Playitas: hur det går, tankar och funderingar
Två och en halv vecka har gått nu! Tiden bara rasar iväg för oss. Vi har det så härligt som vi bra kan ha det och varvar träningen med Cortados på stranden, sol och lunchbesök på Guide Michelin-resturang. Alla i landslaget utom Åsa, Pontus, coach Jens, jag och Simon åkte hem igår efter två riktigt bra veckor. De har sannerligen ”mejslat ur” allihopa!
Jag hade en riktigt trög start, efter att ha varit förkyld i 10 dagar, när jag kom ner. Kunde träna helt okej men blev väldigt sliten av den helt sjuka vinden. Det blåste orkan tamejfan varenda dag förra veckan och varje dag sa vi alla att ”det här är inte normalt, så hääär mycket brukar det aaaaldrig blåsa”. Men i söndags mojnade det och det blev strålande sol, varmt och nästan helt kavlugnt (Fuerteventura-mått mätt). Vi trivs som fisken i vattnet och äntligen börjar kroppen leverera igen. Sakta men säkert in i lägerrutiner med mycket träning.
Jag och simon skruvar upp volymen lite långsammare, eftersom vi ju ska vara här så länge och inte har någon tävling än i sikte. Men vi har redan fått in några riktigt fina långpass.
Hela gänget i landslaget körde i söndags en episkt långkörare till Corralejo (eller corraconleche som David Näsvik skulle ha sagt). Alla barnen cyklade länge utom Fredrik och Emma, de stannade hemma. Eller snarare att vi svängde av lite tidigare för att hinna se 5 milen på TV (Ja det var bara därför;)) medan Åsa, Pontus och coach Jens drog på en 20 milare och Patrik, Simon, David och George drog iväg på en långkörare med högt högt tempo med ”loket” Näsvik plöjande i front.
Idag har vi tränat alla tre grenar och vi har fått sällskap av Peak Performance Team som vi kanske kommer träna lite med. Min gamla tränings och tävlingskompis Marika Wagner (from back in the days som kortdistansare och löpare i träningsgrupper under ledning av Rubin) är ju med där och kör. Det är det som är en av de göttigaste grejerna med Playitas, alla kommer hit och det finns alltid träningssällskap!
Idag under vårt korta och hårda cykelpass, diskuterade jag och simon om hur mycket skav i de nedre regionerna man drar på sig som cyklande triathlet. Vår hud på sittbenen börjar bli aningen öm, vilket är vanligt förekommande så här i början på träningssäsongen. Vi kom in på att man kanske skulle kunna transplantera hud från hälarna till mellangården. Simon kom med det briljanta förslaget alligatorhud, varpå jag kontrade med ett mycket mer obscent förslag så min kära sambo alldeles fick avbryta min tankegång.
Nåväl. Nu är klockan över 21:20, så vi borde ha varit i säng för längesedan. På med ett avsnitt Pistvakt på datorn sedan är det tack och godnatt!
Återkommer med bilder (OBS ej på ovan sistnämnda)!