och det är mörkt. Men jag har gillat det. Träningen har gått jättebra och jag har gjort framsteg. Men livet är inte en positivt logaritmisk kurva alltid. Det går upp och det går ner. Liknar mer någon slags sinuskurva. Och även om det ser ut att vara fridens och fröjdens med livet och träningen så kan man aldrig veta vad som försigår innuti en annan människas huvud. Självförtroende och självkänsla spelar inte alltid i samma lag i huvudet.

Den här veckan har varit TUNG träningsmässigt. Inte på nåt sätt prestationsmässigt för träningen går bra och jag gör vad jag ska och det går framåt. Men i mitt huvud har det gått åt ett annat håll… Trots att jag simmade maxtest på en 100-ing fritt med fenor och paddlor på 1.02 och aldrig har simmat snabbare så får jag ingen kick, ingen belöning av mitt eget belöningssytem och jag känner mig bara dålig. Alltid finns det någon annan som gjort något mycket bättre. Jämför mig ständigt med någon som gör något bättre. Tävlingshjärnans mind fuck. Simon gjorde 53.08 på samma test och han har simmat i exakt 2 år. 2 ÅR!!!! Vad fan! Jag har simmat sedan jag var 7 år (konstsim, men ändå). 

Pratade länge och väl med Simon om detta igår. Vi kom fram till följande: 1. Jag har tränat på länge och bra och blivit llte sliten och tränat på ändå med lite väl för sliten kropp, vilket har gjort mig svag. 2. Jag har höga krav på mig själv. 3. Jag har svårt att applicera saker jag vet om träning och psykologi på mig själv och min egen kropp. 4. Jag vill alltid vara bäst, även om jag jämför äpplen och päron. 5. Det har hänt mycket saker det senaste halvåret (både negativa och positiva) och jag har kört på i 210 km/timmen som vanligt och skitit i det, så nu bubblar det upp lite saker. 6. Det är konstigt vad kommentarer och händelser kan förtränas och bubbla upp när man minst behöver det. 7. Jag behöver en vilodag.

Så, idag har jag släppt på mina tyglar lite, åkt skoter i solen, ätit kakor och kladdkaka och tom sovit en stund på eftermiddagen, tvärtemot vad jag skulle ha gjort för en vecka sedan. Och bara gett blanka fan i mitt långpass löpning. Jobbar på att inte få ångest över det. Sjukt proffsigt att inte få ångest över ett missat pass. Där är jag lite mer av en motionär i mitt tankesätt. 

Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer göra några jättekliv till nästa säsong så jag måste sluta att sätta upp orealistiska mål i mitt huvud. Jag kommer att gå framåt, ja, det vet jag och jag ska bli bäst. Men när, det vette fanken. 

Jag har trots allt inte varit på sä här god väg att komma i riktigt bra form varken förra året eller året innan det. Det bådar gott. Jag är inte dålig. Det bara känns så. Just nu. Snart går det över.

Tror inte direkt att jag är ensam om mina bekymmer. Men det är ingen som säger något, såklart. Man vill ju inte visa sig svag…

Stark, lycklig, snabb och snygg. Med ett pannben tjockt som bara fan.

---

Fokuset ligger just nu i att fasa in kroppen i träningsrutinerna igen och därifrån sakta bygga upp fart och distans. Det går bra och nu börjar veckorna likna en triathletvardag. Dvs mycket träning och lite tid för annat samt lite tunga ben och armar emellanåt. Triathlon-coach Björn Andersson bygger sakta upp min kropp att klara av sommarens stora A-mål: VM och Ironman Kalmar. Är sjukt taggad!

Samtidigt på hemmaplan lägger sim-coach Magnus Engström upp simningen för att jag och Simon till sommaren ska vara riktigt snabba och uthålliga i vattnet. Det betyder ganska hårt arbete med teknik och distans i dagsläget. Vi simmar mån, tis, ons, fre och är trasiga hela helgen….sen börjar det om. Tjejerna och killarna i Ludvika Simsällskap är unga, ca 15 år yngre än mig (!), men mogna och extremt ambitiösa och duktiga simmare.

I helgen tävlade de NUSS (Nordiska Ungdoms Simspelen) och jag tror tamejfan ALLA i teamet persade. Många pallplatser blev utdelningen och det finns bara en förklaring till det: Otroligt bra teamspirit, talangfulla simmare och en tränare (Magnus) som är otroligt kunnig och lyhörd för simmarnas individuella behov.

Tekniken börjar sakteligen sitta lite bättre för mig men farten har tyvärrr inte kommit för mig än men jag hoppas att det bara är en tidsfråga. Av erfarenhet vet jag att min simform i januari/februari brukar vara ganska kass för att sen reda upp sig senare på säsongen. Men jag hänger inte läpp för det. Jag får glädjas åt de andra i gruppens framgångar och speciellt min sambos. Herrejävlar!

Förra veckan simmade vi 6*1000 m och efter det var jag kaputt men Simon bara fortsatte en timme till. WTF?! Onsdagens pass skulle vi simma 25.or med start från pall och jag tänkte att ÄNTLIGEN skulle jag klå honom….ICKE hela 3 sekunder efter! 25 m fjäril start från pall: NU JÄVLAR! Simon kan nämligen inte simma fjärill. Han har simmat fjäril 2 ggr förut. hehe. Tjejerna förklarade lite snabbt hur han skulle göra. PÅ ERA PLATSER *SIGNAL*, iväg var vi….och jag var efter från fjärilstag 1. Fullständigt manglad. Minns inte hur långt jag var efter.

Jappå, sådär har jag det just nu. Känns som alla utvecklas, persar och drar ifrån medan jag står och stampar. Läser om träningskompisar på Playitas och Nya Zeeland och hela världen och jag står still. TÅLAMOD EMMA! 

Om ett par veckor åker jag också på läger, och jag vet ju innerst inne att all frustration nu kommer att ge avkastning senare i vår/sommar och att jag kommer bli bättre. Kommer vara i form när det gäller. Bort med negativa tankar, fram med positiva. Kämpa på. Träna på.

Innan vi drar till varmare breddgrader på landslagsläger så ska vi simma tävling, Väsman Open står på schemat och Magnus roddar med att få oss förberedda. Jag ska simma varenda sträcka under tävlingshelgen…typ. Vill utmana mig, så 200 medley kändes som en god idé nä rjag anmälde mig. Inte så värst god idé i dagsläget när jag knappt orkar 1/2 längd fjäril. Då är Frida Lannhard i klubben lite hårdare. Hon är en fena på de vidrigaste distanserna och körde i helgen 400 medley och avslutade sista hundringen på 1:06!

Nu biter jag ihop, ikväll väntas teknikpass med LSS, älskar trots allt det här!

Efter gårdagens pass (brillorna på sné och badmössan på väg av, men otroligt glad och lättad över att mejslaurmåndagens simpass var slut. Simon snittade 1:04 på 10*100 (fen+pad) och lade sista på 1:00. Jag hade nååååågot långsammare splittar. Jag får skylla på Simons nybörjartur;) (han har simmat i 2 år).

Full fräs mot VM i Motala och Norseman/Kalmar i matchande badtyg. Fräsigt va?!

Testar lite pall-start då….går framåt!

Ludvika Yobo som de kallar sig (You Only Breathe Once).

---

Som någon slags heltidssatsande triathlet är man beroende av bra sponsorer. Jag har turen att ha några av de bästa produkterna och tjänsterna på markanden som sponsorer. Städigt på jakt efter nya utmaningar och lösningar. Vill ni stödja mig med något under 2015? Kontakta mig på emma_graaf@hotmail.com vettja!

Här är klara samarbeten och sponsorer för 2015:

Cykelcity: Mitt triathlonteam som jag också tävlar för. Förser mig med cykel från Cervélo, klockor och wattmätare från Garmin, hjälmar och cykelkläder från POC, våtdräkter från Orca, tävlingskläder från Verge, skor och sadlar från Fi´zik och mycket, mycket mer! Servicen jag får i butiken är OSLAGBAR och man lär sig alltid något nytt av den kompetenta personalen!

Apollo: Stöttar mig i min satsning genom träningsresor och träningsläger, bla på Playitas Resort. Har ni en vecka över i år, kom och träna! Vädret är stabilt och anläggningen passar tom barnfamiljen. I år blir det minst 5 veckor i träningsparadiset!

Access Rehab: För att hålla mig skadefri och kunna träna obehindrat så har jag fått förlängt mitt avtal med massörerna, naprapaterna och sjukgymnasterna på AR. De hjälper mig ALLTID med mina krämpor och nojjor och fixar mig så att jag kan fortsätta simma, cykla, springa utan träningsuppehåll pga någon smärta som det finns lösning på. De är experter på idrottare, förstår hur vi tänker och det uppskattar jag. Nu kör vi! Ett år till med stark och smidig kropp!

Milebreaker: Förser mig med de bästa energiprodukterna och kosttillskotten från de flesta märkena på marknaden och jag får dem tryggt, säkert och snabbt hem på posten.

Wattbike: Ni har väl inte missat min nya Wattbike! Hjälper mig att konservera cykelformen under vinterhalvåret och kunna träna wattbaserat utan att slita ut mina tävlingsgrejer. Alltid lika kul att cykla wattbike och jaga ett effektivt rundtramp.

Saucony: De bästa löpskorna på marknaden (enligt mig) och de enda skor jag behöver och använder. Jag kör helst i Kinvaran på tävling och Ride-modellen under distanspassen. Saucony har även kvalitetslöpkläder och bästa plagget är mina split-shorts (när jag har dem på mig känner jag mig som en ”riktig” löpare).

LifeProof: Lifeproof är ledande på marknaden för skyddande skal för telefoner, läsplattor etc, anpassade för ett aktivt liv i vatten, snö, kyla och värme. Jag som är ganska ”drullig” av mig kommer uppskatta att inte behöva köpa ny telefon i tid och otid för att jag spräckt skärmen på den eller att den blivit full med vatten:).

Goldlife: Nystartat företag med webblösningar, grundat av Jonas Gold som sköter min fina hemsida. Kolla in på www.emmagraaf.com.

Vill ni vara med på tåget? Kontakta mig: emma_graaf@hotmail.com, jag söker ständigt alla slags sponsorer och samarbeten!

---

Jippiiiii!!! Då var det klart! Jag åker på landslagsläger den 17 februari med alla landslagsuttagna till ITU VM i Motala 2015. Vi blir ett skönt gäng som ska sparra varandra under två veckor och träna hårt. Ser så mycket fram emot detta! Lägret blir på Fuerteventura, Playitas i samarbete med Apollo och anläggningen, och gissa om jag är taggad!

Förra året tillbringade jag också en hel del tid på Playitas, 8 veckor totalt faktiskt, och jag gillar verkligen stället. Har längtat tillbaka ända sedan jag kom hem i maj. I fjol bodde jag, Nils Svensson, Patrik Nilsson och Ludvig Fleetwood i egen regi strax utanför anläggningen men i år flyttar jag in på anläggningen och jag är så glad!

På Playitas finns ALLT som man behöver som triathlet eller annan idrottare. Dessutom finns allt tillgängligt på gångavstånd och det finns alltid träningssällskap i världsklass, vädret är alltid fint och klimatet behagligt, för att inte tala om maten! Dessutom är inte resan så värst jobbig eller lång. Att åter få cykla i kort-kort har jag längtat efter under mina kalla MTB-pass här i Norhyttan.

Långdistanslandslaget består av mig, Eva Nyström, Lena Holmgren, Åsa Lundström och Camilla Lindholm. Jag känner mig mycket hedrad att få chansen att representera Sverige och tävla för mitt land och även åka på dessa landslagsläger. Vilket lag vi är! Känns overkligt att få stå bredvid sådana duktiga tjejer som är med i laget.

Men det slutar såklart inte där! Efter landslagslägret stannar jag och Simon kvar och bor 3 veckor till på Playitas och sista veckan toppas med sällskap av ett episkt Terrible tuesday läger. Nelkers TT-gäng har faktiskt blivit en egen stjärnspäckad klubb! Ni kommer få se i vår, men team Cykelcity triathlon har fått en konkurrent som Sveriges mest toppade klubb;). Jag har inte bytt klubb och jag kommer inte att göra det heller men I´m just telling.

Totalt blir det alltså 5 veckor mellan 17 februari till 24 mars och ska ni åka på läger så kom och träna med mig under den perioden!!! Sällskap är alltid kul och kan man inte träna ihop kan man alltid ta en café con leche i poolbaren, njuta av livet och titta ut över de bruna bergen och havet. AHHHHH, gud vad jag längtar. Boka en resa nu vettja och joina!

Patte och Ludde simmar, jag solar och tar selfies;).

Arla morgon och på väg på dagens första pass (simning) med Nils, Anna, Patrik och Ludde.

Kvalitetsslappande vid poolen på Playitas. Gött va?!

Fika med favvo-tjejerna Åsa Lundström och Maja Stage.

---